”Det är faktiskt riktigt rörande.” log jag.
Justin gav mig ännu en av hans axelryckningar. ”Om du gör ett gott intryck på henne, så står hon vid din sida hela livet.”
”Hon är en sann vän då.” nickade jag.

Saige’s POV
Efter några minuter anlände vi till en gammal tegelbyggnad. En neonskylt hängde ovanför glasdörren; ’Sal’s Bowling Alley.’  Dock lyste inte bokstaven ”g”. Resten av bokstäverna fortsatte blinka i hastigt i rosa, rött, grönt och gult.

”Här är det.” log JT och följde efter Justin in.

”What the hell?” Willow tittade sig runt. ”Det ser hemskt ut, och jag är rädd att byggnaden kommer kollapsa på mig om jag går in.”
Jag skrattade. ”Välkommen till min nya normala.”
”Jag tycker så synd om dig.” hon klappade mig på axeln innan vi båda gick in där JT och Justin stod vid kassan.
En mörkhyad, knubbig man stod lutad över disken, utan att vara uppmärksam på vad vi gjorde. Han såg ut att vara i sent fyrtio, eller tidigt femtio. Han bar en otrolig smutsig tröja som var i alla möjliga färger, vilket var en nagel i ögat.
Ett par tjocka, runda glasögon satt på hans näsrygg och hans kala hjässa glänste i belysningen.
På hans namnskylt stod det ’Sal’ och det gjorde klart det faktum att han var ägaren.

Så småningom tittade han upp och märkte Justin och JT som tonade sig över honom, vilket fick ett flin att uppenbaras på hans läppar.

”Well, well, well, titta vilka som är här.” skrockade han. ”Vad fan gör Justin Bieber och JT Withers i mina områden? Ni har inte varit här sen ni var sextonåringar.”

”Tar med dessa vackra damer på utforskning.” JT pekade med sin tumme åt min och Willows håll.

Sal studerade mig och Willow noga innan han sänkte rösten och vände sig tillbaka mot JT och Justin. ”Två rika white-ys?”

”Yeah.” JT ryckte på axlarna som om det inte var någon big deal, vilket det antagligen inte var för honom längre.

”Varför hänger ni inte med dem i deras stad?” fortsatte Sal med samma tysta röst. ”Ni båda vet att det inte är säkert för dem att gå runt på de här gatorna.”
”Brunetten bor här.” skrockade Justin lågt.

Sal ögon vidgades. ”Jag ger det max två månader innan hon är gravid.” flinade han.

”Människor i ghettot är verkligen dåliga på att viska.” mumlade Willow tyst i mitt öra vilket fick mig att börja skratta högt. Sal JT och Justin vände sig om och stirrade på oss som om vi hade två huvuden.

”Förlåt.” muttrade jag och bet mig i tungan för att inte skratta mer.

”Nå, vad har ni för skostorlek damer?” han höjde på ögonbrynen.

Jag gick fram till disken och lutade mig mot mina armbågar. ”Jag har 39.”
”Och du?” han flyttade sin blick till Willow.

”38.” sa hon simpelt innan hon tog ut sin mobil och började sms:a med någon.

Sal gav oss båda våra skor och berättade vart vi skulle. JT och Justin ledde oss över plastbänkarna där de kickade av sig sina skor och ersatte dem med hemska bowlingskorna. Jag satte mig ner och gjorde samma sak, samtidigt som JT knappade in allas namn in i den datorliknande maskinen.

”Justin är först.” JT klappade honom på ryggen.

”Se och lär damer.” Justin vinkade innan han greppade en bowlingklot.

”Hellre se och dregla.” muttrade Willow under sitt andetag.

Jag gav henne en blick. ”Han är inte så snygg.”
”Vad du än säger.” fnittrade hon.

”Ni vet att jag kan höra er båda.” JT vände sig om.

Willow kinder blev genast i en blossande röd färg. ”Låtsas som om du inte gjorde det.”
”Okej white-y.”

 

Senare på kvällen stod jag och Willow vid gränden där hon parkerat sin bil tidigare.

”Så jag kommer och hämtar dig runt tio?” frågade hon osäkert

Jag nickade. ”Låter som en plan.”
”Okej, bra.” hon mosade mig i en av sina välkända kramar. ”Ha en bra kväll.”
”Kör hem säkert.” hon nickade innan hon satte sig i bilen och sände mig en sista vinkning innan hon backade ut. Jag suckade och gick snabbt in i hyreshuset, och sedan trapporna som verkade vara oändliga vid vissa stunder.
Vid dörren möttes jag av mina föräldrar som höll på att skrika på varandra. Jag stönade och satte mig utanför dörren utan att vilja störa dem.

Hanna: Alla tror du är en lowlife nu, ha kul i Bronx.
Justin: Kom du hem säkert?

JT: Fick ditt nummer av Justin och undrade bara om du och Willow kom tillbaka säkert.

Jag skickade Hanna en ”fuck you” och därefter klickade jag på JTs sms och skrev att allt är okej innan jag gick in på Justins.

Saige: Sen när bryr du dig?

Justin: Vem sa att jag inte gjorde det?
Saige: Dina ögon när du smällde mig mot en tegelvägg.

Justin: Du gjorde mig förbannad.

Saige: …k.

Justin: Antar att du svarar betyder att du är hemma.

Saige: Nej, faktiskt så är jag i mitten av att bli kidnappad. Jag chillar bara i någon killes bil, rätt så bekvämt om jag får säga det själv.

Justin: Du är inte rolig Saige.

Saige: Det är synd att du inte finner mig humoristisk.

Justin: JT kan inte sluta att tjata om du och Willow kan hänga imorgon.

Saige: Kan inte, vi ska till Brooklyn.

Justin: JT och jag har alltid velat åka tillbaka dit, vi har bara varit där en gång eller två.

Saige: Fortsätt drömma då.

Justin: Syns imorgon Saige, vi kommer över vid halv tio!

Jag stönade högt och la tillbaka mobilen i min ficka. Perfekt de följer med.

”Du är en smutsig skithög precis som din far!” skrek min mor.

”Våga inte prata om min far med det språket!”
”Åh verkligen, vad ska du göra åt det Charlie?”
Jag hörde ljudet av en smäll, tätt följt av min mors skrik. Mina ögon vidgades innan jag hoppade upp och sprang in i lägenheten.

”Mamma!” jag var snabbt vid hennes sida och såg på hur hon höll sin hand över sin röda kind, innan jag vände mig om och kollade på min far med inget annat än avsky i min blick.

”Stick!” skrek hon.

”Va?” vrålade min far.

”Stick!” repeterade jag henne och fick min far att titta förvirrat på mig.

”Unga dam, det är inte hur du pratar med din far-”
”Våga lägga en hand på min mor igen.” Toby dök ut ur ett mörkt hörn innan han marscherade över till pappa och började blänga på honom. ”Jag tror att det båda har sagt åt dig att försvinna, behöver du höra det en tredje gång?”

”Jag k-kommer t-tillbaka för m-mina saker i-imorgon.” stammade han innan han gick ut och smällde dörren efter sig.
Man märkte på hans blick att han inte förväntade sig att båda sina barn skulle ta sin mammas sida.

”Vilken douchebag.” muttrade Toby.

Mamma suckade innan hon reste sig och försvann in till sitt rum, utan att säga något till oss.

”Inte direkt vad jag förväntat mig att komma hem till.” jag korsade armarna framför mitt bröst.

”Vart var du?” Toby rynkade på pannan.

”Willow kom förbi och vi gick och bowlade.”
”Jag saknade Willow!” utbrast han och gjorde det faktum att han hade en crush på henne efter alla dessa år tydligare.

”Vi ska till Brooklyn imorgon, vill du-”
”Kan jag följa med?”

Jag fnittrade. ”Jag skulle precis fråga dig det.”
Han greppade mig och kvävde mig i en kram samtidigt som han lämnade en puss på min kind innan han släppte mig. ”Du är den bästa systern Saige!”
”Ew.” jag gjorde en kräkreflex samtidigt som jag torkade bort hans puss från min kind med ett äcklat ansiktsuttryck.

Han skrockade. ”Oh ta de lugnt Saige.”
”Kom igen, vi lagar middag till mamma.” jag ändrade ämnet. ”Jag tvivlar att hon är på humör för matlagning.”
”Det enda jag kan laga är mac and cheese.”

”Gör det då, så fixar jag lite skinka eller något.”
Han ryckte på axlarna. ”Okej.”

Nästa morgon låg jag på soffan klädd i en av mina favoritoutfits. Jag bar en spets linne tillsammans med en kjol som var i olika nyanser av blått. Ett vitt bälte höll den på plats.
Justin och JT satt också i rummet helt tysta, under tiden Toby blängde på dem oförskämt. Han gillade inte idén av att två ’ghetto’ killar skulle följa med.

En lätt knackning på dörren fick mig och Toby att hoppa upp från soffan.

”Ta det lugnt killen.” flinade jag. ”Du ser henne snart.”
”Har han en crush på henne eller något?” JTs röst var fylld med avundsjuka.

”Spelar det någon roll för dig?” Toby gav honom en irriterad blick.
Jag suckade och gick och öppnade dörren. Där stod Willow i en flerfärgad kjol, tillsammans med en jeansskjorta och en vit stickad tröja över det som endast lät en bit av ärmarna och kragen av skjortan att synas.

”Du ser söt ut.” gav hon som komplimang.
Jag flinade. ”Du med.”
”Har jag missat memot om att man ska vara klädd formellt för Brooklyn?” undrade Justin och kollade ner på sin outfit som bestod av en ljusblå T-shirt och ett par simpla jeansshorts.

”Antar att jag också gjorde det.” JT rätade ut sin tröja och ställde sig upp. Hans outfit var nästintill identisk med Justins, bara att han hade en flerfärgad T-shirt.

”Han är inte så uppklädd.” Justin slängde en hand mot Tobys byxor, jeansskjorta och vita linne.

JT ryckte på axlarna. ”Det kanske är en girl thing då.”

”Kanske.”

”Kan vi gå nu?” Willow la en hand på sin höft. ”Jag hatar att vara här.”
”Ja.” Jag greppade hennes hand och tillsammans gick vi nerför trapporna och ut till parkeringen.

”Du vet att du har tur att den här inte blev stulen.” sa Justin och klättrade in i baksätet.

”Antar det.” Willow ryckte på axlarna och satte sig i förarsätet.  Jag satte mig bredvid henne i passagerarsätet och lät JT och Toby joina Justin i baksätena i Willows hummer.

”Snygg bil, sweet thing.” mumlade JT och undersökte bilens insida.

”För femtioelfte gången.” fräste Willow. ”Det är Willow, inte baby, eller babe, eller white-y, eller sweet thing, eller vad du nu kan komma upp med. Bara Willow.”
JT skrockade. ”Feisty, jag gillar det.”
Toby himlade med ögonen. ”Bara ignorera honom Willow.”

Willow satte på radion och tryckte på hits stationen. Genast kände vi båda igen sången och började sjunga med.

“But every song’s like gold teeth, greey goose, trippin’ in the bathroom,” sjöng jag med i Lordes ’Royals’.

“Bloods stains, ball gowns, trashin’ the hotel room!” sjöng – skrek – Willow med.

”Jesus Christ.” Justin rullade med ögonen. ”Få dem att sluta.
”De gör det hela tiden.” förklarade Toby.

“We don’t care, we’re driving Cadillacs in our dreams,” sjöng jag och Willow tillsammans. “But everybody’s like Crystal, Maybach, diamonds on your timepiece. Jet planes, islands, tigers on a gold leash.”
Jag hörde JT skrocka. ”Antar att man vänjer sig efter ett tag?”
”Nej.” skrattade Toby. ”Jag har fortfarande inte vant mig vid deras röster som låter som katter som dör.”
“We don’t care; we’re not caught up in your love affair!” sjöng Willow högre, som precis som mig hört Tobys diss.

“And we’ll never be royals,” sjöng jag i samma styrka samtidigt som radion ekade efter oss.

“It don’t run in our blood,” vi båda brast ut i skratt på grund av killarnas reaktioner.

”Är ni två klara än?” undrade Justin och lutade sig framåt.

”Kanske, kanske inte.” Willow gav honom en axelryckning.

”Om vi bara kunde komma till Brooklyn snabbare.” skrockade Toby som börjat någorlunda komma överens med JT och Justin. Han kan behöva några vänner i Bronx.

Willow parkerade bilen på en befolkad Starbucks parkering, innan vi alla hoppade ut.

”Jag har sms:at mina vänner och de borde vara där inne redan.” informerade Toby.

