Kategori: ✔ 3.New Moon
Chapter 24 - One last kiss
”Vet? Hur fan?”
”Det har gått flera månader, en omedveten människa skulle lista ut att vi har slut på det.” konstaterade Carlos.
”Whatever bro. Vi åker ikväll, får det och kommer tillbaka.” öppnade nu Matt munnen för första gången.
”Jag kör.” alla ryckte till och slänger huvudena mot Scar som står vid dörrkarmen i sina träningskläder. Hennes blick spänner sig extra in i mig och jag förstår genast att det är för att jag aldrig tagit upp detta.
”Du kan in-” hon klipper av Bruce snabbt med en isande röst.
”Jag vill möta vem det än är ni har affärerna med. Att riskera att ni åker själva finns inte ens på kartan.”
Jag försökte motargumentera men det kom inget ut. För i just den stunden slog det mig på riktigt – hon var lika kapabel till vår livsstil som vi var och kunde skydda sig själv.
Scarletts perspektiv:
Hon lyckas lura killarna men jag blev mer än säker på att könet var feminint efter endast några sekunder.
Det mörkblonda hårsvallet som av misstag fladdrade ut från luvan hon hade.
Den långa slimma kroppen.
Den välkända men ändå okända tonen djupt nergrävt i hennes röst.
Hur hennes händer började skaka när killarna sa något hon inte ”gillade.”
Ljuset som fanns i utkanten av hennes kropp – omöjligt för killarna att se.
De välstrukturerade rörelserna.
Snabbheten som jag också ägde.
Men framförallt den dolda identiteten.
Jag hade alla detaljer jag behövde men ännu kunde jag inte placera in henne på någon av personerna jag tidigare träffat. Det var som om det fanns en spärr som stoppade mig så fort jag var nära sanningen. En tickande klocka men som aldrig kom till deadline, utan fortsatte och fortsatte precis som de svarta däcken på Range Rovern jag tillsammans med killarna satt i.
Jag såg svart, jag såg rött men framförallt såg jag allt annat än klart. Det var som att försöka hitta konturerna på en svart prick på en svart yta. Omöjligt.
Den kraftiga smärtan av mina händer som knöt sig och naglarna som borrade sig in i min handflata fick vettet att komma tillbaka, men den skulle inte stanna länge där. Det gjorde den aldrig.
Trots min hjärna som var bunden i knutar så körde jag bilen i medelhastighet och stadigt, utan att övergränsa den vita linjen som delade upp de två filerna. Vi var långt från huset och snart försökte jag öka hastigheten någorlunda utan att skrämma killarna, för tid var det inte gott om och det var just den jag behövde.
Planen var att komma hem och berätta allting för Rick som sedan skulle dra sin egen slutsats av det hela. Han hade alltid varit bra på att gissa sig fram och de detaljer jag nu hade skulle göra jobbet enklare för honom. Inte förhoppningsvis eller troligtvis utan jag visste att det skulle bli enklare för honom.
Farten ökade tills den nått över hundra kilometer i timmen, men ändå var jag inte tillfredsställ – det gick fortfarande för sakta. Någonstans i mitt undermedvetna så visste jag att min hantering av situationen berodde på frustationen men jag la aldrig uppmärksamhet på det. Men tystnaden i bilen gjorde det inte heller det enkelt. Vanligtvis hade alla något att prata om men denna gång låg ett töcken av skam i luften och jag visste att det berodde på den bruna påsen som låg i Justins famn i passagerarsätet. Lukten av vad gissade var Cannabis slog mig fortfarande som en våg men den var inte lika stark som den varit i början. För vissa skulle detta vara besvärande och det var det för mig men av en helt annan anledning. Minnen.
Hur det var innan jag blev fighter.
Tanken hann nätt och jämt slå mig innan en tvärnitning från min sida fick alla att rycka till, för där framför oss stod en lysande figur. Fighter. Långt hårsvall som fladdrade bakom henne i vinterbrisen. Kayla.
Förvåning och rädsla fanns inte ens att känna. För jag visste att hon skulle dyka upp snart. För mig.
”Sitt kvar i bilen och kom inte ut.” muttrade jag och släppte ratten med händerna samtidigt som jag lutade mig tillbaka i det beigea skinnsätet som fortfarande luktade ny.
”Hon kommer inte göra-” försökte Damon från baksätet men hans röst dog ut i takt med att mina ögon mötte hans i spegeln.
”Hon kan göra mer än du tror. Mer är ni tror.” gjorde jag klart och tog in deras nickningar som luft innan jag fortsatte.
”Sitt kvar i bilen.” de hade egentligen inget val – det var en order.
Än en gång nickade de, med en man för lite.
”Justin.” hans namn gled ut som sammet, men min blick följde inte samma vägar.
Hans nickning var knappt synbart och gjorde mig irriterad. ”Säg det.”
”Jag kommer sitta kvar i bilen.” nu var det jag som gjorde hans tidigare gest. Tydligare.
Med en hand på handtaget, redo att stiga ut så greppade han mitt ansikte och lämnade en mjuk kyss på mina läppar innan han lutade sig tillbaka med ett uttrycklöst ansikte.
”Var försiktig.”
”Det vet du att jag är.” blev mina sista ord innan jag steg ut och började med långsamma steg fram till Kayla som behöll sin roade mask.
”Söta. En sista kyss.”
”Det var inte en sista.”
”Jag gör det till en sista. Men först så vill jag prata.” hon flyttade vikten till sitt vänstra ben.
”Förvånande.” den meningen var både sann och sarkastisk, men hon viftade bort det.
”Antar att min present igår blev mottaget, dock inte på det sätt jag ville.” hon ville döda.
”Bättre lycka nästa gång.”
”Men…” hennes ansikte avslöjade att det var en bra comeback hon hade, men jag var förberedd för vad som helst.
”Era vardagsrum klarade sig inte lika bra, tack vare dig.”
”Trodde aldrig du skulle visa dig så nära huset. Synd att vi missade dig.”
”Det gjorde jag inte. Jag har mina högklassade källor.”
