Darkness is not fear and the light is not safety. Be aware of what you believe in.

Han är mörker och hon är ljuset. Ta reda på mer och lär Dark light

”I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Inför Guds ansikte är vi samlade till vigsel mellan er två, Scarlett och Justin. Vi är här för att be om välsignelse över er och för att dela er glädje.”
Prästens ord tonades ut när mina tankar drogs tillbaka i tiden.

Solen var precis vid horisontens gräns och sipprade fram genom det utrymme trädkronorna lämnat fria. Det var som att stirra på vita små diamanter som var utspridda på marken. Kramsnön under mina fotsulor knastrade för varje steg jag tog framåt. Den spårfria snön var som ett territorium man inte fick trampa på. Scenariot tog andan ur mig med andra ord. 
Utan att jag varit medveten så hade snön börjat falla nerför himlen i perfekta flingor som skimrade i ljusstrålarna och påminde om regnbågens alla färger.
I den stunden kunde jag inte känna mig mer levande, omgiven av tyst, ren skönhet. Ett lyckligt leende spred sig på mina läppar under tiden jag bevittnade naturens härlighet samtidigt som jag gjorde en mental not att befinna mig här igen en viktig dag.

Och här var jag idag. Tillsammans med Justin på en viktig dag.
”Inför Gud och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Scarlett Johansson: Vill du ta Justin Bieber till din man och älska honom i nöd och lust?”
Jag var inte en person som grät lätt, men nu brände tårarna bakom ögonlocken.
”Ja.” orden var knappt hörbara, men prästen och Justin hörde dem och det var viktigast.
”Inför Gud och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Justin Bieber: Vill du ta Scarlett Johansson till din hustru och älska henne i nöd och lust?”
Justins blick höll hårt fast i min samtidigt som han uttalade det lilla ordet men som betydde så mycket.
”Ja.” hans ögon glittrade i en ljus honungsfärg istället för den vanliga hasselbruna.
”Ringarna.” Damon som stod närmast Justin tog upp de båda ringarna och räckte dem till prästen som började välsigna dem.
”Repetera efter mig.” han sträckte den manliga versionen av våra nästan identiska ringar till mig.
”Jag, Scarlett,”
”Jag, Scarlett,”
”Tar dig, Justin,
”Tar dig, Justin,
”Till min man,”
”Till min man,”
”att dela glädje och sorg med dig,”
”att dela glädje och sorg med dig,”
”och vara dig trogen”
”och vara dig trogen”
”tills döden skiljer oss åt.”
”tills döden skiljer oss åt.” jag trädde på ringen på hans finger samtidigt som jag försökte förgäves blinka bort tårarna och inte förstöra sminket Viktoria lagt så många timmar på.
Justin som också märkt detta gav mig ett litet leende och började sedan repetera efter prästen.
”Jag, Justin,”
”Jag, Justin,”
”Tar dig, Scarlett,
”Tar dig, Scarlett,
”Till min hustru,”
”Till min hustru,”
”att dela glädje och sorg med dig,”
”att dela glädje och sorg med dig,”
”och vara dig trogen”
”och vara dig trogen”
”tills döden skiljer oss åt.”
”tills döden skiljer oss åt.” ringen åkte på mitt finger där den glimrande förlovningsringen också satt.
”Jag förklarar er nu till man och hustru.”
-
Den traditionella bröllopsvalsen var i full gång och jag kunde känna dussintals blickar som brände på mig. Men en av dem som stack ut var Codys.
Han stod i sin svarta kostym, som var identisk med de andra marskalkarnas, vid DJ båset med ett brett leende på läpparna. Men det var inte det som drog till sig min blick utan ärret på hans vänstra kind från den dagen.
Att det dödade honom inombords varje gång han såg det var en självklarhet, men att veta att jag var den som var orsaken till det var värst.
”Oroa dig inte.” mimade han och gav mig en blinkning som jag hann besvarar med ett blekt leende, innan Justin snurrade på oss.
”Det viktigaste är att han mår bra nu.” viskade han i mitt öra samtidigt som han smekte mina höfter med sina tummar.
Långsamt nickade jag och drog in hans nästa ord.
”Minns du när du frågade om du och Damon höll på att drunkna och vem av er jag skulle rädda?”
Med slutna ögon nickade jag mot hans bröst där mitt huvud nu vilade.
”Jag skulle rädda Damon och dö tillsammans med dig.” hans händer gled mot min mage som var väl dold av klänningen, samtidigt som jag spände mina armar kring hans nacke i ett försök att föra oss närmare varandra.
”Och Scarlett?”
”Ja?” gråten var tydlig i min röst.
”I fell in love with you again under the New Moon. ”

Och härmed är New Moon avslutad.
Själv kände jag att epilogen inte blev något extra, men den var perfekt som avslutning för hela novellen om jag kan sätta det så. Både Blue Moon och New Moon har varit fylld med massor av drama och att tona bort de båda med något lugnt var längst upp på min lista. :')
-
Anyway, denna novell har verkligen varit en utmaning att skriva för mig och jag är överlycklig för alla som läst den. (Vill verkligen läsa era åsikter nu.) ♥
-
Imorgon eller på tisdag kommer jag starta den översatta novellen och hoppas ni gillar den också lika mycket som jag gör, vill även tillägga att en ny design kommer snart dyka upp på bloggen samt handlingen.

