Previously:

”Det är exakt vad jag menar.” säger han och jag grymtar ännu en gång till. Han låtsats som om han inte hörde min grymtning, och börjar istället berätta hur vi ska göra, och Kevin som, redan läst planen från Ricks tankar, fyller i tomrummen.
”Vi kommer numera heta familjen Johansson…” började han men jag avbryter honom. ”Varför Johansson?”
”För att du ska få det enklare om någon frågar efter information om dig, och så att du inte försäger dig.” förklarar han och börjar fortsätta berätta där jag avbröt honom, medans jag uttråkat lyssnar på hans röst med en enda tanke i huvudet.
Om jag ska fånga en killes uppmärksamhet som ligger med olika tjejer varje kväll, måste jag bli en sån tjej.
Det kommer inte bli enkelt men om jag redan varit det en gång så kommer jag kunna vara det igen, men… kommer jag kunna bli mig själv när allt är slut?

---

*Beep beep beep.*

Väckarklockans irriterande pip väckte mig på måndagsmorgonen. Första skoldagen var här och därmed var uppdraget påbörjat.  ”Ugh.” stönade jag fram och slog på snooze knappen, innan jag blundade igen och försökte somna om, men det var omöjligt. Jag har en tendens att aldrig kunna somna om när jag väl vaknade efter klockan fem på morgonen. Ett av de mindre bra sakerna jag ogillar med mig själv. Istället för att vänta på att den irriterande pipet skulle börja igen, stängde jag av alarmet helt, och slängde bort täcket från mig innan jag började yrvaket gå mot badrummet. Detta dag känns som ett helvete redan, men jag kan trösta mig själv med att Kevin och Lucas ska gå igenom samma sak. Med ett utdraget suck strippar jag av mig kläderna och stiger in under det ånghetta vattnet. När varje millimeter av mig är blött, stiger jag ut en bit från det rinnande vattnet och tar schampoflaskan för att lägga ett klick av den äppelluktande schampot i min hand och börjar massera det in i håret. Snart står jag under vattnet igen och sköljer noga ut schampot, innan jag börjar om processen igen fast denna gång med balsam. När jag väl är klar sträcker jag mig efter handduken som hänger på kroken, mittemot handfatet och börjar torka mig. Jag drar fram ännu en handduk från skåpet under handfatet och gör den till en turban på huvudet medans den andra handduket är lindat runt kroppen, och stiger ut. En kall vindsvep drar in över rummet, genom det öppnade fönstret och jag ryser till. Jag skyndar mig till min WIC och sätter på mig ett par vita, matchande spetsunderkläder, sedan står jag framför dagens första, någorlunda svåra val. Välja kläder.
Något som drar till sig uppmärksamhet, men fortfarande är vardagligt. Det var i mitten av juni så det var varmt, vilket begränsade antalet av mina kläder lite. Tillslut tar jag på mig en vit kortärmad spetströja med ett par tie dye shorts. Jag matchar det hela med två breda, guldiga armband innan jag stiger ut och går tillbaka till badrummet där jag snabbt sätter igång hårfönet och börjar torka mitt fuktiga hår.
”Scar?” hör jag Victorias röst utanför sovrumsdörren. Snabbt stänger jag av hårfönet och ropar ett enkelt ja tillbaka.
”Jag skulle bara se om du var vaken.” mumlade hon, och hennes röst hördes mycket närmre nu.
”Mhm…” hennes mammaroll har redan tagit fart. Hon försvann lika snabbt ut och stängde dörren efter sig och jag fortsätter torka mitt hår. Hela historien vi skulle berätta – om någon frågade - var, att vi var nyinflyttade hit till Stratford. Och om de frågade varför vi är så olika i utseende så beror det på att vi – barnen – var adopterade. Precis som twillight. Tanken fick mig att himla med ögonen. Vi var inte i någon jävla film eller bok, detta var verkligheten. En grym verklighet. Människor är helt omedvetna om att dom lever i. En värld fylld med goda och onda fighters.
