Justins perspektiv:
Måndag 10:e September
Jag borrade in huvudet djupare in i kudden och virrade täcket hårdare kring min kropp. Huvudvärken jagade mig dag och natt. Jag kände mig krossad. Som om någon hade satt en kula mitt i bröstet på mig och lät mig förblöda till döds. Jag hade inte satt min fot utanför sovrummet, om det inte var någonting nödvändigt som att gå på toa eller hämta ännu en öl som hjälpte mig radera mina bekymmer, i alla fall för några timmar innan jag somnade och dagen började om igen. 
Det hade gått exakt fem dagar. Fem dagar fyllda med helvete och ingenting annat. Att ligga isolerad från omvärlden i mitt sovrum gav mig tid att tänka och fundera över varför hon gjorde det. Varför hon gjorde slut. 
Jag skulle alltid från och med den sekund jag steg ut ur huset den dagen, undra vad jag gjorde för fel, förutom min livstid. Ibland önskar jag att jag låtit henne förklara. Ge mig ett grepp på varför hon bestämde sig sådär helt plötsligt.
På det sätt hon pratade – kall och uttryckslöst – så var inte rädsla det enda hon kände, som hon försökt övertyga mig om. Hon hade inte verkat ha en gnutta rädsla i sin kropp.
Jag rullade ett halvt varv i sängen så jag låg på rygg. Sakta öppnade jag ögonen i några sekunder innan jag slöt dom igen. Det hjälpte alltid. Att få in nuet in i hjärnan för några sekunder istället för det förflutna.
Veckan hade börjat om och jag hade tvingat mig själv att gå till skolan idag. Inte för att jag brydde mig om betygen – min framtid var redan planerad – utan för att helt enkelt få någonting annat att tänka på. Då menar jag inte plugget utan sex. Och Cassandra var ett perfekt sätt att just göra det på.
Jag skulle få skuldkänslor och skit men hellre det än att ligga kvar här. Jag behövde en tankeomställning. Få känna mitt gamla jag igen. Jag behövde bygga upp murarna – och denna gång inte låta henne bryta dom.
”Bro är du klar!?” Damons röst ekade genom väggarna. Ett suck lämnade mina läppar och jag muttrade någonting ohörbart, innan jag ställde mig upp och gick fram till spegeln.
Jag började dra handen genom det rufsiga håret tillsammans med gelé och slutade inte förrän varje hårstrå låg rätt. Jag hade vaknat för en timme sen, gått på toa och klätt på mig. Sedan minns jag inte mer, hur jag la mig tillbaka i sängen,  hur tankarna började överflöda min hjärna.
Jag drog ett djupt andetag och rynkade äcklat på pannan. Min andedräkt stank alkohol och jag hade bakfylla. Min hand tog upp tuggummipaketet från nattduksbordet och jag stoppade en i munnen.
Idéen av att gå till skolan nu var inte så lockande, men det skulle ge mig någonting bra i slutända – sex.
Skulle hon göra slut, så skulle hon inte heller förvänta sig något bönande över att hon skulle ta tillbaka mig från min sida. I alla fall inte så det syns. Inom mig skulle jag alltid böna och be att hon skulle ta tillbaka mig. 
Med en sista blick på den blanka ytan, vände jag ryggen mot spegeln och började småjogga nerför trapporna. Killarna stod vid dörren och hade sina blickar fast på mig. Jag anade toner av chock – som om dom egentligen inte trodde att jag skulle mena det jag sa igår kväll. Det skulle egentligen inte jag heller gjort. Jag hade varit full och kunde snabbt stå rakt. Jag följer med till skolan imorgon hade jag sluddrat fram precis innan jag däckat på soffan. Senare på natten hade jag vaknat och tagit mig i blindo upp till sovrummet och somnat om.
Jag tänkte in stanna kvar här. Fem dagar var tillräckligt.
”Sluta glo.” muttrade jag åt dom och började dra på mig mina svarta Supras. Först den högra sen den vänstra. 
Jag kände hur deras blickar lyftes från mig samtidigt som jag ställde mig rakt upp igen. Med ett enkelt svep drog jag på mig mina svarta Ray Bans. Sol eller inte – jag skulle ha dom.
Utan några flera meningslösa meningar tog vi oss ut till Mercedesen och Bruce började köra.