Previously:
Med täcket på marken och fönstret öppet satte jag mig bredvid honom och tog hans hand. Processen var olika lång från person till person precis som allt annat. Smärtan, hettan, känslorna. Jag hoppades bara han skulle komma undan det hela då hela sitta-bredvid-och-hålla-handen- ställningen tog kål på mig. Jag kände mig så värdelös att sitta här utan att kunna göra någonting. Och att jag var själv – bortsett från Justins ”närvaro” – gjorde inte saken bättre.
Jag hade ingen aning om vart de andra var då de inte varit hemma när vi kommit, men jag hade gissningar på att de var ute och tränade upp killarna samt Caro.

Mer fel kunde jag inte ha.

Scarletts perspektiv:
”Ni hade en hårt på träningen ser jag.” konstaterade jag och tvingade mig själv att stanna kvar och kolla på när Rick och resten lade undan de stora, tunga väskorna med oidentifierat innehåll längst med väggarna. Cody syntes inte till men det förvånade mig inte.

"You had a hard workout, I see."

Deras skor lämnade lerfläckar efter sig på det gråa kakelgolvet, medan deras händer lämnade väskorna blodiga. Och det var nu jag blev medveten om de röda märkena på deras kroppar samt spänningen i luften.
”Det var ingen träning.” ilskan i Ricks hesa röst var tydlig.
”Vad hände?”
”Vi har fått komplikationer.” jag väntade spänt på en fortsättning.
”Minns du det sista Bree sa innan vi lämnade henne?” det var Kevin som nu talade.
”Att vi inte vet vad som lurar under samma tak som oss.”
”Och vet du vad, eller snarare vem hon menade?” jag skakade lätt på huvudet.
”Någon som återvände helt utan anledning, någon som aldrig varit hemma den senaste tiden, någon som sagt emot alla våra planer.”
Tystnaden utanför min kropp gick att skära igenom, men i mitt huvud fanns det inte en gnutta tystnad för svaret var självklart, men det var svårt att tro på det.

Jag vred och vände på mig när jag kände ljuset för ögonen. I en tung rörelse slog jag upp ögonen och möttes av ett svart rum som endast lyste i en vit sken. Paniken steg i mig och sömnen var som bortblåst. 
Natten var alltid en skrämmande tid för mig, samtidigt som den var befriande. En liten rörelse, ljud, ljus fick mig att gå upp i taket av skräck. 
Jag sökte runt med blicken samtidigt som jag behöll mitt stenhårda grepp om lakanet kring min halvnakna kropp. Justin hade fått mig exakt där han ville ha mig.
Mina ögon letade fortfarande efter ljuskällan och jag fann den ganska snart. Justin mobil. 
Den låg halvgömd bland våra kläder på golvet, och det var nästan skrattretande att jag inte märkt den tidigare.
Min första tanke var att låta den lysa tills den tillslut slocknade, då jag inte hade ork att resa mig men när jag både såg och hörde hur ett sms trillade in så kunde jag inte kontrollera min nyfikenhet. Vad hade han för hemligt som jag inte redan visste?
När jag tillslut kom fram till att svaret var ”Inget” på min egen fråga, så lyfte jag försiktigt bort hans arm från min midja, och la den mjukt på den tomma platsen jag tidigare hade sovit på. Jag rös till av svalheten golvet gav mig.

Från Cass:
”Kommer du imorgon som planerat? : )” 

Det var resan till Malibu som ingen annan än min familj visste om bortsett från killarna.
Det hade varit under den tiden Slyder-dramat blivit för mycket för killarna, och när Lucas höll på att förvandlas. Rick hade mer eller mindre tvingat mig att följa med. Allt för att jag skulle oroa mig minimalt.
Men det var också där jag och Justin fått mer drama på våra axlar. För Cassandra och hennes ”valpar” hade kommit objudna. Tillslut blev det för mycket och jag gick själv ut mitt i natten för att få ut min frustration.

