Hola Amigos! ;)
Hoppas allt är bra med er en sån här tråkig tisdagskväll.
Just nu använder jag mammas sega laptop mitt i allt kaos - bestående av lådor, påsar och randoma things - för att berätta för er att inget kapitel kommer idag som jag egentligen planerat först.Jag måste hjälpa till att packa upp. =/
Jag ska försöka skriva imorgon men det är inte säkert för vi kanske kommer åka till IKEA då och handla möbler. Jag lovar er dock att jag ska försöka skriva och få ut MINST ett kapitel till denna vecka även om det kommer bli stressat.
Kramar! <3frof

Previously:
Med en enkel rörelse stoppade jag en cylinderformad cigaretten mellan mina läppar och tände på den när jag stod i den svala morgonsluften. Röken började snabbt pysa ut från mellan mina läppar.
Ett tunt lager som tidigare bildats på min panna av värmen raderades snabbt och jag drog et ett djupt andetag från näsan.
Jag skulle klara mig i max tjugofyra timmar till innan helvetet bröt ut och allting jag hade och jobbat för skulle sättas på en tunn linje. Jag hade fucking litat på henne. Jag hade älskat henne. Jag hade blivit en människa för henne. Och allt det gav ändå ingenting i slutändan.
Jag skulle ställa henne mot väggen. Och denna gång skulle jag inte fega ur.

Justins perspektiv: 
Jag tog ett sista bloss från min tredje cigarett innan jag slängde den på marken och trampade på den. Jag hade inte längre koll på tiden trots att en klocka satt på min vänstra handled eller att min Iphone låg i min jeansficka. Jag ville försvinna en stund. Spelar ingen roll om det var i alkohol, droger eller att inte titta på tiden. Alla känslor och scener hade gjort mig lightheaded för en längre tid i livet. Men det värsta var nog att låtsats. Att låtsats att jag inte bryr mig om henne när hon i själva verket är det enda jag tänker på. Killarna hade märkt att någonting var fel i början. Och när Scarlett slutade komma förbi eller när jag varenda gång bytte ämne när dom pratade om henne, gav det tydliga svar på att vi hade gjort slut. Antingen var dom duktiga skådespelare eller så brydde dom sig inte om att ta upp henne längre framför mig. Dom snarare pushade mig till singellivet. Något jag njöt av men samtidigt inte.
Varje gång jag tänkte på henne och killen därinne så fick jag en impuls att börja skrika på henne om varför hon var otrogen och sedan slå ihjäl killen, men varje gång påminde jag mig själv om att vi var ett avslutat kapitel. För henne var vi det. Jag skulle aldrig komma till det stadiet.
Jag var som en jävla PMS unge. Ena sekunden vill jag bara bedja att hon tar mig tillbaka och andra sekunden vill jag trycka upp henne i ett hörn och starta en rättegång om varför hon gjorde det. Varför hon fick mig att känna mig som skit. Vilket jag förmodligen var.
Jag rullade in läpparna in i munnen och började hårt dra händerna mot mitt ansikte i snabba rörelsen.
Omedvetet hade mina steg tagit mig bort längre från klubben under tiden jag hade rökt och varit borta i tankarna. Med ett suck släppte jag armarna slappt vid mina sidor igen, och börjar gå tillbaka. Inte till själva klubben utan min bil som skulle ta mig hem.
Ljudet av mina skosulor mot asfalten var knappt hörbara, men dom hade ett jämt takt. Gatulamporna som spred sken med ton av orange var placerade med lagom stora mellanrum på gatan som var folktom – bortsett från mig.
Jag blev förvånad över hur långt jag egentligen hade gått, för efter fem minuters promenad var jag fortfarande inte framme. Jag kände igen byggnaderna och allt och kunde enkelt säga att det var minst ytterligare fem minuter innan jag ens befann mig i närheten av klubben. För varje steg jag tog framåt så började människoantalet öka omkring mig.
Jag begravde händerna i jeansfickorna när jag kände hur stel och frusen jag egentligen var. Jag skakade inte men var inte heller långt ifrån att göra det. Jag vet inte om det var dom småändringar i omgivningen, människorna eller helt enkelt inget speciellt som plötsligt fick mig att skarpa hörseln och synen. Något jag blev glad över att jag gjorde för i nästa sekund började jag höra dämpade skrik tillsammans med snyftningar – alldeles för låga för att höra om man inte la sitt totala fokus på det. Jag snabbade på steget bit för bit så att det inte blev allt för misstänksamt och började föra min kropp mot gränden snett till höger, framför mig.
Det var som typiska skräckfilmer där offret var två minuter ifrån att möta sin största rädsla. Tre stora sopptunnor var placerade längst den smala gränden –  två på vänster och en på höger.  Och det var också det enda som befann sig där.
Jag himlade med ögonen och fokuserade istället på min puls som började bulta en aning snabbare av adrenalinet som alltid spred sig i min kropp innan jag var på väg att göra ett jobb. Detta var inte egentligen planerat att jag skulle göra men när man får chansen att leka hjälte så låter man inte den glida bort. Även om man heter Justin Bieber.
Snyftningarna som hade byts ut mot bedjande meningar lyckades tränga in i mitt huvud och snabbt placerade jag den välkända rösten. Det avspeglade inget annat än rädsla.
Jag hade knappt pratat med tjejen men jag fick den överbeskyddande knuffen i ryggen som jag alltid fick när Scarlett var med. Jag var tvungen att rädda henne från vad det än var som händer.
Utan att föra mina tankar längre in i ämnet stängde jag av dom helt och lät min hand finna den silvriga Eagle pistolen vid min midja. Med ett enkelt svep drog jag ut den och började gå längre in.
”Snälla låt mig gå.”
”Gör det inte.”
”Håll käften din hora!”
Ett högt skrik skar genom mina trumhinnor och genast ökade jag takten på mina steg. Jag hade inte bra känslor av detta. Och då menar jag inte för tjejen utan mig själv. Någonting höll på att hända. Men precis som den envisa människan jag var så lyssnade jag inte och närmade mig tills jag kunde urskilja en bredaxlad kille – mindre än mig, ungefär i samma storlek som Damon. Hans rygg var mot mig men jag lyckades få syn på vad han hade händerna på. En blond korthårig tjej som mycket riktigt var den jag trodde hon var. Hon höll på att sprattla och slänga med händerna framför sig där hon stod mellan killen och tegelväggen.
Mörkret hade lagt sig som ett svart täcke och morgonljuset hade inte spridit sig ännu. Det gav mig problem över att inte se allting i detalj som jag egentligen behövt.
Jag stängde av den sista kontroll jag hade i kroppen och tog genast flera långa steg fram. Mina ådror började pumpa i en ojämn takt samtidigt som ilskan tog över mig. Tjejens ögon mötte mina och jag kunde skymma ut hur hon öppnade munnen för att säga någonting. Inga ord hann glida ut innan hennes huvud flög till höger och ljudvågorna av ett smärtsamt skrik nådde mina öron. ”Vi får antingen ta det på det lätta sättet eller på det svåra.” skrockade killen och höjde händerna till hennes tröja. Det var tillräckligt av en scen för att få mig att agera.
”Vad sägs om att vi tar det på mitt sätt?” sa jag raspigt och höjde genast pistolen och tryckte den mot hans nacke.
Hans händer stanna upp i sina rörelsen och jag kände hur ilskan ökade inom mig när han varken stelnade eller ryckte till. Det var som om han hade väntat på mig.
”Justin.” Han hade ett flin gömt i rösten. ”Jag har väntat på dig.” jag fnös högt och tryckte pistolen längre in i hans nacke. Jag hade aldrig hört hans röst eller sett honom. Jag skulle ha märkt direkt vem det var annars.
”Släpp henne, och vänd dig om sakta om du fortfarande vill ha livet kvar.”
”Vad sägs om att du tar bort pistolen från min nacke och lämnar oss?”
Jag andades tungt och kände hur jag bara ville slå bort skallen från honom… Vilket också var det jag gjorde i sekunden efter. Nästan.
”What the fuck!”
Han kravlade sig upp på alla fyra från sin liggande ställning men han hann inte längre innan ännu ett slag var placerad – denna gång i hans käkbenet. Blodet droppade från hans pannan av smällen han tidigare fått ta emot från min pistol.
”Du har en väldigt bra självförtroende för att suga så mycket.” muttrade jag och stoppade tillbaka pistolen i min midja. Ingen anledning till att behöva den när jag kunde använda händerna.
”Käften!” jag himlade genast med ögonen och tog honom i kragen.
”Känner jag dig ens?”
”Inte än.”
”PMS a bit to much?” hans humorsvängningar var skarpa måste jag medge – något jag fann underhållande, men det var inte länge det varade. Tankarna om tjejen bakom mig slog mig i samma sekund jag hörde hennes snyftningar. Då var det slut på det roliga.
”Jag ger inte folk en andra chans...” flinade jag mordiskt och drog upp pistolen och siktade den mot hans bröstkorg. En sekund senare tryckte jag och han fanns inte längre vid liv. Hans kropp hängde slappt i min arm och hans blod spred sig på mina händerna – någonting som alltid skulle finnas kvar. Ljuddämparen till pistolen tystnade den annars öronbedövande ljudet.
Äcklat släppte jag hans kropp och lirkade upp min tändare från fickan. Sakta böjde jag mig ner på huk och lät elden sprida sig på hans kläder och blod.
”…och det gäller även dig.” avslutade jag min meningen och vände bort ansiktet från den brinnande kroppen.
Jag knep ihop ögonen och la pekfingret och tummen på min näsrygg för att komma tillbaka till verkligheten från mitt demon-jag. ”J-Justin?” jag drog in ett djupt andetag igenom munnen och öppnade sedan ögonen för att möta hennes rädda kropp. Jag visste egentligen inte varför jag reagerade så skarpt – jag känner knappt tjejen.
Detta var inte egentligen planerat att jag skulle göra men när man får chansen att leka hjälte så låter man inte den glida bort. Även om man heter Justin Bieber.
Det var mitt enda ursäkt antagligen. ”Är du okej?” viskade jag – rädd för att prata högre. Löst bet hon sig i läppen och nickade men jag var inte ett dugg övertygad för i nästa sekund började tårarna rinna nerför hennes kinder. Vad ska jag göra? Nej det lät fel. Vad borde jag göra?
Utan att tänka två gånger satte jag mig på huk framför henne och drog in henne i en kram. Jag må vara en badass men jag kunde inte se tjejer gråta och veta att jag var en del av anledningen. Töntigt. Jag vet.
”Kom igen, jag skjutsar dig hem.” mumlade jag och lyfte upp hennes enkla kropp i brudstil. Hennes händer hade järngrepp om min T-shirt samtidigt som hon började snyfta häftigt.
Människorna gav mig konstiga blickar där jag kom ut med henne men det var det sista jag tänkte på. Jag snabbade på stegen och stannade inte upp förrän jag var utanför passagerarsätet på bilen. Jag lyckades lirka upp mina nycklar utan att släppa greppet om henne. Försiktigt hjälpte jag in henne och stängde dörren innan jag småjoggade till förarsätet.
Resan var tyst och hennes snyftningar började sakta avta. Hon hade sett mig döda en person knappt fem meter ifrån henne och ändå satt hon här. Hon har ju inget val. Kanske, kanske inte.
Tanken över att jag inte visste vart hon bodde slog mig efter några minuter och jag harklade mig för att fånga hennes uppmärksamhet. ”Jag behöver adressen till ditt hus.” medgav jag utan att vända blicken från vägen. Ett fnitter lämnade hennes mun och lämnade ett leende efter sig på mina läppar.
I samma sekund som hon sa adressen försvann stunden av glädje ifrån min kropp och jag rynkade på pannan. Jag visste alla Stratfords gator och hörn som baksidan av min hand – så jag lyckades enkelt lista ut att hon bodde någonstans runt den gamla lagerhuset där några av våra tidigare affären hade ägt rum. Bland annat drogsmugglingen.
Snabbt skakade jag av mig tanken och fokuserade på den svarta vägen framför mig. Ett ljussken från min vänstersida började göra sig tydlig. Min uppmärksamhet låg inte på den då det säkert bara var en bil.
Vänta här… Vänster sida?  Den andra filen var på min högra sida så det betydde att det endast fanns skog på min vänstra sida. Hastigt tryckte jag foten på bromsen och slängde huvudet åt där honsatt. Ett ljussken var placerat på hennes kropp och minnena började i samma sekund flöda fritt i mitt huvud. Varenda möte med henne, varje tanke som bara försvann – allt kändes så bekant på något sätt.
”Du har din flickvän att tacka detta för.” och det var det sista jag hörde innan en skarp smärta spred sig i mitt huvud och fick mig att falla ner i ett svart hål.

