Kategori: ✔ 2.Blue Moon
Chapter 52 - A truth I couldn't tell
”Glöm inte dina mediciner Justin innan du lägger dig.” mumlade jag tyst och vände mig om, i brist på annat. Raskt gick jag mot baksätet av Batmobilen och drog ut min vita väska. Jag stängde dörren hårt efter mig för att reta honom ännu mer innan jag gick tillbaka till honom igen och slängde fjärkontollen till honom, från två meters avstånd. Med en sista besviken blick på hans ansikte vände jag mig om igen – fast inte åt samma håll denna gång.
”Vart ska du!?” ropade han och jag hörde hur ilskan hade lagt sig minimalt nu när han hade nyckeln i sina händer.
Jag skakade på huvudet av alla negativa känslor och gick långsamt över gräsmattan – bort från honom. Rädd för att han skulle komma närmre ropade jag ett svar tillbaka som bekräftade det faktum att vi inte skulle spendera natten på samma ställe.
”Caroline!"
Scarletts perspektiv:
”Så nu passar det att komma hit?” Caroline stod med ena handen på sin utskjutna höft samtidigt som hon stirrade ilsket på mig. Jag svalde hårt och bet mig nervöst i läppen.
All min självsäkerhet och ilska från några minuter tidigare hade lagt sig platt inom mig på mindre än en nanosekund. Jag visste egentligen inte vad jag hade att vänta mig när jag bestämde mig att knackade på, med detta var långt ifrån det jag skulle vara kapabel till att tro.
Öppna armar? Nej, jag hade helt och hållet struntat i Caro dom senaste veckorna – precis som alla andra. Men hon visste inte det. Den tonen hon använde mot mig avslöjade klart och tydligt att hon trodde hon var den enda jag struntat i. Det var det längsta hon egentligen kunde komma ifrån sanningen. Men det var problemet. För sanningen gick inte att berätta utan att avslöja allting.
”Caro, låt mig förklara.” mumlade jag hopplöst.
Jag visste inte vad jag skulle förklara då hennes säkerhet var min första prioritet, men trots allt tvivel så for meningen ut ur min mun ändå.
”Förklara då! Förklara hur du ignorerade mina samtal och sms som inte var fyllda med någonting annat än oro. Förklara hur Justin blev attackerad och att du satt bredvid hans säng i väntan på att han skulle öppna ögonen. Förklara vad som orsakade att du bara slöt mig in i mörker. Ett mörker som fick mig att gråta mig själv till sömns för att jag var så orolig för dig. Förklara allting Scarlett, för just nu vet jag ingenting.”
Det fanns ingenting att ens förklara längre. Hon visste redan allting.
Hur?
”Hur!? Bruce, det är hur! Han berättade allt.”
Hennes svar fick mig att förstå att jag uttalat min sista tanke högt.
”Vad menar du?” viskade jag och fick plötsligt en impuls att gråta. Hon hatade mig. Alla mina skyddsmurar blev nerbrutna av mina känslor, precis som Bastiljen blev av människorna under franska revolutionen. Enda skillnaden var att det tog timmar, dagar, för dom medans det endast tog en nanosekund för mig.
”Jag ska visa dig.”
Jag hann få en sista skymt av hennes stenhårda ansikte innan hon vände sig om och började gå nerför hallen och sedan till höger – köket. Hon lämnade dörren öppen för mig, men jag visste inte vad jag skulle göra. Jag vågade inte ta dom tre steg som behövdes innan jag hade tak över huvudet igen. Hon kanske skulle hämta någonting bara?
”Scar?” jag bet mig själv i läppen och kände en gnutta lättnad rinna över mig. Hon sa inte hela mitt namn.Jag tog hennes efterropning till min styrka efter någon minut och steg in till det gigantiska hallen.
Allting såg precis ut som jag minns det – inte en endaste detalj låg fel. Jag hörde porslin klicka mot varandra från köket men bortsett från det var hela huset dödstyst. Jag vågade knappt andas, rädd för att det skulle orsaka för mycket oväsen. Långsamt satte jag min ena fot före den andra, ända tills jag kom fram till köket.
Hon hade ryggen emot mig samtidigt som hon sträckte sig efter två tallrikar ifrån skåpet ovanför diskbänken. Hennes blonda lockar studsade smått på hennes rygg när hon sträckte sig ännu längre för att tillslut nå två mörkblåa tallrikar.
”Ta en av tallrikarna och släng den hårt på golvet.” jag rynkade på pannan över hennes uttalande och tänkte ifrågasätta men hon skakade långsamt på huvudet. Jag visste inte om jag bara hallucinerade eller om hennes ögon visade sorg för en sekund innan dom fick tillbaka sitt mörka, hårda skynke.
Med en skakig hand sträckte jag mig efter den översta tallriken av dom två som nu låg på köksön – där hon lagt dom. Hon backade några steg och korsade armarna. ”Släng den hårt mot golvet.” jag tog ett djupt andetag och samtidigt som jag stirrade på det mörkgråa klinkergolvet. Tänk om detta bara var ett test och hon ville se vad jag skulle göra? Tänk om jag egentligen inte skulle göra det här?
”Släng. Den. På. Golvet.”
Utan att jag bad om det föll tallriken ner mot golvet från mina händer som skakade häftigt. Rädsla. Men det var ingen vanlig rädsla där hjärtat är i halsen och pulsen är i hundraåttio. Detta var en isande rädsla. Där du inte kan röra dig, där du får en blackout. Vart är upp? Vart är ner?
Jag var inte rädd för henne utan för vad hon skulle säga. Varför skulle jag från första början göra det här?
”Klar.” hörde jag mig själv någonstans långt borta mumla.
”Gick den sönder?” hennes röst innehöll all kraft jag inte hade. All bestämdhet jag inte hade.
Jag lät mitt stela huvud glida neråt mot golvet där det hon frågat visade vara sig rätt. Den var sönder. Tiotals små bitar blå porslin låg utspritt runt mina fötter.
”Ja.”
”Säg förlåt till den nu.”
Mina tankar hann inte långt innan jag hörde henne mumla någonting ohörbart och irriterat under sina andetag. Jag svalde hårt och slöt ögonen samtidigt som jag uttalade det ord hon bad efter.
”Förlåt.”
”Gick den tillbaka till hur den var förut?”
”Nej.”
”Förstår du?” Ja.
Hon ville uttrycka allt jag gjort mot henne men utan att använda ord. Hon ville visa mig hur jag krossade henne när jag ignorerade henne. Hon ville visa hur ett förlåt från min sida inte skulle räcka till att få henne okej igen. Mer än så krävdes.
”Du var den sista som jag trodde skulle göra såhär.” mumlade hon sårbar och all spår av ilska var plötsligt raderat.
Jag grymtade frustrerat och drog täcket över huvudet där jag låg i min säng. Dom sista strålar ljus som gjorde föremålen i mitt rum synligt försvann och jag såg endast mönstret som tillhörde mitt gråvita täcke i det nästintill svarta arean.
Jag minns inte ens hur jag tagit mig hem efter att jag stigit ut ur Caros hus. Jag minns hur jag hade slängt en hoppfull blick mot Justins hus men gett upp sekunden efter då han inte syntes till. Jag hade sedan gått över vägen – mot skogen – och börjat springa. Struntat helt i min bil och om jag var tillräckligt skyddad av träden eller inte. Mina tankar var bara att komma hem från solens strålar och höstkylan som bestämt sig för att komma tillbaka. Vid fel tidpunkt.
Allt var fel just nu – inte bara vädret. Jag såg knappast någon från familjen längre, jag skolkade i skolan, struntade i fighterträningen, gjorde inget för att hitta black fightern som spökade runt och satte mig i denna sits från början… men trots det fanns det någonting värre.
Det värsta var att det inte ens hunnit gå en vecka innan jag blev osams med min pojkvän över någon bil – som var värd mer än mig – och min bästa vän som hatade mig för att jag ignorerat henne – för sitt bästa.
Jag drog bort täcket med en suck och la fötterna på det kalla trägolvet innan jag satte kurs mot badrummet. Huden på mina ben och armar knottrade sig av den oväntade kylan.
Snabbt fann mina händer spegeldörrarna till skåpet ovanför handfatet. Mina ögon började rabbla igenom alla namnet på burkarna tills jag fann den sökta. Melatonin. Även kallad sömntablett med andra ord.
Jag vred av locket långsamt och blickade ner mot dom vita runda tabletterna.
Dom hade alltid funnits ett steg bort när jag hade haft sömnproblem men varje gång hade jag struntat i dom och tvingat mig själv att somna på vanlig väg. Denna gång var ett undantag.
Utan att låta mitt bättre jag ta över mina tankar stoppade jag in en tablett i munnen och svalde den med några klunkar vatten från kranen. Missnöjd med den långsamma effekten stoppade jag in en till tablett i munnen. Och en till.
Långsamt vred jag igen locket efter dom tre tabletter jag fått i mig med hjälp av vatten, och la tillbaka burken. I snigelfart gjorde jag mitt behov i badrummet innan jag tog mig tillbaka till rummet – fast besluten vid att somna direkt kudden nuddade mitt huvud.
Något som blev verkligt istället för att bara stanna som en tanke.
-
Nästa dag:
Jag skrubbade min kropp hårdare med den rosa svampen jag hade i handen. Rosdofter hade spridit sig i hela duschkabinen vilket gav ifrån sig en lugnande känsla – som tyvärr inte stannade kvar i min kropp. Huden på min vänstra arm hade blivit rött av den styrka jag använt för att ”göra den ren.” Jag visste inte varför jag gjorde detta men jag ville bara få ut min ilska. Alla skuldkänslor jag burit på igår -och som fick mig att missbruka tabletter – hade förvandlats till ilska, som i sin tur skulle ändras tillbaka efter någon timme då min kropp skulle ge upp och ta emot dom osynliga slagen.
Med en sista blick på min irriterade hud sköljde jag av mig allt skum och vred av dom varma strålarna. Hastigt torkade jag mig och drog ut det mesta vatten ur mitt röda hår innan jag vred handduken runt kroppen och steg ut. Kläder som jag redan lagt fram – mjukisbyxor och en T-shirt – åkte snabbt på min kropp och jag snodde en tofs från byrån och satte upp mitt fuktiga hår i en bulle.
Jag hängde tillbaka handduken på sin krok i badrummet innan jag gick ut ur rummet, ner till det tomma köket.
Jag suckade frustrerat efter att ha slängt en blick på klockan som klart och tydligt visade 10.13. Jag hade bott tillsammans med människorna i detta hus tillräckligt länge för att veta att dom vaknade senast tio och gick ut tidigast elva på vardagar.
Vad för lek dom än lekte, så var jag utesluten. Jag minns inte ens senaste gången jag hört Rick – eller någon annan från familjen – prata med mig.
Min mage gav ifrån sig hungriga ljud och fick mig att släppa tankarna och börja istället göra en enkel frukost.
Klockan tickade långsammare för varje sekund men tillslut nådde den ett och jag gav upp. Jag hade suttit och räknat om alla smulor från min tidigare macka flera gånger och ingen person hade varken kommit tillbaka – eller ringt. Ringt! Jag är en fucking idiot. Jag kunde ringa dom.
”Ugh!”
Jag himlade med ögonen och började gräva i mina fickor efter min Iphone men fann den inte. Med en lätt suck började jag springa upp till mitt sovrum och vände uppochner på hela – utan lycka. Jag började förbanna Rick hundra gånger om för att han vägrade skaffa en hemtelefon. ”Av säkerhetsskäl.” – var det svar jag fick varje gång.
Frustrerat slöt jag ögonen och började massera mina tinningar i några sekunder innan min kropp gav upp än en gång. Jag hade varit vaken i mindre än fyra timmar och hade redan upplevt tillräckligt med stress och ilska för hela veckan. Långsamt öppnade jag ögonen igen och möttes genast av min vita väska som jag tagit med till Justin igår.
”Åh nej.” muttrade jag när tanken av att min mobil kanske låg i hans bil slog mig. Hur mycket jag än försökte trycka bort tanken så var det trovärdigt. Jag minns hur jag hade lagt mobilen i all hast i det minsta facket på utsidan av väskan – utan att dra igen blixtlåset – och sedan slängt väskan i passagerarsätet utan något bekymmer.
Jag började debattera mot mig själv om jag skulle åka till honom eller stanna kvar i flera långa minuter, innan jag tillslut slängde jag bort rädslan över vad han skulle säga när han såg mig och gick ut ur huset. Till min olycka som aldrig verkade ta slut så var min Lamborghini prydligt parkerat utanför Justins hus – i ett tecken på att få honom att tro att jag sov hos Caro. Så enda chansen för mig att ta mig till hans hus var att springa.
Att byta om brydde jag mig inte så jag hade bara dragit på mig en hoodie. Justin hade sett mig på alla möjliga sätt och att sedan se mig i hoodie och mjukisbyxor var inget undantag. Det skulle även få mitt jag-sover-hos-Caroline-historia att bli mer verklig. Jag drog ett djupt andetag och var noga med att låsa dörren innan jag började promenera mot skogen. Det skulle max ta tio minuter att springa dit och få tillbaka min mobil och tio minuter tillbaka hem igen. Trots den korta sträckan skulle detta ta kål på mig. Trots motgångarna – även kallad mina tankar - ökade jag på stegen och började svischa igenom skogen.
Med en sista hand genom mitt smårufsiga hår så började jag i normal takt gå ut ur skydden från trädet mot det bekanta tegelhuset. Mitt tålamod var inte på topp och jag frös så det blev några snabba – för snabba – steg innan jag tillslut nådde den mörka trädörren och lätt mina knogar kollidera mot den. Genast backade jag några steg för att inte få dörren i ansiktet när den öppnades.
Långsamt knackade jag på igen och kände nervositeten kicka in i min kropp. Långsamt räknade jag bakåt från sextio till noll utan att något av scenariot omkring mig förändrades. Han var inte hemma.
Trött suckade jag och lät min frusna kropp göra sin väg tillbaka till trädet – där jag förut kommit ifrån.
Nu när mina ögon sökte sig runt så syntes inte hans Batmobile heller till. Det enda bil jag såg framför deras hus var min egen som jag nu inte kunde köra på grund av skäl till att lura min pojkvän.