För varje sten jag bröt så gjorde även mitt hjärta det. Min kropp började skaka och jag kände hur ljuset blev mörkare och mörkare tills den inte befann sig längre på min kropp. Mina knän vek sig och jag föll ihop som en trasig docka på marken och började snyfta häftigt. Jag förflyttade hackigt mina knän närmre min kropp och lutade huvudet mot dem för att slippa se det förstörda scenariot omkring mig jag orsakat.

Tanken hade inte längre någon effekt på mig, men jag minns fortfarande den svidande känslan inom mig. Och för att göra allt värre så hade ännu ett sms trillat in – denna gång på min egen mobil.

Bilden var en exakt kopia på hur jag hade suttit från mindre än fem sekunder sen. 
”Jag borde tycka synd om dig men det gör du tillräckligt själv.”
Hjärtat saktade ner i några sekunder innan den återtog dubbelt så snabb takt. Mobilen for ut ur mina händer och mötte den steniga marken, med skärmen före. 
Jag lyfte huvudet men fann det endast tomt. Inga ljud hördes förutom min skenande puls och snabba andetag. Alla mina muskler var på helspänn och vaksamt sökte jag mig runt mellan stenklipporna med blicken.

Redan då visste jag att det varit en fighter som skickat sms:et då en vanlig människa aldrig skulle kunnat vara så diskret.

”Vad gör du?” jag ignorerade hans fråga och tryckte snabbt in mig själv på alla hans smskonversationer. 
Bruce, Melissa, Amy, Damon, Matt, Chloé… alla möjliga namn skrollade jag förbi utan att hittade den slampans. 
”Vad fan letar du efter!?” röt Justin tillslut och fick mig att slänga upp huvudet. Vilken tjej som helst skulle vara rädd nu, men jag var inte vilken tjej som helst. Han borde vara den som var rädd för mig.
”Du har tagit bort sms:et från henne så att jag inte skulle se det.”

Det hade varit en av våra större bråk, men vi var aldrig separerade länge.

Jag hukade mig ner över min väska och började gräva med min ena hand i jakt på mina älskade mjukisbyxor medan den andra höll hårt i handduken.
I all hast känner jag någonting vasst mot min pekfinger. Snabbt drog jag upp handen och tittade på det lilla jacket som det sipprade ut några få droppar blod ur. Det sved men absolut inte mycket. Med en rynkad panna stoppade jag ner handen igen och hittade källan till vad jag lyckats skära mig på. En dubbelvikt pappersark.  Mitt namn stod med en snirklig stil på den. 
Utan att fundera på vem det kan vara och inte vara så tog nyfikenheten övertaget och sakta vecklade jag ut papperarket. 
Någonting jag ångrade…
”Roligt att få ditt förhållande att svaja till. Din pojkvän sov djupt när jag raderade sms:et från hans mobil som jag skickade.”

Då hade jag ingen aning om jag hade drömt allt eller om det var verklighet. Nu var det bara skrattretande hur självklart det egentligen var.

Alla möbler var välta och glasvasarna var krossade till tusentals bitar. Inget stod på sin rätta plats. Men mitt i allt det där stod en box. En box med blodröda siffror som för varje sekund tickade ner 05:14, 05:13, 05:12, 05:11.
Varningen jag tidigare känt, det var på grund av detta.
”Det är bara inte klockan på väggen som tickar.” 
Utan en bomb också.