Ingens perspektiv:
Det var som typiska skräckfilmer där offret är två minuter ifrån att möta sin största rädsla. Justin hade rätt… han hade varit två minuter ifrån att möta sin största rädsla. Han hade trott att han lekt hjälte men egentligen hade han varit offret hela tiden.
Allt hade bara varit skådespel från tjejen och Justin hade gått på det. Tredje fightern hade lyckats lura honom.

Scarletts perspektiv:
Mate drog sig ut ur mig och föll ner på sängen. Den kraftiga orgasmen hade tagit alla mina krafter och jag kämpade med att få tillbaka luften in i mina lungor. ”Verkar som om jag bröt mitt löfte.” sa Mate och lät lika andfådd som jag kände mig. ”Vilket löfte?
”Inga kyssar på läpparna, remember?” flinar han och rullar sedan runt så han ligger halvt på mig.
”Något säger mig att du inte hade någonting emot det.” viskar jag och biter mig i läppen.
”Det kan du ge dig på att jag inte hade.” mumlar han och attackerar mina läppar. Jag arbetade med honom och lät min hand glida till hans nacke för att trycka honom hårdare mot mig.
Jag hatade hur Justin fortfarande fanns i mina baktankar. Hur han hela tiden gav mig skuldkänslor över att jag gjorde detta.
Ta mig inte fel – jag älskade honom fortfarande. Men jag behövde njutningen utan att behöva dra in honom in i bilden igen. Fast detta var bara en engångsgrej. Inget jag skulle göra om – skuldkänslorna var för mycket att hantera.
”Redo för rond två?” mumlade Mate vid min örsnibb och bet löst tag i den. Automatisk stelnade min kropp till och jag försökte febrilt leta i hjärnan efter en ursäkt men allt som kom ut var ett stön när jag kände hans kyssar över min hals. ”Jag tar det som-” hans röst avbröts av min mobil som började ringa från min väska. Jag slöt ögonen i tacksamhet när Mate drog sig tillbaka från min kropp.
Jag bokstavligt talat tackade gud innan jag hoppade upp ur sängen och drog upp mobilen. Okänt.
”Scarlett.” mumlade jag förbryllat och inväntade sedan svar.
”Jag hoppas sexet var värt allting för din pojkvän är allt annat än i gott skick just nu.” och med det pep det till. Killen hade lagt på.
Jag försökte snabbt leta i huvudet efter vem det var men slutade upp i huvudvärk. Han var helt okänd. Din pojkvän är allt annat än i gott skick just nu.
Det tog mig mindre än en sekund att få in i huvudet vad det menades. Han har Justin!
Justin var smart – inte vem som helst kunde lyckas lura honom. Han vet hur han ska spela sina kort rätt för att få situationen att vända. Men inte denna gång. Jag knöt genast nävarna och kände hur min mage knöt sig i knutar. Illamåendet sköljde över mig likt en tsunami.
Jag hade fått på mig mina underkläder och klänning i samma sekund som mina tankar växte ytterligare och jag kände som om jag ville riva ner hela rummet. Alla funktioner i min kropp slutade fungera och jag kände hur benen vek sig under mig men jag uppfann aldrig smärtan innan jag satt rakt upp i sängen igen med en orolig Mate framför mig. Jag hade glömt bort honom. ”Är du okej?”
Sakta skakade jag på huvudet och slickade mig om läpparna.
Justin var fången på grund av mig. Igen. Jag försökte skydda honom men varje gång ska djävulen bestraffa mig eller dom omkring mig. ”Jag måste gå.” och med det var jag ute ur Mates lägenhet utan att han hann reagera eller säga någonting mer.
-