”Missade dem också.” sarkasmen droppade från varje ord, medan irritationen fanns i bakgrunden. Trots att den sistnämnda var starkare.
"Det gjorde ni inte."
Jag valde att inte svara och tillät att endast tystnaden fyllde området, dock något som fick mig att snabbt tappa tålamodet och intresset, så istället för att stå kvar på samma ställe började jag backa samtidigt som jag stirrade på henne oläsbara ögon som följde varje steg jag tog, tills jag vände mig om och började gå normalt. Min kropp slappnade inte av för en sekund för jag visste att hon hade någonting i reserv.
För en sekund mötte jag Justins skräckfyllda ögon genom de tonade glasrutorna innan jag uppfattade viskandet av snabba steg från vänster. Blint snurrade jag och kände hur min knutna näve kraftfullt kolliderade mot hennes starka kropp, men inte innan jag själv kände en brännande på min biceps – hennes extrakraft. Ett stön som inte tillhörde mig fyllde arean tillsammans med ljudet av hur hon föll mot den blöta asfaltsvägen.
”Får du aldrig nog att vara i underläge?” jag väntade aldrig på svar utan tog mig fram till bilen och satte mig. Men trots det så var jag inte tillräckligt snabb för Kaylas kropp var redan borta när min blick mötte asfaltsvägen igen.
”När kriget väl händer så ska jag vara den som gör slut på henne.” ingen sa någonting och tillät därmed mina ord att eka hela vägen.
De skarpa svängningarna, höga hastigheten och skyltarna som jag gick emot gjorde den tjugo minuters långa resan till endast tio minuter och jag fann snart mig själv tillsammans med killarna stå i vardagsrummet med allas blickar på min röda arm.
”Det kunde vara värre.” mumlade Victoria bekymrat innan hon försvann in i köket för att hämta något mot svedan, som dock jag inte märkt förrän nu.
”Det kommer gå bort inom tjugofyra timmar då jag inte är en vanlig människa-” mina ord klipptes av och jag börjar stirra tomt framför mig. Kevin var snabbt framme och försökte skaka mig, men jag kunde inte. Alla mina sinnen försvann för några sekunder. Men tillräckligt för att få alla svar.
Jag himlar med ögonen och fokuserar på gestalten bakom honom. Bree. När hon märkte att jag stirrade började hon pendla blicken nervöst mellan mig och Kevin. Det är något skumt med henne. Hon vände sig lika snabbt som hon kom, tillbaka och försvann runt hörnet.
-
”Varför försvann du sådär plötsligt, när du såg mig och mina bröder?” frågar jag lätt och låtsats som om svaret inte spelade någon roll. ”Ehm… kan jag lita på dig?” frågar hon tveksamt och jag nickar och biter mig löst i läppen. ”Din bror är snygg och jag ville inte typ skämma ut mig om jag plötsligt kom fram.” mumlar hon och gömmer ansiktet i skåpet, för att förmodligen gömma sin rodnad. Jag börjar skratta lätt och klappar henne på ryggen. ”Du är inte den enda.” säger jag och får ett leende och en nick som svars.
-
Med spända käkar parkerade jag bilen och steg ut för att röra mig på mindre än en sekund till området där jag sett skenet. Jag sökte runt med blicken men fann det tom. Precis när jag var på väg att vända mig om och gå tillbaka i hopp om att det bara var hallucination så nådde snyftning ljud mina öron. Jag styrde stegen mot snyftningarna och blev chockad när jag mötte Bree hopkurad på marken med armarna kring sina knän, som för att kunna hålla ihop sig själv från att falla isär. ”Sn-älla skada mig inte.” stammade hon fram när jag satte mig på huk bredvid henne. Snabbt får jag syn på det röda märket som prydde hennes kind.
-
Vad hände?”
”Jag var sen till skolan efter att försovit mig. Helt utan förvarning när jag sprang mot skolan så stannade en svart Range Rover bredvid mig.” hon tog ett djupt andetag och fortsatte sedan. ”Det var en rödhårig tjej som frågade vart skolan låg och jag berättade, sedan frågade hon om jag ville ha skjuts och jag nickade.
”Hon började lysa framför mig. Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga. Hon rörde min kind…” jag förstod genast att det var det som orsakat märket på hennes röda kind.
Bullshit
Hm.. har officiellt kommit till den delen av novellen som jag verkligen längtat till. ;) BTW antingen har ni mindfuck nu eller så förstår ni exakt. Det gäller bara att komma ihåg lite från Blue Moon.
-
Ber om ursäkt för väntan men har haft en jobbig vecka med mycket drama inblandat och datorn har varit det sista jag tänkt på.
Kategori: Länkbyten
Länkbyte med MyyBieberStoory
Ingen sa att familjelivet skulle bli lätt, men vad händer när din familj håller på att rasa samman? Ingenting blir som du har tänkt dig och hela världen bevakar varenda steg du tar.
Du står på egna ben. Hur långt är du villig att gå för att rädda din familj?
Har hängt med bloggen sedan Liv skrev på Frightened of love och trodde verkligen då det var omöjligt att bli bättre, men sedan kom Ema med i bilden och jag kunde inte ha haft mer fel. De båda har tillsammans lyckats skriva noveller jag endast kunde drömma om, och är säker på att flera känner likadant.
Kategori: ✔ 3.New Moon
Chapter 23 - Take care
Previously:
Aldrig i dessa situationer visste jag vad jag skulle göra med mina händer, men precis som varje gång åkte de upp till hans väl stylade frisyr. För att ge honom mer utrymme lutade jag huvudet längre bak.
Hans kyssar börjar finna sin väg mot mitt ansikte vidare till mina läppar. Mjukt men passionerat börjar han röra dem mot mina – precis som två pusselbitar.
”Let me make love to you.” viskade han hest och stirrar med de guldbruna ögonen – jag älskar – på mig.
En bit sjönk genast inom mig, men jag kunde inte låta bli. Jag var rädd. Inte för min skull, utan för hans.