”Gå och ha roligt.” Willow klappade honom på axeln. ”Vi möts på Panera Bread för middag vid sju, sedan skjutsar jag hem er.”
”Låter bra, syns sen.” han vinkade och gick in där han genast mötte sina vänner som hade köpt honom kaffe, innan de begav sig ut på Brooklyns gator.

”Så vart ska vi först, damer?” JT la varsin arm runt våra axlar.

Willow och jag skakade samtidigt av oss honom innan vi fortsatte gå tillbaka till bilen.

”Någon som ska svara?” Justin höjde på ena ögonbrynet.

”Ni får se.” flinade jag och klättrade in i bilen.

Willow startade bilen och började köra mot köpcentrumet, samtidigt som vi började sjunga med radion igen, denna gång ’Dark Horse’ med Katy Perry.

”Ni två sjunger alltid, gör ni inte det?” flinade JT.

”Yup.” Willow poppade p:et innan hon parkerade bilen på den inte lika befolkade parkeringen som förut, innan vi steg ut och började gå in.

”Åh det här är precis vad jag behövde.” jag tittade runt på alla kläder.

”Shoppingterapi.” log Willow. ”Vad varje tjej behöver.”
”Jag har faktiskt aldrig varit här inne förut.” JT tittade runt på de oändliga ställningarna av kläder.

”Jag har.” skrattade Justin. ”Jag stal en sjal åt Jazmyn, för två jular sedan.”
”Well är du inte badass?” skrockade JT.

”You know it.”
Willow himlade med ögonen. ”Om du stjäl någonting i min närvaro, så svär jag till gud att jag kommer avslöja dig.”
Justin blängde på henne. ”Du skulle inte våga.”
”Vill du verkligen testa mig?” utmanade hon.

”Fine.” stönade han. ”Jag kommer inte stjäla något.”

”Bra, inga lagar som ska brytas under tiden jag är här.”
”Det kan vi tyvärr inte lova, babygirl.” flinade JT.

”Vad sa jag om smeknamn?”
”Så uptight.” Justin skakade på huvudet.

JT skrockade. ”Rika white-ys man.”
”Okej, ni två kan gå tillbaka till Bronx.”
Några huvuden vände sig om när Bronx blev nämnd. De började stirra på Justin och JT i ren förskräckelse.

”Kan vi hjälpa er?” snäste Justin åt en av dem. Kvinnan flämtade genast och började snabbt gå bort, troligen till andra sidan av köpcentrumet eller snarare andra sidan av New York.

”Försök att inte skrämma alla under tiden ni är här.” Willow himlade med ögonen.

”Oh my God!” det var ett bekant skrik. Jag vände mig om och mötte Emma som hade Hanna bredvid sig. De båda kom fram till oss.

”Saige, jag har saknat dig!” Emma drog in mig i en benkrossande kram innan hon släppte mig. ”Hur har det varit? Jag hoppas allt är okej.”

”Det är bara bra.” svarade jag enkelt.

”Bra att du fortfarande lever, men är du gravid än?” flinade Hanna.

”Okej, lyssna här bicth-” jag kände hur Willow greppade min arm.

”Hon är inte värd det Saige, skapa inte onödigt trubbel för dig själv.”
Jag behöll blicken på Hanna. ”Den här bitchen förtjänar inte ens att andas just nu.”
”Jag vet, jag vet.” försökte Willow lugna ner mig.

”Vem är det här?” frågade JT och stirrade på Hanna.

”Detta måste vara din nya negervän.” hon stirrade tillbaka.

”Sa hon nyss…” Justin avslutade aldrig meningen.

Willow tappade hakan. ”Hanna säg inte så!”

”Kalla inte min vän det.” väste jag.

”Är vi vänner nu?” log JT.

”Sch.” tystade Willow honom och fortsatte hålla i min arm så jag inte skulle hoppa på Hanna och slita av alla hennes falska förlängningar.

”Vem fan är den här tjejen?” Justin rynkade på pannan.

”Din typiska vita bitch.” svarade jag.

JT skrockade innan ha lätt knuffade mig åt sidan så han istället stod framför Hanna. ”Lyssna här, du vet att jag kommer från Bronx och därför borde du också veta vad jag gör mot bitchiga tjejer som dig.”
Hannas ögon vidgades. ”Kom igen Emma.”
”Men jag vill prata med Saige.”
”Kom igen!” Hanna greppade Emmas handled och började släpa iväg henne.

”Tack.” suckade jag och tittade över mot JT.

Han ryckte på axlarna. ”Jag hatar bitchar, så…”
Jag skrattade. ”Det är tillräckligt för att skrämma iväg henne.”
”Så…” flinade han. ”Är jag verkligen din vän?”
”Hm…” jag låtsades tänka. ”Antar det.”
”Åh fröjd, vi kommer se mer av honom och höra mer av hans tusen smeknamn för mig.” muttrade Willow.

”Oh, jag kommer snart växa på dig så du vänjer dig.”
”Som ett dödligt virus.”
Justin brast ut i skratt. ”Okej, det var riktigt dåligt… men ändå rolig.”
”It’s a gift.” Willow bugade innan hon vände sig om och började kolla igenom ställningen. Sorterade ut det som var fint, och inte ens brydde sig om att kolla på plagg man inte ens ville bli sedd i när man var död.

”Jag förstår inte tjejmode.” Justin höll upp ett par högmidjade shorts som var täckta med paljetter från alla möjliga håll.

”De var faktiskt söta.” Willow tog tag i dem och kollade på lappen. ”Och min storlek.” hon log nöjt och la den i sin lilla hög hon hade i famnen innan hon återgick till ställningen.

”Hittar du inget?” JT höjde på ögonbrynen.

”Jag har inte pengar för sånt här längre.” Sorgen hördes tydligt i min röst, samtidigt som jag tittade på en av de söta topparna.

”Jag sa att jag skulle köpa något åt dig.” Willow vände sin blick mot mig.

”Behövs inte.” JT greppade tag i tröjan och gömde den under sin egen. ”Nu är det bäst att vi springer.” utan någon ytterligare varning började han springa ut från affären.

”Nej!” skrek Willow efter honom. ”Jag sa till honom att inte göra det när jag var runt.” väste hon.

Justin jagade efter honom, medan jag och Willow stannade kvar i affären som om vi inte visste vilka de var och istället lät vakterna springa efter.

*Tidsintällt*

Justin’s POV
Jag lät ut ett djupt andetag innan jag gick tillbaka till baksetplanen där alla var samlade vid läktarna. Jag joggade över dit samtidigt som jag hade ett grepp om mina byxor så de inte skulle falla, innan jag ploppade ner bredvid JT.

”Hej man.” han tog ut ett paket Marlboro som han öppnade och räckte mot mig. ”Vill du ha?”
”Yeah.” jag drog ut en. ”Tack.”
Han gav mig sin gamla, röda tändare. Lågan kom snabbt till liv och tände på cigaretten som jag genast tog ett bloss av och samtidigt gav tillbaka tändaren.

”Så, varför tvingade din mamma att ta med white-y?” frågade Candy och tog ett djupt bloss av den handrullade jointen som hon höll mellan sitt pekfinger och långfinger.

Jag ryckte på axlarna. ”Få henne att vänja sig vid staden.” jag tog ännu ett drag från cigaretten innan jag blåste ut den i ett moln som varade i några sekunder.

”Jag gillar henne inte.” sa bitchen i gruppen, Maria Chambliss.

”Du pratade inte ens med henne.” fnös Seneca. ”Du känner henne inte tillräckligt för att ogilla henne.”
”Som om du gör det.”
”Jag pratade med henne, och jag gillade henne.” Seneca gav henne en menande blick.

Candy skrattade och tog ännu ett drag som hon behöll i några sekunder längre än förut, innan hon blåste ut den. ”Det är för att de båda är white-ys.”

Seneca himlade med ögonen. ”Det är som om jag ska säga att ni två bara hänger för ni båda är svarta.”
”Sluta vara en stereotype.” skällde JT.

”Om ni inte vill bli kallade det så ska ni sluta kalla mig white-y.”
Maria fnös. ”Som om vi skulle göra det.”
”Då fortsätter jag kalla er vad jag vill.” hon ryckte på axlarna.

”Jag kan riva sönder det där vackra ansiktet inom några sekunder, Deets.” utmanade Candy.

”Tror du inte jag kan göra detsamma med din?” Seneca höjde på sitt vänstra ögonbryn.

”Sant.” jag nickade. ”Kommer inte ni ihåg den senaste fighten hon var med i? Tjejen slutade upp på sjukhuset medan Seneca bara hade ett rivsår under ögat.”

Candy nickade. ”Jag kommer ihåg det.”
”Åh snälla.” fnös Maria ”Hon slogs mot någon pussy tjej som flyttade så fort hon kom ut ur sjukhuset. No big deal; vem som helst skulle ha lyckats med det.”
Seneca gav Maria en irriterad blick .”Vill du också sluta upp på sjukhuset?”
”Som om du skulle göra det. ” Maria brast ut i skratt.

Seneca ställde sig genast upp med nävarna knutna.

”Seneca.” JT greppade hennes arm för att hålla tillbaka henne. ”Hon är inte värd det.”
”Bitch.” väste Seneca innan hon stormade bort från läktarna.

”Vart ska du white-y?” ropade Maria efter henne samtidigt som hon flinade.

”Fuck you.” Seneca gav henne fingret och lämnade därefter planen.

”Väl, jag ska ut härifrån.” JT ställde sig upp.

”Jag följer med dig bro.” jag följde hans exempel och tillsammans lämnade vi läktarna och planen.

”Så...” flinade han efter några sekunder. ”Berätta om den nya snygga white-yn.”
”Vad är det med henne?” jag himlade med ögonen.

Han skrockade. ”Berätta om henne JB.”
”Jag mötte henne för bara några timmar sen bro, jag känner inte henne inte bra.”
”Du borde ta med henne till någon av festarna eller klubbarna någon gång.”
Jag fnös. ”Tror du verkligen den här ex rika white-yn skulle vilja komma till en av våra fester?”
Han gav mig en axelryckning. ”Jag vet inte, kanske.”
”Jag skulle inte räkna med det JT.”

”Du borde ta med henne imorgon, hon är het. Jag skojar inte man.”
”Bro jag ger dig hennes adress så kan du hälsa på henne.”
Han flinade genast. ”Alright, och du vet att jag kommer göra det.

”Jag sms:ar det till dig.”
JT nickade i samband med att vi nådde hyreshusen han bodde i. ”Alright man, vi syns imorgon.”

”Det gör vi.”

Saige’s POV
Jag stod framför spegeln nästa morgon och granskade mig själv i spegeln. Jag hade på mig ett vitt linne tillsammans med en blommig kjol som gick från min midja till mitten av mina lår. Över det bar jag en brunfärgad kofta som var i samma längd som kjolen. Korta, vita strumpor täckte mina fötter tillsammans med mina favoritconverse.
Några armband hängde runt mina handleder, och mitt hår fick ligga fritt i sina vanliga vågor. Lite smink hade jag även på. Ett tunt lager med foundation som täckte mina brister, mascara, och samma tunna lager med ögonskugga som var endast några nyanser ljusare än min hud och som gnistrade.
Jag gick ut ur rummet när jag kände mig nöjd och märkte hur jag var ensam hemma. Jag visste att min mor var på jobbet; hon skulle svara på telefonen när personer ringde till ett-ett-två. I mina öron lät det hemskt att svara på telefonen och höra människor dö, gömma sig från kidnappare eller vad fan de nu gjorde, men hon verkade taggad inför att jobba för första gången sedan hon var tjugoett år.

En knackning på dörren fick mig att tjuta glatt vid tanken av att se Willow inom några få sekunder.

”Kommer!” ropade jag och hörde ännu en knackning i samma starka styrka; vem visste att den tjejen hade kunde vara så högljudd? Jag öppnade dörren.

”Will-” jag avbröt mig själv när jag upptäckte att det inte var hon som stod utanför min dörr utan någon av Justins vänner vars namn jag inte kunde komma på. Han var klädd i en röd polotröja, ett par jeansshorts, röda Converse och en svart snapback.

”Oh… hej.” jag greppade dörrhandtaget nervöst.
Han flinade. ”Vem är Will? Har du en pojkvän som är kvar i din gamla rika stad, sweetheart?”
”N-nej.” stammade jag och kände mig fortfarande inte bekväm runt alla dessa människor.

”Oh, knullkompis.”
”Nej, jag väntade på min vän Willow.”
Han nickade. ”Är det varför du är så uppklädd?”
Jag tittade ner på min outfit och upp på honom igen. ”Ja… vi ska kolla in staden.”
Han skrockade. ”Två vita tjejer som ska gå runt oskyddade i Bronx? Tror inte så. Jag följer med er.” sa han som om han gjorde mig och Willow en tjänst.