Jag glodde ut ur fönstret från passagerarsätet och såg dom onödiga detaljerna jag egentligen skulle ha struntat i. Som hur regnet och löven kolliderade med fönstret. Hur träden nästan var på väg att ryckas ut ur marken. Hur dom svarta molnen yrde runt på himlen. Onödiga detaljer.
Skogsområdena ändrades till hus och byggnader - efter en stund - som snart ersattes av skolan. 
Eleverna sprang in till ingången med böcker, jackor och väskor över huvudet i försök att skydda sig från det piskande regnet. I vanliga fall skulle jag ha skrattat åt deras meningslösa försök, men detta var inte ett vanligt fall. Detta var allting förutom vanligt.
Jag behöll mitt naturliga ansiktsuttryck och öppnade dörren då jag hörde Bruce röst. ”Vi är framme.”
Jag drog ett djupt andetag och förberedde mig mentalt för allt som skulle ske nu. All mumlade och skit, att möta henne igen, lärarnas förbannade röster som pratade non-stop.
Egentligen visste jag inte ens om hon skulle befinna sig i skolan. Jag hade varken orkat fråga killarna. För tillskillnad från mig så hade dom inte missat flera skoldagar.
Mina ögon forskade på den halvfulla parkeringen samtidigt som vi hastigt hade börjat ta oss till ingången. Men ingen svart Lamborghini eller en silver Fisker Karma syntes till. Jag visste inte om jag skulle glädjas åt det eller bara helt enkelt inte bry mig. Hälften av mig ville bara trycka upp henne mot väggen och få svar på alla mina hundra frågor medans den andra hälften inte ens ville se henne igen. Aldrig. Någonsin.
Jag småjoggade upp för trapporna för att komma snabbare till dom skjutbara glasdörrarna, med killarna bakom och bredvid mig.
Som om jag skulle döda någon här och nu, drog ett skräckfyllt sus genom hela korridoren och precis som jag förespått började mitt namn nämnas i flera samtalsämnen runtomkring oss. Jag himlade med ögonen bakom mina svarta Ray Bans och började gå långsamt framåt.
Mitt skal var obrytbart och hårt men jag kallsvettades av nervositeten som byggdes upp osynligt i min kropp.
Tänk om hon fått skjuts? Hon kanske fått en ny bil? Jag kunde svära på att jag såg någon Ferrari där ute på platsen hennes bil brukar vara parkerad.
Jag var några få sekunder ifrån att se hela stunden i slowmotion igen. Varje gång jag tänkte på henne, varje gång jag hörde hennes namn så återuppspelades den lilla meningen framför mig. 
”Vi delade på ordet kärlek. Du tog kär jag tog lek.”
Jag slöt ögonen och spände käkarna. Everything just turns into shit in the end. Jag visste inte hur många gånger jag gått igenom det utan att lära mig.
”Bro…?” 
Jag vred huvudet mot Carlos som gick på min vänstra sida och märkte hans nästan osynliga nick bakåt. Med höjda ögonbryn vände jag bak huvudet och kände hur alla känslor kom till ytan igen vid synen av den välkända, svarta Lamborghinin. Musklerna i min kropp slutade fungera och jag la genast en hand på Carlos axel för att inte falla ihop.
Mina andetag fastnade i strupen när tre dörrar slogs upp. Antingen var det bara tankarna i mitt huvud som lagt av eller så var det att eleverna inte pratade som orsakade tystnaden jag plötsligt kände. Tre personer steg ut – en efter en.
Jag vet inte varför – men på något sätt så kände jag mig besviken. Det var inget rött hår som började fladdra i vinden, eller några klackar som började klicka mot marken. Istället var det hennes bröder. Själva. Utan henne.
Utan att jag hann reagera fastnade deras blickar på mig av alla. Dom stelnade inte till, dom stannade inte upp, dom började inte prata. Det enda rörelsen dom gjorde – förutom att gå – var att ge Lucas en klapp på ryggen.
Deras kroppar kom närmre och närmre ingången där dom gick genom regnet – som lugnat ner sig en aning. Med en sista blick vände jag ryggen mot dom, precis som jag gjort med spegeln denna morgon, och började gå framåt. Time to begin and forget.

Ingens perspektiv:
En dag. Två dagar. Tre dagar, gick och Justin började så småningom slappna av. Det röda håret såg han inte längre. Den enda stund på dygnet han tänkte på henne var på nätterna när han skulle sova, då hjärnan var tom på annat. Det var också den värsta tiden. 