Irriterat började jag gå tillbaka till skogen. Att vara ett litet steg ifrån värmen men att sedan inte ta den var nog det jag störde mig mest på.
Jag kände hur min kropp flög igenom skogen och raderade bort kylan för några minuter.
Ett lättat andetag lämnade min mun och lämnade ett rökmoln efter sig när jag var framme vid mitt hus igen, värmen med andra ord. Jag må inte ha känt kylan när jag sprungit men nu gjorde jag och den var värre än förut. Hackigt låste jag upp dörren med mina stelfrusna fingrar och steg in sekunden efter till det – fortfarande – tysta huset.
Mina Nike Air som tidigare suttit på mina fötter låg hullerombuller vid skohyllan när jag steg in till köket. Jag gick raka vägen till diskonen och fyllde ena halvan med stekhett vatten.
I samma sekund som den blev full stängde jag av kranen och stoppade in mina iskalla händer i vattnet. En väsning lämnade min strupe av den plötsliga smärtan men jag bet ihop och höll kvar händerna.
Några minuter passera och mina händer vande sig tillslut vid det varma vattnet – nu var det mer behagligt. Den lugnande effekten försvann från min kropp på mindre än en sekund när ringklockan från ingenstans plingade till.
”Motherfucking klocka.” var bara en av sakerna jag muttrade ilsket under tiden jag torkade mina fuktiga händer och tog mig till dörren. Ännu ett säkerhetsskäl…
Jag förbannade Rick än en gång över att inte ha ett kikhål att kolla igenom. Det kunde vara en mördare där ute och jag skulle inte veta om det förrän det var försent! Egentligen inte… jag kunde enkelt komma undan och få mördarens död att se ut som en olycka. Men om vi bortser från det kan jag bli mördad!
Klockans plingande fick mina tankar att sprida sig och lämna mitt huvud. Irriterat låste jag upp den och var på väg att slänga någon spydig kommentar till personen som stod där utanför men stannade chockat upp. Det var Justin.
Hans bruna hår var perfekt uppspikat. Toppen av hans näsa och hans öron var små röda av den isbitande kylan. Hans händer var enkelt instoppade i fickorna på hans jeans – som satt lågt på hans höfter – med tummarna utstickande. Som vanligt satt hans älskade skinnjacka på hans överkropp och fick hans muskeluppbyggnad att se kraftigare ut.
”Hej.” mumlade han och tittade upp från sina svarta Supras till mitt ansikte.
Jag rynkade snabbt på pannan och öppnade munnen men ingenting kom ut. Vad gjorde han här? Varför var han här? Varför fortsatte han inte ignorera mig? Var han inte arg?
att säga att mitt huvud var fylld med frågor skulle vara en underdrift… snarare mitt huvud har en rättegång med sig själv.
”Jag vet inte ens varför jag är här.” skrockade han humorlöst när jag inte svarade på hans hälsning, trots att flera långa minuter hann passera.
Sanningen var egentligen inte att jag ville ignorera honom utan jag visste inte vad jag skulle säga. ”Hej.” lät så konstigt. ”Vad gör du här?” var för ilsket. ”Är du inte arg?” det var att ge upp hela min värdighet som om det bara var luft.
Han suckade uppgivet och började gräva sin ficka och fiskade snart upp min iphone jag letat efter och som hade dragit mig till hans hus – utan att han visste det.
”Du kommer inte svara mig så… här.” Han räckte fram iphonen som jag stirrade på i sekunder. Jag ville protestera mot det han nyss sagt men fann inte kraften. Jag skulle svara honom om jag kunde. Innan jag tillät mina tankar gå djupare kom jag på att han fortfarande hade min mobil uträckt mot mig. Långsamt lät jag mina muskler börja arbeta och ta den ifrån honom. Först då fann jag talförmågan igen. ”Tack.” jag harklade mig sekunder efter och ångrade att jag inte gjort det före. Min röst lät alldeles skrovlig och det sista jag behövde var att han undrade varför det var så.
Jag stirrade ner på det svarta föremålet i min hand samtidigt som jag kände Justins blick bränna mot mig.
Maybe some of us aren’t good at anything. Jag visste inte hur den tanken plötsligt poppade upp i mitt huvud men sekunden efter visade det sig att vara sanning trots allt. Doktorn hade klart och tydligt förklarat allting för mig om vad Justin fick göra och inte göra – men vad gjorde jag istället för att hjälpa honom? Jo motsatsen. Jag stressade upp honom, han körde bil hit, har säkert struntat i både mat, sömn och medicin. Finns det någon regel han inte brutit mot än, tack vare mig?
I’m not good at anything – lät mycket bättre.
Som en blixt från himlen fick jag en impuls att begrava mig i min säng igen och slippa undan Justins genomträngande blick. ”Jag måste gå.” min röst var knappt hörbar men jag ignorerade det och började stänga igen dörren, med blicken fortfarande fastklistrad i marken. Precis när jag trodde att han skulle ge sig så la han en fot mellan dom sista centimetrarna och bromsade processen med att hela dörren skulle stängas. Med hjälp av sin hand sköt han upp dörren – orsakade att jag backade bakåt av den plötsliga gesten. ”Så vi ska aldrig mer prata med varandra?” jag svalde hårt och höjde blicken mot honom samtidigt som jag slarvigt ryckte på axlarna. Han skrattade plötsligt utan humor.
”Vet du vad?” frågade han med en vidrig ton jag hatade med djupet av mitt hjärta.
”Du är oförskämd, otålig och bitchig när du vill vara det.” sa han och jag korsade genast armarna hårt över bröstet av ren ilska och irritation. ”Du klagar och lyssnar inte. Du gör det exakta motsatsen till det jag säger till dig att göra och du ifrågasätter allting! Du tar inte ett fucking nej till svar och vill ha allting på ditt sätt!” Hans ton blev allt högre i samband med det han sa blev längre. Men det var inte det enda – min ilska ökade också.
”Ursäkta mig?!” frågar jag – förolämpad av allting han nyss sa.
”Och vet du vad!?” fortsätter han som om jag nyss inte sagt någonting.
”Vad!?” skrek jag högt och såg till att varje droppe irritation avspeglades i min röst.
”Jag bryr mig inte, för det är vad som gör dig! Och jag fucking älskar dig!” plötsligt försvann all ilska från bådas håll och jag började stirra chockat på honom.
”Om alla dom saker gör dig till den person du är idag, så har jag ingenting emot det… för jag älskar dig.” säger han och tar tre steg närmre – gör så att hans bröstkorg pressas mot min.
”Jag fucking älskar dig Scarlett.” mumlar han och borrar sina ögon in i mina uppspärrade.
”J-jag älskar dig också Justin.” stammar jag och förblir i chock över hans ord. Långsamt lutar han sitt ansikte neråt mot mitt och trycker sina läppar mot mina. Trots kylan omkring honom dom senaste minuterna så var hans läppar fortfarande lika varma och mjuka.
Min mage börjar bubbla och det känns som om jag åkt från helvetet till sjunde himlen på en sekund. Hans läppar arbetade mjukt mot mina och han släppte dom så snart jag fick tillbaka kontrollen över min kropp från chocken. ”Jag är ledsen.” viskar jag och tittar in i hans mjuka bruna ögon.
”Jag också. Det jag sa igår var det längsta du kan komma ifrån sanningen. Jag skulle döda om det skulle få dig lycklig. Du är värd så mycket mer än någon jävla bil.” viskar han tillbaka och ett litet fnitter lämnar mina läppar vid den sista meningen. ”Jag förlåter dig.”
Han ler lyckligt mot mig och genast trycker jag mina läppar mot hans i ännu en passionerad kyss. Han placerar långsamt sina händer på mina höfter, greppar dom hårt samtidigt som jag låter min tunga glida över hans underläpp. Men innan jag fått min chans att förstora kyssen drar hans sig tillbaka med ett leende och lutar sin panna mot min. ”Kom igen, vi åker hem till mig.” mumlar han raspigt och sänder rysningar längst hela min kropp. Löst biter jag mig i läppen och nickar.
”Kan jag köra?” frågar jag lyckligt över att hälften av mina problem var lösta.
”Nej.”
Okej jag är trött på detta. Jag sliter verkligen för att ge er så bra - och långa - kapitel som möjligt och sedan får jag mindre än 20 kommentarer? Det tar - ursäkta - jävligt hårt. Ni har lyckats med mer än 40 kommentarer förut så vad är skillnaden nu? Ni kanske vill skriva en kommentar som står ut och är lång, visst jag älskar sådana men ett litet "bra" eller någon mening räcker. Men vad vet jag? Jag kan inte läsa tankar - jag vet inte hur ni resonerar.
Att sluta skriva finns inte på kartan då det är en del av mig, men jag kan sluta skriva här på bloggen - börja skriva privat. Vill ni det så säg det.
(Ni som kommenterar på varje kapitel vet vilka ni är - jag vet vilka ni är - så ta inte åt er av detta.)
-
Fråga: Brukar ni måla naglarna?
Mitt svar: Brukade göra det varje helg förut men nu hinner jag knappt. =/
Kategori: ✔ 2.Blue Moon
Chapter 51 - Don't let me die
Jag tog det som min chans att säga allt jag ville – hur stor klumpen i min hals än var.
”Jag ska inte ljuga för. Det kommer inte bli enkelt och det kommer finnas dagar då allting bara är kaos. Men jag är villig att riskera allting med dig.”
Jag hann endast se hur han vände sig om tog fyra långa steg mot mig och tryckte sina läppar hårt mot mina. Jag kunde med gott samvete säga att tiden stannade där. Det var bara jag och han. Mina tankar blev klara och det enda som fanns var Justin. I den sekunder kunde jag omöjligt älska honom mer än vad jag gjorde. Ingenting skulle ändra mig och ingenting skulle stoppa mig.
2 dagar senare – 7:e oktober
Scarletts perspetiv:
Det var varmt för att var en oktober kväll. Inte ett moln på himlen och ingen chans för regn. Solen ljustrålar sken för full effekt, men värmen var inte överväldigande. Min nytvättade Lamborghini stod på uppfarten – där jag lämnat den igår. Långsamt, fast besluten vid att dra nytta av det perfekta vädret, tog jag mig till bilen och tryckte på knappen på fjärrkontrollen. Förardörren började sakta skjutas uppåt och jag slöt ögonen i några sekunder bakom mina Ray Bans.
Inom mig var jag ivrig men utanför orkade jag inte göra någonting. Det berodde inte bara på vädret utan bristen på sömn Justin smittat av sig. Han hade tvingat mig att åka hem. Och då menar jag verkligen tvingat, han bokstavligt talat puttade in mig i bilen igår. ”Gå hem och gör allt du behöver då jag vet att det inte går att göra det här. Sen när du är klar kan du komma tillbaka.” hade han snabbt rabblat med ett leende och sedan sprungit tillbaka in till huset och varit noga med att låsa dörren efter sig. Han hade tillochmed vinkat av mig från köksfönstret!
Jag visste inte ens längre om samma Justin som blev inlagd på sjukhuset och Justin som blev utskriven var samma. Ingenting skulle förvåna mig nu egentligen. Men i alla fall hade jag gett honom en blick som utstålade irriterat och sedan kört hem. Lacken på sömn berodde på att jag vridit och vänt på mig hela natten i oro över att han skulle glömma sina mediciner, svimma, gå ut, bli attackerad, köra bil. Som sagt, Ingenting skulle förvåna mig.
Vid detta lag satt jag bakom ratten och zoomade nerför gatan utan ett bekymmer i världen. Lögn. Jag hade all bekymmer och mycket mer. En pojkvän som inte var villig att låta mig ta hand om honom, ett omänskligt liv, minimalt med vänner och stressen i skolan var några av sakerna bara.
Långsamt pressade jag min fot neråt mot gaspedalen när jag hade endast några minuter kvar till Justins hus. När vi ändå var i spår på att rabbla upp negativa saker, så kunde jag fortsätta också. Att bo utanför staden var ett av dom stora ”mänskliga”problemen jag hade. Jag visste inte hur länge till jag skulle kunna köra tio minuter framochtillbaka mellan Justins hus och mitt. Tänk om något farligt hände och det första jag skulle behöva göra var att köra och slösa på tid jag inte hade? Jag skulle bli tvungen att prata med Rick om det där. Till dess släppte jag tanken och fokuserade på höstbilden som var perfekt målat framför mig. Dom färgglada löven som fallit av träden och förflyttats till vägen med hjälp av vinden började virvla runt bilen av den snabba farten jag använde. Små virvelvindar skulle beskriva scenariot perfekt. Solen hade blivit dold bakom ett av dom få molnen som nu dragit över den klarblåa himlen. Den där sommarkänslan tillsammans med hösten man får var någonting jag känt många gånger. Den var varm, men samtidigt kall. Man ville tillbringa tid ute i lövhögarna med nära. Ett leende spred sig på mina läppar vid tanken på hur jag alltid brukade samlade ihop löven i stora högar och hoppa runt i dom , men sedan blev sur för att dom förstörsdes. Minnen.
Jag drog ett djupt andetag och släppte in verkligheten. Min blick från det vackra raderades och gled istället till hastighetsmätaren som visade 120km/h. Den skulle sjunka så fort jag kom in till villaområdena vilket var om någon minut men till dess skulle jag inte lätta på trycket.
Mellanrummen mellan träden – till min vänster sida – blev glesare och började snart blandas med dom stora villorna. Jag lät hastigheten minska drastiskt under dom få sekunder det tog för mig att köra till Fives hus.
En gäsp slank ur min mun och genast flög min högra hand upp för att täcka den. Från den stund jag blivit gammal nog hade jag direkt tyckt det var inget annat än äckligt när folk bara gäspade rakt ut. Speciellt om man stod framför dom. Deras andedräkt… ugh. Tanken fick mig att rysa. Spelade ingen roll om det var morgonandedräkt eller mint – jag blev lika äcklad ändå. Men jag påpekade det aldrig för någon. Det kändes så överdrivet att ha det kravet på människorna kring mig, hur mycket jag än hatade det. Lägg handen för munnen för jag tycker det är äckligt när du gäspar. Jag himlade med snabbt med ögonen innan dom mötte baksidan av Justins Batmobile, som stod parkerad vid trottoarkanten. Den bilen hade gett mig mycket att argumentera emot dom senaste dagarna.
