”Klockan två Vegas.” mumlar jag tyst fram så att bara Kevin och Lucas hör. 
”Kan du inte fråga vart rektors kontor är? Så går vi direkt på bara och sparar tid.” mumlar Lucas lika tyst tillbaka och jag ger båda stanna-här-blicken. Dom nickar och jag andades ut och in en gång, innan jag styr stegen mot Biebers bord men stannar när jag är ungefär fem meter ifrån, av att fröken Cassandra stiger fram till dom och trycker brösten upp i Justins ansikte. Han flyttar snabbt sina händer till hennes rumpa medans jag äcklat kollar på. Ännu en gång tar jag en djup andetag innan jag går fram till Damon, istället för Justin som hade tungan nere i halsen på slampan. 
”Hej.”  sa jag helt avslappnad och vände alla blickarna mot mig – även slampans och Biebers. En vissling hördes från Matt som satt bredvid Damon och jag ger honom ett leende.
”Och vad vill en sexig chick som dig?” frågar Damon och biter sig i läppen. 
”Veta vart rektors kontor är.” säger jag rakt på och vänder blicken tillbaka mot honom. Jag känner hur de andra killarnas blickar bränner  på mig. ”Badass, inte ens ett snälla.” mumlar han och jag rycker oskyldigt på axlarna. ”Korridoren längst bort, dörren till vänster.” mumlar han vidare, och blinkar mot mig och nickar bakom mig. ”Har inte du redan typ… två pojkvänner?” frågade tinnitusstämman när jag är på väg att vända mig om. Jag hade lust att brista ut i skratt. ”Om mina bröder räknas som pojkvän så visst, vad du än säger sötnos.” säger jag och blinkar mot henne. Killarna oo-ar och jag avfyrar av ett leende mot henne. Hon tjuter till och småspringer till sina hundvalpar, ännu en gång av att inte hänga med i mina repliker.
 ”*host* slut *host*” hostar jag fram och killarna skrattar ännu en gång. 
”Kul att jag roar er, men jag har en tid att passa.” säger jag och är precis på väg att vända mig om ännu en gång, när Justin sträcker fram handen. ”Bieber.”

Jag börjar skaka hans hand. ”Har möjligtvis denna Bieber ett förnamn?” frågar jag och spelar oförståendet. Jag vet detaljer in och ut om alla dessa fem - och hans namn är inget undantag - men jag spelar med för säkerhetsskull. 
”Du kommer nog få reda på det förr eller senare.” säger han och jag nickar. ”Själv då?” frågar han och ger mig ett litet leende. ” Du kommer nog få reda på det förr eller senare.” imiterar jag honom och vänder ryggen åt innan han hinner säga något mer. ”Hon dissade dig nyss, Bieber.” skrattar någon av killarna fram och jag har mina aningar på Damon.
Min blick börjar snabbt leta efter Kevin och Lucas och jag ser dom ståendes vid en brun vägg, båda med rynkade pannor. ”Gjorde jag något fel?” mumlar jag oförståndet när jag väl är framme hos dom.
”Det är något skumt med dom. Deras tankar är helt bortblåsta från mig.” säger Kevin och jag höjer förvånat på ögonbrynen. Ingen vanlig människa kan stå emot en fighters kraft.
”Tror ni… det har något… att göra med fightern? Hennes…kraft?” frågar jag osäkert.
”Det skulle inte förvåna mig.” 
”Kom igen nu guys, vi måste till rektorn.” fortsätter jag när jag ser hur eleverna en efter börjar försvinna mot respektive klassrum. Dom nickar och börjar följa efter mig i den riktningen Damon sa. Snart möts vi av en dörr där det står ”Principal” med stora silvriga bokstäver. Jag knackar löst på och en kvinna i kanske trettioårsåldern öppnar dörren. ”Syskonen Johansson?” frågar hon och vi nickar. ”Välkommen in.”

Vi var alla tre i jakt på våra skåp, dock på olika platser i skolan. Kevin skulle börja i årskursen över mig medans Lucas skulle börja årskursen under mig.1102…1103…1004…och 1105. Finally.
Jag öppnade skåpet snabbt med nyckeln jag fått och la in högen med böcker jag även fått på köpet, och kollade på schemat. SO i klassrum 214, och jag var tio minuter försenad. Great!
Jag tittar mig snabbt runt och noterar att ingen är i korridoren innan jag tar nytta av min övernaturliga kraft och är på mindre än en sekund framme vid klassrumsdörren. Jag drar en hand genom mitt smårufsiga hår innan jag knackar på och hör ett ”kom in.”
Blickarna från eleverna dras snabbt mot mig när jag öppnar dörren och alla sitter tysta på sina platser för att studera den nya tjejen som börjar i klassen. ”Scarlett. Välkommen.” säger en kvinna och reser sig upp från stolen hon tidigare suttit på. Jag nickar bara och kollar över hennes axel på katedern för att se vad denna lärarinna har för namn. ”Mariah Hamilton.” 
”Klassen hör upp.” ropar hon onödigt ut – deras uppmärksamhet låg redan till 100% på mig. ”Detta är Scarlett Johansson och hon kommer härmed börja i denna klass. Ta hand om henne väl.” Pfft… vad är jag…tre år? För första gången drar jag ut blicken mot eleverna och möter Justin och Matts blickar. Båda två med leenden på läpparna och jag höjer på ena ögonbrynet.
Eleverna satt tre och tre vid varje rund bord klassrummet ägde medans Justin och Matt satt två. Alla andra platser var upptagna så jag antar att jag skulle…- ”Scarlett du kan sätta dig med Mr. Carter och Mr. Bieber” Precis vad jag tänkte. Jag nickar löst mot henne och går fram till deras bord, men innan jag hunnit sätta mig, sätter sig Matt längst ut vilket gör att mittenplatsen blir ledig istället för den vänstra. ”Vad är du? Två?” mumlar jag fram och sätter mig på platsen mellan dom och med en suck. ”Jag är vad du vill.” viskar han och Justin brister ut i ett gapskratt, vilket drar till sig dubbelt så många blickar som vi redan hade på oss.
 ”Well, that’s nice.” viskar jag och himlar med ögonen. Elevernas blickar forsätter bränner på oss och jag ger alla en frågandes blick som gör att de vänder snabbt blickarna framåt igen. ”Scarlett, huh?” frågar Justin från min andra sida och jag suckar och släpper texten om romarriket från den uppslagna boken framför mig. ”Ja, Justin.” säger jag och vänder tillbaka blicken. ”Så du fick reda på mitt namn tillslut?” mumlar han och jag ser hans breda flin ur ögonvrån. ” Don’t believe everything a girl says. It could be a lie.” viskar jag tillbaka och ser hur han rynkar på pannan men kommenterar inte saken.