När mitt hår var helt torrt, börjar jag med en ljus sminkningen, när jag känner mig nöjd stiger jag ut från sovrummet för att gå till köket och få mig något att äta.
”God morgon.” sa Rick och tog ett klunk av sitt – vad jag såg – svarta kaffe. ”God morgon.” säger jag tillbaka, och börjar ta fram en skål och sked för att sedan hälla i müsli med vaniljyoghurt i och börja äta. Min blick drogs mot klockan och jag noterade att vi började om trettio minuter.
”Vart är killarna?” frågar jag och vänder blicken mot Victoria som sitter med ett glas apelsinjuice framför sig. ”Här.” hör jag två trötta röster säga, innan Victoria hunnit öppna munnen och jag vänder blicken mot Lucas och Kevin, som faktiskt såg fixade ut och snygga, för att vara så trötta. Jag nickade bara åt dom och fortsatte att äta i lugn och ro innan Rick tog till orda.
”Här har ni varsin öronsnäcka som  vi kommer hålla kontakten med er genom.” säger han och räcker fram tre beigea öronsnäckor.
”Avancerat för att vara så liten.” mumlar jag och sträcker fram handen för att plocka upp en och stoppa den i högra örat. ”Här har ni även varsin mikrofon som ni kan ha under kläderna, så att dom inte syns. Och ja dom kommer fungera lika bra.” säger han innan någon hunnit fråga och vi nickar och börjar sätta dom på passande ställen.  Som tur var dom väldigt små, så dom stack inte ut på något konstigt sätt. Min fick sitta vid shortsen – midjan.  ”Vi har även fixat hit nya bilar, till dig och Kevin, från New York, som sticker ut.” säger han med betoning på det sista, till mig och sedan vänder blicken mot Kevin som ger en kort nick tillbaka.
”Då var det allt – åk tillsammans hela den här veckan, så de lägger märket till att ni är ’syskon’. Och innan det blir tjafs, så bestämmer jag att Scar kör idag.” säger han med citationstecken på ordet ”syskon” och ett leende klistrar sig fast på mina läppar. Alla nickar till innan vi går till hallen där jag sätter på mig ett par vita sandaletter, och Kevin och Lucas sätter på sig sina älskade Nike skor. ”Ni två beter er som tvillingar.” säger jag och himlar med ögonen. ”Och du som en diva.” mumlar Kevin innan han går förbi mig med Lucas i släptåg. Jag flämtar till men avbryts av deras höga glada hojtande. Antar att bilarna är något speciellt. Jag tar upp min väska innan jag med snabba steg går ut till trädgården där jag möts av en Fisker karma och en Lamborghini  på uppfarten.
”Pax för Lamborghini!” skriker jag och springer fram till den svarta Lamborghinin, vars dörrar redan var öppna. ”Go for It!” skriker Kevin tillbaka och springer fram till den silvriga Fisker karman, som stod parallellt med Lamborghinin. Ett stort leende leker på mina läppar, och jag tar upp fjärkontrollen från bilens förarsäte innan jag sätter mig bakom ratten. Sätena var beigea – eller ska jag säga att hela bilens insida gick i färgerna beige och brun?
”Boys, you coming?” ropar jag och sticker ut huvudet och kollar bak mot killarna som inspekterar varje detalj av Fisker Karmans baksida. Ett suck lämnar bådas läppar men sedan spricker de upp i två stora leenden och nästan springer till bilen jag sitter i. Kevin sätter sig i framsätet och Lucas bak. De börjar hojta ännu en gång när de ser allting i min bil.