Justin – envis som han var – ville vara ännu mer rebell än vad han redan var, och köra sin älskade bil. Doktorn hade klart och tydligt påpekat att Justin inte ens skulle sitta bakom ratten dom närmaste dagarna tills hans revben läckt någorlunda bra.
Men som sagt, envis som han var hade han tjatat om att köra bilen, sedan den stund han öppnat sina ögon efter första natten i huset igen, tills han skulle sova. Jag hade fått en uppgift, och det var att ta hand om honom, så mitt svar var inget annat än negativt. Men lyssnade han? Nej. Han hade kört runt dom stunder jag inte varit med honom och sedan varit noga med att parkera bilen på samma plats igen några minuter innan jag kom tillbaka. Och att jag visste detta kunde jag tacka Lucas för då han hade koll på Justin dygnet runt. Jag var egentligen alldeles för överbeskyddande för mitt bästa – och hans – men har jag fått någonting att göra så skulle jag göra det till punkt och pricka. Trots det så skulle jag ändå vänta tills han själv tar upp bilköringen då jag inte har någon förklaring till hur jag ”vet” om det. Min lillebror har stalkat dig med sin övernaturliga kraft. Det perfekta att säga – notera sarkasm.
Jag lät tankarna suddas ut innan jag steg ut ur bilen, efter att ha parkerat den bakom Justins bil. Snabbt låste jag den bakom mig och började gå mot ytterdörren. Mina klackar klickade lätt mot betonggolvet under tiden.
”Hallå?” ropade jag när jag öppnat dörren med nyckeln jag fått av Justin kvällen innan. Jag hade mållöst tagit emot den, då – enligt mig – det var ett stort steg att ge nyckeln till sitt hus till sin partner. Justin hade tolkat min tystnad fel och trott att jag inte velat ta emot nyckeln men jag hade försäkrat honom minst hundra gånger efteråt att det bara var en liten chock av lycka.
”Rummet!”
Långsamt drog jag av mig klackarna och började småjogga uppför tolv trapporna till övervåningen. Jag har räknat.
Utan en tanke slängde jag upp dörren och möttes direkt av Justins nakna rygg. Damn.
Mina ögon märkte inte längre rivmärkena och såren som börjat läka, hans bara hud tog över det. Då menar jag inte bara nu, utan allmänt.
”Hey babe.” jag skymde hans flin ur ögonvrån men fortsatte stirra på hans mage i några fler sekunder, nu när han vänt sig om.
”H-hej.” det lät som om jag sprungit ett maraton men sanningen var att Justin drog andan ur mig utan att egentligen göra någonting.
Efter några minuter… bröt viss mitt löfte… vände jag mina ögon mot hans ansikte och genast blinkade han retsamt mot mig. Jag viftade osynligt bort det och gick mot honom för en kram men han chockade mig med att stoppa mig. ”Jag är svettig babe.” förklarade han snabbt när han såg min reaktion. ”… jag har nyss tränat och ska ta en dusch.” fortsatte han och jag nickade förstående. En del av mig ville skrika åt honom att skynda sig så jag skulle få mitt krambehov avklarat medan den andra delen ville gå längre än så – något jag inte tillät… än. ”Följa med?” Justin viftade retsamt med ögonbrynen och motvilligt skakade jag på huvudet och gick fram till hans säng istället. ”Jag nöjer mig med din kudde så länge.” jag la mig platt på magen och la hårt armarna kring hans kudde. I stort behov av att kännas hans perfekta doft borrade jag in ansiktet in i det vita tyget och hörde hur hans skratt ekade i mina öron. Sekunder efter kände jag hans läppar vid mot mitt bakhuvud, där dom lämnade en snabb puss. ”Jag älskar dig.”
Att fortfarande höra dom orden ifrån honom var som att befinna sig på sjunde himlen. Efter allt jag gjort mot honom. Ärligt talat skulle jag inte veta vad de ska göra utan honom om det kom till den punkten.
”Jag älskar dig mer. ”
”Omöjligt.”
”Gillar du den här T-shirten, babe?” Justin stod framför mig helt shirtless i väntan på min åsikt. Hans mjukisbyxor hängde lågt på hans höfter och avslöjade hans vita Calvin Klein kalsonger. Och för att göra mig mer hungrig efter honom så låg hans hår fuktigt och rufsigt på hans hår. Det kändes som om han visste att han retade mig över maxgränsen idag. Först den långsamma duschen som tog mer eller mindre trettio minuter och sedan detta.
”Um… nej, inte mycket. Jag menar du har snyggare tröjor än den där.” jag nickade löst mot den ljusblåa T-shirten i hans hand från mitt liggande position i hans säng. Sängkläderna hade blivit alldeles skrynkliga efter mina plågade vridningar. Jag behövde honom men kunde inte ha honom. Hans kropp var inte redo för den kontakten än, jag visste inte om han ville ha det och det är för tidigt. Vi har varit ihop i vad… två dagar – om man bortser från det andra? Tidigt är en underdrift nu när jag tänker på det.
Justins välkända flin tar plats på hans läppar och han nickar långsamt åt mitt svar. Han vänder sig om och går till sin garderob där han drar ut en röd T-shirt och kommer sedan tillbaka – utan att sätta tröjan på sig. ”Du gillar det bättre såhär… eller hur?”
”Du känner mig bättre än jag vill erkänna…” mumlade jag tyst men han hörde mig.
”Du vet att jag inte skojade när jag sa när jag kom ut ur sjukhuset så hade vi saker att ta igen, va?”
Jag hummade långsamt till och brottades med mitt inre när den började sprudla av lycka över hans uttalande.
Åh god, jag är en idiot för i nästa sekund kände jag mig själv bli hypnotiserad i hans ögon. Långsamt märkte jag hur han gick fram med mig med det där äckligt sexiga flinet. Hans hälsa. Jag slickade mig om läpparna när i samband med att han gjorde det. Hans hälsa. Det perfekta ansiktet som tillhörde honom kom närmre mitt och jag kände lusten brinna. HANS HÄLSA DIN IDIOT. Jag andades tung och vred snabbt huvudet så hans läppar träffade min kind istället. Det tog all min viljestyrka men i nästa sekund brydde jag mig inte. Jag var säker på att jag inte skulle kunna kontrollera mig om han hade kysst mig. Han var alldeles för ansvarslös för att tänka på att en liten för hård beröring – från min sida – kunde skada honom. När jag kände att hans läppar släppte min kind vred jag mitt ansikte mot hans igen men snabbt var den förra processen upprepad då han än en gång försökte kyssa mig.
”Babe, låt mig kyssa dig.” stönade han uppgivet efter en tredje kyss på min kind. Envist skakar jag på huvudet och fnittrar sekunder efter. Detta var underhållande.
”Babee.” han drar ut på e:et och gör att ännu ett fnitter lämnar mina läppar.
”Tycker du det är kul?” viskar han med en lekfull ton och jag vrider ansiktet mot honom och biter mig i läppen, samtidigt som jag nickar. Han grymtar till men nickar också sedan.
”Visst, visst. Men kom inte till mig när du vill ha dina behov avklarade.” snabbt blinkade han med ögat och drog T-shirten över huvudet för att sedan lägga den rätt över sin överkropp. ”Frågan är om du inte gör det först.”
”Tro mig, det kommer inte hända.” försäkrade han och sträckte sedan ut sin hand mot min. Misstänksamt stirrade jag på den men flätade sedan ihop mina fingrar med hans och lät honom dra mig upp ur sängen.
”Ta en av bilnycklarna i hallen och åk hem till dig för att hämta någonting inför ikväll för du ska sova över.” sa han efter några sekunder jag rynkade på pannan när han börjar dra med mig till hallen.
”Vem och när bestämde det?” trots min förbryllade sida så gillar jag hans oförberedda planer som kom upp då och då. Så länge det har med att jag stannar kvar bredvid honom att göra.
”Jag och nu. Så gå nu och kom tillbaka snart. Ta vilken bil du vill förutom Batmobilen.”
”Jag har en egen b-”
”Den ska inte användas.”
Hans välkända mobilsignal började eka från övervåningen och han suckade. ”Vi syns sen.” han kysste mig snabbt på läpparna och flinade stolt efteråt.
”Du planerade det där, eller hur?” muttrade jag och försökte få en besviken ton på min röst – vilket inte funkade.
”I’m a pro, baby.” viskade han och kysste mig snabbt igen och vände sig snabbt om med en ursäkt för att svara på telefonen. Jag vände mig med ett lyckligt leende mot byrån och drog ut första låda där alla bilnycklar låg. Det var allt från stora till små men en sak dom alla hade gemensamt var att dom antingen var svarta eller silvriga. Som en maskin så fastnade mina ögon genast vid den som var minst av alla och hade den ljusaste silvriga färgen. Batmobilen.
Jag suckar smått över hans kärlek till den bilen och bröt sedan blicken från den för att leta efter någon annan lockande.
Men det var precis som om man var i en leksaksaffär. Man ser den där dockan som det nästan glittrar ifrån men föräldrarna säger att priset är alldeles för dyrt. Man släpper den besviket och börjar leta efter något annat men i slutändan så tjatar man ändå efter den. Och precis så gick det här också.
Lite äventyr i livet skadar inte. Med en sista blick över alla fjärkontrollar lät jag mina fingrar sluta sig kring den minsta med den ljusaste silvriga färgen och sköt sedan igen låda efter mig. Jag drog snabbt på mig mina klackar, rädd för att Justin skulle upptäcka mig, och började småjogga ut till bilen. Mitt flin blev bara endast bredare när jag satt mig i det bekväma skinnsätet. Min Lamborghini var lite – hur minimalt jag än ville erkänna – sämre än den här bilen. Detta var mer eller mindre sjunde himlen.
Jag slängde i alla kläder jag kände var nödvändiga och sprang sedan likt ett virvelvind till badrummet för att hämta min necessär och fylla den med det nödvändiga. Mina steg mot trägolvet och saker som krockade mot varandra var det enda som hördes då huset för övrigt var helt tomt. Dom andra var ute – någonstans i skogen – och tränade, slogs, blev bättre.
Mina tankar deprimerade mig helt ärligt. Jag skulle skydda Justin när tiden väl kom, men hur skulle jag göra det när jag inte ens var förberedd? Jag hade missat flera veckors fighterträning. Jag minns knappt alla tricks Rick lärt mig och Lucas under vår korta tid som fighters. ”Nej, nej, nej.” mumlade jag snabbt för mig själv och drog hastigt igen blixtlåset till min väska och var på mindre än en sekund ute vid bilen. Jag behövde Justin nu, jag ville inte tappa kontrollen. Han skulle få mig att tänka på annat.
Jag visste inte hur det gick till eller hur jag gjorde det men den tiominuters långa resan blev fem och precis när jag var på väg att låta lättnaden skölja över mig mötte jag Justins ilska ansiktsuttryck, där han stod utanför yttredörren. Hans armar var hårt spända i kors över bröstet – ett klart tecken på att han var mer än förbannad.
”Låt mig inte dö.” viskade jag till vemsomhelst som var där ute för att lyssna, innan jag långsamt gjorde min väg fram till honom. Jag tror inte min bön hann åka ut förrän Justins röst började eka dödligt mellan oss.
”Var jag inte tydlig nog när jag sa att du fick ta alla bilen förutom Batmobilen?”
”Det är bara en bil Justin.” viskade jag, rädd för att prata högre.
”Bara!? Scarlett Johansson den där bilen är värd mer än hela ditt liv!”
Jag vände blicken mot honom men visade inte chocken och sorgen som spred sig i min kropp. Dels för det han nyss sa, dels för att han inte ens förmodligen tänkte och dels för att det kom ut så snabbt. Jag trodde jag skulle stått här i minst tio minuter innan jag fick säga ett ord.
”Glöm inte dina mediciner Justin innan du lägger dig.” mumlade jag tyst och vände mig om, i brist på annat. Raskt gick jag mot baksätet av Batmobilen och drog ut min vita väska. Jag stängde dörren hårt efter mig för att reta honom ännu mer innan jag gick tillbaka till honom igen och slängde fjärkontollen till honom, från två meters avstånd. Med en sista besviken blick på hans ansikte vände jag mig om igen – fast inte åt samma håll denna gång.
”Vart ska du!?” ropade han och jag hörde hur ilskan hade lagt sig minimalt nu när han hade nyckeln i sina händer.
Jag skakade på huvudet av alla negativa känslor och gick långsamt över gräsmattan – bort från honom. Rädd för att han skulle komma närmre ropade jag ett svar tillbaka som bekräftade det faktum att vi inte skulle spendera natten på samma ställe.
”Caroline!”
Sju dagar och jag har tappat 30 besökare. =/ Antar att det är förståndigt då min uppdatering suger just nu. Jag är sjukt tacksam för alla er som fortfarande är kvar! Älskar er sjukt mycket! ♥
-
Detta kapitel slutade lite oväntat eller vad tycker ni? Någonting ni förväntat er?
-
Fråga: Favorit Marabou choklad?
Mitt svar: Tror inte jag smakat alla som finns men hittills så älskar jag Daim och Jordgubb! ♥
-
LÄNKBYTE LMSSY:
En av mina absoluta favoritnoveller som ägs av ingen annan än Emily. Klicka här eller på bilden för att koma till bloggen! ♥
Kategori: From me
Told me this world was mine, such a beautiful lie
Kategori: From me
I’mma put you down
Okej hade en liten fangirl-moment efter skolan och den har inte lagt sig än. Men iallafall så fick jag en ny dator igår men pappa var tvungen att installera saker etc. Därför har jag inte kunnat uppdatera er om det.
Har egentligen inget mer spännande att säga förutom att jag ska börja med nästa kapitel efter att jag är klar med läxorna - vilket är minimalt idag. *pust*
Tack för ert tålamod AND I LOVE YOU! ♥
Jag just nu ^^Kategori: From me
All bad
Kategori: ✔ 2.Blue Moon
Chapter 50 - You remind me of a girl
Scarlett hörde hur doktorn började prata. Hon lyssnade noga på honom i början men när hon fann alla ord han sa bekanta så zoomade hon ut. Hon greppade hårdare om Justins hand samtidigt som hon stirrade ner på deras sammanlänkande händer.