”Fortfarande ingenting?” frågar jag Kevin på lunchrasten.
”Deras tankar är som bortblåsta Scar, det har aldrig hänt förut.” säger han förbryllat och slänger gaffeln han höll i handen ner i den geggiga röran som låg på våra tallrikar och kallade sig lunch.
”Ta det lugnt, Kev. Vi hittar på någonting.” säger Lucas och boxar till honom löst på axeln. Fightern var starkare än vi trodde och detta skulle bli svårare än förväntad. Hur ska vi förklara detta för Rick utan att han blir förbannad. Vi hade inte räknat in detta i våran plan. Plötsligt bildas en ilska inuti mig helt utan anledning och jag hade bara lust att slå sönder allt och alla runt mig.
”Five klockan sex tillsammans med Cassandra och company.” säger Kevin och jag nickar bara löst. ”Jag går ut och tar frisk luft.” säger jag spänd och lyfter brickan med lunchen och går och slänger det innan jag går ut. Jag känner deras frågande blickar på min rygg, men struntar helt i det.
Snabbt tar upp cigarettpaketet och tändaren innan jag sätter mig vid samma bänk som förut. Mina tankar och nerver lugnar ner sig efter första blosset och jag pustar ut. Men mitt dåliga humör var fortfarande kvar.
”Så du är verkligen bad?” frågar en hes stämma och jag höjer blicken från grässtråna och möter Justin. ”Jag är inte på humör.” säger jag, men han bara skrattar. 
”Jag skulle inte skratta om jag var du.” säger jag irriterat. ”Jag skulle inte prata sådär mot mig om jag var du.” säger han och alla spår av humör är bortblåst från hans ansikte. ”Varför inte?” kaxar jag tillbaka även om jag vet svaret. ”Då kan du balansera på liv och död.”
”Jag riskerar det.” säger jag och reser mig upp för att gå förbi honom men han tar ett hårt grepp om min handled. ”Ingen pratar sådär mot mig."
Ilskan inom mig börjar bubbla i min kropp. Inte här, inte nu, inte framför honom.
Några minuter till och jag kommer vara ett levande ljus. ”Du kommer ångra att du ens la ett finger på mig.” säger jag och drar mig ur hans grepp innan jag börjar springa till bilen. Snabbt klättrar jag till baksätet och ser hur glöden hade tagit plats på min hud. Jag tar några djupa andetag och försöker lugna ner mig. Hur kan en liten mening skapa en sån stor kaos? Min mobil piper till och jag drar upp den och ser ett sms från Lucas. ”Vi börjar snart. Vart är du?” 
En sista lektion och jag får försvinna härifrån, i alla fall tills imorgon. Jag studerar mig själv noga flera gånger innan jag tar ett djupt andetag och klättrar till framsätet och går ut. Snabbt går jag tillbaka till skolbyggnaden med blicken nere i marken. ”Scar?” ropar någon bakom mig och jag vänder mig om och ser hur Kevin och Lucas små joggar mot mig. ”Vart var du?” frågar Kevin genast och jag suckar.
”Vegas gjorde mig förbannad så jag var tvungen att gömma mig.” säger jag och himlar med ögonen. Dom nickar förstående innan Lucas viskar något som får mig att tänka om. ”Du måste bli vän med honom igen om vi ska lyckas fånga fightern. Kevins kraft är redan borta och jag tvivlar på att någon av dom andra krafterna vi har fungerar. Du är vår enda chans.”

Inte ens en dag har gått och de har redan tjafsat. :O 
Kevin kan inte läsa deras tankar? VAD HÄNDER?
Sluta aldrig med era fantastiska kommentarer! I love you♥
-

Gör även ett snabbt länkbyte:

Väckarklockans irriterande pip väckte mig på måndagsmorgonen. Första skoldagen var här och därmed var uppdraget påbörjat.  ”Ugh.” stönade jag fram och slog på snooze knappen, innan jag blundade igen och försökte somna om, men det var omöjligt. Jag har en tendens att aldrig kunna somna om när jag väl vaknade efter klockan fem på morgonen. Ett av de mindre bra sakerna jag ogillar med mig själv. Istället för att vänta på att den irriterande pipet skulle börja igen, stängde jag av alarmet helt, och slängde bort täcket från mig innan jag började yrvaket gå mot badrummet. Detta dag känns som ett helvete redan, men jag kan trösta mig själv med att Kevin och Lucas ska gå igenom samma sak. Med ett utdraget suck strippar jag av mig kläderna och stiger in under det ånghetta vattnet. När varje millimeter av mig är blött, stiger jag ut en bit från det rinnande vattnet och tar schampoflaskan för att lägga ett klick av den äppelluktande schampot i min hand och börjar massera det in i håret. Snart står jag under vattnet igen och sköljer noga ut schampot, innan jag börjar om processen igen fast denna gång med balsam. När jag väl är klar sträcker jag mig efter handduken som hänger på kroken, mittemot handfatet och börjar torka mig. Jag drar fram ännu en handduk från skåpet under handfatet och gör den till en turban på huvudet medans den andra handduket är lindat runt kroppen, och stiger ut. En kall vindsvep drar in över rummet, genom det öppnade fönstret och jag ryser till. Jag skyndar mig till min WIC och sätter på mig ett par vita, matchande spetsunderkläder, sedan står jag framför dagens första, någorlunda svåra val. Välja kläder.
Något som drar till sig uppmärksamhet, men fortfarande är vardagligt. Det var i mitten av juni så det var varmt, vilket begränsade antalet av mina kläder lite. Tillslut tar jag på mig en vit kortärmad spetströja med ett par tie dye shorts. Jag matchar det hela med två breda, guldiga armband innan jag stiger ut och går tillbaka till badrummet där jag snabbt sätter igång hårfönet och börjar torka mitt fuktiga hår.
”Scar?” hör jag Victorias röst utanför sovrumsdörren. Snabbt stänger jag av hårfönet och ropar ett enkelt ja tillbaka.
”Jag skulle bara se om du var vaken.” mumlade hon, och hennes röst hördes mycket närmre nu.
”Mhm…” hennes mammaroll har redan tagit fart. Hon försvann lika snabbt ut och stängde dörren efter sig och jag fortsätter torka mitt hår. Hela historien vi skulle berätta – om någon frågade - var, att vi var nyinflyttade hit till Stratford. Och om de frågade varför vi är så olika i utseende så beror det på att vi – barnen – var adopterade. Precis som twillight. Tanken fick mig att himla med ögonen. Vi var inte i någon jävla film eller bok, detta var verkligheten. En grym verklighet. Människor är helt omedvetna om att dom lever i. En värld fylld med goda och onda fighters.
När mitt hår var helt torrt, börjar jag med en ljus sminkningen, när jag känner mig nöjd stiger jag ut från sovrummet för att gå till köket och få mig något att äta.
”God morgon.” sa Rick och tog ett klunk av sitt – vad jag såg – svarta kaffe. ”God morgon.” säger jag tillbaka, och börjar ta fram en skål och sked för att sedan hälla i müsli med vaniljyoghurt i och börja äta. Min blick drogs mot klockan och jag noterade att vi började om trettio minuter.
”Vart är killarna?” frågar jag och vänder blicken mot Victoria som sitter med ett glas apelsinjuice framför sig. ”Här.” hör jag två trötta röster säga, innan Victoria hunnit öppna munnen och jag vänder blicken mot Lucas och Kevin, som faktiskt såg fixade ut och snygga, för att vara så trötta. Jag nickade bara åt dom och fortsatte att äta i lugn och ro innan Rick tog till orda.
”Här har ni varsin öronsnäcka som  vi kommer hålla kontakten med er genom.” säger han och räcker fram tre beigea öronsnäckor.
”Avancerat för att vara så liten.” mumlar jag och sträcker fram handen för att plocka upp en och stoppa den i högra örat. ”Här har ni även varsin mikrofon som ni kan ha under kläderna, så att dom inte syns. Och ja dom kommer fungera lika bra.” säger han innan någon hunnit fråga och vi nickar och börjar sätta dom på passande ställen.  Som tur var dom väldigt små, så dom stack inte ut på något konstigt sätt. Min fick sitta vid shortsen – midjan.  ”Vi har även fixat hit nya bilar, till dig och Kevin, från New York, som sticker ut.” säger han med betoning på det sista, till mig och sedan vänder blicken mot Kevin som ger en kort nick tillbaka.
”Då var det allt – åk tillsammans hela den här veckan, så de lägger märket till att ni är ’syskon’. Och innan det blir tjafs, så bestämmer jag att Scar kör idag.” säger han med citationstecken på ordet ”syskon” och ett leende klistrar sig fast på mina läppar. Alla nickar till innan vi går till hallen där jag sätter på mig ett par vita sandaletter, och Kevin och Lucas sätter på sig sina älskade Nike skor. ”Ni två beter er som tvillingar.” säger jag och himlar med ögonen. ”Och du som en diva.” mumlar Kevin innan han går förbi mig med Lucas i släptåg. Jag flämtar till men avbryts av deras höga glada hojtande. Antar att bilarna är något speciellt. Jag tar upp min väska innan jag med snabba steg går ut till trädgården där jag möts av en Fisker karma och en Lamborghini  på uppfarten.
”Pax för Lamborghini!” skriker jag och springer fram till den svarta Lamborghinin, vars dörrar redan var öppna. ”Go for It!” skriker Kevin tillbaka och springer fram till den silvriga Fisker karman, som stod parallellt med Lamborghinin. Ett stort leende leker på mina läppar, och jag tar upp fjärkontrollen från bilens förarsäte innan jag sätter mig bakom ratten. Sätena var beigea – eller ska jag säga att hela bilens insida gick i färgerna beige och brun?
”Boys, you coming?” ropar jag och sticker ut huvudet och kollar bak mot killarna som inspekterar varje detalj av Fisker Karmans baksida. Ett suck lämnar bådas läppar men sedan spricker de upp i två stora leenden och nästan springer till bilen jag sitter i. Kevin sätter sig i framsätet och Lucas bak. De börjar hojta ännu en gång när de ser allting i min bil.

Väl framme på skolans parkering – efter att ha kört i säkert 100km/h, ger vi oss ut på jakt efter en parkeringsplats. Blickarna dras mot bilen vi sitter i och jag kan inte njuta mer. ”Det här kan jag leva med.” säger Lucas som om han läst mina tankar. Leendet jag haft hela morgonen sitter fortfarande kvar på mina läppar. Snart hittar vi en parkering mellan någon pickup och en batmobile. ”5 dollar på att det är någon från Fives bil.” mumlar jag fram och syftar på batmobilen. ”7 dollar på att det inte är det.” säger Lucas och jag vänder blicken mot Kevin. ”Jag är inte med, jag har redan läst hälften av eleverna på den här skolans tankar, och jag vet redan vems bil det är.” ”Bra att du inte fuskar Kev.” säger jag innan jag trycker på knappen, på dörren som gör att den åker upp och jag stiger ut. Kevin följer mitt exempel och Lucas skjuter fram hans säte så han också kan stiga ut. Viskningarna och blickarna tar snabbt plats. ”Vad säger ni? Bad eller inte?” mumlar jag fram och följer denna gång Kevins exempel och drar ner mina Ray Bans framför ögonen. ”Definitivt bad.” säger Lucas och ett leende sprider sig på oss alla tre. Ett knastrade hörs i mitt högra öra och snart börjar Ricks röst tala ut. ”Gör hur ni vill för att fånga Mr Biebers uppmärksamhet, men när det gäller fightern så är det vi som bestämmer.” säger han och jag nickar men kommer sedan på att han inte ser mig. ”Okej, boss.” Jag antar att killarna har hört samma sak för även dom mumlade fram någonting som liknande ”okej.”
”Någon som har cigaretter?” mumlar Kevin fram och Lucas sticker handen ner i sina jeans och tar upp ett paket och en tändare. ”Hold on, jag har två paket i väskan som ligger i bilen. Det där ser ut som värsta drogsmugglingen annars.” mumlar jag fram och vänder mig bakåt och går tillbaka till bilen där jag snabbt drar upp dom två paketen och går tillbaka till killarna. Kevin tar emot paketet och vi alla turas om att tända varsin cigarett, med tändaren Lucas hade med sig. Det hela drar till sig dubbelt så många blickar. Tjejerna som suktar efter Kevin och Lucas medans killarna dras till mig. Jag himlar med ögonen innan vi börjar gå till en liten bänk som var under ett träd. Det var tio minuter kvar tills vi började så tid var det inget ont av, och om vi kom för sent så kunde vi skylla på att vi var nya. ”Ska vi köra med samma ålder vi redan har, eller ändra?” frågar Kevin. ”Ta samma, desto fler klasser vi är utspridda i, desto bättre.” säger jag och tar ännu ett bloss av min cigarett. Ur ögonvrån ser jag hur ett tjejgäng på fyra kommer fram trippandes med skyhöga klackskor och mini klänningar som varken täcker underdelen eller överdelen.  Slampa borde stå med ett stämpel på alla fyras pannor.
”Har ni en tändare?” frågar en tjej med en sån ljus röst att man nästan för tinnitus. ”Mhm…” mumlar jag fram och tar upp Lucas tändare som råkade vara i mina händer. ”Kan vi låna den i två minuter?” frågar hon lite mer irriterad nu när hon märkte att killarna inte hade den. Jag kan inte neka den faktum att mina bröder är snygga. ”Det beror på vad ni vill ha den till.” frågar Lucas och tjejen vänder snabbt sin blick mot honom. ”Cigaretter…” säger hon snabbt. För snabbt. ”Du kunde bara komma fram och prata, du behöver inte fejka en hel historia.” mumlar Kevin som troligen kan hela hennes livshistoria genom hennes tankar. ”Okej då, Vad heter du?” frågar hon och ler. ”Too late.” säger Kevin och viftar med handen mot brunetten, och jag spricker upp i gapskratt. Tjejen ger mig en bitchblick innan hon vänder sig om och tillbaka till sina tre valpar som stod och väntade på henne. Jag ger Kevin en high five, och vi börjar resa oss för att komma in till skolbyggnaden.
”Oh my god. Det var nog första gången Cassandra blev nobbad…” och liknande hördes lite från överallt runt om oss när vi började gå upp för trapporna till ingången. Brunetten hade tydligen ett namn. Direkt vi kom in i byggnaden, möttes vi av svarta skåp som stod längst väggaran. Några bord med stolar kring fanns här och där också, men det var en speciell bord som fångade min blick. Bordet där fem killar satt. Five.