”Vad är det du försöker säga?” viskade jag trots att jag visste svaret.
”Cody är den andra fightern och han rymde.”
Justins perspektiv:
Mitt sinne var suddigt samtidigt som resterna av harmonin jag känt jagades bort av smärtan som började ta plats i min kropp. Långsamt sträckte den sig längst mina fingerspetsar innan hela handen var som på eld, men det slutade inte där. Hela min kropp var snart som en kolbit som vägrade bli till aska, utan fortsatte att brinna.
Jag minns varför jag valt detta och jag minns vem som gjorde det. Allt var fortfarande suddigt men ändå glasklart. Jag minns hennes ord innan hon gjort det som beskrev att det skulle göra ont, den sista sekunden mer än alla andra. Det var bara att hålla ut.
Men det var inte enkelt, för den svidande smärtan kickade igång känslorna från när huset brann den kvällen.
Det var som om plågan endast påskyndades av den tanken och blev starkare. Om jag skulle se det som en bra sak eller dålig visste jag inte, men tanken av att det skulle vara slut snabbare än vad jag väntat slog mig.
Jag kunde höra någons väsande andetag nära mig. De var hastiga och tunga, och snart förstod jag att de tillhörde mig själv, samtidigt som flera saker började lämna spår efter sig i mitt sinne. Som den svala luften som behagade min brännande kropp, det entoniga tickandet från en klocka och den mjuka sängen jag hade ett vagt minne av Scar hade lagt mig på.
Det är nära nu tänkte jag, och precis i den sekunden var det som om allt smärta spred ut sig jämt i min kropp innan det försvann helt och mina ögon spärrades upp.
Jag lät mina ögon absorbera omgivningen som såg likadant ut, men min uppmärksamhet flög till detaljerna. Som de flygande dammpartiklarna i luften, eller ljuset från solen utanför som reflekterades extra starkt mot dataskärmen.
Välkända steg från trappan utanför hördes och ett leende tog plats på mina läppar sekunden innan Scarlett öppnade dörren.
”Hej babe.” flinade jag och såg hur hon snabbt himlade med ögonen innan hon var framme vid mig.
”Hur kan du flina när du knappt för några sekunder sen gått igenom en massa smärta?”
”Du gör det bättre.” min hand smekte hennes kind och hon lutade sig mot den i någon sekund innan hon slängde armarna runt min hals i en oväntad gest.
”Jag hatade varje minut som passerade under tiden du plågades.” jag lämnade en kyss på hennes hals innan jag slingrade mina armar kring hennes midja.
”Det var inte så farligt.” viskade jag och fann det plötsligt svårare att prata.
Scar märkte det också och minskade på styrkan i sina armar.
”Här bro.” Bruce som tidigare inte befunnit sig i rummet stod sig helt från ingenstans vid sängen med ett glas utsträckt mot mig. Jag kunde inte dölja mitt skrämda ryckande.
”What the fuck?” jag stirrade först på det fulla glaset och sedan på honom.
”Extra kraft. Jag kan göra mig själv osynlig.” flinade han och försvann i några sekunder innan han kom fram igen, denna gång på min andra sida.
Jag nickade, oförmögen att svara med ord samtidigt som jag tog emot glaset och drack det svalkande vattnet innan jag räckte tillbaka det. Rick som nu också befann sig i rummet följde mina rörelser med spända ögon, och jag gjorde mig själv redo att fråga honom om det när Bruce slängde iväg glaset så att den krossades mot en av de vita väggarna.
”Vad fan gjorde du?” utbrast han och börjar från ingenstans blåsa på sin hand.
Ur ögonvrån märkte jag hur Rick nu såg mer imponerad ut än spänd, men min uppmärksamhet flög snabbt tillbaka till Bruce och jag kunde inget annat än att stirra förvirrat på honom.
”Inget..?”
”Justin, glaset var stekhet. Du mer eller mindre brände mig utan att ens röra mig.” han visade upp sin hand som nu täcktes av en röd och irriterad yta.
”Din extrakraft… intressant.” det var nu Rick som talade samtidigt som han långsamt drog sig närmare oss.
”Oh my god!” Scarlett var som ett barn på julafton där hon satt på sängen och klappade lyckligt med händerna.
Va?
Rick som upptäckt min brist i kunskap började förklara.
”Du kan göra din kropp varmare än vanligt utan att själv plågas av det och på så sätt kan du bränna personer som rör dig. Nu i början har du ingen kontroll över det men det är där Scarlett kommer in. Hon kommer hjälpa dig.”
”Hur kunde jag då krama honom nyss?” Scars fråga var precis den jag varit på väg att ställa.
Rick såg inte ut att fundera alls innan hans svarade. ”Han hade precis vaknat då och hans extrakraft hade inte hunnit ikapp honom.”
”Damn.”
Jag hade aldrig tänkt på ”privilegierna” när jag tänkt på att bli fighter, utan endast på att bli ett med Scar, men nu när jag fått detta så kan jag inget annat än att känna my hyper över det. Det var mer än vad jag förväntat mig.
”Vi börjar med en gång.” jag hoppade hastigt upp från sängen och greppade i Scars hand, men var inte beredd på att hon i nästa sekund skulle dra tillbaka den.
Att se henne vifta den hejvilt i luften fick tankarna att komma i kapp mig.
”Förlåt babe, jag tänkte in-”
”Det gör inget… kom igen.” hon log och gesterade med handen mot dörren utan att röra mig.
Ingens perspektiv
Två veckor passerade och de nya fighterna lyckades kontrollera både sig själva och sina krafter bättre än någonsin. Bruce osynlighet var en enkel match för honom där han varken kände smärta eller ansträngning av att göra det.