”Vad menar du med att det är suddigt!?”
”Luckas fucking spåra upp honom!”
Min röst var den enda som hade ekat mellan väggarna den senaste halvtimman. Mina fötter vägrade att stå stilla och jag hade vandrat fram och tillbaka i vardagsrummet. ”Det skulle inte förvåna mig om hon gör hål i golvet snart.”
”Håll käften Kevin!” slängde jag ur mig och ökade takten. Han skrockade men höll tyst i alla fall. Bra val.
På mindre än en sekund förde jag mig själv fram och tillbaka mellan TV:n och ingången till vardagsrummet. Lucas satt med huvudet i händerna samtidigt som han försökte fånga upp vart Justin var, och hittills hade det gått alla väg förutom uppåt.
Jag visste inte hur länge till jag skulle orka att hålla mig i skinnet utan få ut min ilska på någon. Mina två mål just nu var att hitta Justin och slänga ut min ilska på vem det nu än var som hade honom.
”Skogen…” jag bromsade kraftigt och slängde huvudet mot Lucas som stirrade på en punkt långt bort. Han befann sig här i rummet men samtidigt inte.
”…nerbränt byggnad, hus... Jag hittar honom fucking inte!” han grymtade till och drog frustrerat handen genom sitt hår. Alla var snabbt framme vid honom för att inte låta hans ilska gå överstyr samtidigt som jag stod där som ett fån och försökte pussla ihop allting. Skogen, nerbränt byggnad, hus.
Jag kunde inte sätta fingret på det. Alla ord snurrade runt i mitt huvud om och om utan att jag fann vad jag sökte.Nerbränt byggnad, nerbränt byggnad, nerbränt byggnad… det var något extra med det. Kanske att Victoria hade kraften att kunna sätta eld på saker? Eld på saker.
”Lagerhuset.” mumlade jag innan mina ögon spärrades upp och jag repeterade samma ord högre.
”Vad sa du?” frågade Cody och slängde huvudet mot mig precis som jag gjort mot Lucas förut. ”Han befinner sig på lagerhuset. Den Victoria brände ner. Den som befinner sig i skogen. Den som är nära Kayla och Slyders förra hus.”
Allting klarnade i min hjärna samtidigt som orden flödade ut ur min mun. Cody tappade fokus och tittade förvånat på mig i några sekunder innan hans ansikte stelnade och han nickade varsamt. ”Vad väntar vi på då?” frågade Kevin och väntade inte ens på svar innan han försvann ut ur huset. ”Vi har inte ens ett plan.” muttrade Rick men försvann han lika snabbt efter Kevin. Jag behövde någonting att hända. Ett tecken på att saker skulle ändras. En anledning att fortsätta. Jag behövde hopp. Och det fick jag nu.
”Ni tre stannar här.” sa jag stelt till Victoria, Lucas och Cody. Detta kunde vara en lika stor fälla för oss som det var för Justin. Vi behövde några som skulle stanna kvar och vakta huset.
-

”Vi måste dela upp oss.” jag var frustrerad över att Rick fortfarande försökte komma på en plan trots att vi stod mitt i skogen. Vi var mer än halvvägs och han strulade fortfarande – inte bara med sina tankar utan med mina och Kevins också.
”Jag tar rakt fram, du tar vänster och Kevin tar höger. Vad är det som är så svårt?”  
Jag var tvungen att ta initiativet om jag ville se Justin igen. Justin var min första prioritet nu och jag skulle hitta honom även om jag riskerade livet. ”Jag måste tänka på era liv också.” svarade Rick och jag himlade med ögonen. ”Du vet att jag skulle riskera mitt liv för Justin vilken tid på dygnet som helst.” jag började gå framåt och kände hur hans kraft började omsluta mig för att få mig att gå tillbaka. Genast blev jag mycket stelare. Det var aldrig en enkelt match att stå emot en fighters kraft samtidigt som man rör sig – någonting jag upplevt många gånger.
När jag inte längre kunde känna Ricks kraft slappnade jag av och tog upp farten. Jag visade mig självsäker framför andra men i ensamheten var jag som en flicka som tappat bort sin mamma i affären. Min värsta rädsla var att Justin skulle skadas eller… - ordet var för kraftfullt för att tänka men jag tvingade mig själv - … dö på grund av mig. Han behövde inte gå igenom detta – han behövde inte leva sitt liv i en ständig fara genom att vara med mig. Han skulle egentligen inte ens vara med mig.
Frustrerat lyfte jag handen för att ta bort hårstråna som vajade fritt framför mitt ansikte i den svala brisen – men jag var inte redo att känna det blöta vid min kind. Det blöta som även kallades tårar.
”Dom saker du gör med mig Justin.” snyftade jag och tog upp farten ännu mer. Dom här svaga stunderna skulle sparas till senare. När jag var ensam.
Det vita huset som var halvförstört tonade upp sig framför mig efter några flera minuter. Det huset som Kayla tidigare hade bott i tillsammans med Slyders. Jag visste egentligen inte varför jag kom hit – det var en liten chans att han ens skulle befinna sig här. Det var för synligt. Det bästa altenativet var att leta efter honom någonstans i skogen – men mina instinkter drog mig hitåt.
Jag var inte beredd på den plötsliga stenen vid min fot och snabbt föll jag med ansiktet före ner på marken. Jag kände gruset sprida sig i mitt hår och ansikte. ”Alltid min otur.” muttrade jag och började kravla mig upp med hjälp av händerna. Järnlukten spred sig i min näsa av jorden som var nästintill fastklistrad på mitt ansikte. Oron spred sig i varje nerv i min kropp och jag började genast undersöka mina händer som var fulla med blod. Men det var inte mitt. Sakta följde jag den röda spåret tills mina ögon fastnade på trappstegen vid dörren som var minst tjugo meter ifrån mig. Och där… just där, låg killen jag skulle ge upp mitt liv för.
Jag spillde inte enda sekund innan jag var uppe på fötterna och började springa och slutade inte förrän jag var vid hans sida.
Hans kropp täcktes inte längre av skinnjackan han tidigare hade haft utan bara den vita T-shirten som var uppriven och alldeles blodig. Han hade flera blåmärken och sår på ansikten och ännu flera på armarna. Tårarna började stiga i mina ögon men jag lät inte en droppa spillas. Jag fokuserade snabbt på hans bröstkorg som rörde sig. Det kändes som det blev långsammare och långsammare för varje höjning och sänkning den gjorde.  ”Varför måste det värsta hända dig?” min röst var knappt hörbar men lät ändå tydligt i tystnaden omkring oss.
Jag lät min hand glida till hans knutna näve. Jag ville känna hans hand i min igen även om vi var under dåliga omständigheter. Jag behövde hans närhet. Sakta öppnade jag hans näven och mina ögon fann genast den dubbelvikta pappersarken.
”Detta vad som händer när du inte lyssnar – B”

---

The drama is back! Inte för att den slutade då - but you get it. ;) Perfekt svengelska där.
Anyway, ni märkte nog att jag aldrig nämde vem tjejen var i kapitlet men det kommer. Om ni inte förstod det - kanske var otydlig - så var det då tredje fightern.
Jag hoppas jag verklig fick tillbaka erat intresse då dom senaste kapitlarna var mest fyllda med tankar från Justins sida.
Från en sak till en annan...
Jag har valt Scarlett - tjejen i headern - av en anledningen och jag har redan förklarat den.Jag har fått mycket kritik för henne och någon/några vill att jag ska byta ut henne. Tyvärr kommer det inte hända då jag planerade att ha henne som huvudkaraktär redan från första början. Det var sista gången jag skriver detta så jag hoppas ni accepterar det.
-

Fråga: Någonting ni ser framemot extra mycket under höstlovet?
Mitt svar: Ingenting spännande kommer hända i mitt liv, lol - förutom flyttningen imorgon (måndag.) :P Annar kommer jag säkert bara sitta framför datorn och läsa & skriva noveller, typ. 

Previously: 
Det fick skuldkänslorna att minska men allt kom ändå till ytan. Min bättre röst sa att det var mitt fel att han börjat igen, men ändå kunde jag inte låta bli att stöna när jag kände Mates tunga på min varma hals. ”Ska vi gå till någon mer privat ställe?” hans röst vibrerade mot den känsliga huden på min hals och fick lusten att sprida sig i min mage. ”Det beror på vad du ska göra…” min röst kvävdes i ett stön men han hörde mig ändå, för snart fick jag ett acceptabelt svar.
”Allting förutom kyss på läpparna.”

Ingens perspektiv:
Hon var inte alls den som klarade sådana här ’områden’ bäst. Hon försvann i stundens hetta precis som Rick trodde att Kevin och Cody skulle göra.
Uppdraget gled likt sand genom hennes fingrar… någonting hon inte tänkte på.