Kapitel 2 är ute och jag hoppas jag inte har tråkat ut er än. 
Kommentera era åsikter, och om ni har idéer ni vill ha med i novellen - tveka inte att skriva dom. :)♥

”Vi kan inte låta en black fighter vara i Stratford, det sätter alla människor i fara.” utbrister Rick och slår handen i bordet. ”Det är W.M.F uppgift att se till att det som har hänt inte får hända!” fortsätter han förbannat.
W.M.F, White moon fighters. Våran uppgift att skydda människorna från ondskan. Dock är det inte alltid en dans på rosor. Vi har blivit nerslagna flera gånger men då har det aldrig varit lika allvarligt som nu. Om vi blev nedslagna nu skulle Stratford vara i klorna på black fighters…
”Rick, lugna dig. Vi måste planera i detalj innan vi kan göra något. Det kan lika gärna vara en fälla för att de vill komma åt oss.” säger Victoria lugnt. Rick bara blänger på henne och hon suckar hopplöst ut.
”Jag håller med henne, gå direkt på är inget altenativ…” försöker jag men får en grymtning och en blick som säger du-gör-som-du-blir-tillsagd till svars.
Jag känner hur hans förbannade kraft börjar omsluta mig, hur han försöker få mig att gå med på hans idé. Hela min kropp spänner sig och jag borrar min blick in i hans, i själförsvar.  Ögonen börjar skifta till svart och hans kropp började glöda smått. Tecken på att han överanstränger sig och att helvetet kan braka ut närsomhelst. Han är ursinnig, vilket smittar av sig till mig.
”Rick! Skärp dig!” utbrister Kevin som har kommit in till vardagsrummet med Lucas efter sig. Det räcker, för att få Ricks kraft bort från mig och jag flyttar mig framåt på en sekund, tar ett strypgrepp om hans hals och lyfter upp honom. Ansiktet som tidigare glödde var numera lilablått. Han gjorde mig arg så nu får han betala för det också. Hans händer höjs till min och försöker förgäves få bort den men jag är starkare än honom.
”Scat släpp taget för fan!” skriker Kevin och kommer fram till mig på mindre än en sekund och drar bort mig från Rick med en sådan kraft att jag flyger in i väggen. Rick ramlar framåt på alla fyra och försöker få tillbaka andan. Hans hals prydes av ett rött märke som mina fingrar hade lämnat efter sig.
Smärtan i min rygg var det sista jag tänkte på i denna stund. Min kropp glödde okontrollbart och jag var snabbt på benen igen för att attackera både Rick och Kevin. Mina muskler spänner sig och glöden kring min kropp blir starkare. Jag var som ett levande rovdjur som var ute efter sitt byte.
”Scar lugna dig.” säger Lucas och ställer sig snabbt framför mig innan jag hunnit ta ett steg. Min kropp slappnar genast av och jag faller ner på golvet framför min lillebror, där jag andas ut i okontrollbara andetag. Han är nog den enda som kan stoppa mig från att vara så nära att attackera någon till att sitta här framför honom, helt hjälplös, och han kommer alltid vara den enda. Snabbt började jag skakade på kroppen för att få tillbaka mitt avslappnade jag, och få bort glöden som prydde varje millimeter av min kropp. Rick gav ifrån sig ännu en grymtning och Kevins blick borrade sig in i honom.
”Vi kan inte anfalla, det spelar ingen roll om personen är förbredd eller inte. Hellre att han eller hon är förbredd och att vi också är det, än motsatsen.” säger han lugnt, och släpper blicken från Rick, då han förmodligen gav en svar till hans tanke.
”Sluta bry dig om mina tankar.” morrar Rick fram, men på hans kroppspråk ser man att han har gett upp.
”Skydda dig ifrån mig då.” säger Kevin överlägset.