Väl framme på skolans parkering – efter att ha kört i säkert 100km/h, ger vi oss ut på jakt efter en parkeringsplats. Blickarna dras mot bilen vi sitter i och jag kan inte njuta mer. ”Det här kan jag leva med.” säger Lucas som om han läst mina tankar. Leendet jag haft hela morgonen sitter fortfarande kvar på mina läppar. Snart hittar vi en parkering mellan någon pickup och en batmobile. ”5 dollar på att det är någon från Fives bil.” mumlar jag fram och syftar på batmobilen. ”7 dollar på att det inte är det.” säger Lucas och jag vänder blicken mot Kevin. ”Jag är inte med, jag har redan läst hälften av eleverna på den här skolans tankar, och jag vet redan vems bil det är.” ”Bra att du inte fuskar Kev.” säger jag innan jag trycker på knappen, på dörren som gör att den åker upp och jag stiger ut. Kevin följer mitt exempel och Lucas skjuter fram hans säte så han också kan stiga ut. Viskningarna och blickarna tar snabbt plats. ”Vad säger ni? Bad eller inte?” mumlar jag fram och följer denna gång Kevins exempel och drar ner mina Ray Bans framför ögonen. ”Definitivt bad.” säger Lucas och ett leende sprider sig på oss alla tre. Ett knastrade hörs i mitt högra öra och snart börjar Ricks röst tala ut. ”Gör hur ni vill för att fånga Mr Biebers uppmärksamhet, men när det gäller fightern så är det vi som bestämmer.” säger han och jag nickar men kommer sedan på att han inte ser mig. ”Okej, boss.” Jag antar att killarna har hört samma sak för även dom mumlade fram någonting som liknande ”okej.”
”Någon som har cigaretter?” mumlar Kevin fram och Lucas sticker handen ner i sina jeans och tar upp ett paket och en tändare. ”Hold on, jag har två paket i väskan som ligger i bilen. Det där ser ut som värsta drogsmugglingen annars.” mumlar jag fram och vänder mig bakåt och går tillbaka till bilen där jag snabbt drar upp dom två paketen och går tillbaka till killarna. Kevin tar emot paketet och vi alla turas om att tända varsin cigarett, med tändaren Lucas hade med sig. Det hela drar till sig dubbelt så många blickar. Tjejerna som suktar efter Kevin och Lucas medans killarna dras till mig. Jag himlar med ögonen innan vi börjar gå till en liten bänk som var under ett träd. Det var tio minuter kvar tills vi började så tid var det inget ont av, och om vi kom för sent så kunde vi skylla på att vi var nya. ”Ska vi köra med samma ålder vi redan har, eller ändra?” frågar Kevin. ”Ta samma, desto fler klasser vi är utspridda i, desto bättre.” säger jag och tar ännu ett bloss av min cigarett. Ur ögonvrån ser jag hur ett tjejgäng på fyra kommer fram trippandes med skyhöga klackskor och mini klänningar som varken täcker underdelen eller överdelen.  Slampa borde stå med ett stämpel på alla fyras pannor.
”Har ni en tändare?” frågar en tjej med en sån ljus röst att man nästan för tinnitus. ”Mhm…” mumlar jag fram och tar upp Lucas tändare som råkade vara i mina händer. ”Kan vi låna den i två minuter?” frågar hon lite mer irriterad nu när hon märkte att killarna inte hade den. Jag kan inte neka den faktum att mina bröder är snygga. ”Det beror på vad ni vill ha den till.” frågar Lucas och tjejen vänder snabbt sin blick mot honom. ”Cigaretter…” säger hon snabbt. För snabbt. ”Du kunde bara komma fram och prata, du behöver inte fejka en hel historia.” mumlar Kevin som troligen kan hela hennes livshistoria genom hennes tankar. ”Okej då, Vad heter du?” frågar hon och ler. ”Too late.” säger Kevin och viftar med handen mot brunetten, och jag spricker upp i gapskratt. Tjejen ger mig en bitchblick innan hon vänder sig om och tillbaka till sina tre valpar som stod och väntade på henne. Jag ger Kevin en high five, och vi börjar resa oss för att komma in till skolbyggnaden.
”Oh my god. Det var nog första gången Cassandra blev nobbad…” och liknande hördes lite från överallt runt om oss när vi började gå upp för trapporna till ingången. Brunetten hade tydligen ett namn. Direkt vi kom in i byggnaden, möttes vi av svarta skåp som stod längst väggaran. Några bord med stolar kring fanns här och där också, men det var en speciell bord som fångade min blick. Bordet där fem killar satt. Five.

---

Kapitel 2 är ute och jag hoppas jag inte har tråkat ut er än. 
Kommentera era åsikter, och om ni har idéer ni vill ha med i novellen - tveka inte att skriva dom. :)♥