KATEGORI: ✔ 1.Love never dies

Kapitel 26 - Thinking to much

 
Previously:
”Det är ju inte mitt fel att du går runt i handduk.”
”Sant.” sa han och flinade.
Han hade åkt hem igår kväll ett tag för att hämta kläder så han gick till sin väska och drog upp en svart T-shirt, svarta jeans och en jeansväst.
Vi fick nästan slänga i oss frukosten för att inte blir sena. 
Justin tog på sig sina supraskor medan jag tog på mig ett par sandaler.
När vi satt i Justins Ferrari på väg till studion slog en tanke mig. Nånting jag aldrig tänkt på förrän nu.
Vem var killen som misshandlat mig?

Helt plötsligt kom allt tillbaka till mig.
Sms:et jag hade fått var från okänd nummer. Jag hade åkt till den gamla lekparken för att möta ”personen.”

Skogen pyrde runt hela parken och mitt hjärta dunkade i 110. Jag styrde sakta stegen mot grusvägen som ledde till parken. Inte en fågel sågs till.
Oroligheten åt upp mig inifrån. Varför hade jag åkt hit? Jag fnös till när jag kunde svaret till frågan jag just ställt mig själv. För att jag är så fucking nyfiken på allt. Varför tog jag inte med mig nån vakt, vem vet vad som kommer hända nu? Jag hörde nån svischande ljud bakifrån och innan jag hann vrida på huvudet kände jag en smärtsam smärta i bakhuvudet och föll till marken på mina knän. Hjärtat dunkande nu - omöjligt -  fortare än förut.  Jag la en hand på bakhuvudet och försökte ställa mig upp men personen var bakom mig och tryckte ner mig igen.
”Hej Lina.” sa en killröst.
Jag hörde skratt lite längre bort. Jag förstod att det var fler än en person. Min huvud ville ta in rösten men det gick inte.
Mer hann jag inte tänka förrän jag låg på ryggen och kände en smärta i armen. Mina tårar rann nerför mina kinder och jag såg suddigt. Jag hann få en skymt av två person med varsin svart mask – en som stod upp och en som satt på huk bredvid mig och höll i mitt ben. Personen som stod upp hade blont hår som fladdrade runt i kvällsvinden och den andra som satt på huk var muskolös så jag förstod att det var en han.  Jag kollade ner på min arm och såg att en stor pöl av blod var bildat runt den. Jag skrek och sparkade för att komma lös men greppet han hade om mitt ben var stenhård.
”Släpp mig!” skrek jag för full hals.
Han svarade inte utan jag kände en hemsk smärta i huvudet och samma vätska som rann från min arm började rinna från huvudet nu också. Ett öronbedövande skrik lämnade min strupe. Men han tog en fast grepp om min hals och verkligheten började försvinna.

”Babe, lyssnar du på vad jag säger?” frågade Justin och smekte mig över kinden.
Jag kom tillbaka från dagdrömmandet, märkte att vi var framme vid studion och ryste till av minnet.
”Är du okej?” frågade Justin nu oroligt.
Jag nickade och bet mig själv i läppen för att inte börja gråta. Hur kunde jag glömma allt det där?
Jag tänkte säga till Justin att vi måste kontakta polisen men ändrade mig. Jag har inga bevis.
”Är det säkert att du är okej?” frågade Justin ännu en gång.
”Nej jag är inte okej men det finns inget att göra åt det nu. Om jag prata om det så börjar jag gråta så vi kan ta det när vi är hemma. Just nu vill jag inte visa mig svag. ” sa jag tyst.
Han nickade och hade en bekymrad blick.
Jag knäppte upp bältet och gick ut ur bilen. Paparazzoerna och fansen attackerade med kamerorna och skrik.

Lina hur mår du?
Är Justin i bilen?
Vad hände?
Är det sant att du är gravid?
 


Vad fan är det för fel på folk. Gravid? Jag? Jag fnös högt till och gick runt bilen. Jag ville gärna skriva autografer till fansen men hade verkligen inte tid. Jag var sen så det räckte. Justin kom ut och blixtarna blev värre. Han la en hand på min korsrygg och vi skyndade oss in till byggnaden. Båda två pustade ut.
Vi gick till hissen och tryckte på våning fem.
”När vi är hemma, okej?” sa han och jag nickade.
V gick ut ur hissen och jag klistrade fast ett fake leende på läpparna för att Dan inte skulle märka någonting.
Jag knackade på dörren och Dans kom och öppnade.
”Äntligen är ni här.” sa han och log.
”Trafik och paparazzi.” sa Justin.
Dan nickade och vi gick in för att sätta oss på varsin fotölj.
”Så vad händer?”
Han började berätta om intervjuer. Hur jag skulle svara och vad jag skulle säga om de frågade om ”olyckan.”
Som tur tror jag han inte märkte mitt deprimerade humör.
Jag skulle även börja med två nya låtar och kanske sätta in nån konsert däremellan. Skolan fick jag inte heller glömma.
Jag nickade och tog in allt han sa. Jobbet fick mig att glömma bort det jobbiga en stund.
Justins hand vilade på min lår under hela samtalet och när vi skulle gå ut tog han min hand men släppte den strax innan vi skulle gå ut till bilen.


 

Nu fick ni en mer detaljerad beskrivning på "olyckan."
Nån aning om vilka det är?
Kommentera. ♥


Comments
POSTAT AV: Anonym

blir så jävla nyfiken vem det kan vara
skit bra <3

POSTAT: 2013-02-16 / KLOCKAN: 14:51:16 /



POSTAT AV: Emelie

Jätte bra! <3

POSTAT: 2013-02-17 / KLOCKAN: 01:00:09 / URL: http://bieberrstorys.blogg.se



POSTAT AV: Sammy

Snälla fortsätt!! Så bra!!!

POSTAT: 2013-02-20 / KLOCKAN: 12:35:29 /



Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-post: (publiceras ej)

URL:

Kommentar:






Trackback