”Du vet vad jag tycker just nu...” – med min hand börjar jag smeka hans varma kind – ”Men det kommer hända, och när det väl gör det så kommer det inte vara här.”
Scarletts perspektiv:
”Varför sätter ni ungdomar aldrig på er kläder efter väder?”
”För vädret ändrar sig varje sekund här i Stratford. Ena stunden kan det vara någorlunda varmt trots att det är vinter medan i andra så är istiden tillbaka.” svarade jag Victoria samtidigt som jag behöll min blick stadigt på Justins som hade en termometer i munnen.
Hans näsa var mer rosa än vanligt och det vara bara talan om sekunder innan den skulle tona sig till rött, då hans kinder redan var i en blossande färg. Det enda färgskillnaden var de mörka ringarna under hans ögon som avslöjade utmattningen han kände. En grå filt var placerad över hans framåtböjda kropp som hade en långärmad tröja i stretch och mjukisbyxor på.
”Precis ’för vädret ändrar sig varje sekund’ och då är det bra att förbereda sig för det värsta.” hennes blick brände hål i Justins T-shirt som han tidigare burit, men som nu låg på matbordet.
”Åh kom igen. Det är ändå inte som om du ska ta hand om honom.”
”För det första så kommer du inte låta mig och för det andra så tror jag Justin klarar sig själv på egen hand.”
”Sluta prata som om jag inte befann mig i rummet.” hans ord drunknade i de hesa hostningarna och genast kände jag hur en bit inom förstördes.
Det är inget farligt, endast en förkylning.
Jag gillar inte att se honom plågad varken om det är förkylning eller en kula i bröstet.
Han kommer inte dö.
Det vet du aldrig.
Tro mig, flera kulor i olika kroppsdelar tog inte död på honom, så ett litet virus som kommer vara borta inom några dagar är kommer absolut inte göra det.
Han plågas.
Inte lika mycket som du tror.
Men fortfarande.
”Det är aldrig ett bra tecken att ha långa inre monologer.” Codys irriterande röst spräckte min bubbla.
”Vart fick du luft ifrån?”
”Är det, det enda du säger de här dagarna?”
”Kevin läser tankar och informerar dig, så den slutsatsen borde du kunna ta själv.” snappade jag åt honom.
”Tro mig, vill bara höra dig säga det.” flinade han överlägset.
”Go to hell.”
”Står nära dig så jag är redan där – the fuck bro?” han stirrade morlystet på Justin som knuffat till honom.
”Tala inte med henne sådär Cody.” hans namn gled ut som gift.
”Jag talar med henne-”
”Gå och knulla någon jävla hora Cody.” med hakan nere i golvet stirrade jag på Lucas som nu kommit in i köket och tonat sig över Cody med en kolsvart blick.
”Lucas språket!” utbrast Victoria som jag nu glömt bort befann sig i rummet.
”Jävla pussies hela högen, påminn mig om varför jag kom tillbaka?”
”För du kan inte leva på egen hand Einstein.” han gav mig en mördande blick som endast bevisade att jag kommit under hans skinn. Med ett brett leende slog jag axeln mot honom innan jag började dra med Justin ur köket.
-
”Kom igen nu Justin, det sista vi behöver är att du ska vara förkyld. Nu gapa.”
”Jag vill inte ha någon härsken smörsmakande medicin.” han putade med läpparna vilket fick mig att himla med ögonen och trycka den silvriga skeden närmare hans läppar.
”Babe, för min skull.” långsamt gled jag med tänderna över min underläpp för att få till effekten jag visste han inte kunde motstå.
”Kan jag inte få Victorias kycklingsoppa istället?” mumlade han och avböjde från att möta min blick.
”Du kommer få den ikväll, men du behöver fortfarande ta medicinen.”
”Me-” Jag tog tillfället i akt och stoppade in skeden med den färglösa medicinen i hans mun, innan jag nöjt mötte hans sura blick.
”Se, det var inte så farligt?”
”Det smakade värre än härsket smör.”
”Måste hålla med dig där.” flinade jag och la undan allting på nattduksbordet innan jag knuffade honom bakåt i sängen och drog täcket över hans kropp. Glömde jag påpeka att vi var i mitt rum?
”Försök att sova bort det. Jag kommer vara i köket om det är något.” en lätt kyss lämnade jag på hans varma panna då jag inte ville riskera att bli smittad.
”Lämna mig inte.” muttrade han och kollade med trötta ögon på mig.
”Babe, du kommer inte få någon sömn om jag är här.”
”Jag kommer få bättre sömn om du är här.” han putade med läpparna precis på det sätt han visste att jag inte kunde stå emot.
”Du är omöjlig.” muttrade jag och kröp min väg fram till honom innan jag la mig ner. Genast slingrade hans muskulösa arm sig runt min midja och drog mig närmare.
”Det är inte första gången jag hört den frasen.”
-
Trots att det aldrig var min plan så somnade jag tillsammans med Justin med våra kroppar tätt sammanslingrade, men vaknade två timmar senare av ekande röster som tillhörde Rick och Kevin från nedervåningen. Min uppmärksamhet låg dock aldrig länge där innan den fördes mot Justins hasselbruna ögon, som trots att de var slutna ändå lyckades ge mig känslan av harmoni och kärlek. Ett litet leende spred sig på mina läppar samtidigt som jag började smeka hans kind – försiktig med att inte väcka honom – som nu återgått till sin normala temperatur.
Den okontrollerade känslan jag kände mot honom gnagde mig i huvudet dygnet runt. Sömnen endast dämpade den lite, men tillochmed då var jag fullt medveten. Tidigare brukade jag aldrig prioritera någon annan före mig själv då jag alltid var egoistisk. Men det var då Justin kom.
Allt jag började tänka på när jag skulle vara med honom igen, och vad jag kunde göra för att få se honom lycklig. Det slog mig aldrig då, men nu visste jag och behövde inte längre undra när jag skulle träffa honom, men att kämpa för hans lycka skulle jag aldrig sluta med.