”Uh… okej.”

”Vad heter du nu igen?” undrade jag och placerade en hand på min höft.

”JT, och flytta handen för du ser ut som en stereotypisk vit brud.” skrockade han.
Jag tappade hakan innan jag upptäckte det bekanta, blonda håret bakom JT. Hon bar ett par blommiga shorts,  en vit T-shirt, en jeans jacka som hon vikt upp ärmarna på och en tjock röd scarf.

”Willow!” tjöt jag och pushade bort JT ur vägen så jag kunde ge henne en kram. ”Jag har saknat dig.”
”Aw, jag har saknat dig med. Brooklyn är inte detsamma utan dig.”

Jag suckade. ”Jag önskade jag kunde vara där.”

”Vem är det här?” hon höjde på sina välplockade ögonbryn samtidigt som hon stirrade på JT.

JT log och höll ut sin hand. ”JT Withers, trevligt att träffas.”
Hon skakade försiktigt hans hand. ”Willow… Willow Anthony.” hon sa sitt namn skeptiskt samtidigt som hon stirrade JT upp och ner.

”Jag ska hänga med er idag. ” förklarade han. ”Kan inte låta två white-ys vandra på gatorna själva och bli skadade, eller kan jag?”
”Jag skulle inte veta, jag bor inte här Mr. Withers.”
Han skrockade. ”Varför så formell babe? Bara kalla mig JT.” han vinkade.

”Snälla kalla mig inte det, mitt namn är Willow, inte babe.”
”Whatever you say, Willow.”

Hon vände sig mot mig, troligen irriterad på grund av JT. ”Så vart ska vi?”
”Jag tänkte att vi kunde hitta bowlinghall-”
”Jag vet det perfekta stället.” avbröt JT. ”Jag bjuder med Justin så vi kan köra killar mot tjejer match, låter det bra?”
”Vem?” Willow korsade armarna över sitt bröst.

”Och jag kan bjuda med Seneca, ni två såg ut att komma överens igår kväll. Plus, hon dejtar den här killen Mikey Scott, så honom kan jag också få med.”
”Okej.” jag ryckte på axlarna.

”Men,” fortsatte han ”om jag bjuder med Mikey, så måste jag troligen bjuda med hans syster Brittany. Och om vi bjuder Justin så kommer säkert hans syskon, Jazmyn och Jaxon också vilja följa med så vi måste lämna plats till dem också. Plus om någon annan från gruppen upptäcker att vi inte bjöd med dem så kommer de bli förbannade. Så vi måste troligen bjuda med Justin, Jazmyn, Jaxon, Seneca, Mikey, Brittany, Maria, Marcus, Candy, Darrell, Andrew, Diamond-“
”Vem fan är alla dessa människor?” avbröt Willow, trött på JTs lista på människor ingen av oss två riktigt kände. ”Jag kom hit för att hänga med Saige, inte Bronx version av The Bloods eller vad fan för gäng ni har här runt omkring.”

JT blängde på henne. ”Vi har inte The Bloods här nere.”
”Vad jag försöker säga är att jag inte vill hänga med alla dessa randoma människor, du kan endast bjuda med en annan bortsett från dig själv och that’s it.” varnade Willow.
”Hmm… en kvinna som tar kontroll.” flinade han. ”Jag gillar det.”
Hon himlade med ögonen. ”Få inga idéer, pretty boy.”
Han skrockade. ”Du vet inte vad som går igenom mitt huvud white-y.”
”Kalla mig inte det. Jag har redan sagt att mitt namn är Willow.”
”Okej.” steppade jag in. ”Kan vi sluta bråka?”
”Låt mig ringa Justin.”
”Har du en mobiltelefon?” Willow höjde på ögonbrynen.

JT gav henne en blick. ”Bara för att jag har en, så betyder det inte att jag köpte den.”
”Va?” hon gav honom en förvirrad blick men han vände sig bara om och gick längst hallen för att ringa Justin. Willow vände sig mot mig. ”Vad fan menar han?”
”Att han stal den.” förklarade jag.

Henne ögon växte till dubbel storlek. ”Holy shit.”
”Välkommen till Bronx.” muttrade jag sarkastiskt och gick in i lägenheten där vi satte oss på soffan.

”Jag saknar Brooklyn, och jag bor inte ens här.” stönade hon. ”Jag tar med dig dit imorgon så vi kan återuppliva alla våra roliga, rik-liv minnen.”
”Jag har inte pengar för att göra sådant längre.”
”Åh, ta det lugnt.” log hon. ”Jag betalar för dig.”
Jag skakade på huvudet. ”Jag kan inte låta dig göra det.”
”Du kan och du vill.”
”Willow.” suckade jag. ”Kom igen, jag mår dåligt av det.”
”Gör inte det.” skrattade hon. ”Du ser ut att behöva en Starbucks kaffe, kanske tillochmed kolla in köpcentret igen. Jag köper några kläder till din första dag i skolan.”
”Jag har alla mina gamla kläder kvar. Jag behövde inte sälja dem.”
”Oh tack gud.” hon lät ut ett djupt andetag. ”För det skulle vara undergången.”
Jag nickade instämmande. ”Det skulle det.”

”Justin kommer hit om cirka femton minuter. ” JT kom in genom dörren som om han ägde stället och satte sig på fåtöljen.  ”Så vart är resten av din familj Saige?”
”Mamma jobbar, pappa letar efter jobb och Toby är troligen här men gömmer sig i sitt rum.”

”Har du en bror?” han rynkade på pannan. ”Vill inte han följa med?” han stod upp. ”Vilket rum är det? Jag frågar.”
”Nej.” stoppade jag honom. ”Toby vill inte följa med, han hatar det här så mycket, och han pratar inte med personer som inte är familjemedlemmar så försök inte ens.”
”Oh kom igen, killen behöver ha kul.”
Jag gav honom en blick. ”Bara låt honom vara, okej?”
”Damn, baby fine.”
”Kallar du alla ’baby’?” Willow korsade armarna över sitt bröst.

JT ryckte på axlarna. ”Kanske, kanske inte.”

Jag vände mig mot TV:n och satte på den, endast för att höra Willows flämtning i nästa sekund.

”Hur fan ser du vad som visas?” hon kollade förvånat på den lilla skärmen.

”Va?” JT kollade förvirrat på henne. ”Jag ser perfekt. Hell, hon är lycklig att det inte är suddigt eller riktigt dålig kvalitet.”
”Men… du borde ha sett TV:n i hennes gamla rum. Vad var den, sjuttio tum?”

”Åttio.” rättade jag.

”De saker jag skulle göra för en åttio tums platt skärm.” fanatiserade JT med ett lätt skratt.

Willow kollade ner på klockan på sin handled. ”Vart är den här Justin killen? Jag skulle vilja gå och göra något kul.”
”Ta det lugnt baby, han kommer snart.”
”Sluta kalla mig det.” väste hon.”

”Jag hörde mitt namn.” den manliga rösten fick mig att hoppa till innan jag vände mig om. Justin stod lutad mot dörrkarmen i en ’I’m sexy and I know it’ ställning. Han var klädd i lössittande, gråa mjukisbyxor. Som överdel hade han en vit T-shirt med en blå hoodie-väst över. Han bar strumpor med en crazy design och hade även byxorna instoppade i dem. Och ett par blåa tennisskor, som var överraskande nog av en stor skomärke; Vans kompletterade det hela. Han hade säkert stulit dem, men jag valde att trycka bort den tanken.

”Hej man.” JT stod upp och gav honom en av de där kramarna där killarna klappade sina händer innan de i princip slog skiten ur varandras ryggar.

”Är ni redo att gå?”

Willow gav mig en frågande blick.

”Jag antar det.” suckade jag och stod upp. Willow ställde sig genast vid min sida.

”Vem fan är dessa två?” viskade hon.

”Justins mamma är vän med min mamma, och hon i princip tvingar oss att hänga.” jag suckade igen.

”Åh, gillar du honom?”
”Nej.” jag valde att inte ta upp slog-mig-mot-väggen situationen från igår. För om jag kände Willow rätt så skulle hon stå upp inför Justin utan att bry sig om vilken gängledare han var eller vad fan han gjorde i den här staden.

Justin och JT började jogga nerför trapporna, medan jag och Willow långsamt följde efter så vi kunde ha vår egna privata konversation utan att någon av killarna skulle tjuvlyssna.

”Så vad har de sagt sedan Hanna släppte Bronx bomben på alla?”

Hon himlade med ögonen. ”Hanna har förvandlats till en snobbig människa sedan du lämnade staden. Jag vet inte, men jag antar att du var hennes medvetna för i samma sekund som du försvann så förvandlades hon till en stor bitch.”

”Emma då?”
Hon ryckte på axlarna. ”Emma är normal, inget speciellt har hänt med henne.”

”Men vad har alla sagt?” jag gick tillbaka till min föregående fråga.

Hon suckade. ”Det är allt från att din pappa allting var en lögnare i rätten, till att din mamma var otrogen så ni blev tvungna att flytta och försöka få ett nytt namn och din pappa följde endast med för han kände medlidande. Sådana saker.”
”Har Hanna startat något av dessa rykten?”
Hon suckade igen. ”Hon berätta den med att din mamma var otrogen så ni flyttade till Bronx där din mammas nya ’pojkvän’ bodde och din pappa följde endast med för att han inte kunde tänka sig ett liv utan dig och Toby.”
Jag lät ut ett frustrerat stön och slog till en stenvägg.

”Shit!” skrek jag ut i smärta och förde min hand närmre mig själv i samband med att det dunkade i smärta. JT och Justin vände sig båda om och började gå mot oss med inget annat än förvirring i ansiktet.

”What the fuck… hände?” frågade JT med oro i hans röst som faktiskt lät äkta.

Willow skakade på huvudet. ”Hon slog till en vägg… och här är vi nu.”
Nu var det Justin som skakade på huvudet. ”Din idiot.” mumlade han och började undersöka min näve. ”Beskriv din smärta på en skala mellan ett till tio.”
”Fem tusen.” gnällde jag.

JT och Justin utbytte en blick.

”Jag glömmer att hon är en före detta rik tjej som inte har någon tolerans inom smärta.”
”Det är inte sant.” motargumenterade jag.

Justin tryckte lätt på min knytnäve vilket fick mig att skrika av smärta.

”Jo det är det.” skrockade JT.
Jag himlade med ögonen. ”Vad ska jag göra?”
”Du måste bara hålla ut.” svarade Justin med en axelryckning.

”Oh, vi kan ge henne lite is.” fundera JT. ”Din mamma har väl ett kylskåp i rummet bakom disken?”
”Ja, men jag får egentligen inte vara-”
”Sen när började du lyssna på reglerna?” fnös JT.

Justin nickade. ”Sant.”

Fortfarande med min knutna näve i sin hand, så ledde Justin mig in till rummet och vidare till en stor kylskåp.
Han öppnade frysen.

”JT ge mig en fryspåse eller något.”
JT öppnade en låda och hittade det Justin sökte. Han fick den och i sin tur började fylla den med sju bitar is innan han pressade den mot min hand.

”Bättre?”

”J-ja.” stammade jag och undrade varför han plötsligt var så snäll mot mig, när han endast för en dag sedan hade smällt mig mot en tegelvägg.

”Alright.” Justin vände sig mot JT. ”Vi går till bowlinghallen, så kan hon hålla den där under hela promenaden.”
”Måste vi gå dit?” flämtade Willow?

JT brast ut i skratt. ”Förväntade du verkligen dig att vi skulle äga bilar?”
”Jag har en bil.”
”Nah girl.” Justin skakade på huvudet. ”Ägarna stjäl alla bilar som parkerar där, tro mig du vill låta din bil vara kvar i gränden bakom Saiges hus. Det är säkrast där för ingen går någonsin ner dit.”
”Okej.” hon nafsade på sin underläpp samtidigt som vi lämnade byggnaden.
Justin släppte äntligen min hand medan jag höll kvar isen på samma ställe.

”Hur lång tid tar det?” undrade Willow?

”Runt tio till femton minuter.” JT ryckte precis som Justin på sina axlar. ”Det är inte så farligt.”
”Betyder det att Saige behöver gå till skolan varje dag?”

”Yup.” Justin poppade p:et. ”Jag är säker på att hon kan gå med Seneca, hon kommer vara en senior också.”

”Okej.” mumlade jag simpelt.

”Vilka i er grupp kommer vara i skolan?” undrade jag efter några minuter.

Justin funderade en stund. ”Seneca, Darrell, Brittany och min bror och syster, Jazmyn och Jaxon.”
JT skrockade. ”Du kommer möta fler människor, jag lovar. Men som tur behöver du inte ta itu med Maria.”
”Vem?” jag rynkade på pannan.

