Previously:
Smärtan i min arm ville inte ge sig. Jag kollade ner på den och såg att en stor pöl av blod var bildat runt den. Jag skrek och sparkade för att komma lös men greppet han hade om mitt ben var stenhård.
”Släpp mig!” skrek jag för full hals.
Han svarade inte utan jag kände en hemsk smärta i huvudet och samma vätska som rann från min arm började rinna från huvudet nu också. Ett öronbedövande skrik lämnade min strupe. Men han tog en fast grepp om min hals och verkligheten började försvinna.

Vi hade säkert kört runt i minst tre timmar utan ett skymt av Lina. Vart kan hon vara? Hennes föräldrar hade ringt på hennes mobil och jag hade svarat. Jag hade berättat hela historien. De hade precis tänk att släppa allt för att gå och leta efter henne men jag hade tvingat dom att stanna och tillslut gick de med på det om jag lovade att ringa när jag hittat Lina.
”Justin släpp gaspedalen…-” sa Ryan.
”Håll käf…-”
”Avbryt mig inte! Vi kan inte se henne bättre om du kör i 140 km/h” sa han med hård röst.
Jag suckade för han hade rätt, desto fortare jag kör desto mindre chans att hitta henne. Jag släppte gaspedalen så hastigheten sjönk.  Vi åkte förbi den gamla lekparken som låg några minuter ifrån Linas hus.
Fönsterrutorna var nervevade så vi kanske skulle hö….-
Mina tankar avbröts av ett öronbedövande skrik.
”Det är Lina!” skrek Nicki och hennes tårarna började rinna.
Jag gjorde en snabb U-sväng och åkte tillbaka till lekparken. Killarna hoppade ut innan jag ens hade stängt av bilen men Nicki satt kvar tills jag hade stängt av. Det var skog runt hela parken så det är inte så enkelt att hitta. Nicki sa nånting jag inte hörde för jag tittade bara framåt där jag såg två gestalter. En som satt på huk och hade nånting i handen och en annan som låg ner på marken.
”Där framme!” skrek jag och pekade.
Gestalten som stod på huk vände upp ansiktet men jag hann bara se att det var en kille med kort brunt hår innan han sprang iväg. Vi började springa framåt.
Jag kunde inte tro mina ögon, tårarna började rinna när jag kollade på tjejen som jag älskade, som fortfarande älskar ligga medvetslös på marken, jag sjönk ner i sittande ställning för att ta hennes puls. Det var svagt, för svagt. Hon hade en långt sår på armen och det rann blod från pannan. Jag tog tag i hennes hand. Man såg och kände att hon hade förlorat mycket blod för hennes hand var iskall och hon var blek. Jag började darra och kände att jag föll ihop.

”CHAZ TA EMOT JUSTIN, NICKI RING AMBULANSEN!” hörde jag Ryan säga innan allt blev svart.

Känslan när man kör efter en ambulansbil i 180 km/h till sjukhuset är inget man vill uppleva. Speciellt inte när ens bästa vän och tjejen han älskar ligger på varsin bår där inne. Nicki satt i baksätet med Chaz som försökte lugna hennes gråtanfall. Men det är inte enkelt att få nån annan att sluta gråta när man själv också gråter.
Jag vet verkligen inte hur paparazzierna och fansen får reda på vart man ska eller vart man är. Men när vi åkte förbi sjukhuset så smattrade kamerorna och skriket blev högre. Fansen grät och bad säkert till gud för att deras idoler skulle bli friska medans paparazzierna vill känna pengar på bilder. Vi fick köra runt hela sjukhuset för att komma in. Väl inne kom det flera personaler som bar Justins och Linas bår till varsitt rum. Vi sprang efter dom.
”Ni får inte komma in förrän vi har fått reda på vad som har hänt.” sa en doktor när vi var på väg in till Linas rum.
”Får vi besöka Justin då?” frågade jag hård.
”Tyvärr inte.”
Men vad fan, de är ju våra vänner.”
”Jag är ledsen men sätt er i väntsalen.”
Vi vände oss om och gick och satte oss på stolarna. Nickis tårar rann inte lika mycket men jag antar hon snart hade slut på vatten i kroppen. Jag reste mig upp för att gå och köpa tre vattenflaskor, jag vill inte att en till också ska svimma fast denna gång på grund av vattenbrist. Hon i kassan log mot mig. Hur kan man ens le när man jobbar på ett ställe där sjuka, döda, skadade personer är? Jag skakade bara på huvudet och gick tillbaka.
”Här.” sa jag och sträckte flaskan mot Nicki men hon skakade bara på huvudet.
Jag suckade innan jag satte mig på huk framför henne.
”Du kommer få slut på vatten i kroppen annars och då blir du bara sämre så var snäll och drick detta.” sa jag.
Hon kollade på mig innan hon tog flaskan ur min hand skakigt. Jag gav en flaska till Chaz också innan jag satte mig på en stol bredvid dom. Jag drack några klunkar vatten innan jag begravde huvudet i händerna.
Efter två timmar kom det fram en doktor till os som sa att vi kunde besöka Justin men han hade inte vaknat än.
”Lina Smith då?”
”Hon håller tyvärr på att opereras just nu.”
Jag spärrade upp ögonen och Nicki började gråta igen och kastade sig i Chaz famn men vi nickade och gick in till Justins rum. Justin hade en sladd till armvecket men annars var det inget mer. Det var två stolar där inne så Nicki satte sig i Chaz knä. Vi satt där alla tysta och kollade på Justin om vi hoppade skulle vakna snart.

Jag hörde att det var personer som satt i rummet jag befann mig i som snyftade. Jag hörde även ett maskin som pep. Sen kom jag på vad som hade hänt. Mår Lina bra? Levde hon? ”Vart befinner jag mig?” Jag började bli orolig och maskinens pep blev högre och fortare. Vad händer?

Maskinen som hade koll på hur Justins hjärta slog blev hysterisk. Doktorer och sköterskor kom inspringandes in till rummet. De skrek nånting till varandra men jag kunde inte utskilja orden. En doktor kom fram till oss och puttade ut oss och följde med oss till väntsalen. Han sa det värsta man kan höra nu.
”Vi måste försöka väcka honom annars finns det en chans att han…” han stoppade sig själv
”Att han vadå?” frågade Chaz oroligt.
”…dör."

Vad tycker ni om att jag skrev från Ryans perspektiv?
Vad tror ni kommer hända med Justin och Lina?
Kommentera.