”Vi måste få reda på vilka de där Five är först för att få reda på mer om fightern.” mumlar Victoria fram med en suck och lutade sig bak i fåtöljen. Hon drog ut tofsen från håret och började göra om hästsvansen hon tidigare haft i det blonda håret.  Fightern har haft och har affärer med Five, och våran enda chans att få tag i fightern är att först få reda mer på om Five och sedan på något sätt ansluta oss till dom för att möta fighter och sedan ta honom eller henne innan flera kommer till Stratford.
”Är inte Five gänget där Bieber är ledare?” frågar Lucas och Kevin lyser upp. Hur får han reda på allting, vi går ju inte ens i skolan.
”Han umgås med mig.” flinar Kevin mot mig. Jag himlar med ögonen. ”Men det är definitivt dom.” fortsätter han mot Lucas, och tar datorn ifrån Rick innan började knappa in någonting på den. En vanlig människa skulle aldrig hinna med i hans rörelser, men för fighters är det som vardagsmat att se andra fighters röra sig så snabbt.
”Fightern är skicklig, inte en enda bild finns ute på nätet.” mumlar han imponerat fram. Han vänder datorskärmen mot oss för att visa bild på alla gängmedlemmarna i Five.
”Carlos Floyd, 19 år. Den tekniske.” börjar han och visar en bild på en kille med ljusbrunt hår och blåa ögonen. En typisk strandkille som varje tjej skulle dö för.
”Bruce Miller, 22 år. Justins högra hand.” säger han och byter bild. Killen på bilden har kolsvart hår, skarpa ansiktdrag och ett ärr som pryder en liten bit av hakan. Knivhuggen kanske? 
”Skulle inte förvåna mig.” säger Kevin och flinar mot mig. 
”Damon Barkley, 20 år. Killen som ritar alla deras kartor. Den smarte kort sagt.” jag himlar med ögonen och tar in varje detalj av den mörkhyade killen. 
”Matt Carter, 17 år. Finslipar planerna.” gröna ögon och mökbrunt hår tänker jag och försöker memorera honom.
”Och så… Justin Bieber, 18 år. Ledare och måltavla.” säger han med betoning på Justin Bieber.
Killen såg ju bra ut, hasselbruna ögon, ljusbrunt hår, hjärtformad ansikte. Men inget för mig, kanske ett ligg men det är allt. Lite konstigt att han den där Bruce som är äldst inte är ledare, men det är inte mitt problem.
”Pfft…” allas blickar drogs mot mig som halvlåg i soffan med armarna i kors över bröstet och blicken fäst på laptopskärmet. ”Så svårt kan det väl inte vara och ta ner dom. Vi har våra eskort.”
”Vi ska inte döda dom Scar. Vi ska bara få reda på vem fightern är, och förhoppningsvis följa med Five när de ska möta henne för framtida affärer, och sedan först se vad han eller hon är kapabel till att göra innan vi dödar fightern. Vi ska inte göra en enda sak med Bieber och dom andra killarna.” säger Rick genom spända käkar. Jag himlade med ögonen och ryckte på axlarna till hans uttalande.
”Ni ska inte, men jag kommer definitivt göra något med honom.” säger jag och nickar mot Justins bild på skärmen och biter mig löst i läppen innan jag ser Ricks mörka blick. Inte en gång till.
”Vad du än säger chefen.” muttrar jag istället fram och sätter mig rakt upp för att slippa ännu ett bråk. Hans ögon ändrar färg till den vanliga blåa färgen innan han börjar fundera med blicken nere i golvet.
”Vi behöver veta vart han går…” börjar Rick men blir avbruten av Lucas. ”Stratford High.”
”Hur vet du det?” frågar jag snabbt, och vänder mig mot Lucas med rynkad pannan. En axelryckning är vad jag får till svars.
”Dina krafter kanske börjar göra sig synliga…” mumlar Victoria fram som suttit tyst ett bra tag och Lucas blick klarnar upp. Alla nickade instämmande och ett leende sprider sig både på min och Lucas läppar.
”Nog pratat om det. Vi behöver en plan och det är nu.” säger Rick och vänder all uppmärksamhet som tidigare låg på Lucas mot sig själv. Jag nickar sakta innan jag börjar fundera.
”Scar, Kevin och Lucas, ni ska börja i Stratford High...” säger han plötsligt och jag spärrar upp ögonen. 
”Ska? Har vi inget val?” frågar jag.
”Inte om du inte vill att fightern ska bilda kaos i Stratford.” jag grymtade till men sen slår en tanke mig. Jag är den enda tjejen här vilket betyder att jag kommer vara huvudkaraktären i hela den här såpoperan.
”Vad är det du menar? Att jag ska bli ihop med tönten?” frågar jag och himlar med ögonen men är samtidigt spänd över svaret. Jag kan inte och vill inte ha en förhållande med en vanlig människa även om det är på låtsats. Killen skulle bara sättas i ännu mer fara än vad han befann sig i och skulle få dubbelt så många pilar siktade mot sig, och jag skulle vara tvungen att vara närvarande varje gång för att ta emot varje pil. Ännu mindre med Justin fucking Bieber.
”Det är exakt vad jag menar.” säger han och jag grymtar ännu en gång till. Han låtsats som om han inte hörde min grymtning, och börjar istället berätta hur vi ska göra, och Kevin som, redan läst planen från Ricks tankar, fyller i tomrummen.
”Vi kommer numera heta familjen Johansson…” började han men jag avbryter honom. ”Varför Johansson?”
”För att du ska få det enklare om någon frågar efter information om dig, och så att du inte försäger dig.” förklarar han och börjar fortsätta berätta där jag avbröt honom, medans jag uttråkat lyssnar på hans röst med en enda tanke i huvudet.
Om jag ska fånga en killes uppmärksamhet som ligger med olika tjejer varje kväll, måste jag bli en sån tjej.
Det kommer inte bli enkelt men om jag redan varit det en gång så kommer jag kunna vara det igen, men… kommer jag kunna bli mig själv när allt är slut?

”Sovit gott?” frågar Lina direkt jag vaknar nästa morgon av hennes fjäderlätta kyssar.
”Mhm…” säger jag och börjar sträcka på mig.
Ett stön lämnar min mun innan jag lägger mina armar runt Linas smala kropp och knuffar ner henne från sina armbågar innan hon hinner reagera.
Vi börjar skojbråka och snurrar runt i hela sängen. Jag slutar att skratta helt plötsligt när jag ser hennes plågade ansikte.
”Va…-”
”Min fot.” avbryter hon mig snabbt och försöker tränga fram ett leende, men som ser mest ut som en grimas.
Jag rullar snabbt av henne och slår sönder mig inombords. Varför glömmer jag alltid det viktiga?
”Justin sluta. Jag tänkte inte heller på den.” mumlar hon och lägger sig på mig.
Hon kollar med valpögonen på mig och ett leende sprider sig snabbt på mina läppar.
”Du har ingen aning om vad du gör med mig.” mumlar jag fram och kollar kärleksfullt in i hennes ögon innan jag trycker ihop våra läppar. När kyssen avslutas fyller hennes klingande, underbara skratt rummet och får mitt leende att bara bli större.