”Hon var på matchen igår.”
”Vem?”
”Hon har svart löshår.” fnös Justin och brast sedan i skratt. ”Hon är en stor bitch.” han ryckte på axlarna. ”Igår sa hon att hon inte gillar dig-”
”Inte gillar mig?” avbröt jag honom. ”Hon känner mig inte ens.”
JT nickade. ”Seneca stod upp för dig.”
Den här tjejen i Bronx som knappt kände mig, stod upp för mig efter bara en konversation.

”Det är faktiskt riktigt rörande.” log jag.

Justin gav mig ännu en av hans axelryckningar. ”Om du gör ett gott intryck på henne, så står hon vid din sida hela livet.”
”Hon är en sann vän då.” nickade jag.

You got to love JT ;)

Anyway de kommande kapitlerna (plus denna) kommer vara tidinställda då jag åkte till Italien den 20:e. Kommer ha wifi på de flesta ställen så jag ska försöka komma ihåg att hålla bloggens instagram uppdaterad, men det gäller bara att checka in bloggen lite då och då för att se om något kapitel kommit upp. 

Kanske skulle hon vara solbränd som om hon nyss kommit från California Beach. Hon skulle ha sandblont hår som flöt ut i vågor. Stora hjärtformade läppar som skulle vara i en perfekt rosaröd färg som skulle skrika för mig att kyssa dem. Och låt oss inte glömma sexiga kurvor för mina händer att glida över. 

Saige’s POV
Jag satt på soffan med fjärrkontrollen i handen som jag zappade igenom kanalerna på våra ”nya” TV med. Den var bara tjugo tum, och därmed väldigt litet jämfört med den gamla åttio tum jag brukade ha i mitt rum i Brooklyn.

”Det är som om jag knappt ser vad som spelas.” jag vände mig mot Toby som satt i fåtöljen bredvid soffan.

Han suckade. ”Jag hatar det här.”
”Samma här.” jag nickade.

”Pattie och hennes son ska vara här snart.” mamma kom in i rummet med en entusiastiskt leende på läpparna.

”Var är pappa?” Toby höjde på ögonbrynen.

”Ute och letar efter jobb.” hon ryckte på axlarna i samband med att knackningar på dörren hördes. ”De är här!” hon log glatt och gick för att öppna dörren; troligen så hade hon och Pattie genast blivit bästa vänner. Hon öppnade dörren och avslöjade Pattie som såg ut precis som i morse, tillsammans med en kille. Mina ögon vidgades när jag såg att det var samma kille från McDonalds som sade till mig att jag inte passade in i Bronx.

Pattie log mot min mor. ”Betty!” hälsade hon glatt. ”Detta är min son, Justin.”
”Trevligt att träffas Justin.” min mamma skakade hans hand. ”Detta är min dotter, Saige.”
Fuck my life. ”Hej.”
Han kände självklart igen mig och började flina. ”Trevligt att träffas.”
”Och min son, Toby.” mamma viftade med fingret bakom sig där Toby fortfarande satt på soffan, utan att bry sig om att försöka bli vän med Justin eller Pattie.

”Justin.” Pattie vände sig mot sin son och kollade upp mot honom. Han var mer eller mindre tio centimeter längre än henne. ”Hur låter det med att du tar Saige och Toby med dig för att möta dina vänner?”
”Mamma-”
”Tack, men nej tack.” Toby avbröt Justin. ”Jag ser hellre på gräs som växer, trevligt att träffas.” han stod upp och stormade till sitt rum.

Min mor suckade. ”Jag är så ledsen, han saknar verkligen Brooklyn och en sådan här drastisk förändring påverkar honom verkligen.”

Pattie viftade bort mammas ursäkter. ”Det är lugnt Betty. Justin kan ta med sig Saige bara.”
”Jag-” började jag argumentera, endast för att bli avbruten av min mamma.

”Det låter fantastiskt.” hon vände sig mot Justin. ”Tack.”
”Inga problem, Mrs… -” han pausade på grund av att han inte visste vårt efternamn.

”Cameron, men du kan bara kalla mig Betty.”

Justin nickade innan han vände sig om och började gå nerför trapporna, var det meningen att jag skulle följa efter honom?

”Ha kul.” log Pattie mot mig. Antar att det var det. Snabbt tog jag upp farten och fann honom stå på sista trappsteget.

”Redo?” han flinade.

”Du behöver verkligen inte göra detta.” jag suckade. ”Jag kan bara gå och sitta i en snabbmatsrestaurang eller något, och sedan berätta för min mamma att jag träffade några av dina vänner, det spelar egentligen ingen roll.”
Justin skrockade och skakade på huvudet. ”Tur för dig så har jag en basketmatch planerat med mina vänner om trettio minuter, så du kan sitta och kolla på tillsammans med deras flickvänner under tiden vi spelar, okej?”
Jag svalde utan att vilja möta främlingar. ”Okej.”
”Ge mig också din telefon.”

Jag rynkade på pannan. ”Ursäkta mig?”
”Om du går vilse så är det mitt ansvar, så jag behöver ditt nummer.”
Jag drog ut min telefon och räckte över den.

”Wow, nya iPhone.” han nickade imponerat. ”Bäst för dig att du gömmer denna under tiden vi är på matchen, någon kommer försöka snatta den.”
”Verkligen?” frågade jag överraskad.

Han nickade. ”Det är hur jag fick min iPhone fem.” flinandes skrev han in sitt nummer och sms:ade sig själv innan han gav tillbaka telefonen. ”Kom igen.”

Vi joggade nerför de återstående trapporna innan vi var utomhus. Det första jag såg var en man som blev upptryck mot en tegelvägg med en tjej framför sig som hade händerna fastklämda runt hans hals.

”Oh my god, borde vi ringa efter hjälp?” jag fortsatte kolla på de två personerna samtidigt som de båda fortsatte slåss. Nu var det killen som hade övertaget.

Justin skrockade. ”Det där är bara Darrel och Diamond.” han ryckte på axlarna. ”De gör det hela tiden.”
”Nästan döda varandra?” jag fortsatte kolla förvirrat på paret. ”Varför bråkar de ens?”
Justin ryckte på axlarna igen. ”Vem fan vet? De slåss alltid. Hej idioter!” Justin höjde sin röst. De båda backade undan från varandra och letade efter vem som ropat.

”Hej man.” Darrel log mot Justin, som om han nyss inte deltagit i en dödskamp.

”Kommer ni två till matchen?”

Diamond nickade. ”Självklart.”
Darrel nickade. ”Du vet att jag också spelar.”
”Alright, försök att inte döda varandra.” Justin drog mig bort dem i samband med att de fortsatte sin fight och började skrika argt.

”Vad sjutton var det?” väste jag tyst under tiden vi gick längre bort från de båda.

”Mina vänner Darrel Causey och Diamond Hetero.”
”Och du ska bara låta dem fortsätta strida till döden?” jag tittade över axeln för att endast se att det blivit värre innan jag vände tillbaka huvudet.

”Strida till döden?” Justin skrattade hysteriskt. ”Var inte så överdramatisk.”

Jag suckade under tiden vi fortsatte gå. ”Så… Borde vi berätta om oss själva?”
”Uh…” Justin stirrade på mig. ”Visst? Du kan börja.”
”Okej, väl, mitt namn är Saige Cameron, jag är sjutton år. Jag är född i New York City och bodde i Brooklyn. Min far var en välbetald advokat så vi tjänade mycket pengar. Sedan bestämde han sig för att vara en stor idiot när han förlorade sitt jobb och inte berätta för någon, och därmed låta pengarna ta slut så vi blev tvungna att flytta hit…” jag fortsatte inte meningen. ”Din tur.”
”Det är bara en sak du behöver veta om mig.” flinade Justin. ”I’m Bronx royalty, babygirl.”

”Kalla mig inte det.” jag rynkade på näsan. ”Jag är inte din, eller någon annans babygirl.”
”Oh, jag kallar alla det. Calm your tits, babygirl.”
”Jag sa; kalla mig inte det.”

Justin stannade upp och gav mig en oförskämd blick. ”Vet du vad? Du är för modig för ditt eget bästa och säga emot någon som kan bryta dig precis som en kvist.”
”Folk har sagt att jag är modig.”
”Du vet, de flesta tjejer skulle prata sådär vid det här laget.”
Jag flinade. ”Kom ihåg det här Bieber. Jag är inte och kommer aldrig bli som de flesta tjejer.”
Han tappade hakan innan han fortsatte gå, med mig släpandes efter sig.

Inom några minuter var vi framme vid basketplanen. Det var utomhus, omringat av staket och några rader av gamla, rostiga läkare. Där satt en grupp av tjejer. De alla lekte antingen med sitt hår, blåste tuggummi, eller dreglade över killarna.
På planen stod killarna och snackade under tiden de väntade på att alla spelare skulle dyka upp innan de kunde starta matchen. Utan ett hejdå, sprang Justin över till dem. Jag suckade och började gå till läktarna där jag pinsamt tog en plats längst upp, så långt bort som möjligt från gruppen av tjejer som alla satt på första eller andra raden. En av tjejerna kollade gång på gång upp mot mig innan hon stod upp och kom över.

”Vad gör du här white-y?”
Jag kände genast igen henne. Hon var tjejen som grät framför byggnaden jag bodde i.

Jag spände min kropp. ”Justin mamma tvingade honom att ta med mig… jag… jag sa till honom att jag kunde gå till en snabbmatrestaurang och senare så kunde vi tillsammans gå tillbaka till mitt hus eller något m-men han s-sa att jag skulle följa med.”
”Varför så nervös?” Hon satte sig bredvid mig och fixade sin tröja som hade åkt upp.

”Du hotade med att döda mig i morse.” jag svalde hårt och stirrade på henne.

”Oh.” hon skrattade. ”Jag var på dåligt humör, oroa dig inte för det sweetheart. Jag ska inte döda dig, det var bara stundens hetta.”
”Oh… okej.” jag lät ut ett djupt andetag jag inte vetat att jag hållit.

”Så vad är ditt namn?” jag bet min läpp och skiftade obekvämt.

”Seneca Deets.” hon höll ut sin hand som jag skakade klumpigt.

”Kan jag be om en tjänst.” jag lät mina axlar slappna av.

Hon gav mig en blick. ”Jag gör inget smutsjobb för någon av dina gamla, snobbiga, rika vänner i Brooklyn.”
Jag skakade på huvudet. ”Inget sådant, men kan du sluta kalla mig white-y?”
Hon skrattade. ”Jag behöver ditt namn då, så jag har något att kalla dig.

”Saige Cameron.”
”Alright Saige. Ingen mer white-y, men jag kan inte lova dig att andra personer inte kommer kalla dig det.”
”Blir du kallad white-y?”
Hon nickade. ”Ibland. Det var värst när jag först flyttade hit när jag var tretton, och tro mig; jag var precis lika förvirrad som du är nu. Men när mitt namn började dra sig ut till staden så började de antingen kalla mig det eller bitch.”
Jag nickade. ”Jag tror jag föredrar white-y kontra bitch.”
Hon skrattade. ”Gör då inget bitchy.”
”För sent för det, jag var uppnosig mot Justin på vägen hit.

”Jag visste att jag skulle gilla dig.” flinade hon.

”Tror du andra personer skulle bli förbannade på mig för det?”
Hon ryckte på axlarna. ”Jag är säker på att en tjej som är kär i honom skulle, men hans killar skulle bli imponerade, och jag är imponerad. De flesta vågar inte stå upp inför Justin, de tar bara hans skit.

Jag nickade igen. ”Är han verkligen Bronx royalty?” jag upprepade hans ord.

Seneca flinade. ”Du kan nog säga det.”
”Varför det?”
”Jag menar, varje tjej i den här staden drömmer om att ha sex med killen, om de redan inte haft det.” skrattade hon.

”Har du?” jag höjde på ögonbrynen.

Hon nickade. ”Flera gånger.”

”Wow.” flämtade jag. ”Är ni ett par då?”
Hon brast i skratt och skakade på huvudet. ”Jag skulle aldrig dejta Justin.”
Jag gav henne en förvirrad blick. ”Varför love making då?”
”Oh söta, rara Saige.” hon klappade mig på axeln. ”Det är en stor skillnad på sex och love making.”

”Är de inte samma sak-”
”Nej.” hon stoppade mig. ”Sex är ’no strings attached’ som knullkompisar. Men love making är något du gör med din självfrände. Det är en handling du endast kan göra med en enda person i hela ditt liv, och den personen är den du kommer spendera ditt liv med. För när du gör det med dem, så inser du att alla andra endast var meningslösa knull.”
”Det var djupt för att handla om att knulla.” gav jag som komplimang.