Matt var som rena motsatsen. Gång på gång fick han skära sig i handleden eller benet för att sedan försöka läka ihop det. Smärtan fanns där och ansträngningen men han lyckades bättre än någon annan i gruppen med att utveckla sin kraft.
Carlos och Damon var de som hade det svårast, för de båda krafterna var på något sätt lika. Medan Carlos tog sig in i människors huvud och fick dem att se otrevliga scenarion så tog Damon bort synen helt. De båda var individuellt användbara men det hela blev effektivare om de båda sammarbetade. Damon tog bort synen först så att Carlos utan problem kunde måla upp bilderna för de utsatta. Kevin och Lucas var mer eller mindre försökskaninerna i det hela.
Om vi rör oss vidare till Justin så lyckades Scarlett ge honom maximalt med hjälpt och snart fick han kontroll över hettan på sin kropp.
Sist men inte minst så fanns också Caro som fått en heltäckande sköld runtom sig – någorlunda likt Justins kraft. Men hennes plågade inte andra, utan skyddade bara sig själv både psykiskt och fysiskt. Kevin fann hennes kraft som en självklarhet då han tidigare inte alltid kunnat läsa hennes tankar – skölden hade varit synlig redan då.
Så småningom så fick de egna ansvar för sina krafter och på egen risk använda dem i de olika fighterna som nu tog större och större del av deras träningar. Blod var inblandat för alla gav allt de hade och gång på gång fick de byta glänta då träd och stenar förstördes helt varje gång. Men de var ändå noga att städa upp efter sig.
Och det var vad de höll på med nu. Rick, Kevin och Victoria som samlade ihop de utspridda barkerna, Justin, Bruce och Damon som gjorde samma sak med stenarna och sedan Matt, Scarlett och Caro som försökte radera all blodspår efter dem. Allt detta hände under tiden Carlos höll vakt.
Tidigare hade de alltid kommit undan utan att någon kommit i närheten, men den här gången var det inte likadant då två okända fighters plötsligt befann sig i mitten av gläntan och fick tio av de elva personer att rycka kraftigt till. Alla utom Rick.
Samtidigt som han förberedde sig på deras anledning till att komma hit så noterade han deras krafter – teleportering.
Allt var tyst förutom den svaga vinden som fanns i luften.
Killen som knappt såg ut att vara sexton steg ljudlöst fram och sträckte fram ett pappersark där Ricks namn stod med slarvig stil. Långsamt tog han emot den och lyssnade på tjejens röst som nu ekade. ”Syns snart.” och de försvann.
Ingen vågade röra sig under tiden Rick läste det som stod på pappret, innan han uttalade det de fruktat.
”Det har börjat.”
Scarletts perspektiv:
1 vecka senare
Den senaste veckan hade vi förberett allt som redan inte var det. Alla dräkter var gjorda och redo att användas, vapnen var laddade och alla hade tränat till max – utan att trötta ut sig själva.
Det sista vi skulle behöva nu var utmattning.
Lediga stunder hade det varit få av de senaste dagarna, men när de väl fanns så såg jag till att jag var med Justin. För chansen att någonting skulle gå fel fanns där – större än någonsin.
”Låt det inte bli blodigt om de inte är nödvändigt.” påminde Rick ännu en gång och vi alla nickade.
I mitt huvud lät det omöjligt men jag tänkte inte nämna det högt och var även extra noga att hålla bort det från Kevin. Han i sin tur var medveten om att jag höll någonting borta från honom, men gjorde ingen ansats till att ta reda på vad – vilket jag var tacksam över.
”De är redan här.” konstaterade Victoria och vi alla nickade än en gång.
Varuhuset som vi så många gånger förstört och bränt ner stod där i toppskick och det var nästan skrattretande hur jag inte tänkt på att någon av dem kan ha en extrakraft att återbygga saker.
Bilen var säkert parkerat på ett bra ställe som det skulle vara enkelt att ta sig till om det skulle behövas, men bortsett från det så hade vi allt vi behövde med oss. Vissa gömda, andra synliga.
”Är du redo?” undrade Justin och flätade sina fingrar med mina.
”Jag tror inte detta kan vara något man kan känna sig redo inför.” jag tog upp hans hand och lät mina läppar falla mot hans handrygg innan jag förde våra händer ner igen.
Instämmande nickade han och vi förde våra blickar framåt där tjugotals okända ansikten stod. Men också tre jag redan kände. Kayla, Bree och Cody.
Den sista personen fick mig att osynligt spänna kroppen extra för att inte attackera. De enda som märkte var Justin som klämde till min hand och Kevin som gav mig en varnande blick.
”Ni kom.” log Bree brett och slog ut med händerna.
”Vi hade ingen anledning till att inte göra det.” mumlade Kevin men hon hörde.
”Åh, jag vet. Cody och Kayla har sagt precis samma sak hela dagen.”
”Och du trodde dem inte?” Kevin talade nu högre.
”Jag hade ingen anledning till att tro dem.” hennes leende blev omöjligt bredare och en flammande ilska tog plats i hennes ögon.
Något var inte rätt.
”Vad menar du?”
”De var bara pjäser i mitt egna spel.” Precis som jag alltid trott.
”Bree?” Kayla såg nu endast förvirrad ut, men Bree kollade aldrig på henne utan höjde handen och en av de mer muskulösa killarna ställde sig genast bakom Kayla med en skinande föremål i handen.
”Jag gillar att arbeta ensam Kayla, men din hjälp var nödvändigt.” hon slängde en snabb blick mot den rödhåriga tjejen innan hon lätt viftade med fingrarna och kniven grävdes djupt in i hennes kropp samtidigt som hennes ljusa skrik ekade mellan träden.