När hon först såg honom, var hon rädd att träffa honom när hon träffade honom var hon rädd för att kyssa honom, när hon först kysste honom, var hon rädd för att älska honom, men nu när hon älskar honom så är hon rädd för att förlora honom.
4 dagar senare – 5:e Oktober
Scarletts perspektiv:
Mina ögon rabblade än en gång igenom listan med alla maträtter sjukhuset bjöd på. Det vita kritan som man hade skrivit med hade smetat ut sig här och var på den svarta tavlan, som hängde på glasväggen som skiljde kafeterian, köket och kassan åt.
Kön framför mig – bestående av fem personer – gick långsamt. Jag vet inte hur länge jag hade stått här men förmodligen tillräckligt för att gå igenom matlistan tills jag kunde den utantill – både priserna, vad rätten innehöll och vad den kallades.
Tungt suckade jag och gled med blicken mot mina vita Converse. Dom var dom ända skorna jag verkligen var rädda om. Dom var långt ifrån gott skick men det sista jag skulle göra var att slänga dom. Ett par skor var det enda jag hade kvar av mina föräldrar förutom minnen. Men minnen kunde jag inte röra på, ha på mig eller ens se på.
Under mina första månader som fighter så hade Kevin hade försökt få mig att slänga dom utan att säga anledningen, men tyvärr så hade tredje världskriget påbörjats då, och han hade varit sängliggande i några dagar. Ett flin spred sig på mina läppar av bilden på honom som inte kunde göra mer än att sova och gå på toa. Victoria hade tillochmed varit tvungen att mata honom.Jag fick nätt och jämt bita mig i läppen för att stoppa mig själv från att skratta högt. Mitt humör sjönk efter några minuter då allting nu var motsatsen till då.
Snabba steg nära mig fick mitt huvud att höjas, och genast mötte jag Dr Gilhams stressade leende när han gick förbi mig från kafeterian till korridorena. Jag hann inte besvara den innan han var utom synhåll. Den mannen tog aldrig en paus.
I morse hade han varit hos Justin och gett honom medicinerna själv då han inte litade på sköterskorna på just den avdelningen. Dom var alla nybörjare och hade mer eller mindre bara jobbat i några veckor. Det var i alla fall vad han hade sagt till mig när han sträckt fram ett fåtal tabletter och ett glas vatten till Justin, som i sin tur hade börjat protestera till den punkt att jag hade varit tvungen att hålla fast hans armar medans Dr Gilham tryckte in tabletterna in i hans mun. Som vanligt. Men det var inte det enda som var svårt när det gällde Justin. Han vägrade heller att sova. Vem som helst kan komma in hit och använda min svaghet till sin fördel – hade han uttryckt. Jag hade skrattat högt dom två första gångerna jag hört det då det aldrig skulle vara någonting som kom ut ur hans mun egentligen – doktorn hade skyllt på medicinen, vilket jag mer eller mindre också trodde var orsaken. Men senare när jag tröttnat på det hade jag antingen pratat bort det eller försökt övertala honom med att det fanns vakter runt omkring sjukhuset som kunde skydda honom. Även jag – men det nämnde jag inte.
Trots allt protester och bristen på sömn så mådde Justin i alla fall mycket bättre än för fyra dagar sedan. Som den turmänniska han är så hade han inte brutit några ben i kroppen. Doktorn hade inte varit lika säker på revbenen, då Justins andning inte var på topp just nu eller då. Men det hade visat sig vara halvt falskt. Han hade två små sprickor som skulle läka inom loppet av några veckor. Alzheimers diagnosen började även visa sig mindre och mindre och Dr Gilham sa att det förhoppningsvis skulle försvinna helt inom någon månad om Justin verkligen skötte sig. Någonting jag tvekade på. Men det var därför jag skulle nästintill bo tillsammans med honom dom veckor som var påväg.
Jag hade förväntat mig mycket värre situation än detta så det var nog därför jag egentligen var så lugn. Egentligen visste jag inte vad jag hade väntat mig, men… mer blod kanske?Tanken fick mig att rysa och plötsligt var jag dubbelt så tacksam.
”Ehm.. miss?”
Jag skakade genast på huvudet och märkte hur jag stod framför kassan med en medelålderskvinna bakom. ”Ah, aa.” mumlade jag och la fram lådan med sushi i som hade plastlock över tillsammans med påsen som jag fyllt med godis. Maten var till Justin då han blivit trött på sjukhusmaten som ”tasted like shit” – hans ord, och godiset var till mig då jag redan ätit under tiden han hade fått en av sina ”tvångsömn.” Fast denna gång hade han somnat utan pillren vilket var ett stort framsteg. Men det berodde nog mest på att han skulle skrivas ut imorgon. Någonting som hade fått mig mer lyckligare än honom. Fråga mig inte varför.
”Det blir sju dollar, tack.”
Jag räckte fram tiodollarssedeln med ett leende. ”Behåll växeln.” var det sista jag sa innan jag tog sakerna och vände mig om. Jag styrde stegen mot trapporna då jag inte ville upprepa incidenten med att falla på halt golv i hissen igen då det redan hänt två gånger utöver den första gången. Sköterskorna samt doktorerna hade vant sig vid mina klumpiga steg vid det här laget.
Med ett leende skakade jag på huvudet och lät min blick glida ner på maten och godiset i mina händer. Olyckligtvis så såg godiset inte alls lika lockande och aptitretande som sushin gjorde. Jag grymtade till och fick påminna mig själv att det var till Justin minst hundra gånger innan jag kom fram till rummet. Utan att knacka gick jag in då det praktiskt taget var mitt rum också. Jag hade spenderat varje morgon, förmiddag, eftermiddag samt natt här inne. Justin hade flera gånger försökt få mig att gå hem och vila mig, samt att sköta studierna men jag hade varje gång vänt situationen mot honom och frågat om han ville att jag skulle lämna honom. Svaret var alltid detsamma – nej. Och precis som det så hade jag vunnit debatten och han hade gett upp tills nästa dag.
På tal om Justin så syntes han inte alls i rummet. Han brukar alltid ligga på sängen med antingen fjärrkontrollen i handen eller sin mobil. Oroat steg jag in och stängde dörren med foten bakom mig innan jag la det jag hade i handen på det lilla bordet där bland annat tomma muggar och tallrikar låg. Svaga steg bakom mig fick mitt totala fokus och all oro jag känt tidigare rann likt vatten av mig. Han försökte skrämma mig. Förra gången lyckades han och då spillde jag även hela min frappe över mig. Han hade haft roligt åt det minnet ett bra tag innan han gav sig. Jag antar att samma historia skulle upprepas igen om jag inte öppnade munnen nu. Det spelade ingen roll på hur förberedd jag var på att någon skulle skrämma mig – jag ryckte alltid till.
”Vad sägs om mat Mr Prankster?” muttrade jag och vände mig om med höjda ögonbryn. Precis som jag anat så stod han där – redo att ”anfalla.”
”Damn…” han sjönk ihop genast och gick förbi mig med en enkel puttning i axeln, mot sängen.
Jag himlade med ögonen. Det var inte bara medicinen och sömnen som var problem – maten fanns också på sin lilla hörn. Han tyckte att det var för nyttigt och ville hellre ha en pizza med extra ost och skinka. Genast hade jag nekat hans förslag och hans grumpyside kom fram.
Jag gick fram till bordet och drog snabbt bort locket från sushin och gav det hela tillsammans med bestick, till Justin. Han muttrade ohörbara ord och tog emot tallriken samt besticken.
”Jag är inte hungrig.”
Med ett suck himlade jag med ögonen och tog gaffeln från honom och tryckte den i en laxbit – doppade den i sojan - och höjde den till hans mun. ”Gapa.”
Envist skakade han på huvudet. ”Du behöver den mer än mig-” Jag passade på att trycka in maten i hans mun under tiden han pratade. Om blickar kunde döda så skulle jag vara sju meter under jordytan nu.
”Du kommer bli min död.”
”Om du inte äter dör du också.” påpekade jag och gav honom gaffeln efter att han svalt sin första tugga. Han grymtade och tryckte in gaffeln i ännu en bit fisk och stoppade den i munnen.
Bara för att reta honom mer blinkade jag med ögat och hämtade min godispåse som jag sekunder efter började vifta med.
Jag satte mig på plaststolen bredvid sängen efter att ha retat upp honom tillräckligt, och tog upp en melongodis – min favorit – som jag direkt började äta på. Den söta men ändå sura smaken spred sig i min mun och jag stönade tyst innan jag tog en till. Jag kunde känna Justins brännande blick mot kinden men valde att ignorera den då jag redan visste vad han skulle klaga om.
Så bekvämt det gick lutade jag mig bak i den svarta stolen och slöt ögonen. Jag visste inte hur jag kunde ha klarat mig utan min favoritgodis såhär länge. Just nu var jag inte långt ifrån sjunde himlen.
”Babe..?” Justins hesa röst sände rysningen längst min ryggrad och jag kände genast hans andetag mot min kind.
”Mm..?”
”Du vet… när vi kommer ut härifrån har vi saker att ta igen.”
Jag spärrade upp ögonen och vred mitt ansikte mot honom för att hinna se hur han vickade retsamt på ögonbrynen. Jag hade inte ens märkt hur hans hand hade glidit till min, innan han drog min godispåse ifrån mig.
”Justin din fucking idiot, ge tillbaka!”
Våran ”heta” stund var borta i samband med att jag försökte sträcka mig efter påsen. Men han drog den bara längre och längre bort ifrån mig samtidigt som han prasslade i den. ”Justin.” gnällde jag och la armarna i kors och stampade i golvet.
”No can do, babe.” flinade han och stoppade in flera chokladbitar i munnen. Jag hummade till och tog hans sushilåda ifrån honom och stoppade genast in en i munnen. Tyst stönade jag av smaken och glömde helt bort mitt godis. Om jag inte varit långt ifrån sjunde himlen förut så var jag på sjunde himlen nu.
”Se du behövde maten mer än mig.” flinar Justin och trycker ihop den tomma godispåsen till en boll samtidigt som jag stoppade i mig den sista fiskbiten. Jag himlade med ögonen men vägrade göra hans ego större genom att säga att bekräfta det han sagt.
”Mat får inte gå till spillo.” oskyldigt rycker jag på axlarna.
”Vad som än får dig att sova om nätterna babe.”
Han blinkade med ena ögat och höjde sedan papperpåsen i sin hand – till kastnivå – och träffade sekunden efter papperskorgen. Jag himlade med ögonen och reste mig för att gå till papperskorgen och slänga mitt skräp som en normal människa – vilket jag inte var – istället för en basketspelare.
Till min olycka var papperskorgen bakom dörren så när - vem det än var – öppnade dörren kunde jag inget annat än att känna smärta i högra axeln där jag fått dörren med en smäll. Jag gnydde till och började massera min axel samtidigt som jag stängde dörren och mötte Dr Gilhams beklagande ögon. ”Scarlett, jag ber om ursäkt.”
Långsamt skakade jag på huvudet med ett leende. ”Det är lugnt.”
”Är du säker? Jag kan kolla på din axel om du-”
”Jag är helt okej, det var bara en liten smäll.” svarade jag så artigt jag kunde och satte mig långsamt på plaststolen – inte den förra, utan den som var närmre dörren – då jag inte ville störa Dr Gilham när han tog prover på Justin. Det irriterade mig att inte kunna hans förnamn men jag får väl skylla mig själv då jag aldrig frågat.
Han nickade långsamt med ett ursäktande leende innan han vände sig mot Justin. ”Så Justin, hur mår du?”
”Bra.” svarade han kort och behöll blicken på mig där jag satt och masserade min ömma axel.
”Bra.” upprepade doktorn honom och öppnade sedan pärmen han hade i handen för att ta ut en spruta. Justin som gått igenom det här varje dag började kavla upp ärmen på sin svarta tröja – med ett suck - så doktorn skulle nå hans armveck.
Jag kände hur min överbeskyddande fighter kom fram. Jag ville inget annat än att dra bort Justin från den spetsiga nålen men höll mig i skinnet och såg hur blodet började åka in i den lilla cylinderformade plastformen. Jag svalde hårt och bröt blicken efter några sekunder då det blev för mycket. Kanske var jag en person som inte bra på någonting? Han kunde ha varit hemma nu och gjort gud vet vad istället för detta om jag bara hade skyddat honom genom att stanna vid hans sida. Jag skulle plåga mig själv med tanken hela mitt allt för långa liv.
”Jag vet vad du tänker och du kan sluta genast.”
Jag skakade snabbt på huvudet och märkte genast hur doktorn hade lämnat rummet och att Justin nu stod framför mig. Han hade en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. ”Hur?”
”Hur jag kunde veta vad du tänkte?” han höjde på ögonbrynen i en misstänksam gest och jag nickade sakta. ”Jag känner dig tillräckligt Scar för att veta vad du tänker.”
”Det är inte sant.”
”Du skyllde dig själv för vad som nu hände mig. Du skyllde dig själv för att ha lämnat mig. Titta mig nu i ögonen och säg att jag har fel.”
Jag öppnade munnen men ingenting kom ut. Jag upprepade det hela flera gånger innan jag sänkte blicken från honom till golvet. Han hade rätt och vi båda visste det.
-
Dagen efter – 6:e Oktober
Jag är för lätt övertalad – speciellt av Justin. Jag visste inte vad jag hade tänkt igår när jag gick med på detta.
Jag grymtade till och stoppade händerna djupare in i mina fickor samtidigt som jag tänkte på vad för misstag jag gjorde eller vad för trick han använde, som fick mig att åka hem och lämna honom en hel dag. Men inte bara det… jag hade varit i skolan också efter flera veckor. Blickarna eleverna gett mig hade inte fått bra responser från min sida. Jag kan ha vunnit rekord för flest svordomar på sex timmar. Jag himlade med ögonen och tänkte tillbaka på gårdagen.