”Så vad händer idag?” början Ryan, – när vi sitter vid frukostbordet -  men innan någon hinner svara börjar min mobil ringa.
Jag ursäktar mig snabbt och går ut ur köket och lägger mobilen mot örat.
”Justin.” säger jag och väntar tills personen på andra sidan börjar prata.

”Babe, jag ska på intervju. Scooter ringde men jag kommer tillbaka runt tretiden.” berättar Justin när han kommer tillbaka och jag slänger en blick på klockan. 12.46, suck. Två hela timmar utan Justin.
”Hur ska jag klara mig?” mumlar jag fram och sträcker ut armarna i en kramgest.
”Hey, du har ju oss.” utbrister Chaz och Ryan i mun på varandra.
Jag vrider huvudet mot dom och lipar.
”Med er kan jag inte mysa.” säger jag och vänder mig mot Justin som kommit fram till mig och lagt armarna runt min midja. Han böjer sig ner och kysser mig och jag hör hur Chaz gör kräkljud.
”Du kommer en vacker dag få en flickvän och då kommer det vara vi som gör kräkljud Chazie.” säger Justin när vi avslutat kyssen.
”Men den dagen är inte idag.” säger Chaz överlägset.
Justin himlar med ögonen innan han kysser mig en gång till och mumlar hejdå och sen ställer sig rakt igen och säger hejdå till de andra också. Han försvinner snabbt ut ur köket och jag hör hur dörren smälls igen, men öppnas lika snabbt och Justin kommer tillbaka. Alla kollar förbryllat på honom.
”Intervjun är med radio Disney så missa den inte.” säger han och slänger en slängkyss till mig som jag fångar, innan han försvinner igen, och denna gång - inte kommer tillbaka.
”Så… vad ska vi göra?” frågar Ryan och denna gång hinner vi tänka och svara innan något avbryter oss.
”Det finns ett biblioteksrum där nere och så biljardbord och lite andra roliga grejer.” säger jag och kollar på dom och ser hur de tänker.
”Kan vi inte fixa oss och ta kort först och sen spela biljard – jag vill ha ett minne denna gång jag kan ta hem och visa mamma och pappa. Dom tjatade förra gången om det.”
”Typiskt våra föräldrar.” säger jag och skrattar
”Men visst kan vi göra det.” fortsätter jag och sträcker mig efter mina kryckor som var lutad mot stolen bredvid mig, och reser mig.

Femton eller tjugo minuter senare var jag färdigfixad och hade en digitalkamera i handen.
Mitt hår var lockat och uppsatt så att det bara hängde över mitt högra axel. Sminkningen var väldigt neutral. Klänningen jag hade på mig var en kort, ljusrosa med volanger på överdelen och så hade jag ett brunt bälte vid midjan för att få en form på den, eftersom den var ganska lössittande.
På fötterna – eller ska jag säga på min ena fot – hade jag en sandal med låg klack och den andra kunde jag inte göra mycket åt, utan gipset och bandaget fick sitta kvar och pryda den.

”Åh Lina! Har du fortfarande kvar den här?” utbrast Nicki när hon hittade den gamla kameran vi båda hade fått varsin av när vi var mindre.
Hon börjar studera den ur alla möjliga vinklar och håll.
”Självklart. Det är ju ett minne.” säger jag från fåtöljen jag sitter på.
”Min är också kvar fast den funkar inte längre. Jag råkade välta ner den en dag när jag var förbannad.” mumlar hon fram och kollar skamset ner i golvet.
”Råkade…?”
”Tro det eller ej, men ja.” säger hon och ger mig ett leende.
”Funkar den?” fortsätter hon.
”Självklart.” säger jag och reser mig upp och ostadigt börjar hoppa fram till henne.
Jag tar kameran ifrån henne och tar bort det lilla dammet som satt sig på linsen innan jag sätter på den och knäpper ett kort på Nicki.
”Jag var inte beredd.” säger hon och tar kameran ifrån mig för att studera kortet.
”Det blev ju ändå bra…” fortsätter hon och jag skrattar åt henne.

Jag tar tillbaka kameran ifrån henne och studerar kortet som jag slumpmässigt tog. Hennes blick var genomträngande och munnen var avslappnad, i mer exakta ord så är fotot perfekt. Även om leendet inte finns i hennes läppar så finns den i glimten i ögat.
Hur jag har lärt mig att beskriva en bild så, beror på allt för många photoshoots. De olika fotograferna jag har haft, berättar alltid vad de tycker om bilderna och hur jag kan förbättra dom.
”Den blev ju jättebra.” säger jag och ger henne ett leende.
Killarna som bara suttit i soffan och pratat om Fifa gav oss deras uppmärksamhet för några minuter.
”Vad pratar ni två om?”
”Om hur bra Nickis bild blev. Nu ska ni två resa er och ta och posa.” säger jag och flinar mot dom.
Utan några klagomål reser dom sig och jag blir faktiskt ganska förvånad.
”Inga klagomål?” frågar Nicki som också är förvånad.
”Nepp, tänkte vi kunde vara snälla.” säger Ryan simpelt och ler.

”Jag vill ha en bild där mitt ansikte inte syns.” säger jag och vänder mig bort från spegeln där jag står och kollar istället på Nicki.
”Då är vi två.” mumlar Chaz bredvid mig och skrockar.
”Då kan väl du och Chaz stå vid spegeln och ta kort på bara er två, själva?”
”Sen så kan du typ hålla kameran framför ditt ansikte och Chaz kan ta den här.” fortsätter hon och sträcker fram en LP-skiva som var formad som en skål.
Chaz nickar och ställer sig med skålen slash LP-skivan framför ansiktet. Jag ställer mig bredvid – utan kryckor och försöker stödja mig så bra som möjligt på min friska fot – honom, exakt lika fast med kameran framför ansiktet och börjar knäppa några bilder.

”Så detta var det ni gjorde undertiden jag var borta?” frågar Justin och bläddrar sig vidare bland bilderna i de båda kameror vi hade använt.
”Japp, väldigt kul var det och synd att du missade det.” mumlar jag fram och lutar mig trött mot hans axel.
”Hm… det kan vi nog ta igen.” säger han och pussar mig mjukt i håret.
”Hur då?” frågar Chaz.
”Picknick, jag vet det perfekta stället.” svarar Justin tillbaka och börjar resa sig och gå mot köket.
”Varför inte…” mumlar Ryan fram innan han också reser sig upp och går efter.

