Previously:
Jag måste ut och få frisk luft.
Jag drar med mig mitt rumskort – mobilen struntar jag i – och sätter på mig skor innan jag stiger ut till den belysta korridoren.
Jag går sakta mot trapporna.
”Kunde du inte heller sova?”
Jag blir så rädd att jag snubblar på trappsteget och landar rätt på min bakdel.
Jag slänger en blick bakåt och ser Lina stå där och försöker hålla sig för skratt.
”Vad var det där bra för?” gnäller jag och reser mig upp.
”Jag frågade bara en enkel fråga.”
Jag himlar med ögononen och svarar sen ett nej på hennes fråga.

Let’s go to the beach, each
Let’s go get away
They say, what they gonna say?
Have a drink, clink, found the Bud Light

”Ny sång?” frågar jag och blir förvånad över att hon är så avslappnad i mitt sällskap men samtidigt… glad.
”Kanske… Men du måste hålla med att den passar vid just denna tidpunkt.” säger hon och tar upp där hon slutade.
Jag nickade och släpper fram ett leende.
Vi var – precis som sången lyder – på väg mot stranden.
När vi stod där på trappan med 2 meters mellanrum mellan oss hade det blivit en obekväm tystnad. Tillslut kände jag på mig att det var jag som skulle bryta den.
”Vill du följa med till stranden?” – precis så hade jag frågat. Det hade låtit svagt och nervös.
Jag brukade aldrig vara nervös runt tjejer.
Vad gör hon med mig?
Men när hon sa okej och avfyrade av ett leende, hade jag blivit varm inuti – jag hade varit under hennes makt. Hur kunde jag sjunka ända ner till Selenas nivå när jag var på toppen med Lina?
”Vad tänker du på?”
Hennes röst drar tillbaka mig till nuet.
Ska jag dra sanning och berätta att jag tänkte på henne eller lögn och berätta om något random?
Jag kliar mig nervöst på pannan innan jag svarar henne.
”Hur allt kunde bli så fel plötsligt.” mumlar jag fram. Sanning.
”Åh…”
Våra steg blir långsammare och korta tills vi inte rör oss över huvudtaget.
Havsvindarna åker in mot land och Linas hår flyger bakåt.
”Jag är förvånad att inga paparazzin har hittat oss.”
Bra replik Justin, verkligen.
Mina tankar består endas av sarkasm. Hon mm-ar och sätter sig ner i sanden.
Sekunden efter upprepar jag hennes rörelse och där sitter vi under skenet av månen och lyssnar på vågorna som träffar dom stora klipphällarna.
”Förstår inte ibland hur jag står ut med paparazzoerna.”  säger hon efter nån minuts tystnad mellan oss.
”Det visar bara att du är professionell, baby.” säger jag och blinkar mot henne.
Hon ler samtidigt som hennes kinder ändrar färg.
”Sluta flirta med mig.” säger hon och täcker sitt ansikte.

”Varför? Du gillar det.” säger Justin och lutar sig bakåt och tar stöd på armbågarna.
”Nej det gör jag inte.” säger jag fullt allvarligt men min fasad bryts snabbt ner och jag spricker upp i ett blygt leende.
”Okej.” mumlar han och jag undrar om jag förstört stunden… men det visas sig ganska snart att mina funderingar var fel.
Han lägger sin hand på min lår och jag stänger ögonen för att känna hans varma hud mot mitt bara ben.
Herregud!? Sluta tänk så Lina… du har en redan… kanske.
”Justin.” säger jag strängt och tar bort hans hand.
”Vad?” säger han med ett oskyldigt leende och lägger handen på min lår igen.
”Sluta röra mig.” säger jag och tar bort hans hand ännu en gång.
”Nej.” säger han och upprepar rörelsen dock högre upp denna gång.
Jag skrattar lätt och skakar smått på huvudet samtidigt som jag tar bort hans hand – igen.
”Du är så irriterande.” säger jag lekfullt.
”Men du gillar det.” säger han och blinkar.
Ännu en gång skakar jag på huvudet och vänder blicken mot den vänstra delen av stranden.
”Hur känns det att sitta här alldeles ensam med mig?” frågar Justin helt apropå ingenting och jag vrider mitt huvud mot honom. Han har ett retsamt leende över läpparna.
”Farligt.” säger jag och börjar kravla mig bort men han hinner få tag på mig. Jag har ingen chans mot hans styrka så han får mig lätt ner på rygg och börjar kittla mig.
Skratt och skrik fyller tystnaden. Jag börjar sprattla med benen och vrida mig runt i hopp om att komma lös men han lägger sig på mig för att få mig att stanna – men det stoppar allt annat också.
Båda två kollar flåsande på varandra.
Hela situationen känns fel plötsligt för min del.
Justins ansikte blir allvarligt och han närmar sig mitt.
Jag vill inte detta… men en liten sida hos mig ser fortfarande ljust på honom.
Några millimeter mellan våra läppar och jag brottar fortfarande med mitt inre.
Hans guldbruna ögon lyckas hypnotisera mig för en sekund och han tar tillfället i akt att närma sig ännu mer.
Jag kunde inte röra mig även om jag ville. Men när han stängde sina ögon och tryckte läpparna mot mina, kom jag tillbaka till verkligheten.
Bilder från honom och Selena på soffan tätt liggande med läpparna tryckt mot varandra – de läppar han har mot mina nu – bläddrades framför min näthinna och jag blev… äcklad.
Jag vred huvudet åt sidan så hans läppar släppte mina och puttade honom bort från mig.
Gjorde jag nyss det där?
Jag blev… stolt över mig själv – att jag lyckats stå emot och kämpat för att inte falla platt som en pannkaka för honom igen.
Han kollade chockat på mig när jag snabbt kom upp från mitt liggande ställning och ställde mig på benen.
”Du borde inte älska någon du inte kan få. Du äcklar mig Justin.” sa jag känslolöst.
Sorg rann likt vatten över hans ansikte. Jag vänder på mig och går med raska steg tillbaka till hotellet.
Känslorna var blandade men en sak som var säkert – mina känslor för Justin är inte densamma.
När jag efter 5 minuters promenad var tillbaka på hotellen gick jag snabbt uppför trappan och skyndade mig till mitt hotellrum. Rumskorten drog jag upp och öppnade dörren.
Jag gick till sängen där jag drog ut min ena väska från under den och packade den med allt nödvändigt jag behövde för 2 dagar.
Jag kommer komma tillbaka fast med sällskap.
Klockan hade närmat sig 4 på morgonen när jag var klar och jag kröp ner under täcket för att åtminståndet få nån timmes söm.