Jag hade simpelt vaknat som vanligt på morgonen på sjukhussängen bredvid honom. Och precis som alltid så hade jag omsorgsfullt lyft hans arm från min midja för att kunna resa mig och göra mig iordning inför den kommande dagen – jag inte hade en aning att jag skulle spendera med en Ben and Jerry samtidigt som jag titta på alla säsonger av Grey’s Anatomy helt ensam i min obäddade säng.
Jag hade stigit ut ur badrummet helt påklädd och sminkat men inte varit förberedd inför att Justin skulle stå där utanför i endast ett par jeans. Han hade med ett flin kommit fram till mig efter att ha sagt sin dagliga ”god morgon.”
Jag – dum som jag var – hade bara trott att han ville bara ha en morgonkyss, och närmat mig hans läppar men han hann backa innan dom nuddade. Han läppar täcktes då med ett bredare flin. ”Lova mig att göra allt jag säger idag och du får din kyss.” Alldeles för upptagen med hans bruna ögon och längtan efter hans läppar hade jag mumlat ett ”deal” innan jag närmat mig hans läppar igen – och denna gång lyckats. Där! Där hade det gått fel! Hans ögon och mitt låga självförslag hade orsakat att jag lämnat honom ensam. Och det värsta var inte det – utan att Rick samt Victoria också var på hans sida, och kommit och hämtat mig samt tvingat mig till allting innan dom lämnat huset senare på kvällen, tillsammans med killarna för att träna. Någonting jag missat bra många gånger nu.
Ilsket grymtade jag till och – som vanligt – himlade med ögonen. Justin var bra på det han gjorde och var välmedveten om det. Vilket var en förbannelse för min del och välsignelse för hans.
En kall droppe på min panna fick mitt ansikte att höjas mot himlen och träffas av flera droppar. ”Oh god.” muttrade jag och drog luvan över mitt huvud samtidigt som jag började småjogga den sista biten till sjukhuset – jag visste befann sig runt hörnet. Jag förbannade mig själv över att ha lånat ut min bil till Cody just idag när jag behövde den som mest. Justin var tydligen inte den enda som kunde övertala mig – eller så var jag för snäll. Regnet började ösa ner, efter bara några sekunder. Jag kunde föreställa mig dom tjocka, svarta molnen som befann sig på himlen just nu. Genast ökade jag på stegen ännu mer och stannade inte upp förrän jag hade tak över huvudet. Utan att tillåta mig själv andas för en sekund satte jag kurs mot trapporna och tog två steg i taget för att komma fram snabbare.
”Regnar det ute?” flinade Justin sarkastisk och blickade mig topp till tå där jag slängt upp hans dörr med en smäll. Han skrattade kort åt sin egna skämt innan han fastnade med blicken på mina jeans som hade klibbat fast sig på mina ben.
Jag skrattade humorlöst och drog ner dragkedjan på min dyblöta jacka. ”You’re always so wet for me babe.” flinade Justin och kom fram till mig. Han tog bort några blöta hårslingor från mitt ansikte. ”You wish.” jag blinkade med ena ögat och kysste hans kind innan jag småjoggade fram till hans väska – som låg på sängen – och började gräva efter ett par mjukisbyxor.
”Låtsats som om jag nyss inte hade packat.”
Sarkasm i varenda en av hans ord. ”Om du insisterar.” flinade jag mot honom och fann i samma sekund dom grå mjukisbyxorna jag älskade. Bara för att jag kunde tog jag en av hans t-shirtar också. Badass.
Jag drog in ett lättad andetag när jag satt bakom ratten till min älskade Lamborghini efter drygt två timmar. Cody hade varit snällt och kört hit den för att sedan ta sig hem på sin övernaturliga väg.
Jag trodde aldrig att skrivas ut från sjukhus skulle vara så energikrävande och samtidigt ta sin långa tid. X antal prover hade tagits på Justin och att få fram resultatet hade tagit cirka trettio minuter, sen så skulle Dr Gilham upprepa alla regler för vad Justin skulle göra och inte göra, äta och inte äta, undvika och inte undvika med mera. Jag kunde satsa alla mina pengar på att Justin redan stressade över gränsen då irritationen strålade ifrån honom. Rädd för att det skulle vara för ohälsosamt, la jag min hand på hans och stäckte mig över till hans säte för att kunna lämna en kyss på hans kind. Jag kände hur spänningen släppte honom på få sekunder och han log mot mig. Jag visste inte om det var vänlighet, tacksamhet eller kärleksfullt. Det sist nämnda var nästintill omöjligt just nu och jag var 99% säker på att endast min hormoner spelade spratt med mig, men valde att släppa ämnet.
”Är du redo?” frågade jag – dels för att avbryta tystnaden och dels för att kunna släppa mina tankar.
”Mer än redo.” jag nickade instämmande och började köra ut ur parkeringen för att kunna zooma nerför gatan.
Resan – till min lycka – var pratsamt utan att blir för dyster och tung stämning.
Jag hade inte kontroll över mina känslor för att förklara varför jag lämnade honom om ämnet någon gång kom på tal. I alla fall inte tills han visste om min sanna identitet. Fightern. Att säga att jag gjorde slut med honom för att skydda honom skulle inte låta trovärdig då jag bara var en normal tjej i hans ögon medans han var den kriminella killen. Han hade inte märkt hur våra roller var ombytta – någonting jag hade.
Mina tankar avbröts när den välkända tegelhuset – innan Fives hus – kom in i mitt synfält. Jag svalde hårt då bilder på hur jag nästan fryst ut Caroline slog mig. Jag hade inte spenderat en sekund med henne sen mitt och Justins ”avslut.” Jag visste inte hur hon mådde eller hur hon hade det. Den senaste gången jag sett henne var idag – i skolan. Men då hade jag bara simpelt gått förbi henne med all bekymmer och tankar i världen – som inte innehöll henne. ”Babe… är du okej?”
Sakta nickade jag åt Justins fråga och gasade extra för att åka förbi Carolines hus snabbare. Jag kände Justins hand smeka mig på låren – inte på ett sensuellt sätt utan vänligt, att han visade sin närhet. Trots hans omtänksamhet mötte jag inte hans ögon ända tills vi stod i hans vardagsrum. Jag kände hans blick borra sig oroligit in i min, men valde att sätta upp min sköld, som jag visste han inte kunde komma igenom.
”Ska vi kolla på en film?” frågade han och förflyttade sin blick mot TV:n. Långsamt nickade jag – välmedveten om att han kanske inte såg det – innan jag skyndade med stegen till köket för att hämta ett glas med vatten till honom, då han var tvungen att ta sina mediciner nu. Jag letade upp hans mediciner från min väska som låg i hallen innan jag gick tillbaka till vardagsrummet och såg hur han satt på soffan med dosan i handen och bläddrade mellan olika filmer. ”Här.”
Han bröt blicken från skärmen och tog med ett suck emot tabletterna. Han började svälja dom utan att klaga samtidigt som han tog små klunkar vatten efter varje. Långsamt satte jag mig bredvid honom med en bra bit mellan oss och stirrade på TV skärmen som hade ett omslag med ”Crazy Stupid Love” på.
”Vill du se den?” jag vred huvudet mot honom då hans röst nådde mina öron och nickade sedan med ett litet leende. Jag visste inte vad som hänt men jag kunde mycket väl skylla på mig själv då tankarna på Caroline tyngde ner mig och genast drogs Justin med. Han nickade också innan han valde filmen och tryckte på play.
Hur mycket jag än försökte så fångade inte filmen mitt intresse. Jag var för obekväm och hade för mycket i huvudet för mitt eget bästa. Ett högt suck fick mitt vridande att stoppas och jag vände blicken mot Justin då han var fastklistrad med sin blick mot mig.
”För det första så vet jag inte vad som stör dig så mycket, och jag ska inte pressa dig då jag vet hur mycket du hatar det…” han tog en paus och sträckte sig efter dosan för att pausa filmen innan han vände sig mot mig igen. ”…för det andra så påminner du mig om en tjej jag tidigare kände. Varje gång jag ser dig så ser jag henne. En tjej som var min andra hälft, min bästa vän, min flickvän – någon jag vill ha tillbaka.Jag bryr mig inte om att du skyller dig själv eller att du säger att du inte är värd mig, men jag vill ha dig i en stabil situation, inte som vi är nu. Så Scarlett vill du bli min flickvän igen?”
Jag tittade på honom med uppspärrade ögon – som jag snart kände började tåra. Min underläpp darrade när jag försökte prata. Jag lät mig själv inte ens tänka innan jag tryckte fram orden jag länge velat säga. ”Jag är ledsen Justin…” klumpen i halsen blev större innan jag hann prata färdigt och jag kände hur mitt hjärta bröts i tusen bitar när Justin kollade ner i soffan med sorgsna ögon. ”Jag kan inte tro att jag för en sekund lät mig själva tänka på att jag hade en chans…” viskade han och reste sig för att gå uppför trapporna men jag hann stoppa honom. ”Jag är ledsen för att jag gav upp oss när du aldrig gjorde det.” jag lät ut ett andetag när jag såg hur han stannade upp men vände sig aldrig om. Jag tog det som min chans att säga allt jag ville – hur stor klumpen i min hals än var.
”Jag ska inte ljuga för. Det kommer inte bli enkelt och det kommer finnas dagar då allting bara är kaos. Men jag är villig att riskera allting med dig.”
Jag hann endast se hur han vände sig om tog fyra långa steg mot mig och tryckte sina läppar hårt mot mina. Jag kunde med gott samvete säga att tiden stannade där. Det var bara jag och han. Mina tankar blev klara och det enda som fanns var Justin. I den sekunder kunde jag omöjligt älska honom mer än vad jag gjorde. Ingenting skulle ändra mig och ingenting skulle stoppa mig.
Jag ber om ursäkt för att kapitlet blev försenat - men nu är den här och 2000 ord längre än vanligt.
Måste säga att detta nog var ett av dom bästa kapitlarna jag skrivit.
30+ kommentarer.
Fråga: Vilket ämne ogillar ni mest i skolan? (Slut på fantasi.)
Mitt svar: TYSKA! Usch, kan med gott samvete säga att jag hatar det. Läraren är - ursäkta språket - skitsnål med betygen och har över 50 glosor varje vecka. =S
Kategori: From me
You can run the world
Kategori: ✔ 2.Blue Moon
Chapter 49 - Pain everywhere
Jag slutade försöka att tyda ut vad dom betydde och vände tillbaka blicken mot Justin.
Min Justin var inte svag som detta. Det var inte meningen att han skulle ligga i en sjukhus säng nu. Skadad, både fysiskt och psykiskt.
Det borde vara olagligt för mig att älska honom. Jag gör ingen nytta men jag kan inte sluta. Jag gör det ändå. Jag känner mig verklig med honom. Demonen inom mig försvinner när han fanns i närheten.
Jag kände en till tår rinna, och sen en till, och en till. Jag var över det stadiet där jag försökte få dom att hålla dom inne.
”Sluta titta på mig och gråta som om detta är ditt fel.”
Justins perspektiv:
Smärtan var överallt. Jag var som en sammanpressad massa. Jag kunde inte peka ut vart det gjorde ont eller hur mycket det gjorde ont – min enda tanke var bara att det gjorde ont.
Utan att slänga fram en lögn så kunde jag med handen på hjärtat säga att jag inte upplevt någonting värre än detta. Smärtan efter att få en kula i någon kroppsdel var ingenting jämfört med detta.
Pain is weakness that leaves your body. Just nu kändes det bara som svaghet som fyllde min kropp.. och arean omkring mig. Det svarta rummet jag befann mig i hade varken hörn eller kanter. Varje sida var oändlig.
Jag kunde inte röra mig hur mycket jag än försökte. Jag låg där på det kalla golvet och stirrade upp. Trötthet var egentligen en underdrift men jag fann inget annat ord som beskrev en liten del av mina känslor bättre. Ena sekunden kunde jag vara vaken utan problem, medans andra så fick jag kämpa med att inte ge in och sluta ögonen och försvinna på mindre än en millisekund. Jag vet egentligen inte vad som höll mig uppe samt vaken, trots allting. Min vilja var för stark för att ge upp helt enkelt.
Precis i den stund den tanken slog mig så började någonting annat att existera. En dragningskraft.
Men istället för att dra mig neråt så fick den mig att skjutas uppåt. Det blev svårare att andas och min förlamade kropp började brinna mer och mer. Dvalan jag befunnit mig i började långsamt tona bort och lämna mina sinnen klara. Jag visste inte om detta var himlen, helvetet eller helt enkelt verkligheten. Men vad det än var så var det inte dans på rosor. Jag hade ingen kontroll över vad som hände. Jag hade inget vapen att få ut min ilska på genom att skjuta hejvilt. Men någonting hade jag. Någonting jag inte ville ha. Ett tomt svart hål i mitt huvud. Jag minns inte vad som orsakat mig denna smärta eller vem som gjorde det. Det var det enda som fanns i det svarta hålet.
Pip, pip, pip
Ett irriterande ljud fick min hörsel att komma tillbaka. Min liggande position verkade bli stelare och eldflammor verkade ta plats på mina kroppsdelar då smärtan endast blev värre. Den svarta arean började tona bort - precis som dvalan – och istället ersättas med vitt. Jag hade kämpat för att komma hit men nu önskade jag inget annat än att gå tillbaka till det mörka igen. Den lilla självkontroll jag verkat ha började glida genom mina fingrar likt sandkorn tills den försvann helt. Än en gång kände jag mig förlamad men skillnaden nu var att det fanns ton av smärta.
Ljudet av en dörr som knarrade när den öppnades fick en viss lättnad att skölja över mig men jag suddade bort det. Mina ögonlock var som fastklistrade mot varandra, hur mycket jag än försökte sära på dom. Tiden åkte snabbt förbi och jag kunde inte göra någoting för att stoppa den.
Mitt i all smärta, slit att röra mig och tankar så kände jag någonting varmt – men ändå kallt – mot min armveck som sakta började glida uppåt mot min axel. Beröringen var mer svag där – som om någonting var mellan min hud och vad den än var som rörde mig. Jag stelnade till inombords men tvekade på den faktum att det visades på utsidan.
