Scarletts perspektiv:
En vecka senare - 19:e december
”Kan inte Kevin göra det?” mumlade han och slingrade sina armar omkring min midja.
”Han ska följa med.” mina armar följde sin egen väg och la sig runt hans vältränade axlar.
”Varför behövs du där då?”
”Två är alltid bättre än en.” konstaterade jag.
”Lucas kan följa med Kevin istället.”
Vid det här laget så borde han veta hur mycket jag hatar att Lucas ska följa med på våra uppdrag eller ens lägga näsan i blöt och föröka leka hjälte för i slutändan kommer han skadas. Beskyddande syster eller inte men mina instinkter vet jag har rätt.
”Dum fråga.” muttrade han och översatte min tystnad och hårda blick rätt.
”Precis.” log jag och ställde mig på mina tår för att kunna nå hans kind med mina läppar.
”Fel ställe.”
”Du har redan fått för många kyssar. Ett nej dödar dig inte.” jag kysste honom på kinden igen.
”Sant, men du dödar mig.” flinade han överlägset.
”Dork.”
”Du älskar mig.”
”Tyvärr.” jag pussade snabbt hans mungipa innan jag lät mina läppar falla mot hans.
Kyssen varade inte länge men den hade all styrka jag behövde för det jag skulle göra.

”Att le för mycket är inte bra.”
”Och vad vet du om det?” undrade jag och lät min blick glida mot Kevin som satt i det beigea passagerarsätet.
”Det gör jag inte.”
”Så din poäng är…?”
”Att le för mycket är inte bra.” upprepade han och blinkade med ena ögat innan han steg ut ur bilen som hunnit stanna. Jag hursomhelst stannade kvar i några fler sekunder och lät mina ögon beundra det vackra huset, som var uppbyggt med en viktoriansk stil i kanterna. Under solen, lyste den ljusblå med bleka elfenbensränder längst de spetsiga kanterna, som skisserade huset. Byggnaden i allmänhet gav en lugn känsla till alla som gick förbi, men jag visste bättre än att låta mig luras av miljön och fasaden. Insidan skulle vara motsatsen.
Det var tre våningar totalt och fönster poppade ur alla håll, men otroligt nog så tog de aldrig över. Om sanningen skulle fram så påminde det mig om bilder jag sett på herrgårdar i söder innan inbördeskriget.
”Don’t catch flies.” skrockade Kevin och stängde min halvöppna mun med hjälp av sitt pekfinger och långfinger. Snabbt himlade jag med ögonen och steg ut samtidigt som jag var noga med att låsa bilen.
”Klasslistan hjälpte trots allt.” jag nickade instämmande.
Aldrig hade det lilla onödiga pappret man fått av handledaren med namn, adress och nummer varit viktigare än nu.
Kevins knogar kolliderade med trädörren som sekunden efter öppnades av en ung men ändå väluppbyggd kille. Hans blick fångade genast mitt och ett nästan omärkbart leende spred sig på hans ljusrosa läppar.

”För att komma in måste du betala.”
Inte ni, utan du.
”Pengar?” muttrade jag irriterat och kände hur Kevins hand placeras på min korsrygg i ett försök att stoppa mig från att gå mental.
”Tiosiffrigt.”
”En miljard för att komma in?”
”Din telefonnummer.”
”Hell to the no.” svarade Kevin istället för mig och pushade killen åt sidan innan han gick raskt in i huset med mig efter sig. Ett smärtsamt stön kommer från den namnlösa killen bakom oss men jag brydde mig inte om att vända huvudet.
Precis som jag trott så var det allt annat än lugnt inomhus. Möbler var välta, porslin var krossad, smuts täckte varje yta och bland allt detta så sprang en massa ungdomar i alla åldra omkring. Vissa var inte ens ungdomar, hell jag tror inte ens de nått elva år strecket.
De var okontrollbara under det här stadiet och det märkte man på deras hastiga rörelser och förmågan att tänka klart innan de agerade. Och det var allt för att nästan få allt att falla på plats. Det enda kvar var vad Bree hade planerat med allt detta förutom att attackera oss. Ilsket bet jag ihop och slängde en blick på Kevins frustrerade ansikte. Säkert att hans extrakraft var värdelös på alla – förutom mig - i Brees närhet.
Han gav mig en stel nickning och jag vred bort blicken och lät mina öron fyllas av ungdomarnas – barnens – samtal.
”Vad tror ni deras extrakrafter kommer bli?”
”Jag tror de redan är fighters.”
”Hur ser du det?”
”Sättet de rör sig på.”
Lite hjärnceller hade de troligen kvar.
Tanken tillsammans med rösterna sprack så fort vi nådde den mörkbruna ekdörren som Kevin inte kastade bort någon tid alls innan han öppnade.
”Trodde ni aldrig skulle hitta hit.” hennes ljusa röst fyllde mina öron och mina ögon fann hennes rygg där hon stod vid en av många fönster i rummet – denna parallellt med vart vi stod. Det blonda håret föll i vågor över hennes rygg.
”Cut the bullshit Bree. Vad fan spelar du på?” min hand flög till Kevins axel genast för att stoppa honom från att attackera här och nu.
”På andra banor än dig.” hon vände sig om, i samband med att flera rader förolämpningar och svordomar flög ur Kevins mun medan hon fortsatte behålla samma överlägsna leende.
”Du är dummare än vad du ser ut Kevin.” hans namn gled ut som skräp ut hennes mun och jag fick snabbt stoppa mig själv från att följa hans spår och bli aggressiv utan gränser.
”Vad fan snackar du om?”
”Minns du hur jag alltid undvek dig i skolan och utanför?” han nickade spänt medan jag mentalt löste det hela för mig själv.
”Det var för att du inte skulle få reda på mina tankar, men sedan kom Kayla och hjälpte mig släppa ut onödig information som inte fångade din uppmärksamhet. Du antog att jag precis var som alla andra och släppte ner din sköld framför mig.” – bingo – hennes flin växte bredare och jag kände hur Kevins kropp började skaka drastisk.
”Din. Fucking. Bitch.” för varje ord tog han ett steg framåt medan jag följde efter. Så länge han inte gjorde skada och hamnade själv mitt i det hela så tänkte jag inte hindra honom, men snart suddades den tanken bort då hans steg aldrig stannade upp.
”Vi har fått reda på allt vi kom hit för Kevin.” viskade jag – endast för hans öron att höra, vilket även snappade upp honom ur hans trans. Han nickade precis som förut stelt och försvann ut ur rummet.
Sanningen var att vi verkligen fått reda på allt.
Hur många de var – vanliga människor och fighters.
Vart de bodde.
Och framförallt hur Bree hade tagit sig åt innan för att komma undan oss.
Jag stannade några sekunder längre än Kevin i rummet precis som i bilen, men med en sista blick på Brees inte längre leende ansikte så vände jag ryggen och steg över tröskeln. Men innan dörren hunnit stängas bakom mig hörde jag hennes röst igen.
”Håll koll på Justin… du vet inte vad som lurar under samma tak som honom.”
Det var inte så ordspråket löd. Du vet inte vad som lurar runt hörnet.