Hon flinade. ”Tack darling.”

”Oh, Justin fick hud.” dreglade Seneca och tittade på hur hälften av killarna tog av sig tröjorna.

”Ska de inte använda jerseys?”
”Vi är fattiga här, sweetheart.” skrattade hon. ”Våra team är antingen tröjor eller hud. Tröjor, bär självklart sina tröjor medan hud är barbröstade. Så det suger att vara hud på en kall dag.”
”Vad händer när en tjej spelar?”
”Typiskt när tjejer spelar är antingen tröjor och sportbh:ar eller hästsvans och nersläppt hår.
Jag nickade. ”Jag skulle hata att vara i bh på en kall dag.”
Seneca ryckte på axlarna. ”Jag spelade tröja och bh en gång. Jag var bh och det var… november tror jag. Det var inte så hemskt.” försäkrade hon.

”Kanske spelar jag en dag.” la jag fram som förslag.

”Spelar du ens basket?”
”Jag kan lära mig.”
”Om du får Justin att gilla dig, så är jag säker på att han kan vara din egen personliga tränare eller vad du nu var van vid när du var rik.”
Jag skrattade. ”Kanske.”

Efter att matchen var slut så återvände varje tjej till sin pojkvän förutom Seneca och jag själv. Justin kom över till oss och gav Seneca en vänlig kram innan han vände sig mot mig.

”Redo att gå?”
Jag ryckte på axlarna. ”Jag antar det.”
”Väl, det var coolt att prata med dig.” log Seneca. ”Justin ta med henne imorgon, yeah?”
”Om hon inte går på mina nerver på vägen hem.”
Seneca flinade. ”Jag vet vart hon bort, jag går bara dit själv om du inte tar med henne.”
”Okej Seneca.” Justin skakade på huvudet innan han gav henne ännu en kram och gick bort från basketplanen. Jag joggade snabbt efter honom, men saktade ner farten när vi var bredvid varandra.

”Hade du det bra?” undrade han med en ton som avslöjade att han egentligen inte brydde sig om mitt svar.

”Ja.” muttrade jag.

”Jag såg att du pratade med Seneca hela tiden, ni kom överens, eh?”
”Yup.” svarade jag simpelt och började kolla på scenariot omkring mig. Himlen var i alla möjliga färger nu när solen var på väg neråt. Jag kunde urskilja orange, gult, rosa, rött och lila i den vackra himlen ovanför en inte lika vacker stad.

”Försöker du prata dig ur?” skrockade Justin.

”Typ.”
”Så vad snackade du och Seneca om?”
Jag flinade. ”Att ni två är fuck buddies, vilket är äckligt förresten. Du borde behandla en kvinna med respekt och-”

Min mening dog ut när jag kände hur min rygg mötte den hårda tegelväggen som tillhörde tegelbyggnaden vi tidigare gått förbi.

”Ursäkta mig?” Justin höll mig stadigt mot väggen samtidigt som ilskan var tydlig i hans ansikte.

”Jag… jag…” jag kunde inte finna något att säga. Chocken från smällen och smärtan cirkulerade i min kropp.

”Du vad?”
”Låt mig gå.” jag kämpade för att komma ur hans grepp, men misslyckades helt. ”Sluta.” bad jag.

”Oh, så nu när du är upptryckt mot väggen så har du inget mer skit att säga, eh?”

”Jag är ledsen.” mumlade jag snabbt. Han himlade med ögonen och backade undan och därmed lät mig bort från väggen han tryckt mig mot.

”Gå hem själv.” morrade han innan han gick bort från mig där jag satt mot väggen med fingrarna intrasslade i mitt hår samtidigt som jag försökte reglera min andning igen.

När jag väl kände mig någorlunda normal så började jag hastigt gå tillbaka till hyreshusen jag bodde i. Jag tog trapporna två åt gången innan jag sprang in i lägenheten och stängde dörren efter mig.

”Hej gumman.” min mor log mot mig från köket där hon förberedde middagen. ”Mötte du några av Justins vänner?”
”Yup.” jag poppade p:et, utan att vilja fortsätta denna diskussion.

”Var de snälla?”
Jag gav henne en axelryckning. ”Jag pratade bara med Justin och en tjej.”
”Oh vad heter hon?”
”Seneca.” 
Hon nickade. ”Är Seneca en bra tjej?”
Jag gav henne ännu en axelryckning. ”Ser ut som det.”
”Röker hon?”
”Jag vet inte. Jag går inte direkt fram och presenterar mig själv och därefter frågar om hon röker mamma.”
”Dricker hon?”
”Jag vet inte.”
”Går hon på vilda fester?”
Jag rullade med ögonen. ”Mamma jag vet inte.”
”Tar hon droger?”
”Oh my god, mamma.” jag gav henne en blick. ”Sluta med frågorna, jag vet helt ärligt inte.”
”Okej, okej.” hon höll upp sina händer innan hon återgick till middagen.

”Vad blir det till middag?” jag satte mig på soffans ryggstöd.

”Spaghetti.” svarade hon. ”Kan du smöra några brödskivor?”
”Var det en fråga eller en order?”
Hon skrattade. ”Oh, jag gör det. Oroa dig inte.”
”Jag kan göra-”
”Nej, nej.” avbröt hon. ”Gå och fräscha upp dig tills detta är klart, okej?”
”Okej.” jag nickade och gick till mitt rum. Jag suckade och mötte min spegelbild. Det var röda märken på mina underarmar där Justin haft ett tight grepp.

Jag rullade mina ögon och bytte om till ett par mjukisbyxor och en enkelt T-shirt innan jag började täcka över märkena med foundation så min familj inte skulle märka och börja fråga.
P!nks låt började fylla mitt rum igen. Jag log och tog upp min mobil innan jag lät min tumme möta den gröna knappen.

”Hallå?”
”Babe.” Willows röst ekade genom mina öron.

Jag andades lättat ut. ”Jag hoppades att det skulle vara du.”

”Du vet vad de säger, dröm tills dina drömmar bli sanna.”
Jag skrattade. ”Hur mår du?”
”Jag mår bra, funderade på att komma och hälsa på dig.”
”Här i Bronx?”
”Yeah, varför inte?” hon skrattade. ”YOLO, right?”
”Antar det.” log jag.

”Du låter inte exalterad.” jag kunde nästa höra henne rynka panna.

”Det är jag.” försäkrade jag. ”Jag vill inte bara att du ska komma till den här staden och bli rånad eller något.”
Hennes skratt fyllde mina öron. ”Om du fortfarande lever, så är jag säker på att jag klarar en dag.”

Jag flinade. ”Skyll inte på mig om någon stjäl din bil.”
”Oh my God, tror du de skulle göra det?”
”Absolut.” nickade jag.

”Kanske borde ta en taxi.”
Jag nickade igen. ”Det skulle nog vara en bra ide.” jag la mig ner på sängen och stängde mina ögon och kände tröttheten ta över min kropp.

”Så, sms:a mig din adress?”
”Det gör jag.”
”Vilken tid kan jag komma?”

”Uh…” jag gick igenom mitt huvud. ”Vid lunch, antar jag.”
”Okej cool. Jag är där imorgon.”
Jag log. ”Nu är jag exalterad.”
”Bra, förresten så måste du presentera mig för dina nya, ghetto vänner.”

Jag himlade med ögonen. ”Än så länge är det bara en tjej jag kan överväga som vän.”
”Väl, ny, ghetto vän då.” rättade hon sig själv.

Jag suckade. ”Okej, Willow.”

”Toby, Saige, middag!” hörde jag min mor ropa.

”Jag måste gå.” jag vände mig mot dörren samtidigt som jag stod upp. ”middag.”
”Aw, men sms:a mig senare.”
”Självklart doll.” jag log och lät min tumme glida till ’avsluta samtal’ knappen. ”Vi hörs senare.”
”Okej, syns imorgon!” tjöt hon ivrigt.

”Det gör vi.” jag la på och slängde telefonen på madrassen innan jag gick till köket där mamma, pappa och Toby redan satt vid matbordet.

”Fuck you.” väste tjejen argt.
”Du verkade njuta av det igår kväll.” svarade killen.
”Jag hatar dig!” skrek hon och knuffade till honom. Han i sin tur sträckte sig efter sin ficka och drog ut en pistol som han siktade mot tjejen.
”Vad sa du?”
Mina ögon vidgades och jag stängde snabbt igen fönstret. Jag vill bara hem.

Justin Bieber’s POV
Jag vände upp och ner på glaset i min hand och lät de sista dropparna rinna in i min mun. Den söta känslan av brännan som jag älskade varade i några sekunder innan jag svalde och la det tomma glaset på bardisken.

”Aye JB”, Min bästa vän, JT Withers kom mot mig med en röd mugg i handen. ”ska du dansa, man?” Han höjde på ena ögonbrynet innan han halsade i sig det sista som fanns i hans mugg.

Jag nickade. ”Väntar bara på att en bra låt ska komma på, damn Miley Cyrus don’t put me in the mood, man.” Jag himlade med ögonen och noterade den överskattade We Can’t Stop i bakgrunden.

JT ryckte på axlarna. ”Vet inte riktigt man, jag gillar faktiskt denna.”
Jag himlade med ögonen igen. ”Jag gillar bara rap, inget av det där topp fyrtio pop listan, skiten.”
”Du säger det nu, men om Miley Cyrus kom hit med den där outfiten hon bär i videon, så skulle du tigga om tillgång till hennes byxor.”
”Kanske, kanske inte.” skrockade jag när låten slutade. 

“Booty, booty, booty, booty rocking everywhere. Booty, booty, booty, booty rocking everywhere.”

Jag flinade och stod upp. ”Detta är vad jag snackar om.” jag fortsatte flina i samband med att Ms. New Booty började spela. Jag följde JT till dansgolvet där snabbt två tjejer kom fram till oss. Jag kände igen dem båda omedelbart.
Candy Alexander började twerka mot JT som den hora hon ryktades vara, medan Seneca Deets gjorde sin väg till mig och tryckte sin rygg mot min bröstkorg i en grinding position.

“I found you, Ms. New Booty, get it together and bring it back to me.”

Seneca och jag var verkligen inne i dansen när jag kände svetten börja bildas på min nacke och panna.

”God, du är så het Justin.” viskade hon och vände sig snabbt om så hon kunde trycka sina läppar mot min nacke.

”Mm baby, that’s the spot.” jag fortsatte hålla hennes höfter stadigt med mina händer under tiden hon märkte upp min hals med kärleksbett, eller mer känd som ”knullkompis bett” i vår umgängeskrets, eftersom ingen av oss någonsin gick med i förhållanden, endast sex. 

”Ditt hus eller mitt?” hon flinade med en lustfylld blick.

”Du vet att jag har två yngre syskon hemma, medan du lever själv, så…” jag avslutade inte meningen utan lät henne själv lista ut vad som gick genom mitt huvud.

Hon nickade. ”Mitt hus blir det då.” hon flätade ihop våra fingrar och ledde mig genom folkmassan.

”Get it JB!” hörde jag JT skrika från bakom mig.

”Du är en lycklig bitch Seneca!” en feminin röst som jag inte kunde placera skrek efter henne.

”Jag vet!” skrek hon tillbaka till den okända rösten innan vi kom ut till den varma sommarkvällen, eller morgonen, där hon dock stannade upp och började stirra på mig.

”Vad är det?” undrade jag och blickade henne från huvud till tå i förvirring.

”Du har en kondom, right? Jag har inte pengar att ta hand om barn Bieber.”
Jag sträckte mig efter min jackficka och drog fram en perfekt inslagen kondom. ”Alltid förberedd babe, du har inget att oroa dig för.”
Ett leende spred sig på hennes läppar innan hon fortsatte gå några kvarterer bort från klubben utan att svara.

Saige Cameron’s POV
Ljudet av bråk väckte mig nästa morgon. Överraskande så var det inne i mitt eget hus denna gång istället för ute på de skräckfyllda gatorna.

”Vi kan inte bara bo så här Charlie!” tjöt min mor.
”Vi måste Betty, det är vårt enda val.”
Perfekt, som om att se en tjej nästan bli skjuten inte var tillräckligt så argumenterar nu mina föräldrar.

”Vårt enda val?” hörde jag min mor säga sarkastiskt. ”Du agerar som om det inte finns flera hus i världen förutom denna här i Bronx Charlie!”
”De andra husen är inte gratis! Detta gavs till oss Betty, du kan i alla fall vara lite tacksam!”
”Tacksam? Hur kan jag vara tacksam när vi lever i en stad fyllt med droger, våld, våldtäkt och mord? Detta är den sista platsen jag vill att mina barn ska växa upp på!”
”Våra barn.” rättade pappa henne.