Justins perspektiv:
Lamporna ändrade arbete och började blinka istället för att bara röra sig runt i den dunkla salen. Rök föll ut mot marken och gav atmosfären en mystisk stämning. Ljudvågorna skickades hårt mot mina trumhinnor av den pumpande basen i musiken. Precis som om det ljudet inte var nog, skrek och skrattade folkmassan samtidigt som dom dansade.
Jag satt ensam vid en av dom få soffgrupperna med shotsglas och flaskor framför mig. Ölburkar låg även utspridda här och där. Killarna hade snabbt försvunnit efter att dom fått i sig några klunkar alkohol, i jakt på någon som skulle sätta fart på kvällens aktiviteter. Sex.
Citaten bros before hoes gällde inte längre hos oss. Det kändes snarare tvärtemot. Hoes before bros. Men brydde jag mig? Nej.
Så deprimerad och tankspridd jag var, hade jag suttit kvar och slängt i mig flera mängder dricka. Den ena starkare än den andra. Trots det var jag inte ett dugg full.
Tystnaden hade blivit min attityd. Jag pratade inte längre och slängde inte ur mig det första som kom upp när vi var på affärer, när vi var hemma eller ens i skolan. Mina handlingar gjorde allt lika bra som orden tidigare hade gjort.
Jag rullade in läpparna och vände bort blicken från dansgolvet när jag såg hur hororna tryckte deras bakdel mot någon random kille. Deras klänningar var minimala och man såg snabbt hur dom inte ens försökte dra ner den. Om sanningen ska fram så var jag inte äcklad – det var sexigt. Och det var just det som var problemet. Det var sexigt. Det fick mina jeans att bli snäppet tightare och lusten att byggas upp i mig. Jag behövde någon att ta hand om det problemet, och hur gärna jag än ville dra ut någon random tjej – hora – från dansgolvet och få henne att arbeta med min kropp, så kunde jag inte. Inte när jag visste att Scar var i samma club och kanske kunde se varenda en av mina handlingar. Hur lite jag än ville erkänna det så kändes det som om jag skulle vara otrogen mot henne, även om jag gjort det flera gånger sedan vårat uppbrott. Vid stunderna då hade det känts rätt men inte nu.
På sätt och vis hade jag gått vidare men samtidigt inte. Jag var lika fast vid henne som första veckan i vårat förhållande, men jag kunde inte bara sitta tillbaka som om ingenting hade hänt. Jag var född till att vara en player och hur kontrollerad jag än verkade vara så gällde det bara när jag hade haft Scarlett vid min sida.
Hennes namn sved i halsen – värre än vad vodkan hade gjort. Hon hade ingen aning om hur värdelös hon fick mig att känna mig.
Jag behövde en smärtlindring – hur kort eller lång som helst. Spelade ingen roll. Jag levde i stunden och inte en minut bakåt i tiden eller en minut framåt.
Jag orkade inte längre, jag var ett litet snäpp från att totalt kvalificeras som en deprimerad person. Inte att jag skulle skära mig och bullshit like that, men att jag isolerade mig och pratade endast när det var nödvändigt.
Jag blev förvånad för första gången på länge när mina tankar bara la av med en enkel skakning på huvudet. Jag hade alltid behövt dränka mig i droger, tjejer och alkohol för att få en stunds ro. Ett lättad suck lämnade min strupe och jag slöt ögonen i några sekunder och lät mig själv att njuta av tystnaden i huvudet. Jag visste inte vad som hade hänt för att jag skulle slippa tankarna såhär enkelt. Var det att jag såg hennes utanför?
Var det hur jag hörde hennes röst?
Var det musiken kring mig som hade lyckats tränga in?
Vad det än var så var det bra.
Jag öppnade ögonen snabbt igen då det aldrig kändes rätt att inte se den fulla allmänheten. Men det skulle ha varit någonting jag inte gjort. För i samma sekund som mina ögon drog in omgivningen så drog dom även in den lila klänningen när spotlighten landade mot baren. Det var inte vilken lila klänning som helst – utan Scarletts. Och hon var inte själv.
Allt lugn inom mig vart som bortblåst. Mina tankar började skölja över mig likt rinnande vatten. Fast denna gång var dom dubbelt så många – dubbelt så kraftiga.
Hela kvällen hade jag letat efter henne, varit orolig att någonting skulle hända henne. Men det hade bara varit i onödan. Hon hade varit upptagen med att ha tungan nere i halsen på någon okänd kille, för att ens bry sig om mig eller ens lägga en tanke på mig.
Bilden på hur hon  och den svarthåriga killen delat en kraftig kyss åkte runt likt et trasigt bandspelare framför mina ögon.
Min kropp reagerade annorlunda på det jag nyss sett. Jag var inte van vid att känna denna smärta. Det här var dubbelt så värre än att höra och se när hon gjorde slut med mig.
Hur mycket jag än respekterade hennes så kunde jag inte stoppa tanken att flasha förbi min hjärna. Hade hon sexaffärer? Var hon otrogen?
Det hela skulle falla på plats då. Hennes konstiga beteende, hennes frånvaro, scenen utanför klubben… varför hon gjorde slut med mig. Allt.

Vakten släppte in killarna vi låtit gå före efter ett snabbt ”Namn?” utan att ifrågasätta om varför vi flyttade oss bakåt i kön. Min uppmärksamhet släppte vakten och jag vände mig om men blev snabbt besviken när hon inte längre var kvar. Snabbt började jag pendla med ögonen mellan alla möjliga ställen men slutade genast när jag hörde hennes ängel lika röst, närmare än väntat.
”Finns allting där inne?” Hon mumlade någonting otydbart innan det.
”Allt är klart Scar. Gör det fort bara.”
Jag mötte hennes rygg knappt en meter ifrån mig och hann se hennes nickning innan hon gick in genom ingången.

Blodet började snabbt cirkulera inuti min kropp och mina andetag började lämna min strupe likt väsningen.
Justin, du äger henne inte.
Låt henne göra vad hon vill.
Jävla bitch gjorde bara slut med dig för att hon varit otrogen.
”Håll käften.” muttrade jag och begravde huvudet i mina händer. Precis som allt annat i min kropp var rösterna inte heller överens. Dom röster jag inte haft på länge. Dom röster som fått mig i trubbel varje gång. Men värst av allt med dom rösterna var att dom var mina egna tankar.
Av ren frustration böjde jag mig framåt och tog upp ett shotglas som var fylld till toppen och hällde det i mig. Jag kände inte när den egentligen starka vätskan rann ner genom min strupe.
Det behövdes mer än två vodkaflaskor för att göra mig full nuförtiden. Min kropp hade vant sig vid mängden alkohol jag hällt i mig varje dag i veckor. Det skadade mig inte fysiskt men psykiskt . Min lever tog stryk vid varje mäng gift – så kallad alkohol jag hällde i mig. Men än en gång - brydde jag mig? Nej.
Jag behövde en tankedämpare som inte gav mig en hög skuldkänslor dagen efter.
Jag kunde inte längre hålla koll på mängden droger jag slängde i mig. En överdos och jag skulle vara död. Fast det är troligare att jag skulle få en kula genom bröstet än att jag råkar röka på.
Frustrerat drog jag handen genom håret och tog upp ännu ett glas med genomskinlig vätska.
Jag la tillbaka den tomma glaset efter två sekunder med en hård smäll på bordet. Det var som pricket över i:et för att jag skulle stelna till och börja tänka osammanhängande igen.
Jag trodde det hade varit riktigt. Jag och hon. Det hade varit riktigt för mig. Hur töntigt den än klingade i mina öron just nu så älskade jag henne. Jag gör det fortfarande.
Höga skratt och rop som skiljde sig från mängden drog mig tacksamt tillbaka och jag fann genast killarna vid bordet med fem tjejer bredvid sig. Två blondiner och tre brunetter.
Alla tio verkade skratta åt någonting Damon hade sagt för killarna slog till honom i bakhuvudet och tjejerna klängde på honom.
Alla började snabbt fylla den halvmåne-formade soffan som jag endast suttit på tidigare, när skrattsalvorna lagt sig. En av blondinerna satte sig oblygt ner i mitt knä och utan att bry mig ett skit över vad som skulle hända nu, la jag armarna vid hennes höfter och särade på benen för att kunna känna hennes bakdel vid mitt paket.
Jag brydde mig inte om att fånga upp hennes namn eller dom andra tjejernas när Carlos började presentera mig för dom. Ilskan över bilden med Scarlett och killen jag tidigare sett – hade bildat en stark eldslåga – även kallad ilska – inom mig som inte skulle släckas inom dom närmaste timmarna. Just nu behövde jag bara någon som raderade mina tankar för en stund – men min plan skulle bli verklig senare.
”Man, har du druckit allt?” skrek Damon besviket och vände dom tomma vodka flaskorna upp och ner. Några få droppar lämnade glasstrupen innan han slängde flaskorna tillbaka på brickan. Jag behöll min mun stängd och lutade mig bakåt i soffan med en enkel axelryckning och försvann än en gång in i mina tankar som inte ens hade en röd tråd.

Sekunderna tickade vidare och blev minuter.
Tjejen i mitt knä som tidigare visats självsäker började bli en bitch och jag var inte på humör att behöva handskas med henne. Hon skulle ha varit rejält bra i sängen, då hon klart och tydligt visat det när hon gång på gång hade rört sina höfter i cirkelrörelsen tidigare. Men lusten hade släckts precis som ilskan och ersätts med en känsla jag känt många gånger dom senaste veckorna. Sorg.
Damn it! Jag är en jävla pussy.
Instinkterna tog över och genast fnös jag högt. Jag drog ner blondinen från mitt knä och började röra mig mot utgången utan att bry mig om killarnas rop plus blondinens efter mig. Jag började gräva efter cigarettpaketen jag visste fanns i min ficka och lirkade upp den sekunden efter.
Med en enkel rörelse stoppade jag en cylinderformad cigaretten mellan mina läppar och tände på den när jag stod i den svala morgonsluften. Röken började snabbt pysa ut från mellan mina läppar.
Ett tunt lager som tidigare bildats på min panna av värmen raderades snabbt och jag drog et ett djupt andetag från näsan.
Jag skulle klara mig i max tjugofyra timmar till innan helvetet bröt ut och allting jag hade och jobbat för skulle sättas på en tunn linje. Jag hade fucking litat på henne. Jag hade älskat henne. Jag hade blivit en människa för henne. Och allt det gav ändå ingenting i slutändan.
Jag skulle ställa henne mot väggen. Och denna gång skulle jag inte fega ur.

