Previously:
Vi satte oss ner och jag la snabbt en hand över Linas axlar för att visa henne min närhet.
Hon flätade in sina fingrar i mina. Iskalla.
Det var min enda tanke när jag kände hennes hud mot min.
”Jag kommer ta in de tre personerna vi tror ha misshandlat er och sedan får ni fylla i några papper Mrs. Smith. Det kommer vara två poliser med och dom kommer ha handbojor så ni behöver inte vara oroliga” Sa Johan
Alla nickade och dörren öppnades.
Allas huvud vändes ditåt och jag kände snabbt hur Lina blev tyngre i mina armar och började skaka.
Du måste fucking skoja med mig!

In kom in en blond tjej och en muskolös kille med ljusbrunt hår. De verkade bekanta på något sätt. Håret…utseendet. Vem det än var så kunde inte jag koncentrera mig . Hela min hjärna fylldes med ilska och hat mot killen som gick bakom dom. David!
Alla hade orangea  overaller på sig och handklovar runt handlederna.  Precis som Johan hade sagt stod det två stora poliser bakom dom.
Ett litet läte lämnade Linas strupe och avbröt alla mina tankar – vad de hade på sig, vilka de var och speciellt mina mordiska tankar mot David.
Jag vred snabbt huvudet mot henne och såg att hennes blick var fast på de tre gestalterna vid dörren. Kroppen skakade men hon grät inte. Gåshuden täckte hennes armar och ben. Jag drog henne till min famn för att få henne ner på jorden igen.
Jag kollade på Nicki och Ryan över hennes axel, Nicki hade uppspärrade ögon och ett hårt grepp om Ryans hand medans Ryan såg allmänt förvirrad ut men hade en gnutta av ilska i ansiktet – precis så som jag kände och såg ut.

Lina var fortfarande stel i min famn men skakningarna hade minskat smått.
”Sätt er där.”
Johans röst avbröt allting. Den var allvarlig och inga känslor hördes.
De två poliserna puttade fram David och companiet till tre stolar som stod bredvid katedern som Johan satt vid.
Jag kände hur Lina ryste till så jag höll henne – om den ens gick – hårdare.

Jag slängde en blick mot klockan och såg att det hade gått 2 timmar redan. Lina började sakta men säkert komma tillbaka till verkligheten.
David, Nellie och Jake – som jag fått reda på att blondinen och killen hette – hade gått ut efter en timme. Nu satt vi där  - jag, Lina, Nicki, Ryan och Johan – medans Lina fyllde i papper om händelsen.
Poliserna skulle sedan prata med domstolen om saken och de skulle komma fram till hur länge David och company skulle ha fängelsestraff.

”Tack Johan.” sa jag och skakade hand med honom när allt var klart.
”Ingen orsak.” sa han och släppte min hand för att sedan ta Ryans följd av Nicki och sen Lina.
De utbytte några ord om att han skulle ringa så fort de bestämt sig. Hon nickade och log innan vi alla gick ut genom hans rum. Men jag såg igenom hennes fasad.
Hon var fortfarande rädd och chockad.

-
Ett suck lämnade Linas mun när hon satte sig i soffan.  Jag kunde inte tyda på om det var lycka, rädsla ilska.
”Hur är det gumman?” frågade jag och satte mig bredvid henne?
”Jag är lättad men samtidigt inte.”
Nicki och Ryan satte sig på soffan bredvid våran.
”Vilka var de där, David känner jag igen men resten?” frågade jag henne.
En tystnad uppstod och hon utbytte flera blickar med Nicki och jag såg ur ögonvrån hur hon nickade.
”De var Linas bästa vänner.” sa Nicki.
Jag rynkade pannan. Vadå bästa vänner? Varför skulle de då misshandla henne?
Lina satt tyst och bara kollade framåt.
”De var hennes fösta vänner här. Jake är eller kanske var Nellies pojkvän. Nellie och Lina var tighta och berättade det mesta för varandra -  eller ska jag säga att Lina berättade allt för Nellie.
 Jag kände ett styng i hjärtat varje gång hon nämnde henne över telefon. Hur de hade gjort detta och hur de berättat det andra. Det borde varit jag som hjälpte till när hon hade svåra tider. Men tillslut bestämde jag mig för att acceptera läget. Det var mitt värsta misstag någonsin.” fortsatte Nicki.
Jag och Ryan satt och tittade på henne och väntade på att hon skulle berätta mer men det kom aldrig någon fortsättning.
”De utnyttjade mig och när jag sedan blev känd så glömde jag bort dom. De var som bortblåsta, och när du kom in i mitt liv…”
Hon vände upp blicken och mötte min.
”…så glömde jag ens vilka de var.”
Hennes blick borrade in sig i min och mellanrummet mellan oss var laddad med tusen ord och känslor.
Några meningar skulle precis lämna min mun men Linas röst avbröt mig.
Denna gång lät det så skört och fullt med rädsla.
”De gav igen allting i parken.”
Hennes ögon fylldes med tårar och jag kramade om henne hårt.

Trodde ni att det skulle vara dom - Nellie, Jake och David?
Vad tyckte ni om att hela kapitlet var i Justins perspektiv?
-
Kort - jag vet men jag kände att det var ett perfekt ställe att avsluta på.
BTW jag är på skrivlust just nu så jag ska försöka få ut ett till ikväll eller imorgon.
We'll see när det blir klart.
Era kommentarer gör min dag så keep going! ♥