Kaoset som var på flygplatsen var inget att leka med. Fans – som skrek, grät, knuffades för att komma längst fram vid stängslet – och paparazzin – som skrek ut en massa frågor, som jag inte ens la uppmärksamhet på.
Jag skrev några autografer innan jag med nerböjt huvud gick tillsammans med Jacob och två andra vakter in genom glasportarna.
Jacobs mobil började ringa och hans svarade snabbt. Han pratade tyst och spänd och jag hörde mitt namn nämnas vi några tillfällen.
”Justin är på väg. Vi måste skynda oss.” mumlar han i mitt öra och jag blir irriterad.
Först händelsen på stranden och nu ska han säkert försöka stoppa mig från att…

Jag måste hinna. Jag måste.
”Kom igen Kenny!”
Han svarar inte utan trycker ner gasen till botten på Range Rovern.
Hon får inte åka.

Jag steg in till hotellrestaurangen för att äta frukost. Min blick var fast i golvet och jag ville inte möta någon, men så enkelt är går inte det när man ska sitta med över 15 personer.
”Du borde inte älska någon du inte kan få. Du äcklar mig Justin.” snurrade runt likt ett pariserhjul i mitt hjärna.
Hon hade rätt. Jag äcklar mig själv också. Såklart hon skulle putta bort mig – vad tänkte jag med ens?
Aptiten var inte på topp så jag tog bara ett grönt äpple och gick till ”vårat bord.”
Jag höjde blicken för att se till att jag inte går in i något eller någon – men även för att se vart Lina befann sig. Men hon syntes inte till – varken hon eller Jacob.
Oroligheten började bubbla inom mig. Hon kunde inte ha åkt till New York redan idag. Hon fick inte.
”Vart är Lina och Jacob?” frågar jag så snabbt jag är framme vid bordet.
”De åkte till flygpl…-” börjar Kenny men jag avbryter honom och slår mentalt till mig själv.
Tanken som slagit mig för några dagar sen började finslipas. Såklart hon skulle göra det.

Vi klev snabbt ut ur bilen och trängde oss bort mot glasportarna. Skriken och blixtarna blev värre, men vad skulle jag förvänta mig? Här kommer jag världens kända tonåring och ingen kommer märka mig? Jovisst.
Min blick letade sig snabbt efter den svarta skärmen där alla flygtider står och jag hittade New York direkt.
Gate 15. Bingo.
Jag skyndade mig åt höger sida med Kenny efter mig. Min blick letade efter Lina när vi var framme och jag fann henne snabbt – vid säkerhetskontrollen – tack vare alla vakter runt henne.
”Lina!” skriker jag panikslaget när jag inte hittar något annat sätt att fånga hennes uppmärksamhet på.
Hon höjer blicken och skakar på huvudet.
Hon hade sina Ray Bans på så jag kunde inte se hur hon reagerade över min närvaro. Hon börjar snart tillsammans med Jacob och två andra vakter röra sig längre bort ifrån mig och in genom ett dörr.
Jag måste stoppa henne.
Jag började springa efter henne men blev stoppad av vakterna vid säkerhetskontrollen.
”Du får inte gå in dit Mr. Bieber.”
”Jag är Justin Bieber och får göra vad fan jag vill.”
Jag börjar knuffa mig mellan dom men det gav ingen framgång.
”Justin lugna dig.” säger Kenny och tar tag i mina armar.
Hans röst fick mig att bryta ihop och jag föll ner på knä. Han viftade bort vakterna runt oss och satte sig på huk bredvid mig.
”Det är för sent grabben.”
Hans röst lät avlägset.
Hon får inte åka!
Min mobil vibrerade till i min ficka och jag drog upp den med skakiga fingrar.

Från Lina:
Ibland måste man släppa taget om dom man älskar för att göra dom lyckliga.

Detta får inte var sant. Jag väntade fortfarande på stunden där jag vaknar och märker att allt bara var en dröm.
Hon får inte köpa ut David från fängelset.
-

                                                                                         Follow your heart but take your brain with you.

DAM DAM!
Vad tycker ni - ni fick ju reda på anledningen till att Lina åker till New York - dåligt? Bra?
Är Lina för hård mot Justin?
Kommentera! ♥