”Sluta stirra.” hur oväntad hans röst än var, så hade jag någonstans i bakhuvudet ändå varit redo då detta alltid hände.
”Du gjorde aldrig tecken på att du var vaken.”
”Ville bara ge dig en stund att beundra mig.” han kisade med ögonen och gav mig en lat leende som jag besvarade.
Jag tänkte svara honom tillbaka när Ricks röst röt mitt och Justins namn från vad jag gissade var vardagsrummet.
”Så mycket för en lugn stund.” muttrade jag och började dra upp min tunga kropp från sängen som kändes bekvämare än vanligt. Justins endast skrockade och följde mina steg ner till vad gissat rätt på. Vardagsrummet.
Alla var samlade där och satt med antingen uttrycklösa eller ilska ansikten. Vad missade vi?
”Vi måste planera attacken mot Kayla och det ska hända snart. Hon har redan kommit undan med mer än vad vi tillåter. Flera människor har anmälts försvunna till polisen under de senaste dagarna, och varje försvinnande har hänt under nätterna, samma tid.”
”Det behöver inte vara Kayla-” försökte Cody men blev avbruten av Ricks hårda blick.
”Jag bryr mig inte ett skit om vad du säger eller gör nu Cody. Du lever under mitt tag och under mina regler.” det var första gången jag hört Rick tala med någon på det sättet. Han var alltid den lugna som försökte fixa allting trots att han har sina stunder – med mig bland annat.
”Vad är det du försöker uppnå med detta?” undrade jag slutligen innan Cody hann förstöra mer än han redan gjort under de senaste dagarna.
”Att vi behöver flera som hjälper oss.” Kevin var den som svarade.
”Vi kan inte dra in en massa oskyldiga människor i såpoperan vi kallar liv. Att Five och Caroline drogs in var oundvikligt men flera kan vi undvika.”
”Vi menar inte vilka människor som helst.” muttrade Kevin och vägrade möta min blick, men det behövdes inte för att förstå innerbörden med hans ord.
”Är du helt från vettet!? Om du för en stund tror att jag kommer låta er förvandla killarna eller Caro så ska du tänka om!”
”Vi kommer inte ha någon chans mot Kaylas ’klan’ om vi inte är flera.” försökte han argumentera.
”Hellre det än att förvandla människor och ha dem oförberedda för en plan som ännu inte finns!” utbrast jag men slappnade av under Justins beröring på min korsrygg, och upptäckte då tystnaden och allas blickar som var nere i golvet i tecken på att de funderade.
”Vi lämnar den punkten för nu, men det kommer hända någon gång varken du vill eller inte Scarlett.”
-
Justins perspektiv:
”Dude vi har ännu en drogaffär ikväll.” mumladeCarlos med låg röst trots att vi killarna är ensamma hemma, medan resten var på träning.
Scarlett hade varit extra noga med att gå igenom hur jag inte fick vara ute i ’mitt tillstånd’ som endast gav mig hosta och lite ofarligt feber samt snuva. Dock så vägrade hon lyssna på mig och tillslut hade jag inget annat val än att gå med på det. Killarna som saknat våra ’ensamma stunder’ hade då inte heller gått. Men jag tror inte heller någon av dem ville gå ut i kylan som endast blivit värre.
”När bestämde vi den?” Damon tog orden ifrån mig.
”Vi bestämde inte, anonym gjorde det.”
”The fuck? Sen när gillade hon att dela ut droger till oss. Hon har alltid haft något emot oss.” muttrade Bruce och drog handen genom sitt hår.
”Hur fick du ens reda på detta?” undrade jag men han svarade inte utan började bara gräva i fickorna på sina jeans och drog upp ett vitt pappersark som var vikt två gånger.
Länge sen jag såg er. Tar saken i egna händer då jag vet att ni har slut på drogerna.
Samma plats, samma tid – A.
”Vet? Hur fan?”
”Det har gått flera månader, en omedveten människa skulle lista ut att vi har slut på det.” konstaterade Carlos.
”Whatever bro. Vi åker ikväll, får det och kommer tillbaka.” öppnade nu Matt munnen för första gången.
”Jag kör.” alla ryckte till och slänger huvudena mot Scar som står vid dörrkarmen i sina träningskläder. Hennes blick spänner sig extra in i mig och jag förstår genast att det är för att jag aldrig tagit upp detta.
”Du kan in-” hon klipper av Bruce snabbt med en isande röst.
”Jag vill möta vem det än är ni har affärerna med. Att riskera att ni åker själva finns inte ens på kartan.”
Jag försökte motargumentera men det kom inget ut. För i just den stunden slog det mig på riktigt – hon var lika kapabel till vår livsstil som vi var och kunde skydda sig själv.
Kategori: ✔ 3.New Moon
Chapter 22 - Into death
Trappan i mörkret var en utmaning men tillslut stod jag och blickade på det tomma köket.
Jag varken ville ha mjölk, nattmat eller vatten, utan ville endast komma ut ur rummet. Och nu när jag var det så ville jag tillbaka då det inte fanns någonting som kunde sysselsätta mig, men det var något som stoppade mig. Vardagsrummet.
Alla möbler var välta och glasvasarna var krossade till tusentals bitar. Inget stod på sin rätta plats. Men mitt i allt det där stod en box. En box med blodröda siffror som för varje sekund tickade ner 05:14, 05:13, 05:12, 05:11.
Varningen jag tidigare känt, det var på grund av detta.
”Det är bara inte klockan på väggen som tickar.”
Utan en bomb också.
Scarletts perspektiv:
Vad är rädsla?
Är det när en människa kan tala ostoppat i ett rum, men inte framför en publik? På grund av personen har misstankar om huruvida de ord han eller hon yttrar är korrekta eller felaktiga, eftersom det finns så många som dömer?
Eller är det att misslyckas? Att aldrig komma upp till toppen och så småningom ge upp.
Att vara ensam, befinna sig i ett krig, rädsla inför döden, rädsla för spindlar? Vad rädsla än var så stämde det inte på mig. Inte här, inte nu, aldrig. Min kropp var snarare tom. Varken styrka eller känslor fanns kvar. Detta var som slutet. Att se siffrorna i takt med ditt liv åka ner på noll.