”Oh håll käften, du vet att de två inte passar in här. De har bott hela sina liv i ett lugnt, rikt område och nu har du dragit in dem i det absolut motsatsa.”
”Jag kan inte hjälpa att jag blev sparkad!” skrek han åt henne.

Jag täckte mina öron med min kudde i ett försök att få deras skrik att dö ut. Det hjälpte inte helt men jag hörde iallafall inte varje ord längre.
Jag sträckte mig efter min mobilladdare och drog ut den från det enda som höll mig kopplad till mitt sociala liv. Jag hade fem sms som väntade på mig, och några Facebook notifikationer. Jag bestämde mig för att kolla på sms:en först.

Willow: Saknar dig boojank! xx Det är inte detsamma utan dig!

Willow: Uhm… May Day, May Day, Hanna har redan berättat för alla att ni blev utkickade från ert hus och nu bor i Bronx.

Jag stönade och såg att de andra tre sms:en var från olika personer från skolan. De undrade säker om det Hanna har sagt.

Josh: Är det sant? Bor du verkligen i Bronx nu?
Adam: Holy shit, bor du i Bronx? Ledsen men vi kan inte prata mer om du gör det. Lycka till och hoppas du inte blir mördad.
Crystal: Dude, Bronx? Haha! Loser, dö inte.

Jag suckade och gömde mitt ansikte i mina händer samtidigt som jag lät ut ett skrik av rent ångest innan jag kollade in Facebook. Lyckligtvis var det bara normala notifikationer av personer som gillat min profilbild eller kommenterat gamla statusar.

När jag var klar med att kolla allting, så stoppade jag mobilen i fickan av mina pyjamas shorts och började gå genom den smala hallen, där jag fann ett litet badrum. Den hade bara ett badkar tillsammans med dusch, en toalett och ett litet handfat. Spegeln ovanför handfatet hade en spricka i vänstra hörnet.
Jag suckade och satte på det iskalla vattnet som jag stack händerna under innan jag skvätte det mot mitt ansikte och torkade dem. Jag drog fingrarna genom mitt toviga hår innan jag satte upp det i en bulle med hjälp av snodden jag haft runt min vänstra handled.

Jag stirrade på min spegelbild samtidigt som jag försökte övertyga mig själv om detta. ”Du kan göra det.” mumlade jag innan jag öppnade dörren.
Två kvinnliga röster från vardagsrummet nådde mina öron innan jag upptäckte min mor i soffan och kvinnan från receptionen, Pattie. Hon var klädd i en elegant, färgglad tröja som flöt ut omkring henne. Tillsammans med det bar hon ett par jeans som var tighta upptill men svängde ut vid hennes fotledar.

”Oh, hej.” jag skämdes över att stå framför henne i samma kläder jag sovit i.

”Hur var din första natt?” log hon.

Jag ryckte på axlarna. ”Jag önskade jag var tillbaka i Brooklyn, de första nätterna är alltid de värsta.”
”Du kommer vänja dig vid att bo här snart.” försäkrade hon.

Vem fan skulle någonsin vara bekväm med att bo i Bronx?  ”Det kommer jag säkert.” ljög jag.

”Vet du någonting om den kommunala skolan som jag ska börja i?” undrade jag.

Pattie nickade. ”Min son tog nyss studenten därifrån förra året, det är inte en dålig skola. Jag är säker på att det inte är någonting jämfört med den privata skolan du brukade gå i, men de har faktiskt bra program. Du kommer säkert hitta vänner där.”
Perfekt, med ’inte en dålig skola’ menade hon att det var hemskt. ”Oh, låter bra.”

Hon nickade. ”Jag kan skicka min son hit så han kan prata med dig om skolan om du vill.”
”Det skulle vara jättebra.” svarade min mor. ”Saige kan behöva några vänner.”
Jag himlade med ögonen. ”Mamma, jag är säker på att jag kan hitta mina egna vänner, du behöver inte göra det åt mig.”
”Oh, jag försöker bara hjälpa till.” hon sände mig en blick. ”Säg till honom att komma över i eftermiddag Pattie, vi skulle mer än gärna vilja träffa din väluppfostrade pojke.”
Pattie rodnade. ”Oh tack Betty, skulle klockan två passa?”
”Perfekt.” log min mor.

”Perfekt.” muttrade jag sarkastiskt och återvände till mitt garderobstora rum. Jag gick fram till garderoben för att hitta en outfit, så jag i alla fall skulle se någorlunda presentabel ut för den här okända killen som nu var välkommen in i mitt hus.

Den vita, pösiga linnet jag tidigare burit lämnade jag kvar och istället bytte ut min zebra shorts mot ett par mörka, tighta jeans.  Jag gjorde min vanliga dans för att få upp dem. Det berodde inte på att de var för små utan för att skinny jeans alltid var svåra att få på. Jag knäppte dem och drog upp gylfen innan jag började leta efter något jag kunde ha över mitt linne.
Snabbt hittade jag en vit stickad tröja som jag drog på mig och som värmde upp mina gåshudtäckta armar. Över det slängde jag en pälsväst och lyckligtvis såg det inte dumt ut. Ett fjäderhalsband åkte på och landade perfekt över min tröja.
Min blick mötte spegeln som var fast på baksidan av min dörr, och jag nickade gillandes. Jag antar om jag skulle imponera på en kille som bodde i ghettovärlden, så skulle detta vara en bra outfit.

”Saige?” hörde jag min mor ropa.
Med en suck öppnade jag dörren och gick tillbaka dit hon fortfarande satt med Pattie.

”Ja?” jag skiftade min vikt till vänstra sidan.

”Kan du fixa frukost till dig och Toby? Jag skulle gärna göra det, men Pattie vet en perfekt plats där jag kan skicka in en ansökan till ett jobb och de är desperata så jag behöver gå nu.”
Jags suckade igen. ”Det kan jag göra.”

Hon stod upp och lämnade en puss på min panna. ”Tack gumman!”

”Ja, ja.” jag schasade ut henne. ”gå och ansök för ditt nya jobb nu.”
”Tack raring.” hon vände sig mot Pattie. ”redo att gå?”
”Självklart.” hon nickade och de båda lämnade huset fnittrande.

Jag gungade fram och tillbaka på mina fötter samtidigt som jag funderade på vart i helvete köket var. Men istället för att söka upp det så valde jag att hämta min plånbok från där jag lämnat det bredvid bordet i vardagsrummet. Det var dagsljus så förhoppningsvis så skulle jag inte bli attackerad när jag gick ensam på trottoaren.
Jag dubbelkollade att jag hade husnycklarna innan jag började gå ner för alla trappor och lyckligtvis hittade min väg ut.
På en bänk utanför märkte jag en tjej i min egen ålder sitta. Hon hade grävt sitt ansikte i sina händer samtidigt som hennes kropp skakade för varje snyftning hon lät ut. Förvirrat kollade jag på henne, och undrade om jag skulle gå fram och fråga om allt var okej eller helt enkelt ignorera henne och fortsätta min jakt på frukost till mig och Toby.

”Uh…” var allt som lämnade min mun samtidigt som jag stirrade på henne som en idiot. Tjejen satte sig rakt upp och stirrade på mig.
Hennes hudfärg var lika ljust som mitt, något som var sällsynt i ghettot. Hon hade mörkt, chokladfärgat hår som satt upp i en slarvig hästsvans tillsammans med en svart bandana runt det.
Hon bar en sliten, oversize tröja som såg ut att tillhöra en kille. Som underdel bar hon ett par yoga byxor som kramade om hennes ben tight och ett par slitna Converse som hade smutsfläckar över hela dem täckte hennes fötter.

”Kan jag hjälpa dig?” utbrast hon och försökte få sig själv att sluta gråta genom att våldsamt torka bort alla spår av tårar.
”Oh…” flämtade jag. ”Jag är ledsen, jag menade inte att stirra. Jag flyttade hit-”
”Det är en självklarhet.” fnös hos. ”Sättet du klär dig!”

Jag sneglade ner på min outfit. Jag tyckte det såg okej ut. ”Vad är felet med mina kläder?”
”Du klär dig som en white-y!”
Jag rynkade på pannan. ”Som en white-y? Du är vit också.” påpekade jag.

”Du tror inte jag vet min egen hudfärg, tjejen? Jag må ha färgen av en white-y, men jag varken klär mig eller beter mig som en.”

”Oh… uhm.” stammade jag. ”Okej?”
Hon rullade med ögonen. ”Bara fortsätt med vad du höll på med innan jag ringer några som kan stoppa din andning innan du hinner blinka.”
Mina ögon vidgades, innan jag snabbt vände mig om och började gå ifrån tjejen som jag hörde börja skratta bakom mig. Jag skakade på huvudet och förbannade den här staden i samband med att jag hittade en fallfärdig McDonalds. En lättad suck lämnade min strupe innan jag gick in och fram till kassan.

Tjejen flinade mot mig. ”Vad vill du ha white-y?”
Jag svär till gud, om ytterligare en person ger mig ett smeknamn baserat på min hudfärg…

Jag gav henne en äcklad blick. ”Två bacon, ost och ägg mcmuffins, tack.”
Hon gav mig samma blick tillbaka. ”Coming right up.” hon berättade priset som jag snabbt betalade. Maten kom snabbt och i samma tempo lämnade jag restaurangen, men till min olycka sprang med full kraft in i något.

”Fan.” svor jag och masserade mitt huvud som lätt dunkade från vad jag än hade gått in i.

”Kolla vart du går.” fräste en manlig röst. Jag tittade upp och mötte ännu en ”white-y.”
Hans hår var uppspikat på ett dramatisk sätt. Han var klädd i ett simpelt, svart T-shirt, tillsammans med ett par röda jeans och det hela kompletterades av high top sneakers som var täckta med en krona och ordet ’SUPRA.’ Jag hade aldrig hört talas om märket, men jag antar att det var mer populärt i Bronx än vad det var i Brooklyn.

”Ja… Jag… Jag är… ledsen.” stammade jag nervöst. På grund av någon okänd anledning så kände jag mig rädd för denna kille.

Han flinade när han upptäckte rädslan i mina ögon. ”Hur låter det med att du nu försvinner härifrån och åker tillbaka till vart du än kommer ifrån. Rika tjejer som du kan enkelt skadas här i Bronx.”

Jag svalde. ”Jag bor här sir.” Kallade jag nyss honom sir? Jag slog mentalt till mig själv.

Han kollade överraskande på mig. ”Är du en Bronx tjej, eh?”
”Jag…” jag bet min läpp nervöst. ”Jag flyttade nyss hit.”
”Välkommen till staden då.” han flinade. ”Försök att inte bli gravid.”
Och med det knuffade han till min axel med sin egen och gick in i McDonalds. Mina ögon växte till dubbel storlek när jag såg honom gå upp till kassan där tjejen genast gav honom ett flörtigt leende tillsammans med en blinkning.
Jag suckade och började gå hem samtidigt som jag bad till gud att den där tjejen inte fortfarande satt vid ingången.

Lyckligtvis var hon borta när jag var tillbaka. Jag gick in i byggnaden och hastigt tog mig upp för trapporna, utan att vilja något annat än att sätta mig på min säng och äta den ohälsosamma frukosten.

”Toby!” ropade jag med andan i halsen och såg hur han öppnade dörren till sitt rum minimalt och stack ut huvudet.

”Ja?” han höjde på ena ögonbrynet.

Jag viftade med McDonalds påsen. ”Jag har frukost till dig.”
”Sweet.” han öppnade dörren helt och började gå mot mig. Jag gav honom hans smörgås innan jag tog med mig en vattenflaska från kylen och gick till mitt eget rum. Jag satte på den lilla radion och lyssnade på Fun som började studsa mellan tegelväggarna.
“Well, I woke up to the sound of silence and cries were cutting like knives in a fist fight,” deras sång, Carry On spelades. Jag sjöng med i samband med att jag öppnade fönstret och välkomnade sommarbrisen.

“And I found you with a bottle of wine, your head in the curtains and heart like the Fourth of July. You swore and said ‘we are not, we are not shining stars.’ This I know, I never said we are. Though I’ve been through Hell like that, I’ve closed enough windows to know you can never look back,” fortsatte jag tyst under tiden jag åt.


”Käften!” Toby smällde till den tunna väggen mellan våra rum.

”Låt mig vara!” skrek jag och slog till dubbelt så hårt som han gjort.

Jag la mig ner och stängde mina ögon hårt samtidigt som jag åt klart. Påsen la jag på sängbordet innan jag la mig tillbaka i samma position och lyssnade på ljuden av staden.