 

 

Previously:
Jag hade gjort alla dessa saker med honom och nu var han borta. 
Jag var inte mig. Livet var inte samma sak, mitt hjärta var inte samma ... Det skulle aldrig vara så igen. Men det skulle bli bättre – för honom. Tiden läker alla hans sår. För mig skulle det föralltid vara kvar – han var min själsfrände, min andra hälft. Jag skulle aldrig glömma honom.
Varje dag är ett minne. 
Allt jag kan leva på är minnen, men det är den bästa delen.
 Jag kan leva med dessa goda minnen jag skapade med honom, bära dom med mig för evigt, och släppa det dåliga. Så när jag skulle se tillbaka – jag skulle se bra.

---

2 vecka senare – Torsdag, 27:e September 
Justins perspektiv:
Min blick var fastklistrad på marken. Asfalten var lika svart som himlen, och ibland steg avdunstade  små vätskemoln här och där. Det måste vara nylagt.
Trädens blad prasslad mot varandra i samband med dom kalla brisarna som drog in. Det fanns högar med bruna löv som tappat livet under träden. Jag tryckte händerna i mina jackfickor och böjde huvudet längre ner,  tills det gjorde ont i nacken av spänningen. Det kändes bra på något sätt.
Samtal på samtal yrde omkring mig men jag deltog inte i någon av dom. Jag hade ingenting att säga. Fortsatte bara att stirra ner i marken.
Kön gick långsamt framåt och jag förbannad Carlos tusen gånger om för att han glömt VIP-passen. Om han hade tänkt snäppet längre skulle jag vara inne i salen och vara stenfull nu. Glömt alla mina bekymmer.
Det var torsdag. Fjorton dagar sedan sista gången jag såg henne.
Jag minns hur hon hade vänt sig om och gått mot utgången. Jag minns allting i detalj. Hur hennes hår hade fladdrat bakom henne, hur hon hade tagit upp mobilen, hur hon med inte ens en blick hade satt sig i bilen och kört iväg från skolan. Från mig. Jag hade tappat allting då och slagit till närmaste vägg. Hårt. Precis som jag kände med smärtan i nacken nu kände jag med den i handen då. Det var nog det enda som hållit mig från att storma ut och sätta en kula i närmaste person. Det var så jag hanterade smärtan om den inte längre gick att dränka i sex och alkohol. Få andra att lida.
Jag visste inte om jag skulle vara lycklig, glad, arg, eller bara gräva ner mig i ett hål med sorg.
Jag tror jag inte ens visste hur man skulle vara glad eller lycklig längre. Det lät så dött. Jag visste att det var för bra för att vara sant.
”Titeln Biebers girl är klistrad på mig och alla vet vem jag är.”
”Jag fick dig där jag ville och nu behöver jag dig inte längre”
” Du är värre än Cassandra!”
”Äntligen fick jag in lite vett i båda era nöthjärnor.”
Ett väsande läte lämnade plötsligt min strupe och jag tjänade ett par blickar från dom närmaste personerna. Allt hon sagt – allt hon gjort. Det var ett stor lögn. Vi delade på kärlek. Du tog kär  jag tog lek.
Jag borde hata henne, men jag kan inte. Jag hatade henne i den sekund jag lät orden falla ut ur min mun i skolan då. Men det var det – bara fem minuter innan allting blev motsatsen.
Frustrerat drog jag handen genom håret. Ånger. Det var ordet jag letade efter. Det var vad jag kände. Ett jävla tyngd med ånger. After all you can run, from what’s inside you.
Bullshit! Det var vad det var! Det börjar jaga en och slutar inte förrän man är fången i sin egna kropp igen. Bland alla fucked up känslor.
”Namn?”
”Bieber.” muttrade jag stelt och stoppade händerna djupare in i mina fickor. Vakten gav mig en lätt nick.
Vi var på någon random club. Killarna hade fått nog av mitt drickande och rökande hemma så dom hade tagit mig hit. Det perfekta stället. Sarkasm droppade från orden.
Jag vände upp blicken och tittade upp på vakten som var några centimeter längre än mig. Jag såg hur han skulle säga någonting när ljudet av ett par däck som bromsade kraftigt på asfalten avbröt honom. Jag lät blicken snabbt glida mot gatan precis som dom flesta andra hade gjort. Det yrde svaga moln av rök från däcken av den kraftiga bromsningen men det försvann – precis som resten av omgivningen – när mina ögon fokuserade på den svarta Lamborghinin jag så många gånger sett tidigare. Jag zoomade in med ögonen i dom tonade glasrutorna men såg inget annat än reflektionen av tegelbyggnaden som tillhörde klubben. Ljuset studsade framochtillbaka mellan den blanka ytan och lamporna.
En minut gick, två minuter, tre minuter, hela fem minuter gick och ingenting hände. Ingen steg ut ur bilen, ingen steg in i, ingenting. Känslorna fortsatte ändå att bombardera mig.
Alla började återgå till sina samtal när dom tappat intresset för vad som skulle hända, men inte jag.
Den bilen tillhörde klart och tydligt henne. Varje gång jag sett den, har hon stigit ut ur förarsätet – ingen annan.
Jag kände hur min kropp spände sig av alla känslor som var lika främmande som människorna omkring mig.
Jag skulle trycka upp henne mot väggen och få alla mina svar. Alla svar jag väntat på i mer än tre veckor. Jag behövde det. Men inte nu, det skulle vara för riskfyllt.

Alltid lika feg.

Mina inre tankar fick mig att sluta ögonen. Jag var inte feg.
”Bro? Din chick är här.” jag spärrade upp ögonen av Carlos mening men svarade honom inte. Det var fel. Jag kunde inte svara honom.
Mina andetag fastnade i strupen när jag märkte hennes perfekta kropp som bar en lila klänning. Hennes lena hår som fladdrade i vinden. Hennes felfria ansikte som hade ett tunt lager med smink. Henne.
Allt mitt mod sjönk. Allting jag skulle säga och fråga henne försvann med brisen.
Vakten harklade sig bakom mig och då förstod jag att jag hade stått och stirrat ett bra tag. Jag försökte säga någonting men min strupe var fortfarande igentäppt.
Jag slängde bak huvudet mot Damon och han förstod genast min blick och tog ett steg tillbaka. Automatiskt följde resten av killarna, inklusive mig efter. Killgruppen bakom oss sa inget utan förstod hinten och gick före oss.
Vakten släppte in dom efter ett snabbt ”Namn?” utan att ifrågasätta om varför vi flyttade oss bakåt i kön. Min uppmärksamhet släppte vakten och jag vände mig om men blev snabbt besviken när hon inte längre var kvar. Snabbt började jag pendla med ögonen mellan alla möjliga ställen men slutade genast när jag hörde hennes ängel lika röst, närmare än väntat.
”Finns allting där inne?” Hon mumlade någonting otydbart innan det.
”Allt är klart Scar. Gör det fort bara.”
Jag mötte hennes rygg knappt en meter ifrån mig och hann se hennes nickning innan hon gick in genom ingången.
Göra vad fort?

Scarletts perspektiv:
Tidigare samma kväll.
Jag pillade på fransarna till prydnadskudden samtidigt som min blick gled spänt mellanden den påslagna TV:n som spelade ett gammalt avsnitt av Grey's Anatomy, och Rick.
Han satt rakryggad framför mig och hade laptopen i sitt knä som han scrollade och skrev intensivt på. Jag suckade för hundrade gången dom närmaste tio minuterna och lät blicken fastna på TV:n där en patient höll på att opereras. Äcklat rullade jag in läpparna in i munnen samtidigt som jag inte kunde neka den faktum att jag kände mig en aning imponerad. Det måste ta tagit dagar för att bara fixa denna scen och få den verklig. Om man skulle befinna sig där så skulle hälften av rummet se ut som ett äkta operationsrum och den andra hälften skulle vara fylld med kameror och människor som filmade ur olika vinklar. Imponerande som sagt.  
”Jag har det!” utbrast Rick och tryckte en sista gång på entertangenten.
Dom andra som befunnit sig tidigare i köket kom in till vardagsrummet och satte sig på någon av sittplatserna i soffgruppen.
Mitt hjärta började dunka hårdare i bröstet när jag såg hur Rick lutade sig över datorn för att snabbt läsa tyst för sig själv vad det nu stod. Jag var nervös över att ryktena kanske var rena lögner.
Mina tankar fladdrade bakåt till morgonen – en tid jag tänkt mycket på idag.