02:09, 02:08, 02:07.
”Scarlett?” jag kunde inte ha reagerat mindre på Justins röst som nu fanns bredvid mig. Jag såg honom inte, men kände hans närvaro och snart hans händer på mina axlar.
”Är det fel att jag räknar ner till min egen död?” undrade jag entonigt och behöll blicken på siffrorna. 01:53, 01:52, 01:51.
”Vad pratar du om?”
”Det där.” jag sade orden utan att göra en gest mot lådan, men han märkte den ändå.
Flera rader svordomar lämnade hans mun men jag ryckte varken till eller gjorde någon ansats till att stoppa honom, och snart ekade även fötterna nerför trappan. Killarna.
Ur ögonvrån såg jag hur flera ord slängdes framochtillbaka mellan dem, men min uppmärksamhet var fortfarande fångad av bomben. Eller snarare siffrorna på bomben. För varje tickande så var det som om något tickade i mig också – och denna gång var det inte nedräkning till döden. Motsatsen.
Omgivningen blev klarare, den mentala dimman jag skapat började tona bort och jag kunde fokusera igen.
”Scarlett gå upp till rummet.”
Justins röst påminde om ruta ett igen. När han trodde jag var den oskyldiga tjejen som han gjorde allt för att skydda. Det gjorde han nu också men detta var min sak att lösa, för allting hade fallit på plats under endast en kort tid.
”Nej.”
Samtidigt som jag skakade på huvudet började jag gå fram mot bomben. Detta är min sak att lösa.
”Nej?” undrade Justin chockat bakom mig och jag upprepade det igen för att göra punkten klar för honom.
Jag stannade för att skydda killarna, vilket är vad jag gör nu.
Sittandes på huk stirrade jag på den svarta lådan som hade en jämn yta. Om man skulle sett den från ett annat håll så skulle den sett oskyldig ut. Mina händer sökte långsamt över hela samtidigt som jag stängde ute Justins samt killarnas röster – denna gång frivilligt.
00:15, 00:14, 00:13
Bingo. Nederdelen satt löst samman med resten och med hjälp av fighterstyrkan fick jag loss den, vilket avslöjade alla sladdar för mina ögon och där mitt i allt fanns sprängkapseln.
”Sprängkapseln har två ”trådar” som sticker ut ur den. Bomben ska ha ett batteri med en timer kopplad som kommer att ansluta batteriet till trådarna. Detta orsakar en ”bro” tråd, som en glödtråd, för att få sprängkapseln varm så explosionen kan utlösas. Det är en enkel bomb som lätt går att frånkoppla. Skär av trådarna som sitter ihop med kapseln så timer stoppas och bomben är frånkopplad.” Ricks instruktioner ekade i huvudet och jag var inte sen med att följa dem.
När jag fått reda på allt detta då så kunde jag inte bry mig mindre, men nu var de orden mitt enda livlina.
Medveten om att jag inte kunde använda händerna för att dra loss sladdarna, ställde jag mig istället upp och var på mindre än en sekund i köket där jag tog den första saxen jag la ögonen på.
00:05, 00:04, 00:03
Killarna följde mina rörelser med ögonen när jag långsamt krånglade in saxen mellan sladdarna och lät den skära igenom den ironiskt nog röda sladden. Det tickande ljudet upphörde och istället tog ett högt pipande plats. Med andan i halsen stirrade jag ner på siffrorna som nu blinkade i takt med pipet
00:01, 00:01, 00:01
-
”Jag förstår fortfarande varför du inte som jag sa.” muttrade Justin irriterat och vandrade fram och tillbaka i rummet.
”Jag förstår förfarande inte hur bomben hamna här.” suckade jag och begravde huvudet i händerna där jag satt på min säng.
”Sluta byt ämne Scarlett.”
Såhär har det varit de närmaste tjugo minuterna. Klockan var över fyra på morgonen och jag hade följt alla killar in till sovrummet där jag använt mina krafter för att få dem att tuppa av. Det var inte mycket av deras minne jag raderade – endast några minuter – men tillräckligt för att få dem nersövda i några timmar. Justin å andra sidan hade inte varit lika enkel att övertala då han utan mitt medvetande varit bakom mig när jag fick Bruce att ”somna.” Med det gjort så hade jag inget annat val än att att låta honom vara vaken. Dock ledde det till att han ifrågasatte hela tiden varför jag gjorde som jag gjorde medan jag försökte klura på vem som kunde lagt bomben här. Utan tvekan visste jag att den var från Kayla, men fortfarande – hur?
Det fanns det någon i vardagsrummet under dagen, och på kvällen var det ingen som kom hem för då skulle jag hört det, då jag inte fick mig en blund.
”Jag räddade livet på er och det är huvudsaken.”
”Men du riskerade din egen för i helvete!” röt han och fick mitt huvud att snabbt snappas upp.
”Så det är vad detta handlar om? Att jag satte mig själv i fara?” han varken gjorde eller sa något.
”Jag är utrustad till detta Justin, det är vad jag gör. Och nu när du finns i det hela så måste jag gå upp en nivå för att kunna skydda dig till max.”
”Det borde vara jag som säger det där.” han lät nästan desperat men jag skakade bort det och ställde mig framför honom.
”Både du och jag vet att vår situation är motsatsen till normal, så att du borde göra det här och du borde göra det där existerar inte. Jag skyddar dig in i döden.”
”Jag gillar det inte.” ett leende hittade mina läppar och jag började dra med honom mot sängen.
”Att du gillar det eller inte spelar ingen roll, så länge jag gör mitt jobb rätt så är allt okej.” långsamt knuffade jag ner honom och gränslade hans höfter.
”Okej?” min röst var långsammare och mer dämpad. Förförisk.
”Okej.”