”Flytta ur vägen asshole!” morrade en man och tutade flera gånger.

”Fuck you bro, det finns en stopskylt!”

”Kan ni två bara hålla käften och köra?”

Jag suckade och öppnade mina ögon. ”Är inte det här avslappnande?” muttrade jag sarkastiskt till ingen speciell. Jag tog mig upp ur sängen och tog med McDonalds påsen som jag slängde i soptunnan innan jag hörde hur min ringsignal, Pinks låt True Love började spelas.

“But I hate you, I really hate you so much it must be true love, true love. Nothing else can break my heart like true love, true love-“

Sången avbröts när jag lät min tumme möta den gröna knappen.

”Hallå?” jag la mig tillbaka på sängen.

”Saige.” det var Willows glada och ivriga röst.

”Oh tack gud.” andades jag ut. ”Du har ingen aning hur bra det känns att höra din röst.”
Hon fnittrade. ”Har du saknat mig Saigey?”
Jag nickade men kom sedan på att hon inte kan se det. ”Ja.” mentalt skrattade jag åt mig själv.

”Hur är det i Bronx?”
Jag rullade med ögonen. ”Sucks ass. Främlingar kallar mig white-y, like what the fuck? Tillochmed en vit tjej kallade mig det, och jag sa ’du är vit också’ och så sa hon ’men jag beter mig inte som en white-y’ och sen hotade hon med att hennes vänner skulle döda mig.”
”What the fuck.” flämtade Willow. ”Jag önskade att du kunde bo i mitt hus.”
”Samma här.” jag suckade. ”Jag hatar att vara här.”

Justin Bieber’s POV
Jag kom hem efter att ha ätit på McDonalds med JT i samband med att vi retat Candy som jobbat bakom kassan idag. Det första jag såg var min mamma som satt på soffan och tittade på den lilla Tv:n.

”Hej ma.” jag log och kysste hennes panna. Stackars kvinna hade ingen aning om vad som hände när hon vände ryggen mot sin äldste son.

”Justin.” log hon. ”Jag har ett förslag till dig.”
Jag stönade. ”Vad har du nu gjort mig volontär till?”
Hon skrattade. ”Det är faktiskt ingen dåligt raring, jag lovar.”
”Vad är det?”
”Det finns en söt tjej…”

Oh here we go, tänkte jag för mig själv.

”Hon har nyss flyttat till Bronx och kan behöva en vän.”
Jag korsade armarna över bröstet, försökte min mamma leka matchmaker med en ny tjej?

”Hur gammal är hon, mamma?” Jag höjde på ögonbrynen.

”Väl, hon ska bli senior så jag tror hon är runt sjutton eller arton.”
Gammal nog att knulla om hon var snygg, jag log. ”Okej, när ska jag möta den här tjejen?”
”Jag berättade för hennes mor att du skulle vara där vid två. Jag kommer tillsammans med dig, låter det bra?”
”Ja.” jag slängde en blick på klockan och såg hur den precis slog tolv. ”Fråga, hur träffade du den här tjejen?”

”De flyttade in till hyreshuset där jag jobbar i receptionen.”
Jag nickade. ”Alright, cool.”

”Det finns lunch i mikron om du vill ha, Jaxon, Jazmyn, din far och jag har redan ätit.”
”Okej, tack.”

Jag gav henne ännu en puss, denna gång på kinden innan jag gick in till köket. Jag öppnade mikron och upptäckte en Hot Pocket med pizzasmak. Lyckligtvist var den redan varm och behövde inte värmas igen. Jag tog ut den och började ta tuggor samtidigt som jag gick till mitt rum.
Mitt rum var i en hygglig storlek och ingenting som de garderobsstora rummen jag tillbringat tillsammans med tjejer i på klubbar, men inte heller som något du kunde finna i Brooklyn villor. En av väggarna var tegel medan de andra tre var målade med en kungsblå färg.
Jag hade en signerad tröja som var inramat och hängde på väggen från The Toronto Maple Leafs hockey team, som jag fått när jag varit yngre. Bredvid det fanns det en bild från när jag var tio år och var med spelarna.
På de andra väggarna fanns det posters av tjejer med alldeles för små bikinisar som låg i bagageluckan av dyra bilar.
Sedan var mitt sängöverkast i samma blåa färg som väggarna medan min kudde var i en gråvit nyans.

Jag suckade och la mig på sängen i hopp om att fånga några Z’s under tiden jag fortfarande hade en och en halvtimma innan jag skulle gå till den här tjejens hus. Jag slöt ögonen och började föreställa mig vad hon skulle se ut som.
Kanske skulle hon vara solbränd som om hon nyss kommit från California Beach. Hon skulle ha sandblont hår som flöt ut i vågor. Stora hjärtformade läppar som skulle vara i en perfekt rosaröd färg som skulle skrika för mig att kyssa dem. Och låt oss inte glömma sexiga kurvor för mina händer att glida över.
Min mun vattnades av tanken samtidigt som jag kände hur jag föll i en lätt sömn.

Han kan fantasiera iallafall ;)
Gissningar på hur det kommer gå när de träffas?
-
Måste som vanligt tacka er för tålamodet. ♥

Jag satt vid rast bordet som låg i mitten av Central Park, med mina tre bästa vänner, Willow Anthony, Emma Rosetta och Hanna Brooks. Det var veckan innan vi började senior året. Det var svårt att tro på att vi alla skulle börja vårt sista år på high school, men vi var redo för det. Vi hade varit bästa vänner sedan förskolan, Ms. Fretwells klass.
Eftersom vi gick i en privat skola, så var det endast fem stycken i klassen, inklusive oss och vi alla satt i alfabetisk ordning. Så det var Willow, Hanna, jag, Emma, och en kille som heter Zachary Williams. Men om man uteslöt honom så var vi tjejer ”the clique” i skolan. Man kunde säga att vi var fruktade när vi gick igenom korridorerna, och hade killar som jagade efter oss varje minut.

”Jag kan inte förstå att vi äntligen kommer bli seniors.” utbrast Hanna upphetsad och fixade sin lugg som hade trasslat till sig av hennes studsande.

”I know right,” höll Emma med och la tillbaka en chokladbrun slinga bakom örat, ”vi kommer styra skolan.”
Jag flinade. ”Vi gör det redan.”
Tjejerna skrattade och lade till en massa ’hell yeah’ och ’vi är drottningarna!’

Jag stirrade ut på scenariot runt omkring. Vi bodde alla i Brooklyn, New York. Ett rikt område där naturliga blondiner var utrotade – med undantag för Willow – och där alla satt på högar med pengar.
Min far var en högt prisad advokat för stora namn i New York, medan min mor var hemmafru, som inte kände behov till att arbeta när pappa drog in stora högar med pengar varje dag.
Jag bodde med dem och min tvillingbror, Toby, som jag inte alls såg lika ut som och vice versa.

”Så vad ska vi göra som ett sista hurra för sommaren?” Emma höjde på ena ögonbrynet och sippade på sin Pumpkin Spice Latte som Starbucks hade släppt tidigare i augusti, till varje vit tjejs förtjusning.

Jag ryckte på axlarna. ”Vi kan alltid kolla in affärerna.”

Willow rullade på ögonen. ”Vi gör det varje dag, jag vill göra något annorlunda och nytt.”

”Jag ser inte dina idéer du slänger ut.” nu var det hennes tur att rycka på axlarna.
”Det är för att jag inte har några.

”Då är du den sista som ska klaga.” fnittrade Hanna och stal en klunk av Emmas latte.

”Hey!” gnällde hon och tog tillbaka sin kopp som hon tömde och slängde sedan i närmaste papperskorg.

”Jag har en massa pengar som bränner i min ficka, någon som kan berätta vad jag ska göra med det?” vinkade jag.

”Du kan alltid skänka det till mig.” flinade Willow.

”Du badar i dollarsedlar Willow, shut up.”

“Can’t blame a girl for trying.”
Jag skakade på huvudet och kände min splitternya Iphone 5S i guld vibrera i min ficka. Irriterat rullade jag med ögonen.

”Jag sa till min familj att inte sms:a mig under tiden jag var ute med er.”
Jag visste att det skulle vara någon av dem, troligen frågade efter något jag kunde köpa till dem som de skulle vilja ha på sig imorgon eller något liknande.

Willow skrattade. ”Kolla upp det bara. Det kan vara din snygga bror.”
”Toby är inte snygg!” utbrast jag.
”Han är din tvilling, så du kan inte kalla honom ful.” skrattade Emma.

Jag rynkade på näsan. ”Jo det kan jag, för jag fick definitivt de snygga generna.”

Jag öppnade mobilen och gick in på meddelandena.

Mamma: Kom hem nu, det är nödsituation.

Jag suckade samtidigt som mina tummar började flyga över tangentbordet.

Saige: Är det verkligen så viktigt? Jag är ute med tjejerna. xx

Hennes svar kom nästan på en gång.

Mamma: Älskling, jag känner mig inte bekväm med att berätta över sms, så snälla bara kom hem.

 ”Mamma björn vill ha mig hemma.” stönade jag.

”Va?” gnällde Emma, ”Vi gjorde inte ens något annat än att stå i kö till Starbucks.”
”Jag vet,”  jag rullade in mina läppar. ”Jag sms:ar er så kanske vi kan hänga imorgon istället?”
De alla nickade och gav mig vänliga kramar innan jag gick över till min bil och hoppade in. Jag startade den och började köra mot mitt hus, som det inte tog långt tid att komma till om man åkte med bil över bron istället för att använda tunnelbanan som tog längre på grund av alla stopp.

Jag körde upp på uppfarten, och såg ”TILL SALU” skylten som satt på gården. Jag tappade hakan och parkerade slarvigt. Utan att bry mig om det slog jag igen dörren bakom mig och sprang till ytterdörren. Min mor grät våldsamt samtidigt som min far hade armarna runt hennes smala kropp och försökte trösta henne.

”Jag är ledsen raring.” viskade han. ”Jag försökte verkligen förhindra det.”
”Min bror stod bredvid dem, med ett argt uttryck som var uppenbart på hans ansikte. ”Vart fan ska vi bo? De kan inte bara kicka ut oss från vårt eget hem!” han viftade ilsket med händerna, samtidigt som männen fortsatte bära ut våra möbler till flyttbilen.

”Innan chefen sparkade mig, så berättade han att vi kan bo i hans gamla hem som han fortfarande hade i Bronx i hur länge vi ville.”

Än en gång tappade jag hakan. ”Bronx? Ska vi flytta till Bronx?” frågade jag misstroget. ”Du måste skoja med mig.”

Min mammas gråt blev högre. ”Vi kan inte flytta till Bronx!”
”Jag vet att det tillhör de sämre delarna av New York, jag vet”, suckade han ”men det är det enda val vi har.”
”Jag är säker på att vi kan hitta något bättre, Charlie.”
Han skakade på huvudet. ”Vi har inte tid att kolla på något bättre, eller pengarna.”
”Vad hände med pengarna vi hade förut?” jag kunde känna hur en klump började bildas i min hals.

”Gumman”, suckade han. ”För två månader sen blev jag sparkad. Varje gång jag har sagt till dig och Toby att jag skulle till jobbet den senaste tiden, så har jag egentligen varit ute och letat efter ett nytt jobb och försökt behålla vårt hus. Men räkningarna fortsatte staplas i högar under tiden vi inte hade någon inkomst och staten har fått nog. Vi har tur att de låter oss behålla det mesta av möblerna, men vi måste fortfarande flytta.”

”Hur blir det med skolan?” min läpp darrade.

”Du får börja i en kommunal skola i Bronx.”
”Va!?” skrek jag. ”Jag har gått i en privat skola hela mitt liv och nu när jag ska bli senior så ska du slänga mig i en kommunal skola i New Yorks värsta delar?”
Han suckade. ”Jag vet att det låter illa, men vi kommer fixa detta, okej?”
Den första tåren gled ner för min kind, men jag torkade snabbt bort det och såg på hur de starka männen med pannor täckta med svett fortsatte bära ut våra möbler till deras bilar.

”Vad är adressen till det nya huset?” undrade en av dem.
Min far skrev ner det på en bit papper och gav det till mannen. ”När ska vi möta er där?”
”Vi åker dit nu.” han vände sig mot min mamma. ”Låt dem säga hejdå till sina vänner och ta sedan tunnelbanan till Bronx.”
Hon suckade och nickade.

”Tunnelbanan?” frågande höjde jag på mina ögonbryn.

”Vad händer med min bil?” Toby rynkade på pannan.

”Staten tar bilarna också. Jag vet att detta kommer bli svårt, men tunnelbanan är inte så dålig.”