Jag var chockad, för detta var det sista jag förväntat mig.
Men den känslan försvann som damm och oron kickade igång när jag såg henne lyfta sin andra hand och samma kille ställde sig nu bakom Cody. Inte en enda känslan syntes i hans ögon. Han var tom när han stod utrycklöst på samma ställe och väntade på samma öde som Kayla.
”Scarlett.” min blick flög genast mot Bree där hon stod med samma sockersöta leende. ”Ibland är det bra att ha flera val i krafter. Bland annat tvång, för det är vad Cody är under.” ett morrande läte lämnade mina läppar och jag släppte Justins hand innan jag tog ett steg framåt.
”Din fucking häxa.” orden var som droppande gift.
”Justin stoppa henne.” Victorias rös lät långt bak i mitt huvud, men den blev för en stund tydligare när jag kände Justins hårda grepp på min skyddsväst.
Bree kollade road och imponerad på mig samtidigt som hon höjde handen lite till.
”Cody.” hans namn gled ut som sammet från hennes mun, och jag förstod inte vad hon gjorde förrän jag kände Codys kraft börja slingra sig runt min kropp och radera min ilska.
Wrong move.
Jag slöt ögonen i några sekunder och fokuserade på honom innan jag med all min styrka sköt bort hans kraft.
”Justin.” Victorias röst igen.
Det spelade inte någon roll hur hårt Justin höll i mig för i nästa sekund drog jag ner blixtlåset på västen som befriade mig. Mina steg var snabbare än någonsin och jag kunde höra Ricks vrål efter mig, men mina öron stängdes av och det första slaget siktades mot Bree.