Med ett nöjt leende låter jag mina händer glida upp på hans bröst samtidigt som mina läppar fann det varma huden bakom hans öra. Stämningen i rummet hettade till, men jag hade tillräckligt med kontroll att inte gå hela vägen. Det var inte heller min plan från början, utan endast att få honom på andra tankar och glömma hela bombhändelsen. Min extrakraft kunde jag enkelt använda men han var mycket mer värd än att leva under mina och alla andras lögner.
”Jag älskar dig.” hans hesa röst fyllde mitt öra samtidigt som hans armar slingrade sig runt min midja och tryckte mig närmare sig.
”Jag älskar dig.”
-
De röda märkena på allas kroppar förutom Ricks väckte alla möjliga känslor inom mig. Ilska, irritation, medlidande, sorg men framförallt målmedvetenhet. Kayla har startat ett krig.
”Kayla var där, men inte killen. Vilket får mig att fundera på om det verkligen var en fighter eller bara en vanlig människa.” muttrade Rick samtidigt som jag baddade Lucas sår med vatten för att få bort svidningen.
”Vad som än hände så lyckades hon skada er.” muttrade jag.
”Hon fick värre brännskador.” flinar Kevin och slängde en menande blick mot Victoria som roat skakade på huvudet.
”Jag kan inte undgå att det gjorde situationen bättre.” log jag men det suddas bort när jag tänkte på den tidigare händelsen. Kevin som uppfattat mina tankar kollade medlidande på mig vilket fick mig att argt vända bort huvudet. Jag vill inte ha någons medlidande.
”Kayla kommer attackera stort snart.” muttrade Rick från ingenstans, men jag höll genast med honom.
”Jag vet.”
-
”Förstår fortfarande inte varför jag måste gå i skolan när hela min framtid ändå är bestämd.” muttrade jag och stängde igen mitt skåp med en smäll som drog till sig halva korridorens blickar.
”Åh kom igen, du dör inte. Tänkt det som en privilegie.” log Caro samtidigt som vi började gå mot matsalen.
”För vad?”
”Du får mer kunskap än alla andra?” prövade hon.
”Kunskap my ass. Klarar mig bra på det jag redan kan.”
”Vi säger s-”
”Hej babe.” Bruce som kommit ut från klassrummet vi nyss passerat, slängde armen kring Caros axlar som genast börjar fnittra sockersött. Hon hann inte svara innan hans läppar var hårt tryckta mot hennes, men det varar inte länge du min harkling stoppde dem.
”Hej på dig med Bruce.” sarkasm i mina ord.
”Tja.”
”Ugh, fortsätt med ert PDA, I’m out of here.” plötsligt lät inte mat lika aptitretande som den tidigare gjort, så jag vände på klacken och började gå mot toaletterna. Men dit hann jag inte innan jag var indragen in i ett klassrum med ingen mindre än Justin framför mig.
”Saknat mig babe?”
”Du får svar på din fråga om jag får gå på toa först.”
”Ouch.” han la handen över hjärtat och jag himlade med ögonen.
”Åh kom igen Justin. Caro väntar också.”
”Så mycket som jag hörde, så skulle hon och Bruce fortsätta med sitt PDA – dina ord, inte mina.” överlägset flinade han och jag suckade.
”Fine, du fick mig. Vad nu?”
”Det här.”
Hans läppar trycks mot min mungipa i en sekund innan den glider rakt ner mot min hals. I samband med hans fjäderlätta kyssar så slöt jag ögonen och lutade mig mot dörren bakom mig för att inte falla ihop av hans gester. Hans varma tunga gled över den känsliga huden på min hals och jag lät ett litet kvidande lämna mina läppar.
Aldrig i dessa situationer visste jag vad jag skulle göra med mina händer, men precis som varje gång åkte de upp till hans väl stylade frisyr. För att ge honom mer utrymme lutade jag huvudet längre bak.
Hans kyssar börjar finna sin väg mot mitt ansikte vidare till mina läppar. Mjukt men passionerat börjar han röra dem mot mina – precis som två pusselbitar.
”Let me make love to you.” viskade han hest och stirrar med de guldbruna ögonen – jag älskar – på mig.
En bit sjönk genast inom mig, men jag kunde inte låta bli. Jag var rädd. Inte för min skull, utan för hans.
”Du vet vad jag tycker just nu...” – med min hand börjar jag smeka hans varma kind – ”Men det kommer hända, och när det väl gör det så kommer det inte vara här.”
Början av kapitlet var enormt svårt och jag är absolut inte nöjd med det, men jag kunde inte hitta något att ändra för att få det "bra." =/ Sen fick jag också improvisera väldigt mycket då jag absolut inte har en aning om hur en bomb fungerar.
-
Jag vet att uppdateringen varit urdålig den senaste veckan men har haft en massa prov och läxförhör - en/två varje dag. Har endast suttit framför datorn för att plugga, inget annat har jag hunnit med.
Nu är det iallafall påsklov och jag ska verkligen försöka hålla en jämn uppdatering för att göra upp för det dåliga.
-
Becca om du läser detta så ska du veta hur underbar, perfekt, snäll, fantastisk, guldvärd du är. Dina kommentarer får mig att flyga upp på rosa moln. Varje ord du skriver åker rakt in i hjärtat, och varje gång finner jag mig själv le som ett fån för dina fina kommentarer. ♥♥
-
Fråga: Något ni gillar att göra extra på fritiden? (:
Mitt svar: Bortsett från att vara med kompisar och sånt så älskar jag verkligen photshop. xD Kan sitta seriöst i flera timmar och fixa och trixa med det utan att tröttna. :P
Kategori: From me
I got a love and I know that it's all mine
Kategori: ✔ 3.New Moon
Chapter 21 - Paranoia or a warning
Previously:
”För nu, men inte några månader framåt. Både du och jag vet det.”
”Då får vi ta det då-”
”Jag vill inte vänta. Jag vill ha dig på alla sätt som är möjliga och om detta är ett av de sätten så är jag villig att ta den.” avbröt han mig.
”Vi är inte ens i ett stabilt förhållande.”