Jag steg sakta ner för trapporna och gick sedan raka vägen till köket då Kevins röst hade ekat högt mellan väggarna – som väckt mig – och informerat oss om att vi skulle samlas i köket. Klockan var inte mer än tio så att jag var irriterad var en underdrift.
Skolan var inte längre något altenativt för mig – enligt mig. Cassandra skulle trakassera mig, lärarna skulle rabbla upp onödiga saker, och Justin skulle vara där. Min värsta mardröm.
”Vad gör ni?” muttrade jag och satte mig vid barstolen framför Lucas.
”Vi har hittat henne.”
”Hittat vem?” jag la ner huvudet på den svala bänkskivan som fick sömnen att sakta tona bort ur kroppen, samtidigt som jag inväntade Kevins svar.
”Tredje black  fightern.”

”Hon befinner sig på Zouk.” Ricks röst drog mig ut ur mina tankar och jag nickade genast uppmärksamt. ”Varför? Aj bro, what the fuck?” Cody började massera sitt bakhuvud och jag himlade med ögonen.
”Det är för att du ska lyssna utan att ifrågasätta.” muttrade Kevin och slog honom en gång till i bakhuvudet innan han nickade åt Rick i en gest att han kunde fortsätta.
”Hon har jobbat där dom senaste veckorna. Hon börjar sitt skift vid tio och slutar vid tre.”
”Vad jobbar hon med?” frågade jag och drog handen genom håret. Jag struntade i Kevins anklagande blick. ”Jag vet inte, det kommer vara ha sin del i ditt uppdrag.”
Jag sköt upp ögonbrynen i en förvånad gest. Varför inte Kevin? Cody? Eller tillochmed Victoria?
”Du är den bästa vid sådana ’områden’ och kan hantera situationen bäst utan att börja följa någon person med blicken och sedan glömma uppdraget.” Rick slängde ett anklagande blick på Kevin och Cody och båda tittade genast ner i sina knän med små flin. Förvånar det mig? Nej.
”Visst, men hur kommer jag in? Jag är under arton.”
Precis som alltid var inte Rick ett dugg tagen av mina frågor – han var alltid förberedd.
”En av mina gamla vänner, fighter, är vakt där. Jag har redan förvarnat honom och förklarat allting. Du kommer komma dit och han kommer släppa in dig utan att ifrågasätta, men du måste säga ditt kodnamn.” imponerat nickade jag.
”Du hittar fightern, tar reda på information och sen är det klart.”

Jag vände och vred på mig framför spegeln så jag kunde studera min lila klänning ur alla vinklar. Spets täckte ytan som syntes och den vara axelbandslös. Mitt hår låg smårufsigt, och mitt smink var perfekt gjort uti varje kant.
Jag kände mig nöjd med det jag lyckats framgå på fyrtiofem minuter. Med en sista blick tog jag på mig mina svarta klackar och började gå ut ur rummet.
Huset var tomt då Victoria och killarna var och tränade. Jag hade fått all information och saker jag behövde innan dom stack.
Det var länge sen jag faktiskt var på ett uppdrag, nu när Justin inte längre är med i bilden. Sting av smärta bröt sig in i den pirrande känslan i magen och jag stannade genast upp i mina steg och tog två djupa andetag. Jag skulle glömma honom ikväll.

”Du hittar fightern, tar reda på information och sen är det klart.”
Ricks ord klingade i mina öron samtidigt som jag körde dom sista kilometern för att komma fram till klubben. Det låg mitt i Stratford och har funnits där ett bra tag. Konstigt att jag inte hört talas om den. Småbesviken snörpte jag på munnen och justerade min position i lädersätet.
Blodet i min kropp började röra sig snabbare då jag lät mig slukas i musikens tempo som börjat höras.
Jag lossade trycket på gaspedalen när jag närmade mig och började söka runt med blicken genom folkmassan som fanns på utsidan efter någonting misstänksamt. Men aldrig har jag sådan tur.
Min underläpp började darra och svetten började bildas i mina händer när jag plötsligt skymde den muskulösa kroppen, det bruna håret som var perfekt uppspikat, dom välkända kläderna. Min kontroll över bilen började släppa när jag såg honom lyfta huvudet mot vakten och mumla någonting. Jag kastade huvudet framåt och tryckte hastigt på bromsen för att inte krocka in i den okända bilen framför mig.
Det kan inte vara sant. Han kan inte vara här. Jag kommer inte kunna behålla koncentrationen. Fightern är här! Jag började få panik. Utan att jag bad om det slöts mina ögon och jag började ta tunga andetag.
Atmosfären i bilen kändes plötsligt så varm och jag ville bara slänga mig ut, något jag inte kunde. Jag kunde inte röra mig. Min kropp vägrade lyda min hjärna och jag började skaka häftigt.
Flera minuter hann gå och jag kände hur dom vita fläckarna från insidan av mina ögonlock började tona bort och skakningarna på min kropp raderades.
Jag är tvungen att göra detta. Inte bara för att fightern är min fiende utan för att det är mitt ’jobb’ att hålla människorna i säkerhet.
Justins säkerhet.
 Nej sluta!
Allas säkerhet. Alla!
Jag blev irriterad av den tredje rösten inom mig. Det fanns bara min röst och mina tankar, ingen tredje. Frustrerat drog jag handen genom håret och öppnade bildörren innan jag hann fega ur i en längre tid.
Med ett sista djupt andetag byggde jag upp min sköld igen, låste bilen och började gå upp till vakten. Jag kände blickarna på mig, även hans. Den var som låst på mig.
Ur ögonvrån såg jag plötsligt hur han vände huvudet mot någon av killarna och genast backade alla – inklusive honom – några steg för att låta en annan killgrupp gå före.
Jag skyndade på stegen när jag såg att han fortfarande inte kollade åt mitt håll och kom fram till vakten. ”Black Widow.” muttrade jag nästan intill ohörbart och såg hur han nickade.
”Finns allting där inne?” fortsatte jag lite högre och kände flera par ögon bränna märken i min rygg.
”Allt är klart Scar. Gör det fort bara.” sa – den fortfarande okända vakten – till mig och flyttade sig åt sidan så jag kunde komma in.
Alla ljud dämpas av musiken samtidigt som doften av alkohol och svett slår mig. Jag söker runt i den dunkla hallen men möts av inget annat än par som hånglar, dansar intensivt eller sväljer shots efter shots.
Jag himlar snabbt med ögonen och sätter jag fart mot baren för att dricka någonting, då incidenten där ute tagit alla mina krafter.
”Överraska mig.” flinar jag mot killen bakom disken då han möter min blick och är påväg att fråga vad jag vill ha. Han besvarar mig med ett bländade leende och tar snabbt ner tre flaskor som han börjar blanda. Under tiden söker jag runt med blicken efter några tecken på att en fighter verkligen finns här, men blev lika besviken som på utsidan. Jag måste gräva djupare.
”Varsågod.” bartendern ger mig ett av dom där halvleendena som får en att befinna sig uppe på rosa moln. Genast rodnar jag och kan inte vara mer tacksam än vad jag redan är för den dunkla belysningen.
”Jag bjuder.” skrämt tittar jag upp och möter en okänd kille. ”Du behöv-” han avbryter mig med en lätt huvudskakning och leende.
”Mate.” ett oförberett fnitter lämnar mina läppar och jag slår till mig själv inombords. En söt kille står framför dig och det första du gör är att fnittra!? ”Scarlett.” ler jag och struntar i min inre röst.
”Vad gör en vacker tjej som dig här? Ensam.”
”Det man brukar göra på klubbar.” säger jag och biter mig i läppen. Gosh han är så attraktiv.
Det solbrända ansiktet, det svarta håret, den muskelluppbyggda kroppen. Men inga känslor var blandade. Justin fanns alltid i mitt bakhuvud, och skulle äga den platsen ett bra tag framöver.
”En till?” han nickar mot min glas och jag upptäcker genast hur jag redan druckit upp det mesta. Jag skakar på huvudet och böjer huvudet så han inte upptäcker rodnaden på mina kinder. Detta var inte det Rick bad mig att göra. Med ett suck höjer jag huvudet och ska slänga fram någon ursäkt om varför jag inte kan vara kvar, när jag upptäckte hur hans ansikte var närmre än väntat. ”Va-ad gör du?”
”Det man brukar göra på klubbar.” han använde orden jag tidigare sagt. ”Ska jag sluta?” mumlar han när det knappt är två centimeter mellan våra läppar. Justin! Tänk på Justin! Vill du göra så mot honom?!
Äh, what the hell! Jag skakade på huvudet och kände genast hur hans läppar fann sin väg från min kind till min haka och ner till min hals. Något som förvånade mig då jag trodde han skulle kyssa mig.

Jag kände skuldkänslor men sköt snabbt bort dom. Tillskillnad från Mate som jag antar, säkert fått några drinkar i sig – gjorde jag detta medvetet. Alla känslor om hororna Justin hade haft sex med, all den mängd alkohol han druckit, alla droger han tagit. Det fick skuldkänslorna att minska men allt kom ändå till ytan. Min bättre röst sa att det var mitt fel att han börjat igen, men ändå kunde jag inte låta bli att stöna när jag kände Mates tunga på min varma hals. ”Ska vi gå till någon mer privat ställe?” hans röst vibrerade mot den känsliga huden på min hals och fick lusten att sprida sig i min mage. ”Det beror på vad du ska göra…” min röst kvävdes i ett stön men han hörde mig ändå, för snart fick jag ett acceptabelt svar.
”Allting förutom kyss på läpparna.”