Ett kapitel som var dubbelt så långt som vanligt - hoppas ni gillade det.
By the way, Cody var inte lika ond som ni trodde, han styrdes helt enkelt av krafter. ;)
-
Sista kapitlet av New Moon var detta och nu är endast epilogen kvar.
Vet inte riktigt hur jag känner inför detta, lättad kanske men samtidigt en aning ledsen. ♥

Justins perspektiv:
Svedan i min hals som orsakats av torrheten var obehaglig och gjorde att jag inte kunde somna trots att klockan slagit tre på morgonen. Bristen på sömn hade lett till huvudvärk som fick min kropp att vrida och vända sig samtidigt som jag masserade mina tinningar med fingrarna i synk. Efter alla mina baksmällor borde jag vara van vid huvudvärken men det var helt och hållet motsatsen.
Tankarna på att Scar gick igenom detta varje natt yrde runt i mitt huvud och gjorde plågan mer outhärdlig.
Hon visste inte, men jag hörde henne varje kväll när hon gick förbi mitt rum och nerför trappan. Superhörseln hade inte alla så jag hade ingen aning om vart hon tog vägen efteråt men något jag hade aning om var att hon höll på att planera och lista ut ledtrådar angående Bree slash Kayla dramat.
Hon hade försökt hålla mig och de övriga killarna ute ur det hela men hennes många tjafs med Rick om ämnet och alla papperbuntar som hon lämnade efter sig avslöjade henne.
Jag hade flera gånger dragit henne in till mitt rum och försökt distrahera henne så hon inte missade sin sömn, men i slutändan ledde det till att endast jag somnade och hon smög ut ur rummet. Någon gång tror jag också hon också använde sin kraft på mig för jag mindes inget nästa dag, dock frågade jag henne aldrig om det.
Detta går inte mer.
Med tankarna i max så satte jag mig upp i sängen med ett smärtfyllt grymtande åt det entoniga dunkandet i mitt huvud, som endast blev starkare. Under den processen så råkade jag också slå till den svarta asken från byrålådan. Med en suck tog jag upp den och lade den i lådan istället, utan att titta inuti. Hon skulle inte få den än.
Med det gjort blev jag fast besluten vid att hitta en alvedon, så halvblint gick jag ut ur rummet och nerför trapporna för att mötas av det svaga ljuset från köket. Bingo.
”Hur klarar du dig utan huvudvärk.” hon hoppade varken till eller slängde upp huvudet från bunten med papper som låg framför henne samt koppen fylld med kaffe, utan titta långsamt upp på mig.
”Det gör jag inte. Mitt sätt att hantera det skiljer sig bara från andra.” hon log snabbt mot mig och vred tillbaka huvudet för att börja kolla på ett annat ark.
”Jaså? Något emot att avslöja din strategi?” jag ställde mig bakom henne och började massera hennes spända axlar.
”Ignorera det.” hon kollade över axeln på mig och gav mig samma leende som förut.
”Det skiljer sig verkligen. Så låt mig visa dig hur en normal människa gör.”
Jag släppte hennes axlar och började min jakt på den blåvita alvedonasken jag visste skulle vara i någon av lådorna.
”Så du säger att jag är onormal?”
”Kanske, kanske inte.” jag slängde en blick på henne innan jag fortsatte leta.
Bakom mig hörde jag hur en låda öppnades samt vattenkranen som sattes på i några sekunder innan det stängdes av. Nyfiket vände jag mig om och mötte Scar som stod utsträckt med ett glas vatten och tabletten jag letat efter.
”Här.” tacksamt nickade jag och tog emot tabletten som jag sköljde ner med det lagom kalla vattnet, samtidigt som hon återvände till sina papper.
”All denna stress är inte bra för dig.” mumlade jag och lade försiktigt undan glaset.
”Jag måste fortfarande göra det Justin.” hon klottrade ner någonting.
”Låt de andra göra det.”
”De vill bara vänta för tillfället, medan jag vill att allt ska vara packat och klart när det väl händer.” hon skrev ner något mer, denna gång längre.
”Scar, babe.” hon tittade upp.
”Vi åker bort ett tag, så du får vila och jag kan prata in resten i att göra färdigt arbetet nu istället för senare.”
”Jag kan inte Justin. Det går inte.” jag skakade endast på huvudet och drog in henne i min famn.
”Det går och du kan. Jag vill ersätta dina julminnen med bättre samtidigt som jag vill få tid för endast oss två.” Och fråga dig en sak.
Hon suckade. ”Vi har ingenting planerat.”
”Vi har inget planerat, men jag har.” log jag brett.