”Då får vi bli det.” muttrade han innan han passionerat tryckte sina läppar mot mina och med hjälp av sina händer vid min korsrygg tryckte mig närmare sig.
Jag ville inget annat än att gräva mina händer i hans hår men jag kunde inte då handduken var min första prioritet att använda mina händer till. Innan jag hann reagera ytterligare hade han dragit sig bakåt från kyssen och istället börjat stirra med en stark elektricitet in i mina ögon.
”Jag älskar dig.”
Scarletts perspektiv:
”Säg det igen.” viskade jag mjukt mot hans läppar.
Långsamt slöt han ögonen och lutade sin panna mot min. ”Jag älskar dig.”
Hans hand gled till min egen och greppade den som en pusselbit. ”Scar?”
”Ja?”
”Jag klara inte att stå kvar här om du inte säger det tillbaka.” ett kärleksfullt leende tog plats på mina läppar samtidigt som han släppte min hand och istället kramade om mig. Och där i hans famn kändes det som om vi hade all tid i världen. En försiktig kyss mot hans mjuka läppar delade vi samtidigt som jag berättade hur mycket jag älskade honom.
Om och om igen.
Det var inte länge det drömmande minnet stannade kvar innan jag var tillbaka igen där jag satt på min säng på samma identiska plats som de senaste tjugo minuterna. Men det skulle bara vara en tidsfråga innan jag försvann bort igen och istället befinna mig på min och Justins tidigare delade stund. Ett leende som innehöll mer lycka än någonsin sträckte sig över mina läppar och det var först nu jag förstod vad människorna menade när de beskrev hur det lyste om någon. För det var precis så jag kände. Men faktumet var också ironiskt då ljuset var något vardagligt för mig och hade varit det de senaste månaderna.
Att endast bra tankar fyllde mitt huvud var sällsynt och när det väl hände så varade det inte länge. För en sekund sedan skulle jag inte kunnat röra mig en millimeter – fast i trans – men i nästa var jag tvungen då det välkända ljudet som tillhörde min mobil började eka mellan alla fyra väggarna.
Okänd var det som stod på skärmen och fick mig direkt bestämd vid att inte börja med min vanliga hälsningsfras. ’Scarlett.’
”Hallå?” andetag hördes på andra sidan och de tillhörde en tjej.
Sekunder tickade och mitt tålamod växte sig svagare men inte ett knyst hördes från varken mig eller andra sidan. Men det var där det ändrades.
Personen började tala och jag kunde inte känna något annat än hat.
”Det var länge sedan Scarlett.”
”Kayla.”
”The one and only.” flinet på hennes läppar var tydligt och beskrev snabbt att hon njöt av detta.
”Vad vill du?”
”Uppdatera dig bara om hur framtiden kommer bli.”
”Vad fan har du blivit nu? Synsk?” orden spottade jag fram med ilska och ville inget annat än att lägga på.
All lugnt och försiktighet var som bortblåst och det skulle ta ett bra tag innan det lyckades krypa tillbaka igen.
”Att planera bra har inte alltid med synskhet att göra.” hennes meningar till gåtor hjälpte inte mitt stigande temperament.
”Kom till saken.”
”Vad är det roliga med det? Men å andra sidan så har jag inte tid så du får din vilja igenom.”
”Fortsätt.” manade jag irriterat på.
”Hur mår Five-killarna?”
”Hur fan ska jag veta det?”
”De bor med er, hur ska du inte veta?”
Ingen utomstående visste on att de bodde här förutom Caro, så det faktum att Kayla av alla människor visste det förvånade mig. Det var något som egentligen skulle varit motsatsen då hon alltid varit en sneaky bitch. Men så var det inte.
”Cat got your tongue?”
”Fuck off Kayla.”
”Så det är sant, de bor med er. Trodde först det bara var rykten.” ett väsande läte lämnade min strupe och hon tog det som svar då hon började prata igen.
”Tro inte ni är smarta. Bara för att ni kan skydda dem vid vissa tillfällen så betyder det inte att ni kan skydda dem vid alla tillfällen. Överraskningar ligger alla runt hörnet. Den ena större än den andra.” det var en sådan där mening man direkt vet har två olika betydelsen.
”Right back at you.”
”Jag längtar efter att se dig försöka. Och Scar?” irriterat himlade jag på ögonen över att hon använde mitt smeknamn men hummade ändå stelt till.
”Det är bara inte klockan på väggen som tickar.”
Samtalet var avslutat och oron gnagde i mig kraftigare än någonsin.
-
”Kayla, andra sidan, okänd.”
”Kevin fucking använd dina krafter och förklara vad han ser.” röt Cody medan Victoria försökte lugna ner Lucas som svettades och var likblek i ansiktet.
Hans användning av extrakraften tog musten ur honom varje gång och det plågade mitt hjälplösa jag. Justins fingrar gled i långsamt tempo längst min biceps men tillochmed hans oro kunde jag känna genom skakningarna hans fingrar hade. Jag var glad att de andra killarna hade tvingats tillbaka till sina rum – trots att jag var säker på att de stod vid toppen av trappan och ändå lyssnade. Men Justin var en annan historia då han vägrade, och med mig närvarande så kunde inte Rick tvinga honom vilket ledde oss till nuet.
”Jag gör mer arbete än vad du gör så stäng käften.” muttrade Kevin och fokuserade än en gång på Lucas uttryckslösa ansikte.
Det var som i de filmerna där allting går i högvarv och adrenalinpumpade musik hörs i bakgrunden innan allting släpper och tystnaden faller på plats. Exakt så.
Tystnaden kunde man plötsligt skära i och ingen vågade röra sig för de visste att Kevin nu precis såg vad Lucas gjort för några sekunder sedan. För nu var det inte längre bara han som var likblek utan Kevin också, men ett täcke av ilska fanns fortfarande i hans drag.
”Kayla är vi den där jävla varuhuset igen med någon kille som jag inte kan placera in.”
”The fuck!?” Codys röst var kraftigare än någonsin. ”Den horan kommer gå rakt ner i sin egen död.”