Ryan börjar skära upp olika sorters frukter - Vindruvor, banan, jordgubbar – medans jag börjar göra en melondryck efter mormors recept.
Chaz, Nicki och Lina satt i vardagsrummet och förmodligen halvsov just nu. Tanken fick mig att börja småle.

”Vart är vi?” frågar Lina hypotiserat när vi har kommit fram till en äng jag hittat för direkt jag och mamma hade flyttat till New York.
”Jag brukade alltid komma hit när jag hade svåra stunder, men nu när jag har dig, existerar inte dom stunderna längre utan bara motsatsen.” säger jag och kysser henne passionerad.
Jag hör hur Nicki aw:ar bredvid oss.
”Jag älskar dig.” säger Lina när vi dragit oss tillbaka från kyssen.
”Jag älskar dig också.”

”Jag slår vad om att du inte kommer klara av att göra hundra armhävningar.” säger Lina när allt fika var uppätet.
”Oh, yeah? Lägg dig ner på gräset.” säger jag och nickar på marken bredvid filten vi satt på.
”Varför?”
”Bara gör det, babe.”
Hon gör som jag säger och jag börjar göra armhävningarna över hennes kropp.
”Ett, två, tre…” börjar jag räkna och kysser henne varje gång.
”Vad gör du?” frågar hon när jag var på tio och släppt hennes läppar.
”Jag behöver motivation om jag ska klara alla dessa armhävningar.
Nicki och killarna börjar skratta.

”Kan vi inte gå till stranden och bara sola eller nått? Jag är trött på inomhuslivet.” gnäller jag när vi sitter vid vardagsrummet.
Killarnas ansikten var intryckta in i den stora plasmatv:n medans de förgäves försöker ta bollen från varandras lag.
”Nicki?” tjuter jag och slår ut med händerna när jag inte får ett svar från någon av dom.
”Aa, visst. Gör så.”
Hon har inte ens lyssnat på vad jag sagt.
Hela morgonen och förmiddagen hade spenderats osociala. Det vill säga, Tv-spel för killarnas del och Nicki också medans jag hade surfat runt på nätet. Skvallersidorna var fulla med incidenten vid stranden igår och tillslut hade jag klickat in mig på Twitter och skrivit att jag mår bra men min fot är skadad och Justin är hjälten som räddade mig.
Det sistnämnda var för att flera trodde det var killen som vi hyrde surfbrädorna från var ”hjälten”.
Jag suckar innan jag reser mig med kryckorna i varsin hand och börjar med och utan balans hoppa fram till trapporna som kommer ta mig till mitt och Justin sovrum.
”Lina vart ska du?”
”Jag glömde en sak fortsätt kolla på när killarna spelar.” säger jag och ler fejkat mot Nicki innan jag med problem försöker ta mig upp för dom tolv trappstegen. Ja jag har räknat.
Jag pustar ut när jag har nått målet. Sovrummet i mitt fall.
Snabbt öppnar jag dörren och stiger in innan jag studerar allt runt om mig och funderar på vad jag kan hitta på. Min blick fastnar på nattduksbordet där min och Justins mobiler ligger, och komiskt nog lyser bådas skärmar, vilket betyder antingen sms eller samtal.
Jag rör mig dit så sätter mig med en duns på sängen innan jag böjer mig ner över båda mobilerna. Jag har fått ett sms från okänd medans Justin har fått en samtal från Selena. Vänta här, vad vill fucking Selena nu då? Oh varför är det ett fucking hjärta efter hennes namn!?
Jag biter mig i läppen och funderar på om jag ska svara eller inte. Jag menar, han är min pojkvän och han gömmer väl ingenting. Tillslut tar både min nyfikenhet och ilska över och jag drar tummen över grön lur innan jag trycker mobilen mot örat.
”Hej Justin!” säger Selena direkt och fnittrar.
”Pfft… vad vill du?” frågar jag och struntar helt i att hon tror det är Justin.
”Vad gör du med Justins mobil?” tjuter hon förtvivlad och jag rynkar på pannan.
”Han är min pojkvän, jag gör vad jag vill med hans mobil. Men om du undrar nu så mycket så pratar jag med en bitch genom hans telefon, vill du veta vad hon heter?” säger jag med betoning på pojkvän.
”Om han är din pojkvän… varför skulle han skrika mitt namn igår när vi hade sex?”
Jag börjar gapskratta.
”Tyvärr är jag ledsen att förstöra dina värdelösa repliker, men Justin var med mig igår hela kvällen och vad jag vet och är helt säker på är att han inte hade sex igår, och om han skulle ha det så skulle det vara med mig. Så håll käften nu och radera Justins nummer från din mobil och ring inte hit något mer.” säger jag snabbt och hör hon grymtar till innan hon slänger på luren – vilket får mig att börja skratta igen – dock inte lika glatt som förut då funderingarna över varför hon heter som hon gör på hans mobil.
Snabbt plingar min mobil och jag lägger tillbaka Justins mobil där den var förut och börjar läsa sms:et som har skickats från okänd nummer till mig.

”Lina lever du?”

Jag rynkar på pannan innan jag går in på konversationen och börjar läsa dom andra sms:en.

”Hej sötnos. (Ta det som en vänlig gest.) Men i alla fall, så har jag bytt mobilnummer för en massa personer jag inte har kontakt med längre hade mitt gamla nummer och jag ville starta om på nytt. Jag antar att det står okänd på din mobil just nu men var lugn, det är David. ”

Jag började skratta smått åt hans sms innan jag ringde numret sms:en var ifrån och väntade på att han skulle svara.

”David.” svarade han efter fem signaler.
”Hej du. Förlåt att jag svarade så sent men hade inte mobilen i närheten av mig hela morgonen och förmiddagen.”
Jag hör hur han skrockar i andra änden.
”Det är lugnt, hur går det med foten?”
”Det har väl varit bättre men jag överlever.” säger jag och ler.
”Skönt att höra, har du lust att träffas? Kanske på stranden?”
”Självklart, tänkte gå dit men hade ingen sällskap.”
”Men nu har du. Ska jag hämta dig om 10?”
”Aa, vi syns sen.”

Han sa ett snabbt hejdå innan vi la på och jag reste mig upp med kryckorna under varsin arm och försökte skynda mig till den lilla byrån vi har i sovrumet där jag bevarar min strandväska och bikinisar.
Drömfångarens lilla klocka klingade till vid den öppna fönstret, av den svala brisen som drog in över rummet.

Mobilen plingade till när jag satt i vardagsrummet igen, och kollade uttråkad på killarna och Nicki som fortfarande spelade Fifa.