Hans fantasi spelade spratt med honom, och gav honom meningslösa men ändå skräckfyllda mardrömmar. Spelade ingen roll om han var full eller hög. Varenda gång, varenda natt kom dom.
Flera gånger ryckte han kraftigt ut ur sin sömn på grund av mardrömmarna. Dom handlade egentligen inte om någonting särskilt, utan var bara blankt. Varken svart, vit, röd, gul, grön eller lila. Inga färger, inga mönster. Endast ett suddigt moln av ljus så långt bort ifrån honom som möjligt. Varje gång han tog ett steg mot ljuset så tog han omedvetet två steg bakåt.
På dom ljusa timmarna föll han sakta men säkert tillbaka in i sina gamla rutiner. Sex och droger. Festerna var även på plats igen. Allting var normalt. Det var i alla fall vad han trodde. Han var inte heller den enda som gjorde det – eleverna, killarna, Caroline.
Dom sex personer som endast visste motsatsen och sanningen var även dom som satte allting i rullning.
Det var en torsdagsmorgon allting började vändas och vridas, puzzelbitarna föll isär…

Justin perspektiv:
Torsdag 13: September
Mina ögon gled från den ena tjejen bakdel till den andra genom mina tonade glasögon. Vissa märkte det och började fnittra, medan andra inte gjorde det. Ur ögonvrån såg jag hur varje person som gick förbi slängde ett extra ögonkast på mig och killarna.
Vi satt vid en av dom många bänkar som hade tillhörande bord vid skåpen. Damon och Carlos höll en okänd konversation – för mig – och jag fyllde i med hummande och mm-ande på dom rätta ställena.
”Bro lyssnar du ens?” frågade Damon och slog mig på axeln.
”Mhm.” mumlade jag och brydde mig inte ens om att slänga en irriterad blick på honom.
Jag satt med ryggen mot bordet och hade armbågarna som stöd på mina sidor. Varannan minut slängde jag en blick på det svarta skåpet närmast bordet vi satt vid. 1105. Hennes skåp.
Hur mycket jag än visste att hon inte skulle komma så kunde jag inte låta bli. Det var som en väckarklocka – för att stänga av det irriterande ljudet var jag tvungen att slänga ett ögonkast på skåpet.
Jag böjde överkroppen och la huvudet i händerna. Trötthet var ett underdrift – jag var utmattad. Dom sena festerna och dom tidiga morgnarna gick inte ihop. Jag visste inte ens varför jag gick till skolan. Jag kunde få mycket bättre sex, slippa alla läxor – som jag ändå inte gör – och slippa oroa mig var och varannan sekund över att möta henne. Men det var där det tog stopp. Jag ville möta henne. Jag ville se henne och verkligen bli säker på att hon menade allting hon sa.
Jag skakade lätt på huvudet och rynkade på pannan åt elevernas höga röster som ersattes av mummel.
”Hon är tillbaka.”
”Hur kan hon visa sig igen?”
”Det var på tiden.”
Jag kände mig ännu mer förvirrad när jag plötsligt hörde hur alla samtal dog ut plötsligt och ett par klackar klickade i takt mot golvet i en bekant takt. Hon är tillbaka. Allting klickade för mig.
Med några lätta blinkningar lyfte jag huvudet för att verkligen se så att det inte var min hjärna som spelade spratt med mig. Mina ögon fokuserade på ingången och jag stelnade till. Min kropp formades till en staty och jag skulle inte ha kunnat röra mig även om jag ville.
Jag kände hur alla räddningslinor släppte mig och jag var ett milisteg från det svarta stadiet igen. Skuldkänslorna fyllde mig över alla tjejer jag hade legat med, all alkohol jag druckit, all marijuana jag rökt.
Det röda håret såg mörkare ut och hade mer ton av vinrött. Hennes ögon täcktes av svarta glasögon. Den söta, tjejiga stilen hon alltid brukade bära hade nu ersatts av mer ”tuffare” kläder. Ett par svarta jeans smet längst hennes ben, och en grå hoodie syntes under hennes svarta skinnjacka. Det var det första och enda jag märkte. Hennes bröder bildade plötsligt en halvcirkel runt henne – gjorde det omöjligt för allmänheten att studera henne närmre. Hon hade ett spänt uttryck i ansiktet och stirrade endast på en prick längst bort i korridoren. Stunden kändes främmande. Hon kändes främmande.  Scarlett.