”Oh my god.” jag började känna mig yr. ”Jag kommer svimma.”
Toby la sina händer på mina axlar, samtidigt som jag startade en gruppkonversation mellan mig, Willow, Emma och Hanna.

Saige: S.O.S

Willow: Är allting okej, babe?

Saige: Ni behöver komma hit nu, det kan vara er sista chans att se mig.

Emma: Uhh... va?

Hanna: Går du igenom depression Saige? Min mamma är terapeut och kan hjälpa dig.

Saige: Nej, jag ska flytta.

Willow: WHAT?!?!
Emma: Holy shit, vart?
Hanna: Nej det gör du inte! Jag gömmer dig i min garderob.
Saige: Min pappa förlorade sitt jobb, och istället för att berätta det så har han hållit det hemligt och staten tog nyss vårt hus så vi blir tvungna till att flytta!

Hanna: OMG jag kan fråga min mamma om ni kan bo med oss!
Saige: Ni kan inte gissa vart vi ska flytta...

Willow: Till släktingar?”
Saige: Om det ändå var så... Bronx.

Emma: Oh. My. God.

Willow: Du kommer bli attackerad där! OMG!
Saige: Kom bara hit innan vi måste åka. Jag måste säga hejdå!

Inom trettio minuter var alla tjejer på min gård, och vi alla grät, skrek och klagade tillsammans.

”Jag kan inte förstå att du ska flytta till fucking Bronx.” grät Emma. ”Du kommer bli dödad. Vi kommer organisera din begravning den här tiden nästa vecka!”
”Emma.” väste Willow och gav henne blicken. ”Säg inte det till henne!”
Emma rynkade på pannan. ”Jag säger endast sanningen.”
”Ignorera henne.” Hanna gnagde på sin underläpp. ”Vi alla vet att det kommer bli dåligt i Bronx, men jag hoppas verkligen du inte dör.”
”Detta är den värsta peptalk jag någonsin hört.” jag kvävde ett litet skratt innan jag kände sorgen komma tillbaka.

Alla suckade i missnöje när min mamma kom fram med Toby vid sin sida.

”Vi måste gå gumman.”

”Måste vi verkligen?” undrade jag med betoning på ”måste.”

Hon nickade. ”Snälla gör detta inte svårare än det redan är.” mumlade hon nästan ohörbart fram.

Jag blåste ut ett kraftigt andetag. ”Okej.” jag vände mig mot tjejerna och slukade upp dem i varsin kram. ”Se till att sms:a mig. Jag kommer behöva någon att prata med när jag inte har några vänner.”
”Jag skulle inte sluta sms:a dig även om jag hade en pistol riktad mot mitt huvud.” försäkrade Willow.

”Inte lämpligt Willow.” Hanna gav henne en blick.

”Förlåt, tänkte inte ens på det när jag sa skämtet.” hon bet sin läpp.

Vi kramades igen innan jag följde efter min mor och Toby som försökte vinka till sig en taxi. Med min mammas unga ansikte och stil tog det inte långt tid.
Eftersom att detta var ett rikt område så var man tvungen att åka tio minuter med bil för att komma till närmaste tunnelbanestation, för de flesta människor här använde det inte.  Och med flesta människor, menade jag absolut ingen. Det sågs som transport för smutsiga scumbags, inte rika läkare och advokater.

”Jag kan inte förstå att vi ska åka fucking tunnelbanan.” snäste Toby i avsmak.

”Språket.” påminde mamma.

”Vi ska flytta till Bronx.” jag rullade mina ögon. ”Du borde vänja det vid det.”

Toby nickade. ”Det kommer vara överallt.”

”Prata inte med mig i den tonen. Båda av er.” hon gav oss ”mamma” blicken som varje barn fruktade, och vi mumlade snabbt fram våra ursäkter.

Taxin stannade vid stationen, och min mor gav snabbt över pengarna han bad om innan vi började gå mot det håll som ledde oss underground.
Jag kände mig äcklig av att bara gå här nere, samtidigt som jag såg på hur en hemlös man be om pengar från varje person som gick förbi honom. Han var klädd i en brun jacka som såg ut som om den hade sytts ihop flera gånger, men ändå hade massa hål. Under jackan bar han en vit T-shirt som knappt såg ut som en T-shirt längre på grund av alla revor och hål, tillsammans med ett par jeans som var slitna till den punkt där de flesta människor skulle slänga bort dem. Han bar inga skor, och tanken av hans bara fötter mot den smutsiga marken fick mig att vilja spy.

”Pengar för fattiga.” utbrast han mot oss och höll ut en metall kopp.

Min mor gav honom en otäck blick när han började gå fram till oss. ”Vi har inga pengar att spara.”
”En rik kvinna som du?” han rynkade på pannan.

”Vi bor i Bronx, asshole, vi har inga pengar att spara.” morrade Toby.

Mannens ögon vidgades innan han snabbt sprang bort från oss. Bara namnet av den staden fick människor att gå i motsats håll i rädsla.

Jag suckade. ”Det här kommer suga.”

Mamma köpte oss varsin biljett innan vi gick på tunnelbanan, som tack och lov redan var här. Jag tog plats på en av bänkarna med mamma bredvid mig medan Toby stod upp och höll i en stång nära oss när tunnelbanan började röra sig.

”Jag kan inte förstå att detta verkligen händer.” surade jag.

Toby rullade sina ögon. ”Well believe it, Princess. Mamma och pappa kan inte längre köpa dig Coco Chanel kläder eller Louis Vuitton väskor.”
Jag skickade honom en irriterad blick. ”Till skillnad från dig, är jag mer bekymrad över att inte kunna se mina vänner än de materialistiska sakerna.” det var rent bullshit, jag skulle sakna alla mina designer saker, men jag kunde inte låta honom veta det.

”Yeah right.” fnös han.

”Kan ni två komma överens?” min mor himlade med sina ögon i irritation.

Efter några korta stopp så stannade vi på Bronx stationen. Jag stönade och började följa min mor när hon började gå ut ur tunnelbanan. Hon drog ut en pappersbit från sin ficka och började studera vår adress.

”Jag har ingen aning om hur vi ska hitta utan GPS.” erkände hon.

Jag ryckte på axlarna. ”Inte jag heller.”

Toby ryckte pappret från henne och började argt studera den.

”Jag kan inte läsa pappas jävla kyckling skrift.” väste han.

”Någon vaknade på fel sida av sängen idag.” hånlog jag.

”Saige vi ska flytta till fucking Bronx, tror du jag ska vara en stor solstråle?” sköt han tillbaka.

Jag himlade med ögonen. ”Bara hitta det förbaskade huset.”

”Ni två slutar med det där språket genast!” utbrast mamma.

”Kolla på dem.” hörde jag någon fnittra. Jag vände mig om och kollade till vänster där en mörkhyad tjej och kille i samma hudfärg satt på en bänk. Tjejen pekade på min mor, Toby och mig i samband med att hon skrattade. ”De stackars vita människorna är säkert vilsna.”
”Kan vi snälla bara komma ut härifrån?” suckade jag och kände en obehaglig känsla från stationen. ”Jag vill bara ha en säng att lägga mig på.”
”Jag tror jag vet vägen.” Toby nickade åt sig själv och började gå ifrån oss utan någon varning. Mamma och jag utbytte en blick innan vi snabbt började gå efter honom ut från tunnelbanestationen och ut på Bronx gator. Det första jag såg var en stor grupp tjejer som stod vid trottoarkanten. De var runt tio stycken och såg ut att vara från femton till sjutton år, och tre av dem verkade vara gravida.

”Wow.” muttrade jag åt mig själv när vi passerade dem.

”Look at those white-ys.” skrek en tjej tätt följt av ett fnitter.
”En av killarna kommer snart ha den där tjejen gravid.” skrek en annan. ”Kolla på henne, hon har i princip ”oskyldig” skrivet i pannan.”
Alla tjejer skrattade när vi gick längre bort från dem.

”Ingen gör dig gravid om de vet vad som är bäst.” mamma gav mig en sträng blick.

”Jag är inte dum, mamma.” jag gav henne en lugnande blick. ”Jag skulle aldrig göra det innan jag är gift.” Det var en lögn, men vad hon inte visste skulle inte döda henne.
Hon log för första gången idag. ”Bra.”
”Vi är framme.” Vi alla kollade upp på tegelbyggnaden som täcktes av graffitimålningar.

Jag tappade hakan. ”En lägenhetsbyggnad? Vi kunde inte ens få ett hus?”
Toby dubbelkollade pappret innan han gjorde samma sak med adressen på byggnaden. ”Yup, vi är på rätt plats.”
”Great.” suckade jag innan vi gick in till receptionen. Den första vänliga personen satt där.

Hon var liten, blekhyad med brunt hår och havsblåa ögon. Hennes kropp var klädd i en blommig blus tillsammans med ett par bruna kostymbyxor som såg smått slitna ut. Ett par ballerinaskor täckte hennes fötter och det såg ut som om hon hade gått mil i dem, så slitna var de.

”Hur kan jag hjälpa er?” hon gav oss ett varmt leende.

”Ja, vi ska uh... flytta in idag.” min mor verkade skämmas av det faktum.

Hon nickade. ”Välkommen! Ni måste vara Mr. Cameron's familj.”
”Det är vi.” skrattade min mor. ”Vi flyttade nyss hit och vissa känner redan min man.”
Kvinnan skrattade med. ”Han sa åt mig att vänta er runt den här tiden. Jag har en hemnyckel åt er alla eftersom ni är över tretton, vilket är den minimala gränsen till att äga en nyckel.”

Kvinnan stod upp och lämnade oss i några sekunder innan hon återvände med ett kuvert som hon överlämnade till min mor.

”Alla tre nycklar är där inne tillsammans med en extra, din man har redan sin.”
”Tack...” min mors ögon sökte efter hennes namnskylt. ”Pattie.”

Pattie log. ”Inga problem. Ring även ner hit om ni behöver hjälp med att flytta in, det skulle inte vara några problem alls.”
Toby fnös. ”Som om vi har mycket att flytta in.”

Jag armbågade honom i revbenen vilket resulterade honom att ta ett steg ifrån mig och väsa ut ett svärord jag inte uppfattade.

Min mor himlade med ögonen. ”Ursäkta mig, de har bråkat hela dagen.”
Pattie skrattade. ”Jag förstår din situation. Jag har två söner och en dotter.”
Under tiden mamma och Pattie började prata om det svåra med att ha barn, så började jag och Toby gå till trapphuset – vi bodde tydligen på femte våningen.

”Jag hatar trappor.” stönade jag. Jag hade tappat andan vid fjärde våningen och vi hade fortfarande en kvar. ”Jag förstår inte om jag kan göra detta varje dag.”
”Vi borde starta en fond till en hiss.” Toby nickade i samma stund som vi kom fram. Han greppade två nycklar från kuverten, gav mig en och öppnade dörren med den andra. ”Hem ljuva hem.” kommenterade han bittert.

Jag skakade på mitt huvud. ”Detta kommer aldrig bli mitt hem.”

”Hej barn.” vår far dök upp med ett leende. ”Vad tycker ni?”

Jag kollade äcklat runt i den lilla lägenheten. ”Alla väggar är tegel... det är fult.”

”Oh, ni kan få några posters som ni kan hänga upp och det kommer bli fint.”
Jag himlade med ögonen. ”Vart är mitt rum?”
Pappa gjorde en gest mot en smal hall som ledde mig in till ett litet sovrum.

”Fuck my life.” muttrade jag och kastade den lilla resväskan på sängen, innan jag öppnade den. Mina kläder låg där inne och var för övrigt det enda jag fick behålla förutom min mobil. Jag hängde in allt in i min garderob innan jag satte mig på sängen som tog upp ¾ av rummet.
Med ett lätt ryck öppnade jag fönstret och lät brisen komma in samtidigt som jag tittade ut på staden. Jag kunde se en tjej och en kille bråka vid ingången till byggnaden.

”Fuck you.” väste tjejen argt.

”Du verkade njuta av det igår kväll.” svarade killen.

”Jag hatar dig!” skrek hon och knuffade till honom. Han i sin tur sträckte sig efter sin ficka och drog ut en pistol som han siktade mot tjejen.

”Vad sa du?”

Mina ögon vidgades och jag stängde snabbt igen fönstret. Jag vill bara hem.

Äntligen tänker ni säkert xD
Anyway är inte helt frisk ännu men mår mycket bättre, dock måste jag fortfarande ta det lugnt. Ska försöka fixa så många kapitel jag kan för snart (20:e juli) ska jag resa bort och vill inte lämna er utan kapitel.
-

Här är även LÄNKEN till karaktärerna i novellen.
OBS vissa kommer komma upp väldigt sent. :)