Frustationen byggdes upp inom mig när jag inte kunde placera vad eller vem det var som rörde mig. Det fjäderlätta rörelsen började röra sig på mitt ansikte, ögon, näsa, kinder och läppar. Mina nerver skakade av mina tankar som snurrade sig in i varandra. Jag behövde se vad som hände och jag behövde veta vart jag var.
”Varför hände detta dig?”
Jag stelnade till igen – fast denna gång hade jag en klar bild på anledningen. Hon var här. Min ex-flickvän var här. Scarlett var här.
Suddiga bilder på den dagen när hon lämnade mig började rulla framför min näthinna och ironiskt nog så följde bilder från dramat efteråt med. Ända fram till partyt på Zouk… där tog det stopp. Det sista jag minns var att jag hade sett henne tillsammans med den där dickheaden till kille.
En snyftning från hennes sida fick alla tankar att raderas, mitt redan krossade hjärta att brytas i ytterligare tusen bitar. Det spelade ingen roll om vad hon hade gjort – om hon grät så skyllde jag allting på mig själv. Nu mer än någonsin. Jag kunde inte krama om henne och säga att allting kommer bli okej. Jag kunde inte försöka lugna henne. Hell jag kunde inte ens röra mig. Hur mycket jag än försökte, så kunde jag inte förmå min hjärna att sända någon synlig reaktion ut till min kropp. Jag skulle tveka på om jag verkligen levde om det inte var för den där pipet som fortsatte eka i mina öron. För en stund hade jag trott att den var borta.
En rörelse jag känt många gånger åkte genom mitt hår tidigare fanns där igen. Jag fann genast mig själv avslappnad under hennes beröring. Hennes hand försvann från mitt hår och jag krävde genast tillbaka den. Jag visste inte om det var en fnysning eller snyftning jag hörde sekunden efter men det fick min kropp att reagera annorlunda. Mitt bakhuvud började dunka i samma tempo som pipet. Scarletts snyftningar började bli kraftigare i ett tecken som bevisade att hon grät hysteriskare nu.
En skarp huvudvärk skapades och jag kände mina andetag hacka sig. Överallt gjorde ont men mitt huvud var värst. Det var som en mardröm blev verklig när alla trådar till det mörka plötsligt släppte mig och jag fick fria tyglar till min kropp.
Jag öppnade inte ögonen hur mycket jag än ville. Det fanns någonting viktigare jag var tvungen att avsluta innan jag kunde påbörja annat. Jag lät min tunga glida över mina torra läppar innan jag lät min röst flöda ut och tystna hennes hjärtslitande snyftningar. ”Sluta titta på mig och gråta som om detta är ditt fel.”
Jag behöll ögonen fortfarande stängda. Min rädsla för hennes reaktion var stor. Den brinnande känslan av två ögon som stirrade på mig var där. ”Ju-Justin?”
Jag drog in ett hackigt andetag innan jag slog upp ögonen och möttes genast av ett tak målat i samma färg som snön. Ur ögonvrån skymde jag flera lamporna som gav mina ögon ett oönskad effekt. Hastigt började jag blinka flera gånger för att vänja mig vid det vita innan jag vred huvudet långsamt åt höger.
Scar stod där med ett hårt grepp om det ljusblåa lakanet jag även misstänkte täckte min kropp. Hennes mun var smått öppen och hennes vanligvis tindrande ögon var blodsprängda. Svarta ränder hade målats upp på hennes kinder av saltdropparna hon lämnat ifrån sig.
”D-du är hä-ä-r.” stammade hon fram, och började plötsligt le samtidigt som tårarna började rinna igen.
”J-” min mening avbröts av hennes armar som snabbt lindade sig kring min kropp. Jag hade glömt bort hur stark hon egentligen var, men jag klagade inte. Att känna hennes närhet var mer än vad jag väntat mig. Långsamt – rädd för att dra i någon sladd – la jag mitt vänstra arm kring henne och tryckte henne närmre mig med hjälp av min handflata mot hennes rygg. Hon begravde sitt ansikte i min halsgrop och jag kände genast ändringen i min andningen – det blev svårare. ”Du är här.” viskade hon igen – denna gång utan att stamma.
”Jag är här baby… men du kväver mig.”
Det var det vettigaste jag kom på att säga trots att jag visste att det skulle förstöra stundens djup. Hennes kropp rycktes genast tillbaka och min arm föll vid min sida igen. Tacksamt drog jag in ett andetag men kände fortfarande hur det inte var helt återställt än. Jag höjde handen till min näsa men möttes av något gummiaktigt. Med en rynkad panna slöt jag min pekfinger och tumme runt vad det än var för att dra bort det, när Scarletts hand stoppade mig.
”Låt bli den.” hennes röst hade skiftat till en sorgsnare ton igen – som om den senaste stunden aldrig hade hänt. ”Varför?”
”Du kan inte andas utan den… än.” hon rynkade själv på pannan av vad jag antar förvirring men ledde inte ämnet vidare.
”Vad har hänt? ” jag tog en paus innan jag fortsatte med nästa fråga. ”Vart är jag?”
”Jag vet inte. Sjukhuset.” hennes ton skiftade än en gång… nu till en mer bestämdare.
Jag drog ett djupt andetag som var fyllt med smärta och släppte ut den efter några sekunder för att inte börja slänga ur mig en massa osammanhängande frågor, som varken hon eller jag var i en bra sits att svara och höra.
Jag vred huvudet åt vänster och märkte genast respiratormaskinen där som orsakat – och gjorde fortfarande – pipet. Mina ögon började ta in dom vita väggarna jag upplevt allt för få gånger trots vad jag gör. En vanlig människa skulle tro att jag befann mig i sjukhuset tjugofyra sju men det var bara bullshit. Jag klarade mig själv lika bra hemma efter ett blodbad.
Jag vände tillbaka blicken mot Scar och märkte hur hon stirrade på mig med ögon fyllda med… ånger? Ilska? Sorg?
”Vad är det sista du minns…?” viskade hon långsamt fram och la blygt en hårslinga bakom sitt öra.
”Zouk.” svarade jag simpelt. Jag ville inte gå in på detaljer som skulle få allting att bli värre. Långsamt nickade hon och suckade innan hon satte sig på den svarta plaststolen bredvid sängen.
”Varför gjorde du det?” frågan åkte ut ur min mun utan att jag hann stoppa den, men sekunden efter var jag glad att den gjorde det. Detta var den perfekta stunden att få fram sanningen och inte hennes lögner om hur hon använde mig för famet. Just då hade ilskan kokat inom mig men när hon hade sagt det, men ju längre tiden gick så blev jag allt mer säker på att hon inte var den tjejen.
Jag vände huvudet tillbaka mot taket så jag slapp möta hennes ögon. Jag hörde henne sucka djupt och flera sekunder började passera. Jag var på väg att säga någonting – jag vet inte vad – när hennes röst började studsa mellan väggarna. Men svaret inte var vad jag ville ha. ”Skulle du tro mig om jag sa att det var och fortfarande är komplicerat?”
”No shit Sherlock.” orden kom ut aggressivare än vad jag menat och jag fick nätt och jämt stoppa mig själv från att avbryta henne – för att be om ursäkt – när hon började prata igen.
”Jag är seriös Justin. Vi är inte i någon vanlig romans. Varken från din sida eller min. Du är en kriminell kille och jag är… allt och inget.”
”Du och dina jävla gåtor.” muttrade jag tyst men hon hörde det – något jag helst inte velat att hon skulle gjort.
”Varför är du så arg helt plötsligt!?” hon höjde rösten vilket fick mig också att göra det. ”För att jag fucking älskar dig!” mina lungor var redan i dåligt skick och att jag skrek gjorde ingenting bättre. Respiratorn pep hastigt och jag började genast ta djupa andetag – mest för att bli av med det jävla ljudet än för min egen hälsa.
”Jag är arg på dig för att jag älskar dig och du älskar mig inte tillbaka. Okej?”
Denna gång pratade jag i normal ton och såg genast hur hon blev obekväm i situationen. ”Är det vad du tror? Att jag inte älskar dig?”
”Du har inte visat mig någonting annat på den senaste tiden.” snäste jag och slöt ögonen.
”Jag slutade aldrig att älska dig. Jag bara slutade visa den för din säkerhet.” jag öppnade ögonen igen i rätt sekund för att se hur hon hade vänt sig om och börjat gå mot dörren med nedsänkt huvud.
”Vart ska du?”
Utan att vända sig om så började hon prata. ”Du tror på lögner men inte sanningen. Då gör jag ingen nytta här när jag berättar sanningen.”
”Scar kom tillbaka.” muttrade jag och försökte gömma den faktum att jag var ett steg ifrån att få panikattack för att hon var påväg att lämna rummet. Men respiratorn avslöjade mig med sitt snabba pipande. Irriterad slöt jag ögonen och förbannade maskinen hundra gånger om.
”Varför Justin?” hennes röst lät mycket närmre och när jag öppnade ögonen igen så stod hon vid min sida med det ljusblåa lakanet i ett hårt grepp i sina händer precis som förut.
”För att jag sa så.” muttrade jag och sträckte min fria hand till hennes ansikte.
Ingens perspektiv:
Scarletts panna rynkade sig, men Justin gav henne ingen tid att reagera innan han drog hennes ansikte närmre sitt och kysste henne. Hans läppar var så bekanta mot henne, så ömma. Hon gav in och kände sig själv kyssa honom tillbaka långsamt och passionerat. Hennes händer trasslade sig in i hans rufsiga hår. Scarlett förlorade sig själv i njutningen av kyssen.
Justin kysste aldrig hårt, men hade på något sätt en öm mildhet som ingick i den passionerade kyssen. Effekten var lika berusande som båda två mindes den. Justin lät sin hand glida från hennes haka, längst hennes armar tills han nådde hennes korsrygg och tryckte hennes kropp närmre. Värmen från hans kropp bjöd henne ännu närmre och hon kände hur hennes kropp blev slapp under hans beröringar.
Bådas lungor brann efter syre men ingen vill egentligen ge in och avsluta kyssen. Maskinen bredvid Justins säng pep oavbrutet men förengångskull så tänkte ingen av dom på den. Det var det sista dom egentligen ens la uppmärksamhet på. Scarletts fingrar drog sig ut ur Justins hår samtidigt som hennes läppar släppte Justins. Hon backade långsamt från hans kropp tills hon stod rakt upp igen bredvid sängen.
Långsamt började hon skaka på huvudet och Justin börjar känna sig borta i rädsla igen. Rädsla för hennes reaktion över hans hastiga drag. Maskinen som saktat ner för någon minut ökar tempot igen. Förvånat slänger Scarlett en blick på den innan hon vänder sig mot Justin igen med den välkända lyckliga glimten i sina ögon. ”Innan jag träffade dig, visste jag inte vad det var som att kunna titta på någon och le utan anledning.”
Precis som Scarlett inte fick någon chans att svara förut så fick Justin inte heller det nu. Den vita dörren som varit stängd öppnades och Dr Gilham steg in – okänd för Justin medan han var motsatsen för Scarlett.
Justin kände osäkerheten flöda. Scarlett märkte skillnaden på hans kroppspråk och tog genast hans hand i sin. ”Jag är här.”
”Lovar du?”
”Alltid.”
Scarlett hörde hur doktorn började prata. Hon lyssnade noga på honom i början men när hon fann alla ord han sa bekanta så zoomade hon ut. Hon greppade hårdare om Justins hand samtidigt som hon stirrade ner på deras sammanlänkande händer.
När hon först såg honom, var hon rädd att träffa honom när hon träffade honom var hon rädd för att kyssa honom, när hon först kysste honom, var hon rädd för att älska honom, men nu när hon älskar honom så är hon rädd för att förlora honom.
Jarlett is maybe back on track... vad tror ni?
Var det vad ni hade väntat er? Kommentera mycket. ♥
Många av er ville ha ett kapitel i Justins perspektiv - DO HERE IT IS! Hoppas ni gillar det babes.
-
Jag älskar er så enormt mycket för alla dom underbara kommentarer ni ger mig på mina mörka stunder. Jag vet att jag är urdålig på att visa min kärlek till er och min tacksamhet men jag hoppas ni verkligen vet hur mycket ni betyder för mig. Läste era kommentarer med tårar och leenden. Ni är helt underbara. ♥
-
Fråga: Vad har du planerat att arbeta med i framtiden? Som litet och nu. (Vet inte om jag har haft denna fråga förut.)
Mitt svar: När jag var mindre så varierade det mellan allt från prinssessa, till astronaut (är bara rädd för rymden nu xD) vidare till kändis. Men jag tror att jag funnit det rätta nu - advokat! Älskar allting med det. :P♥
Kategori: From me
Than someone just as real, as fabulous
Kategori: ✔ 2.Blue Moon
Chapter 48 - Bad memories last forever too
Flera av dom prover vi har tagit på honom visar klara tecken på att det är permanent. Han har även få symtom på sjukdomen Alzheimers. Där bland annat stress, aggressivitet, irritabilitet och skarpa humorsvängningar.” ordlös satt jag där och trodde det var allt men sekunder efter började han prata igen. ”Vad Mr Bieber än gör så måste han halvera det för hans hälsa är viktigare. Han må vara arton men psykiskt är han närmare bestämt tio år äldre. Just nu är läget stabilt, men vi måste ta flera prover på honom när han vaknar igen för att försöka få allting att gå tillbaka till det normala och vara på den säkra sidan. Jag skulle även råda honom att börja träna mer men också ta flera pauser och sluta med mängden alkohol, då alkoholhalten i hans blod var vid bristningsgränsen.
Scarletts perspektiv:
Ibland behöver vi människor som är som en blyertspenna med sudd vid vår sida. Till att skriva lycka och sudda bort sorgen. Detta var en av dom stunderna. Och just den människan jag behövde var Justin varken jag ville eller inte. Han skulle sudda bort sorgen genom att slå upp sina ögon och skriva lycka om han förlät mig.
”Detta gör det svårare för oss att hitta fightern som gjorde allting. Vi är tvungna att fånga honom eller henne snart.” muttrade Rick. Jag skakade besviket på huvudet inombords då han alltid pratar i vi-form. Vi har inget annat val än att lyda honom. Han gick långsamt runt i det lilla rummet där vi fortfarande satt. Hans händer var knäppta bakom hans nacke och hans blick var inriktad mot golvet. Bilderna från dagen jag gjorde slut med Justin bläddrades framför min näthinna då han precis sett ut så.