"We have nothing planned."

Scarletts perspektiv:
24:e December
Första julaftonet jag verkligen firar på riktigt, vilket också var den tredje julaftonet sen deras… död. Detta var fel – jag skulle inte fira nu.
Men det var där jag inte ens lyckades övertala mig själv. För jag trodde inte längre på det påståendet. Jag hade like rätt att fira jul och vara glad precis som alla andra, det skulle vara vad de velat. Inte att jag skulle sitta vid deras gravstenar tillsammans med Lucas och gråta när alla andra levde loppan.
Att ha mina julminnen ersatta med positiva hade Justin en poäng i, och det var nog också en av de två anledningarna som jag följde med på denna semester. Den första var att de inte skulle ha velat se mig ledsen.
Jag vände mig bort från panoramafönstren och möttes av Justins figur som satt på sängen och snurrade på nycklarna i sin hand. Nycklar som tillhörde hans splitternya Alfa Romeo 4C som han fått i morse av mig. Han såg verkligen överlycklig ut vilket gjorde leendet på mina läppar endast bredare.
Egentligen skulle han ha fått den senare, men med den här resan inplanerat så fick jag inget rum för en egen plan.
”Du vet… jag förstår fortfarande inte hur jag lyckades få dig att berätta att vi skulle till Grenada innan vi ens befann oss här.” det var sant, för Justin var känd för att hålla allting hemligt för mig till precis sekunden innan.
Det kunde vara en bra egenskap i vissa fall, irriterande i andra men också negativt i få.
”Se det som en tidig julklapp, vilket påminner mig om din andra.” han log mystiskt och la bort nycklarna innan han tog min hand och började dra med mig ut ur rummet.
”Vart ska vi?”
”Du får se.”
”Och Justin är tillbaka.” det var som om den andra, mindre hemlighetsfulla Justin aldrig funnits.
”Blunda.” skeptisk kollade jag på ögonbindeln han nu fått från ingenstans.
”Babe-”
”Okej, okej.” jag vände mig om och slöt ögonen så han lättare kunde knyta fast den svarta tygbiten.
Direkt det var klart kände jag hans kropp tätt intill min och våra fingrar som flätades ihop. I ett lagom tempo började vi röra oss åt en oidentifierad riktning.
”Trappor.” trots hans varning så höll jag på att snubbla flera gånger under processen vilket resulterade att jag istället befann mig i hans famn resten av vägen.
”Jag trodde fighters skulle vara smidigare.” jag kunde höra hans flin.
”Varför gör du ens detta?” att jag ignorerade det han nyss sagt var självklart.
”Du måste få din julklapp.”
”Du kunde bara ha gett den till mig i rummet.”
”Sant, men nej.” jag svarade inte och lutade mig istället bekvämt mot hans bröst i några sekunder innan nyfikenheten kickade in.
”Är-”
”Framme.” hans röst avbröt mig.
Han släppte ner mig och började föra mig framåt samtidigt som jag spänt försökte lyssna mig till vart vi befann oss, dock utan framgång.
”Redo?” den raspiga tonen jag älskade ekade i hans röst.
”Mer än redo.” jag kände hur hans fingrar långsamt började knyta upp ögonbindeln, innan den föll till marken och avslöjade den harmoniska utsikten, där solnedgången precis hade tagit plats och slängde ett stänk av orangea över himlen. Molnen befann sig här och där i ett perfekt antal. Det var magiskt.
Ljudet av våra rytmiska rättslag och mjuka andetag var det enda som nådde mina öron, innan Justin började prata.
”Vi får inte vara här länge, men jag har en tillräckligt lång stund på att fråga detta.” osäkert kollade jag över axeln och fann honom möta min blick med en spänd men ändå kärleksfull.
”Älskar du mig?” han var helt seriös och det var också jag med mitt svar.
”Ja.”
”Kan du göra en sak för mig då?” nervositeten kickade in, men jag besvarade honom med samma svar som förut. Inget mer eller mindre.
”Ja.” plötsligt försvann hans kroppsvärme och han backade smått innan han började gå ner på knä och tog ut en liten ask från sin ficka.
Mina händer började skaka samtidigt som de hastigt flög upp för att täcka min mun.
”Vill du gifta dig med mig?” mitt svar kunde inte ha kommit snabbare.
”Ja, ja, ja!” jag slängde mig runt hans hals och fann honom krama mig lika hårt tillbaka.
”Jag älskar dig.” viskade jag med tårarna som hotade bakom ögonlocken.
”Jag älskar dig mer.” han avbröt kramen för att kunna lirka ringen på mitt finger innan han drog mig hastigt tillbaka till sin famn. Våra andetag var i samklang och gjorde att våra bröstkorgar höjdes och sänktes i synk.
Han hade alltid varit varmblodig och för första gången så kändes det som om jag också var det, vilket fick mig att känna mig om en med honom.
”En dag kommer all drama försvinna och du och jag kan leva ett eget liv.” mumlade han plötsligt mot mitt hår.
”Skulle det någonsin vara möjlig?” jag sneglade mot honom med hopp.
”Vi gör det möjligt.” han smekte ömt och försiktigt bort tåren på min kind.
”Det skulle vara perfekt.” viskade jag och mötte hans läppar i en kyss som avslöjade vad jag ville – något han också märkte.
”Scar, du behöver-”
”Jag vill Justin. Har aldrig och kommer aldrig vara säkrare på det.”
Jag vet inte hur, men vi lyckades ta oss till sängen i hotellrummet utan att vara sammanklistrade, men när vi väl var där så kunde inte en pappersark få plats mellan oss.
”Jag gör så att du glömmer det negativa ikväll.” viskade han mot mina läppar.
”Jag behöver det.” viskade jag tillbaka och greppade hans nacke för att föra honom närmare mig, samtidigt som jag slingrade benen runt hans midja och lyfte ryggen några centimeter från sängen.
Han grymtade häftigt mellan våra kyssar samtidigt som mina händer fann hans guldbruna hår.
”Du bryr dig inte om jag förstår ditt perfekta hår?” undrade jag med lika låg röst som förut.
”Nej för jag gör detsamma.” han flyttade sig lite och lät sina tänder glida över min underläpp.
”Jag vill ha dig.”
”Tålamod.”
Mina varma läppar fann hans nacke där ironiskt nog ”patience” tatueringen befann sig, och jag började suga och nafsa.
”Scar, sluta retas.” grymtande han utan att få ett svar av mig, endast ljudet av mina läppar som mötte hans känsliga hud.
”Babe.” stönade han och jag log nöjt och la huvudet mot kudden igen där jag mötte hans bruna ögon som avslöjade kärlek och lust.
”Din tur.” mumlade jag.
Till skillnad från mig var han snabb på det han gjorde och drog av mig den neonrosa linnet samt mina blekta jeans innan han drog täcket över oss. Rodnaden blev stark på mina kinder över hans omtänksamma handlingar.
”Din tur.” repeterade han mig och jag befann mig snabbt på topp.
”Med nöje.” jag drog av den vita T-shirten i samma tempo som han gjort, och därmed avslöjade hans välbyggda mage. För en sekund stirrade jag men la hastigt uppmärksamheten på hans svarta jeans innan han fick chansen att reta mig. I samma stund som jag sträckte mig efter hans boxer så fann hans fingrar spetsen till mina underkläder.
”Redo?”
”Alltid.”