Ingens perspektiv:
Hon var inte alls den som klarade sådana här ’områden’ bäst. Hon försvann i stundens hetta precis som Rick trodde att Kevin och Cody skulle göra.
Uppdraget gled likt sand genom hennes fingrar… någonting hon inte tänkte på.

---

JAG ÄLSKAR ER! ♥ Alla era underbara kommentarer på inlägget här nedan och kapitlet - ni gjorde mig helt tårögda. Jag tog mig tid och svarade på varenda en. Ni är så sjukt perfekta att det inte är sant - jag förstår inte vart jag har fått er ifrån! ♥
-
Detta kapitel blev nästan 3000 ord - vilket jag hoppas ni uppskattar!
Jag hoppas verkligen det står upp för era förväntningar. Vad tycker ni om Justins tankar och handlingar? Scarletts tankar och handlingar? Uppdraget? BTW - har några överraskningar pågång för er som jag hoppats på ut snart! 
Jag kommer bli överlycklig för varje kommentar jag får! ♥
-

Fråga: Går ni på någon sport? (Dans, innebandy, fotboll, basket, etc) - vet inte om jag haft denna fråga förut. =/
Mitt svar: Jag går inte på någon sport nu - har inte tid och är lat xD - men vill jättegärna börja på dans. We'll see about that! ;)

 

Previously:
Jag kände hur alla räddningslinor släppte mig och jag var ett milisteg från det svarta stadiet igen. Skuldkänslorna fyllde mig över alla tjejer jag hade legat med, all alkohol jag druckit, all marijuana jag rökt. 
Det röda håret såg mörkare ut och hade mer ton av vinrött. Hennes ögon täcktes av svarta glasögon. Den söta, tjejiga stilen hon alltid brukade bära hade nu ersatts av mer ”tuffare” kläder. Ett par svarta jeans smet längst hennes ben, och en grå hoodie syntes under hennes svarta skinnjacka. Det var det första och enda jag märkte. Hennes bröder bildade plötsligt en halvcirkel runt henne – gjorde det omöjligt för allmänheten att studera henne närmre. Hon hade ett spänt uttryck i ansiktet och stirrade endast på en prick längst bort i korridoren. Stunden kändes främmande. Hon kändes främmande.  Scarlett.

Previously:
Vem trodde hon att hon var?  Jag gör slut med tjejer när jag inte behöver dom längre – inte vice versa. Men hur mycket jag än funderade så var det en enda mening som snurrade i mitt huvud.
Vad är hon?

”Det har du inte med att göra. Vi båda har hemligheter som kommer komma upp till ytan någon gång, men just nu är inte den tillfället.” andades Scar fram tillslut och jag tystnar chockat.

Min blick lyftes upp och jag mötte den krossade spegelrutan. Tänk om den enda anledningen till varför vi inte kan gå igenom speglar är för att vår reflektion blockerar oss? Tänk om dom skyddar oss. Tänk om dom vet att den andra sidan är smärtsam och hemskt och dom försöker bara hålla oss borta från att korsa den linjen någon gång?
”Jag måste vara på fel sida av spegeln. ”mumlade jag raspigt och bröt blicken så jag istället stirrade ner i golvet. 
Kanske var jag reflektionen.

---

Justins perspektiv:
Måndag 10:e September
Jag borrade in huvudet djupare in i kudden och virrade täcket hårdare kring min kropp. Huvudvärken jagade mig dag och natt. Jag kände mig krossad. Som om någon hade satt en kula mitt i bröstet på mig och lät mig förblöda till döds. Jag hade inte satt min fot utanför sovrummet, om det inte var någonting nödvändigt som att gå på toa eller hämta ännu en öl som hjälpte mig radera mina bekymmer, i alla fall för några timmar innan jag somnade och dagen började om igen. 
Det hade gått exakt fem dagar. Fem dagar fyllda med helvete och ingenting annat. Att ligga isolerad från omvärlden i mitt sovrum gav mig tid att tänka och fundera över varför hon gjorde det. Varför hon gjorde slut. 
Jag skulle alltid från och med den sekund jag steg ut ur huset den dagen, undra vad jag gjorde för fel, förutom min livstid. Ibland önskar jag att jag låtit henne förklara. Ge mig ett grepp på varför hon bestämde sig sådär helt plötsligt.
På det sätt hon pratade – kall och uttryckslöst – så var inte rädsla det enda hon kände, som hon försökt övertyga mig om. Hon hade inte verkat ha en gnutta rädsla i sin kropp.
Jag rullade ett halvt varv i sängen så jag låg på rygg. Sakta öppnade jag ögonen i några sekunder innan jag slöt dom igen. Det hjälpte alltid. Att få in nuet in i hjärnan för några sekunder istället för det förflutna.
Veckan hade börjat om och jag hade tvingat mig själv att gå till skolan idag. Inte för att jag brydde mig om betygen – min framtid var redan planerad – utan för att helt enkelt få någonting annat att tänka på. Då menar jag inte plugget utan sex. Och Cassandra var ett perfekt sätt att just göra det på.
Jag skulle få skuldkänslor och skit men hellre det än att ligga kvar här. Jag behövde en tankeomställning. Få känna mitt gamla jag igen. Jag behövde bygga upp murarna – och denna gång inte låta henne bryta dom.
”Bro är du klar!?” Damons röst ekade genom väggarna. Ett suck lämnade mina läppar och jag muttrade någonting ohörbart, innan jag ställde mig upp och gick fram till spegeln.
Jag började dra handen genom det rufsiga håret tillsammans med gelé och slutade inte förrän varje hårstrå låg rätt. Jag hade vaknat för en timme sen, gått på toa och klätt på mig. Sedan minns jag inte mer, hur jag la mig tillbaka i sängen,  hur tankarna började överflöda min hjärna.
Jag drog ett djupt andetag och rynkade äcklat på pannan. Min andedräkt stank alkohol och jag hade bakfylla. Min hand tog upp tuggummipaketet från nattduksbordet och jag stoppade en i munnen.
Idéen av att gå till skolan nu var inte så lockande, men det skulle ge mig någonting bra i slutända – sex.
Skulle hon göra slut, så skulle hon inte heller förvänta sig något bönande över att hon skulle ta tillbaka mig från min sida. I alla fall inte så det syns. Inom mig skulle jag alltid böna och be att hon skulle ta tillbaka mig. 
Med en sista blick på den blanka ytan, vände jag ryggen mot spegeln och började småjogga nerför trapporna. Killarna stod vid dörren och hade sina blickar fast på mig. Jag anade toner av chock – som om dom egentligen inte trodde att jag skulle mena det jag sa igår kväll. Det skulle egentligen inte jag heller gjort. Jag hade varit full och kunde snabbt stå rakt. Jag följer med till skolan imorgon hade jag sluddrat fram precis innan jag däckat på soffan. Senare på natten hade jag vaknat och tagit mig i blindo upp till sovrummet och somnat om.
Jag tänkte in stanna kvar här. Fem dagar var tillräckligt.
”Sluta glo.” muttrade jag åt dom och började dra på mig mina svarta Supras. Först den högra sen den vänstra. 
Jag kände hur deras blickar lyftes från mig samtidigt som jag ställde mig rakt upp igen. Med ett enkelt svep drog jag på mig mina svarta Ray Bans. Sol eller inte – jag skulle ha dom.
Utan några flera meningslösa meningar tog vi oss ut till Mercedesen och Bruce började köra.
Jag glodde ut ur fönstret från passagerarsätet och såg dom onödiga detaljerna jag egentligen skulle ha struntat i. Som hur regnet och löven kolliderade med fönstret. Hur träden nästan var på väg att ryckas ut ur marken. Hur dom svarta molnen yrde runt på himlen. Onödiga detaljer.
Skogsområdena ändrades till hus och byggnader - efter en stund - som snart ersattes av skolan. 
Eleverna sprang in till ingången med böcker, jackor och väskor över huvudet i försök att skydda sig från det piskande regnet. I vanliga fall skulle jag ha skrattat åt deras meningslösa försök, men detta var inte ett vanligt fall. Detta var allting förutom vanligt.
Jag behöll mitt naturliga ansiktsuttryck och öppnade dörren då jag hörde Bruce röst. ”Vi är framme.”
Jag drog ett djupt andetag och förberedde mig mentalt för allt som skulle ske nu. All mumlade och skit, att möta henne igen, lärarnas förbannade röster som pratade non-stop.
Egentligen visste jag inte ens om hon skulle befinna sig i skolan. Jag hade varken orkat fråga killarna. För tillskillnad från mig så hade dom inte missat flera skoldagar.
Mina ögon forskade på den halvfulla parkeringen samtidigt som vi hastigt hade börjat ta oss till ingången. Men ingen svart Lamborghini eller en silver Fisker Karma syntes till. Jag visste inte om jag skulle glädjas åt det eller bara helt enkelt inte bry mig. Hälften av mig ville bara trycka upp henne mot väggen och få svar på alla mina hundra frågor medans den andra hälften inte ens ville se henne igen. Aldrig. Någonsin.
Jag småjoggade upp för trapporna för att komma snabbare till dom skjutbara glasdörrarna, med killarna bakom och bredvid mig.
Som om jag skulle döda någon här och nu, drog ett skräckfyllt sus genom hela korridoren och precis som jag förespått började mitt namn nämnas i flera samtalsämnen runtomkring oss. Jag himlade med ögonen bakom mina svarta Ray Bans och började gå långsamt framåt.
Mitt skal var obrytbart och hårt men jag kallsvettades av nervositeten som byggdes upp osynligt i min kropp.
Tänk om hon fått skjuts? Hon kanske fått en ny bil? Jag kunde svära på att jag såg någon Ferrari där ute på platsen hennes bil brukar vara parkerad.
Jag var några få sekunder ifrån att se hela stunden i slowmotion igen. Varje gång jag tänkte på henne, varje gång jag hörde hennes namn så återuppspelades den lilla meningen framför mig. 
”Vi delade på ordet kärlek. Du tog kär jag tog lek.”
Jag slöt ögonen och spände käkarna. Everything just turns into shit in the end. Jag visste inte hur många gånger jag gått igenom det utan att lära mig.
”Bro…?” 
Jag vred huvudet mot Carlos som gick på min vänstra sida och märkte hans nästan osynliga nick bakåt. Med höjda ögonbryn vände jag bak huvudet och kände hur alla känslor kom till ytan igen vid synen av den välkända, svarta Lamborghinin. Musklerna i min kropp slutade fungera och jag la genast en hand på Carlos axel för att inte falla ihop.
Mina andetag fastnade i strupen när tre dörrar slogs upp. Antingen var det bara tankarna i mitt huvud som lagt av eller så var det att eleverna inte pratade som orsakade tystnaden jag plötsligt kände. Tre personer steg ut – en efter en.
Jag vet inte varför – men på något sätt så kände jag mig besviken. Det var inget rött hår som började fladdra i vinden, eller några klackar som började klicka mot marken. Istället var det hennes bröder. Själva. Utan henne.
Utan att jag hann reagera fastnade deras blickar på mig av alla. Dom stelnade inte till, dom stannade inte upp, dom började inte prata. Det enda rörelsen dom gjorde – förutom att gå – var att ge Lucas en klapp på ryggen.
Deras kroppar kom närmre och närmre ingången där dom gick genom regnet – som lugnat ner sig en aning. Med en sista blick vände jag ryggen mot dom, precis som jag gjort med spegeln denna morgon, och började gå framåt. Time to begin and forget.