Fort skakade jag på huvudet för att slippa tårarna som bildades av minnena. Frasen ”Things end but memories last forever” åkte förbi mina tankar. Personen som skapade den tänkte definitivt inte på att det finns dåliga minnen också - sådana man bara vill radera och aldrig minnas igen – då det ska föreställa en lycklig fras.
”Är du säker på att du pratade noga med doktorn?” frågade Victoria och ställde sig framför Rick för att stanna upp honom. Hon la sina händer på hans biceps och han lutade genast sitt huvud trött mot hennes axel. Ibland kändes det konstigt att tänka på att dom verkligen var ett par. Jag menar, om någon utstående skulle se dom på gatan så skulle man aldrig tro att dom två var ett par. Dom var olika på alla sätt som gick men ändå klickade dom. Jag himlade med ögonen och skakade på huvudet igen.
Doktorn hade berättat sitt och även vilket rum Justin låg i, samt svarat på några av våra mindre invecklade frågor och gett oss fritt till att besöka Justin närsomhelst, innan han lämnat oss för att börja hjälpa nästa patient.
Jag satt fortfarande på den svarta platsstolen fortfarande, efter en hel timme med blicken fastriktad mot den vita dörren. Jag hade säkert inte rört en muskel på dom första fyrtiofem minuterna då chocken hade spridit sig i min förstörda kropp.
En fnysning lämnade plötsligt min mun, dels för mina invecklade tankar och dels för det Rick och Victoria pratade om. Jag torkade snabbt bort mina få tårar som lyckats rinna genom min sköld, med hjälp av fållen av min tröjärm. ”Justin ligger nästintill död i rummet bredvid och det ni bryr er om är att vi inte hittar fightern?”
Alla i rummet vände blickarna mot mig men sa ingenting till en början. Några sekunder senare hörde jag hur Rick suckade och jag hörde även hur Kevin mumlade ”the bitch is back.” Jag blängde på honom men valde att ignorera det då jag inte har någon ork att tjafsa mer mot honom mer än vad jag redan gjort.
Någonting jag alltid velat erkänna var att han var mer bipolär än vad jag och Justin var tillsammans. Ena sekunder kramar han om mig medans jag gråter mot hans axel och i nästa sekund så är leken reta-Scarlett aktuell. ”Vi förstår att det är svårt gumman men vi måste hitta fightern som orsakade detta.” svarade Victoria med en lugn röst och började komma närmre mig. ”Rör mig inte, se på mig inte, och snappa inte åt dig mina jävla tankar.” fräste jag argt och ställde mig hastigt upp. Det sista var menat åt Kevin då jag kände hans kraft klösa genom mitt försvar likt klor. Mitt oförberedda utbrott fick alla att rycka tillbaka, men jag brydde mig inte. Jag var trött på att alla fem i min familj slog sig ihop och gick emot mig. Dom sa att dom visste vilken situation jag befann mig i, dom sa att dom skulle hjälpa mig, dom sa att dom skulle finnas där. Bullshit. En person hade försökt och denna någon var Victoria. Men min tacksamhet började sakta men säkert försvinna.
Utrymmet här kändes för litet. Jag skulle explodera närsomhelst, men det fanns en sak som kunde stoppa mig från att göra det. Eller snarare… en person.
Jag började gå mot dörren men blev stoppad halvvägs. Irriterat slängde jag bak huvudet och mötte direkt Lucas blick och genast kände jag hur min kropp lugnade ner sig och ilskan försvann.
”Gör inget dumt.” viskade han och ett skynke med sorg spred sig över hans ögon. Det avspeglade sig genast i hela min kropp och sakta skakade jag på huvudet. ”Jag ska inte.” jag drog ut min hand från hans grepp och lyckades trycka fram ett litet leende innan jag vände mig om och öppnade dörren. Jag lät inte mig själv gå åt något håll innan jag hörde hur dörren klickade bakom mig i ett tecken på att den stängts. Sköterskorna och doktorerna gav mig konstiga blickar där jag stod men jag ignorerade dom och började leta efter vägen till närmaste hiss som inte hade mer än två personer i sig.
Jag började gå åt vänster då jag snabbt snappat åt mig att hissen vi tidigare tagit hit upp var förmodligen den enda som gick ner till utgången från den här våningen då flera ”vanliga” människorna stod på kö. Sakta drog jag handen genom mitt hår som hade blivit några centimeter längre sen förra gången jag klippt mig. Min blick var riktad framåt och min kropp var på helspänn. Gång på gång tryckte jag ner ilskan när den var på gränsen att sprida sig ut och påminde mig själv om vart jag skulle och vem jag skulle se.
Mina ögon sköts upp när jag såg en tom hiss som höll på att stängas igen. Hastigt ökade jag på stegen och var framme vid hissdörrarna inom några få sekunder. Jag la fram handen mellan dörrarna och dom stannade genast upp och började sedan åka åt det motsatta hållet. Lättat suckade jag och tog tre snabba steg in i hissen. Mina tankar var för fyllda för att märka den gula skylten med en städare på. Min högra fot gled bakåt och jag kände hur jag föll med ansiktet före. Jag tillät mig själv inte att nudda det fuktiga golvet och sträckte hastigt ut min högerarm för att greppa i närmaste ting – vilket var den uppfällbara bänken längst in i hörnet. Jag stod kvar i min halvböjda position i några sekunder för att se till att allt var som det skulle innan jag ställde mig upp. Min puls hade ökat och jag tog genast två djupa andetag för att sänka den. Under den processen tryckte jag även på den runda, silvriga knappen som hade en svart femma på sig.
Jag hade inte ens märkt blickarna som var fästa vid mig då dörrarna till hissen aldrig stängts efter mig. Jag kände rodnade sprida sig på mina kinder och började genast stirra ner i golvet som verkade ha förbannelse över sig.
”Thanks god.” muttrade jag tyst när dörrarna stängde sig och det pep till innan hissen började röra sig uppåt. Lättat lutade jag huvudet bakåt mot spegeln som fanns på väggen och började ta djupa andetag. Det enda jag kunde göra nu var att hoppas att det där aldrig hända igen då spola tillbaka tiden inte var något altenativ.
När hissen pep till en gång till försvann all skam från min kropp och jag blev genast allvarlig igen. Det som nyss hänt var bortglömt och jag började hastigt jakten efter rum 335. Konstigt nog fanns det inga sköterskor eller doktorer på den här våningen. Bättre för mig.
Jag slängde bak huvudet för att försäkra mig själv om att det verkligen var tomt innan jag tog nytta av min kraft och sprang i ett omänskligt fart framåt. 395… 394… 393…
Jag suckade frustrerat och tog upp farten ännu mer och stannade inte förrän jag hade en vit dörr – identisk som den jag tidigare suttit innanför – med numren 335 på.
Jag vet inte vad som orsakade mina snabba rörelsen men innan jag hann reagera hade jag lagt handen på handtaget och tryckt ner det.
Kanske var jag trött på att dra ut det och ville bara få det överstökat? Kanske hade min vilja hade fått tillbaka sin kraft? Kanske var ilskan för mycket att hantera för min kropp? Vad det än var så var det positivt. Hur lite jag än ville erkänna det.
Jag sänkte blicken när jag sköt upp dörren ytterligare – rädd för att möta Justins ansikte då jag inte visste hur illa det var. Med blicken klistrad i marken vände jag mig om och stängde dörren innan jag höjde huvudet och blinkade några gånger samtidigt som den vita dörren täckte all min syn. Jag var rädd för att vända mig om. Mitt mod sänktes likt ett termometer gjorde när den förflyttade från ett varmt rum till ett kallt. Precis i det tempot.
Jag ville säga så många saker men kunde inte andas. Jag ville se honom men vågade inte. Jag ville allt men gjorde inget.
”Du har tagit dig hit… låt inget stoppa dig.”
”Du klarar det här.”
”Dra in några djupa andetag och stäng ögonen i några sekunder.”
Hur töntigt det än lät så hjälpte mina egna ord mig – något som sällan hände. Jag sköt bort dom ostadiga tankarna och satte en fot bakom det andra och vred kroppen i en hundraåttigradig rörelse. Nervöst bet jag mig i läppen när jag upptäckte honom ligga på sängen.
Hans ögon var stängda, och hans andning var tyst och långsam. Pipet från respiratorn nära hans säng slog i en jämn takt. Han bar en av dom där sjukhusklänningarna. Jag kunde nästan se framför mig hur han skulle bli förbannad när han vaknade och märkte det. Ett sorgset leende spred sig på mina läppar men tonade snabbt bort när jag tog in den vita färgen hans ansikte hade samt skrapsåren – även dom var nästintill vita. Det var som om han inte hade någon blod i kroppen alls. Tillochmed hans hår hade en mattare färg än vanligt.
Någonstans i mitt bakhuvud sattes musklerna i mina ben igång och jag började långsamt gå närmre. Han hade en nål i sin armveck och andningsrör i näsan. Hans armar hade flera rivmärken och skrapsår.
Jag visste inte vad jag skulle säga, jag skulle inte tro han var vid medvetandet om respiratorn inte fanns där. Han såg död ut… Jag hade aldrig sett min Justin så skör och krossad.
Den ständiga pipet från maskinen var på väg att göra mig galen. Min hand skakade häftigt när jag lät mina fingrar glida längst hans arm, vidare till hans axel som var täckt av det vita tyget. När jag nådde hans ansikte började jag följa konturerna av hans bleka hud, över hans ögonlock, hans näsa, hans kinder, hans läppar. ”Varför hände detta dig?”
Jag kände en varm tår rinna nerför min kind. Den droppade på det ljusblåa lakanet som täckte hans kropp och tonade den mörkare. Jag drog min hand genom hans hår och försökte styla det någorlunda, vilket var helt onödigt. Att hans hår var rufsigt var ett av hans sista problem just nu. Pipandet från maskinen fortsatte och jag titta ner på den. Jag visste inte vad det stod. Det var en massa nummer som gjorde mig inget annat än förvirrad. Jag slutade försöka att tyda ut vad dom betydde och vände tillbaka blicken mot Justin.
Min Justin var inte svag som detta. Det var inte meningen att han skulle ligga i en sjukhus säng nu. Skadad, både fysiskt och psykiskt.
Det borde vara olagligt för mig att älska honom. Jag gör ingen nytta men jag kan inte sluta. Jag gör det ändå. Jag känner mig verklig med honom. Demonen inom mig försvinner när han fanns i närheten.
Jag kände en till tår rinna, och sen en till, och en till. Jag var över det stadiet där jag försökte få dom att hålla dom inne.
”Sluta titta på mig och gråta som om detta är ditt fel.”
CLIFFHANGER! ;)
Egentligen skulle det blir ett längre kapitel men jag ville verkligen ge er ett ikväll, + så vill jag se era reaktioner angående det sista i kommentarerna så snåla inte med dom. :P♥
30+ kommentarer från olika IP.
-
Fråga: Favoritlåt/låtar?
Mitt svar:
- Bad day - Justin Bieber (Ofc)
- Gun shot - Nicki Minaj
- Paper Gangsta - Lady Gaga
- Corazon - Prima J. :D♥
Kategori: Länkbyten
Länkbyte med FirstStepTwoForever
En av dom första novellbloggarna jag började läsa och även en av dom bästa. Marielle har totalt skrivit fem noveller hittills och alla är dom unika på sitt sätt. Klicka här eller på bilden för att komma till bloggen. :)
-
Nästa kapitel kommer förmodligen idag eller imorgon - men jag lovar inget.
Kategori: ✔ 2.Blue Moon
Chapter 47 - I'm not worthy of being loved
Hans kropp täcktes inte längre av skinnjackan han tidigare hade haft utan bara den vita T-shirten som var uppriven och alldeles blodig. Han hade flera blåmärken och sår på ansikten och ännu flera på armarna. Tårarna började stiga i mina ögon men jag lät inte en droppa spillas. Jag fokuserade snabbt på hans bröstkorg som rörde sig. Det kändes som det blev långsammare och långsammare för varje höjning och sänkning den gjorde. ”Varför måste det värsta hända dig?” min röst var knappt hörbar men lät ändå tydligt i tystnaden omkring oss.
Jag lät min hand glida till hans knutna näve. Jag ville känna hans hand i min igen även om vi var under dåliga omständigheter. Jag behövde hans närhet. Sakta öppnade jag hans näven och mina ögon fann genast den dubbelvikta pappersarken.
”Detta vad som händer när du inte lyssnar – B”
3 dagar senare - 1:a Oktober:
Scarletts perspektiv:
Molnen rullade över himlen som om dom var transparenta vingar från änglar. Alla hade olika former som egentligen inte föreställde någonting men ändå var vackra att se på.
Jag kände hur jag ville vara en av dom. Bli förd långt bort från landet och glömma det förflutna. Allt ont jag gjort, all smärta jag orsakat och fått tagit emot. Allting jag utsatt min pojkvän för. Min andra hälft. För det var vad Justin var. Min själsfrände. Han har alltid varit en del av mitt liv sen jag började skolan och fanns där för att få mig att le, eller när han blev och var min vän när glädjen och lyckan inte existerade längre i mitt liv.
Det var inte menat att jag ska leva ett lyckligt liv och åldras tillsammans med någon jag älskar. Jag var inte värd att bli älskat. Jag kände mig inte värd att bli älskad.
Tårarna hade ökat dom senaste dagarna och jag var förvånad över att jag fortfarande hade vatten kvar i kroppen. Saltdropparna var vid gränsen och hotade att rinna nerför mina kinder – precis som dom alltid var när jag tänkte igenom mitt ostabila liv. Vilket jag i stort sätt gjorde varje dag.
Jag vaknade varje morgon och kände mig okej, men det fanns allting någonting som saknades. Som ett svart hål vid mitt hjärta. Slitet skakade jag på huvudet och svalde samma klump om och om igen.