”Jag är utanför! //D”

Ett leende spred sig på mina läppar och jag reste mig upp och började hoppa fram till ytterdörren.
”Vart ska du?”
När jag behöver sällskap bryr sig ingen men nu när jag har det måste alla bry sig. Jag vänder mig om och möter alla fyras blick innan jag fäster blicken mot Justin, som ställt frågan.
”Till stranden med David.” säger jag uttryckslös och vänder mig om igen.
”Du kunde ha frågat oss.” säger Justin, och man hör att han är sårad.
”Tyvärr så var ju Fifa intressantare än din flickvän.” säger jag och vänder mig om.
Vet ni hur ansträngande det är att snurra runt fram och tillbaka med ett par kryckor?
”Men jag kan följa med nu.” säger han och börjar resa på sig
”Nej nej, sitt kvar där du. Juste Selena ringde. Hon ville tacka dig för sexet igår.” säger jag argt och struntar helt i att Selena ljög, men jag ville ha något jag kunde slänga in i hans ansikte, på grund av hjärtat efter hennes namn på hans mobil och ignoreringen tidigare.
Ryan, Chaz och Nicki ser helt chockade ut medans Justin ser bara arg och irriterad ut.
”Är det vad du tror? Att jag hade sex med henne när jag i själva verket var här och hjälpte dig?” säger han och reser sig upp.
”Det är precis vad jag tror, du kanske ska välja henne framför mig igen? Jag menar hjärtat efter hennes namn på din mobil är väl tillräckligt med bevis.” säger jag ilsket och vänder mig om. Det var i alla fall sant.
Två hopp hinner jag ta innan jag känner ett grepp om min överarm.
”Släpper du inte kommer jag ramla och få värre skador än vad jag redan har.” muttrar jag sammanbitet fram och sneglar över axeln på Justin. Han grepp lossnar direkt och jag skyndar mig till dörren där jag med en viss svårighet öppnar den och böjer mig ner för att hänga väskan över axeln. Dörren smäller jag extra hårt bakom mig för att visa min ilska.
”Vem ringde dig?” frågar jag förbryllat när jag möter Jacob utanför.
”David.”
Jag nickar och ler innan Jacob börjar knuffa bort de få paparazzin som var utanför huset.
”Hej.” säger jag glatt när jag satt i framsätet och omfamnade David i en vänskaplig kram. Även om jag var sur på Justin betyder inte det att jag kommer vara otrogen.
Han sa ett lika glatt hej tillbaka och besvarade min kram innan han började köra mot stranden med Jacobs bil bakom oss.
Ur ögonvrån såg jag hur Justin stod vid köksfönstret och tittade med sammanbitna käkar på bilen jag befann mig i.
-

”Så han blev bara sur?” frågar David när vi sitter på solstolarna med varsin glass i handen. Jacob satt bredvid oss, men la sig inte in i våran konversation.
”Han blev inte sur utan anledning utan när jag sa att jag skulle till stranden med dig.”
”Vänta här nu… jag hänger inte med.”
Jag skrattar smått innan jag börjar berätta allt som hänt. Ignoreringen, Selena, och hur Justin reagerade…
”Jaha…” säger David när jag berättat klart och kliar sig i håret.
Jag nickar innan jag fortsätter äta på min glass.
”Ni kommer lösa det ikväll, jag lovar…” säger han tillslut och ett litet leende sprider sig på mina läppar.
-

Klockan var runt nio när jag satte nyckel i nyckelhålet på ytterdörren, proppmätt efter den roliga middagen som hade bestått av pizza. Vi hade skrattar så mycket att mina magmuskler nu var helt ömma. Paparazzin hade för en gångs skull gett oss privatitet och jag hade för första gången på ganska länge känt mig som en normal tonåring.
Jag vände mig om och vinkade en sista gång till David och Jacob innan dom båda svarta bilarna försvann längst med den mörka gatan.
Nicki var den första som mötte mig när jag kom in i huset.
”Förlåt för att jag ignorerade dig. Jag kommer gottgöra dig, jag lovar. Snälla förlåt!” bönfaller hon nästan och är på väg att slänga sig om min hals när jag stoppar henne genom att backa.
Hon kollar sårat och förbryllat på mig och jag ler lite mot henne.
”Jag vill inte ramla, och jag förlåter dig.” säger jag och hon kommer fram och kramar mig försiktet efter att ha nickat förståendet.
Ryan och Chaz kommer snart fram bakom Nicki, och båda drar in mig i varsin kam. Jag börjar febrilt leta efter Justin när vårat lilla kramkalas är avslutad.
”Han är uppe på sovrummet.” säger Ryan som om han läst mina tankar.
Jag nickar och börjar gå steg för steg upp för trapporna. Detta börjar ju på att bli enkelt.
Försiktigt öppnar jag dörren och går in. Justin ligger i sängen och kollar upp mot taket och jag lägger undan väskan innan jag går till sängen och sätter mig.
Han tittar fortfarande upp på taket med händerna sammanflätade över bröstkorgen.
Kryckorna lägger jag på golvet bredvid mig innan jag sträcker min hand mot Justins ansikte och smeker de sakta med fingertopparna.
Han drar ett djupt andetag innan han stänger ögonen och öppnar dom snart igen. Han blick letar sig till mitt ansikte och han uttalar dom orden jag inte trodde jag skulle få höra idag.
”Förlåt för att jag reagerade som jag gjorde.” mumlar han tyst fram och greppar tag om min hand som han för till munnen och pussar på.
Alla lysen i rummet var släckta vilket gav en helt ny känsla. Luften runt om oss var laddad.
”Jag förlåter dig och förlåt mig också.” mumlar jag fram.
”Du gjorde och sa inget fel.”
”Jag anklagade dig för något som jag med säkerhet visste inte var sant.” säger jag och lägger överkroppen på hans bröstkorg. Hans fria hand börjar smeka mitt hår och ett lugn sprider sig inom mig.
”Vi glömmer allt det dåliga som hänt och fokuserar på nuet och framtiden.” säger han efter en stunds behaglig tystnad och jag nickar sakta.
”Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig med.” säger han och kysser mjukt min panna.

Lite småtjafs men de löste det! ♥
Kapitlarna börjar också på att bli längre och bättre, eller vad tycker ni? :)
Börjar fundera på att avrunda denna novell och föra den mot sitt slut. Mina idéer börjar torka ut. But don't worry - jag har flera noveller på lager! :)
Kommentera lovies! ♥