Nu var det min tur att försöka lugna ner Justins stela kropp genom försiktiga smekningar. Hur lite han än försökte visa det så visste jag att detta var utanför hans zoner.
Ett tacksamt men ändå blekt leende gav han mig innan vi båda vände oss mot Kevin som gick fram och tillbaka med händerna knutna bakom nacken.
För första gången på länge så var Rick och Kevins roller ombytta. Rick var den som satt stilla medan Kevin försökte fixa till en plan. Och det var snabbt.
”Jag låter inte den fucking bitchen fortsätta spela. Vi åker dit och fångar henne.” orden kom ut likt gift ur hans mun.
”Sluta tänk med ditt jävla arsel och använd hjärnan. Hon är medveten om Lucas kraft och för allt i världen så kan detta vara planerat.”
”Du har inte varit aktiv de senaste veckorna så att säga vad jag ska göra ska vara det fucking sista du tänker på.” vid det här laget lyste båda, men ingen utomstående gjorde ansats till att bryta det hela. Än.
”Id-”
”Vi åker dit och det är slutbeslutet.” avbröt Kevin vad Cody än ville säga innan han försvann uppför trappan. Precis som jag anat så satt resten av killarna där uppe då Kevins svordomar blandat med deras namn var allt annat än diskreta.
”Han har rätt.” uttalade Rick för första gången och återtog sitt ledande roll.
”What the fuck, sen när började du också tänka som den jävl-”
”Cut the bullshit Cody.” det var nu min röst.
Precis som alla andra var jag trött på hans åsikt hit och dit. Kevins ord om hur han inte varit aktiv var mer sanna än vad någon i familjen egentligen trodde, och just den sanningen var vad som irriterade mig. Träningar var det enda han varit på, men där gick gränsen. Vi hade inte haft några uppdrag men varje gång Rick förslagit något så hade han dragit sig ur och kommit med en av många ursäkter där alla hade samma innebörd i slutändan.
”Vart fick du luft ifrån?” undrade han sarkastiskt.
”Tala inte med henne sådär.” Justins skrämmande röst hördes och jag förstod att han var på gränsen, så därför la jag en hand på hans axel och tryckte ner honom på soffan innan jag gjorde min väg fram till Cody.
”Frågan är vart du fick luft ifrån. Eller snarare vem.” viskade jag giftigt och tänkte tillbaka på hur den mannen han stod och svor åt egentligen hade räddat hans liv genom att förvandla honom.
”Fuck you .”
”Jag är inte intresserad.” spottade jag med sarkasm utan att bryta ögonkontakten.
”Tala med henne sådär igen och jag sliter huvudet av dig Cody.”
Hur mycket jag än var glad att Justin stod upp för mig så ville jag det inte. Inte nu. Inte här. Inte mot Cody.
En rad svordomar föll från hans läppar innan han gav mig en sista mordisk blick och försvann. Dörren small till bakom honom och ingen gjorde någon ansats att röra sig på flera minuter efter det. Jag var den första.
”Är du okej?” undrade jag oroligt och vände mig mot Justin som gav mig en skrockning till svars.
”Borde inte jag vara den som ställer den frågan?”
”Kanske, men just nu bryr jag mig inte om hur jag mår.” ett varmt skynke drog sig över hans bruna ögon samtidigt som han nickade.
”Jag är okej.” hans läppar nuddade mina tillräckligt länge för att sända stötar genom hela min kropp.
”Har idioten gått?” allas huvud vred sig mot Kevin som stod och himlade med ögonen vid slutändan av trappan med resten av killarna bakom sig.
”För nu.” svarade Rick och satte sig ner igen.
”Hur gör vi detta?” Victorias moderliga röst ekade mellan väggarna och drog all uppmärksamhet mot sig där hon satt bredvid Lucas som inte såg lika utmattad ut längre. Min hårda fasat föll när jag tog in synen av min lillebror och snabbt var jag framme vid honom och drog in honom i en benkrossande kram. Hans armar som blivit tydligt muskulösare slingrade sig runt min midja.
”Vi följer Kevins plan och åker till varuhuset och tar ner henne. Spelar ingen roll om vi är förberedda eller inte för hon kommer vara likadan.” alla tog till sig Ricks ord. Det vill säga alla utom jag.
”Jag stannar.” nio par ögonen kollade genast förbryllat och osäkert på mig.
”Det sista jag skulle göra är att lämna Justin tillsammans med killarna ensamma efter allt som hänt.” alla nickade förstående.
-
När man har en dålig känsla om något, är det paranoia eller en varning?
Paranoia är när man är rädd för att konfrontera någon eller något eller några åtgärder. Vanligtvis när man känner paranoid inför något så betyder det att man är rädd. Men jag var inte rädd.
Det gav mig ett val och det var varning. Men inför vad?
Att det går dåligt för resten av familjen just nu? Att det kommer hända någonting snart? Att Kayla kommer attackera storslaget? Alla förslag lät överdrivna så jag funderade inte länge på någon av dem.
Täcket sparkade jag av mig och fann min väg ut ur det överhettade sovrummet. Inga ljud nådde mina öron förutom de lätta stegen som tillhörde mig. Trappan i mörkret var en utmaning men tillslut stod jag och blickade på det tomma köket.
Jag varken ville ha mjölk, nattmat eller vatten, utan ville endast komma ut ur rummet. Och nu när jag var det så ville jag tillbaka då det inte fanns någonting som kunde sysselsätta mig, men det var något som stoppade mig. Vardagsrummet.
Alla möbler var välta och glasvasarna var krossade till tusentals bitar. Inget stod på sin rätta plats. Men mitt i allt det där stod en box. En box med blodröda siffror som för varje sekund tickade ner 05:14, 05:13, 05:12, 05:11.
Varningen jag tidigare känt, det var på grund av detta.
”Det är bara inte klockan på väggen som tickar.”
Utan en bomb också.
Fråga: Drömjobb?
Mitt svar: Skulle verkligen vilja bli advokat men det är enklare sagt än gjort.
Kategori: From me
Everything's faded on your love