Om det var en stund i livet där jag förstod Edwards smärta när han lämnade Bella eller när han kom tillbaka och hade skuldkänslor över att Bella ändå blivit attackerad av hans fiender så var det nu. Jag hatade att känna såhär. Jag hatar att känna mig värdelös…
Fönsterbänken jag satt på gav små ljud ifrån sig när jag rörde på kroppen. Men jag hade inte tillräckligt med ork kvar för att slösa det på att bry mig om att jag skulle kanske ramla inom några minuter och få blåmärken.
Saker jag tidigare älskat att göra tog all min energi genom bara att tänka på det. Saker jag var tvungen att göra var ännu värre än det. Jag hade kamp mot inre och yttre tillochmed när jag skulle gå ut ur sängen. Varje gång misslyckades jag och stannade kvar i sängen eller satt vid fönstret.
Jag minns inte ens den senaste gången jag fick en hel måltid i mig. Victoria hade passerat gränsen så numera tvingade hon mig att äta varken jag ville eller inte. Min vilja hade inte längre någon makt.
Allt detta på grund av att jag gjorde slut med Justin för att dra bort mina fiender från honom. Och kolla vart det nu ledde oss – jag har ett bruset hjärta och han skadades ändå. Skadades av en av mina värsta fienden. Varför? Frågan hade plågat min hjärna och vände och vred mitt sinne i riktningar jag aldrig kunde föreställa möjliga.
Precis som om hon visste att jag hade tänkt på henne för några sekunder sedan, så nådde Victorias röst mina öron efter några minuter då hon ropade mitt namn högt och tydligt.
Jag hade gått igenom detta allt för många gånger då det kändes som om det var vardagligt. Enkelt lyckades jag trycka bak hennes huvud och få det till bakgrundsljud. Vad det än var som hon ville så var det inte viktigt. Jag lät mig själv slumra in i mina egna tankar och hoppade genast in i ett ny bana istället för den gamla.
Det sårade mig att veta hur många gånger jag tappat hoppet , hur många gånger människor jag älskat men som lämnat mig. Jag hade fallit otaligt många gånger och aldrig nått toppen. Varje gång känns det som om jag ska explodera men jag gjorde det inte för andras skull. Ingen vet om tankarna som går genom mitt huvud när jag är ledsen – hur hemska dom egentligen är. Ingen känner mig.
Tårarna fortsatte att öka och jag gjorde ingen ansats till att hålla dom tillbaka längre. En efter en föll dom. Dom senaste tre timmarna hade mina ögon lämnat glasskivan som tillhörde fönstret en enda gång, Och då var det när nerverna i min nacke började bli för smärtsamma av min stela position.
Alla sa att jag spenderade dag och natt inne i mitt rum men jag trodde dom inte. Det var bara några timmar dagligen. Jag fann inge nytta att spendera tid i allmänheten ändå.
Det enda jag väntade på just nu som skulle få mig ur denna svarta dvala var att få ett positivt besked över Justins hälsa. Men det beskedet verkade aldrig komma. Doktorn hade sagt att han skulle ta hand om det men det var sextiofyra timmar sen för att vara exakt. Jag hade blivit varnad över att inte befinna mig i närheten av Justin så länge han… mådde som han gjorde. Som den överbeskyddade flickvän eller ex-flickvän jag var hade jag lyssnat och hållit mig undan.
Ett smalt leende placerade sig på mina läppar över att fantasiera om att vara hans flickvän men det suddades snabbt bort vid tanken på det motsatta.
Jag drog handen genom håret och lutade huvudet mot den smala väggen bakom mig och började stirra upp i taket.
Bortsett från att min familj och vänner som var bortglömda från min hjärna så var även skolan det också. Inte bara för mig utan för Cody, Kevin och Lucas också. Rektorn hade ringt flera gånger till Rick efter våra tjugotals sjukanmälningar. Rick hade enkelt pratat bort det och skyllt på någon influensa. Till våran lycka - som inte existerade längre för min del - hade rektorn gått på det men det gav oss inte ledigt från läxorna. Victoria hade varit och hämtat flera böcker åt var och en, men som nu låg och skräpade i våra rum. En fnysning lämnade mina läppar och jag greppade tag i fållen av min stora T-shirt och lyfte upp den för att torka bort mina tårarna.
Jag hörde hur dörrgångjärnet knarrade till när dörren öppnades. Det var ett ljud jag stört mig allt för mycket på förut men som jag nu var van vid. ”Du kan inte ignorera oss för alltid…” Victorias lena stämma sändes runt i arean omkring mig. Jag suckade som svars och brydde mig inte om att titta på henne. Mina ögon fortsatte vandra längst den vita taket och jag upptäckte detaljer jag tidigare inte märkt. Som att det fanns en liten spricka vid båda dom två högra hörnen eller att det fanns en liten fläck som var omålad.
”Ignorera mig inte Scarlett.” hennes röst lät hård och jag hade ingen annan utväg än att placera mina ögon på hennes hjärtformade ansikte. Hennes hår låg i en enkel fiskbensfläta som hon hade över ena axeln. Några hårstrån hade lämnat det invecklade arbetet – till synes – och fallit runt hennes ansikte. Precis som alltid hade hon en lite mer mörkare sminkning som gav hennes ansikte dom rätta konturerna. Allt detta hade jag lyckats snappa åt mig på några få sekunder så hon kunde inte säga att jag stirra… och även om det skulle ta längre tid så var det hon som ville att jag skulle titta på henne.
”Du bryr dig inte längre om omgivningen, va.” det hela kom ut som ett påstående än en fråga. Slappt ryckte jag på axlarna och följde hennes rörelsen – som för en gångs skull var i normal tempo – när hon la tillbaka min skrivbordsstol på sin rätta plats och bäddade sängen.
”Du kommer få gråa hårstrån om två år.” flinade hon och satte sig på den nybäddade sängen. ”Jag stressar inte.” mumlade jag och drog benen tätare till mitt bröstkorg.
”Du gör det inte… men dina tankar gör det. Om det inte varit för mig skulle du ligga på din dödsbädd nu.” skrockade hon och jag himlade med ögonen. Hon hade lärt sig att inte ta åt sig av mina handlingar då det inte var jag – något jag protesterade mot. Jag kunde inte bli jag mer än vad jag var. Det i sin tur var det hon protesterade mot.
Jag suckade högt och drog händerna flera gången genom mitt hår när mina tankar blev för invecklade. ”Varför är du här när du ändå vet att det inte gör någon skillnad?” muttrade jag och reste mig från fönsterbrädan. Mina leder knakade genast till och smärta spred sig i min kropp men jag brydde mig inte och styrde istället stegen mot sängen. Oförsiktigt lade jag mig på mage och tryckte huvud djupt ner i kudden. Täcket var något av mina sista bekymmer just nu så jag struntade helt enkelt i den. Sekunden efter kände jag Victorias hand på min axel där hon började massera varsamt och hörde hennes röst. ”Du kommer nog snart att ändra dina tankar om det.”
”Vad menar du?” min röst var långt ifrån tydligt då jag pratade mot kudden men hon verkade höra mig. ”Doktorn ringde…”
Som ett spjut sköt jag upp kroppen ur sängen och stirrade med uppspärrade ögon på Victoria som inte verkade ett dugg chockad av min reaktion – nästan som om hon förväntat sig mer.
”Vad sa han? Mår Justin bra? Har han vaknat?” frågorna lämnade min mun okontrollerat.
”Scar, du kommer få gråa hårstrån om två år.” upprepade hon och jag himlade med ögonen samt stängde munnen i väntan på svar.
”Doktorn berättade inte hur det var men han sa att vi var tvungna att vara där då han ville förklara ansikte mot ansikte.” mitt humör sjönk förbi bottnen och jag nickade löst.
Jag hade väntat mig något sympati från doktorn – att han i alla fall skulle berätta någonting, även om det var över telefon. Oron var som vassa knivar i min mage och rädslan var saltet som blev strödda över såren.
”När ska vi dit?” mumlade jag och torkade bort tårarna från min kinder med min T-shirt.
”Så fort du är klar.” jag kunde se hennes sorgsna leende ur ögonvrån men fortsatte bara att titta ner i täcket och nickade sakta.
”Det kommer bli okej, Scar. Han är stark.” viskade Victoria och smekte mig några gånger på ryggen innan hon försvann ut ur rummet och stängde dörren efter sig.
”Jag hoppas det.”
-
Stressat trummade jag med foten på den svarta stengolvet samtidigt som mina ögon följde dom röda siffrorna som fanns ovanför hissdörrarna. För varje sekund som passerade blev siffrorna allt större. Någonting som stressade mig men samtidigt inte.
Min vilja hade två sidor – den som skulle döda för att få se Justin och den andra som ville dra mig tillbaka till mitt rum. Det var som om jag var en slav för både mitt inre och yttre, samt allmänheten. Allting och alla körde med mig.
”Scar lugna ner dig. Hela hissen skakar.” sa Kevin och la ett hand på mitt ben för att få den att stå still. ”Jag bryr mig inte.” fräste jag och tog ett steg ifrån honom. Sorgen hade lämnat min kropp för stunden och ersätts av ilska och besvikenhet. Och allt var mot mig själv. Mina tankar var som ett svart hål som drog mig närmre sig för varje sekund som gick. Jag suckade högt och började trumma med mina fingrar på väggen bakom mig. Jag var medveten om att det irriterade alla som stod i hissen och i nästa sekund fick jag det helt bekräftat.
”Scarlett. Det räcker nu.” Kevin tog tag i mitt ansikte med båda sina händer och stirrade mig djupt in i ögonen. Hans hårda ton skrämde mig och plötsligt kändes det helt knäpptyst i hissen. Den del av mitt hjärta som fortfarande funkade var på bristningsgränsen. Hans röst fick mina känslor att gå överbord. Tårarna började rinna och jag snyftade häftigt i ett värdelöst försök för att få dom att sluta. ”Jag är trött på att gråta.” viskade jag uppgivet och lutade min kind mot hans bröstkorg. Jag var trött på att slåss mot dom som försökte hjälpa mig. För sanningen var att jag var rädd. Rädd för att vara glad och lycklig, för varje gång jag var det så händer någonting dåligt.
”Du har varit stark för länge.” mumlade Kevin efter att han uppfattade mina tankar. Han muskolösa armar slingrade sig min kropp och jag fick känna tillräckligt med kärlek från den lilla gesten innan hissdörrarna åkte åt varsin sida och gjorde den vita gången synlig. ”Det kommer bli okej Scar.” viskade han och kysste mig på pannan innan han la sin hand vid min korsrygg och började föra mig ut ur hissen – mot receptionen.
”Det var det här jag försökte skydda honom ifrån när jag gjorde slut.” mumlade jag - mest åt mig själv - och stirrade rakt ner i golvet i några sekunder innan jag lyfte huvudet och klistrade på ett litet leende.
”Hej vi är här för att träffa Dr Gilham.” sa Rick med ett kort leende mot den blonda tjejen bakom disken. ”Namn?”
”Scarlett Johansson.” svarade jag innan någon annan hann göra det. Hon nickade och började knappa in på sin dator.
”Han kommer möta er i rum 234.” Hon pekade åt höger riktning, och vi begav oss av ditåt med ett enkelt tack.
Den starka doften av rengöringsmedel slog mig som en våg direkt jag öppnade dörren till det alldeles för vita rummet. Genast rynkade jag på näsan och lät blicken glida ut i det ljusa rummet. En säng var placerad vid ena hörnet – bredvid fönstret. Två svarta plaststolar stod vid ovankanten av sängen samt en respirator. Min blick åkte till andra sidan av rummet där ett handfat var samt ett byrå med flera pärmar och papper på.
Jag rullade in läpparna och började sakta gå mot en av stolarna. Varsamt satte jag mig och flätade ihop fingrarna i mitt knä. Man kan på sätt och vis säga att alla hade vant sig vid mitt tysta beteende och det var jag glad för. Jag skulle inte orka att ta emot deras medlidsamhet – det räckte med mina egna.
Mina tankar hann inte gå ytterligare innan dörren öppnades och en man med en typiskt vit rock steg in. Genast lyckades jag placera honom vi femtioårssektionen.
”Hej Dr Gilham.” Rick var uppe på fötterna och hälsade på doktorn innan någon hann reagera.
Jag himlade med ögonen och gick i ett långsamt tempo fram till honom efter att alla andra hade hälsat och presenterade mig själv. Han hade ett bunt papper under armen och min blick lämnade den inte från den stund den fann dom vita pappersarken med Justins namn på.
”Jag är ingen person som drar ut på saker och ting så jag antar att jag börjar berätta allting på en gång. Låter det bra?” jag tackade gud och nickade sedan – precis som alla andra. Han började sakta bläddra mellan pappersarken i sina händer samtidigt som han pratade.
”Okej så.. Mr Bieber var med i en olycka där han blev överfallen. Han har fått flera smällarna på huvudet som har fått hans minne att reagera skarpt och han har drabbats av minnesförlust från händelsen. Flera av dom prover vi har tagit på honom visar klara tecken på att det är permanent. Han har även få symtom på sjukdomen Alzheimers. Där bland annat stress, aggressivitet, irritabilitet och skarpa humorsvängningar.” ordlös satt jag där och trodde det var allt men sekunder efter började han prata igen. ”Vad Mr Bieber än gör så måste han halvera det för hans hälsa är viktigare. Han må vara arton men psykiskt är han närmare bestämt tio år äldre. Just nu är läget stabilt, men vi måste ta flera prover på honom när han vaknar igen för att försöka få allting att gå tillbaka till det normala och vara på den säkra sidan. Jag skulle även råda honom att börja träna mer men också ta flera pauser och sluta med mängden alkohol, då alkoholhalten i hans blod var vid bristningsgränsen.
DUN DUN DUN! Tänker inte rabbla upp en till novell här nere så jag hoppas bara att ni gillade det.
Spänningen är på topp just nu. Hur tror ni Scar kommer reagera över allting?
Jag är ledsen över den långa väntan - men flyttningen har tagit all min tid och jag längtar tills det är ordning på allting igen.
-
Fråga: Har du någonsin brutit ett ben?
Mitt svar: Jag har fått en spricka i högra benet två dagar innan min elfte/tolfte födelsedag. :P Och för att göra allt bättre fick jag en cykel i födelsedags present och det var vinter -_-