Ingens perspektiv:
En dag. Två dagar. Tre dagar, gick och Justin började så småningom slappna av. Det röda håret såg han inte längre. Den enda stund på dygnet han tänkte på henne var på nätterna när han skulle sova, då hjärnan var tom på annat. Det var också den värsta tiden. 
Hans fantasi spelade spratt med honom, och gav honom meningslösa men ändå skräckfyllda mardrömmar. Spelade ingen roll om han var full eller hög. Varenda gång, varenda natt kom dom.
Flera gånger ryckte han kraftigt ut ur sin sömn på grund av mardrömmarna. Dom handlade egentligen inte om någonting särskilt, utan var bara blankt. Varken svart, vit, röd, gul, grön eller lila. Inga färger, inga mönster. Endast ett suddigt moln av ljus så långt bort ifrån honom som möjligt. Varje gång han tog ett steg mot ljuset så tog han omedvetet två steg bakåt.
På dom ljusa timmarna föll han sakta men säkert tillbaka in i sina gamla rutiner. Sex och droger. Festerna var även på plats igen. Allting var normalt. Det var i alla fall vad han trodde. Han var inte heller den enda som gjorde det – eleverna, killarna, Caroline.
Dom sex personer som endast visste motsatsen och sanningen var även dom som satte allting i rullning.
Det var en torsdagsmorgon allting började vändas och vridas, puzzelbitarna föll isär…

Justin perspektiv:
Torsdag 13: September
Mina ögon gled från den ena tjejen bakdel till den andra genom mina tonade glasögon. Vissa märkte det och började fnittra, medan andra inte gjorde det. Ur ögonvrån såg jag hur varje person som gick förbi slängde ett extra ögonkast på mig och killarna.
Vi satt vid en av dom många bänkar som hade tillhörande bord vid skåpen. Damon och Carlos höll en okänd konversation – för mig – och jag fyllde i med hummande och mm-ande på dom rätta ställena.
”Bro lyssnar du ens?” frågade Damon och slog mig på axeln.
”Mhm.” mumlade jag och brydde mig inte ens om att slänga en irriterad blick på honom.
Jag satt med ryggen mot bordet och hade armbågarna som stöd på mina sidor. Varannan minut slängde jag en blick på det svarta skåpet närmast bordet vi satt vid. 1105. Hennes skåp.
Hur mycket jag än visste att hon inte skulle komma så kunde jag inte låta bli. Det var som en väckarklocka – för att stänga av det irriterande ljudet var jag tvungen att slänga ett ögonkast på skåpet.
Jag böjde överkroppen och la huvudet i händerna. Trötthet var ett underdrift – jag var utmattad. Dom sena festerna och dom tidiga morgnarna gick inte ihop. Jag visste inte ens varför jag gick till skolan. Jag kunde få mycket bättre sex, slippa alla läxor – som jag ändå inte gör – och slippa oroa mig var och varannan sekund över att möta henne. Men det var där det tog stopp. Jag ville möta henne. Jag ville se henne och verkligen bli säker på att hon menade allting hon sa.
Jag skakade lätt på huvudet och rynkade på pannan åt elevernas höga röster som ersattes av mummel.
”Hon är tillbaka.”
”Hur kan hon visa sig igen?”
”Det var på tiden.”
Jag kände mig ännu mer förvirrad när jag plötsligt hörde hur alla samtal dog ut plötsligt och ett par klackar klickade i takt mot golvet i en bekant takt. Hon är tillbaka. Allting klickade för mig.
Med några lätta blinkningar lyfte jag huvudet för att verkligen se så att det inte var min hjärna som spelade spratt med mig. Mina ögon fokuserade på ingången och jag stelnade till. Min kropp formades till en staty och jag skulle inte ha kunnat röra mig även om jag ville.
Jag kände hur alla räddningslinor släppte mig och jag var ett milisteg från det svarta stadiet igen. Skuldkänslorna fyllde mig över alla tjejer jag hade legat med, all alkohol jag druckit, all marijuana jag rökt.
Det röda håret såg mörkare ut och hade mer ton av vinrött. Hennes ögon täcktes av svarta glasögon. Den söta, tjejiga stilen hon alltid brukade bära hade nu ersatts av mer ”tuffare” kläder. Ett par svarta jeans smet längst hennes ben, och en grå hoodie syntes under hennes svarta skinnjacka. Det var det första och enda jag märkte. Hennes bröder bildade plötsligt en halvcirkel runt henne – gjorde det omöjligt för allmänheten att studera henne närmre. Hon hade ett spänt uttryck i ansiktet och stirrade endast på en prick längst bort i korridoren. Stunden kändes främmande. Hon kändes främmande.  Scarlett.

---

Jag hoppas jag inte tråkar ut er ännu, men det är nödvändigt med icke glada kapitel lite då och då. :P
Jag gör mina bilder i Photoshop - för er som undrade! :)♥
OMG OMG OMG 301 freaking besökare?!?! Gosh I love you ♥
Glöm inte att lämna en kommentar! ^^
-

Fråga: Har ni en PS dator eller Macbook? :) (Jag har slut på fantasi - ge tips på frågor)
Mitt svar: Jag har en vanlig PS. :P
-

LÄNKBYTE:

Hej babes!
Jag vet att det var ett tag sen ett kapitel kom ut, 4 dagar. Jag ska inte komma med någon lame ursäkt men allting har väl berott på skolan och att jag varit lat.
Har haft 4 prover på en vecka och gränsen är egentligen 2 prover per vecka. =/ Och så säger lärarna att vi ska följa regler – anyway. Jag har haft ledig tid på kvällarna men jag har bara slappat och knappt suttit vid datorn.
Jag ska skriva nu och hoppas få det klart. Jag lovar inte att det kommer idag, då jag oftast läser om kapitlet hela tiden och tar bort/lägger till saker. Men det är kanske 50% chans.
Love U! ♥

BTW: Fangilade ihjäl mig idag i skolan! Justins tweets + instagramfoton! ^^ Asdfghjkl!