Scarletts perspektiv:
7:e december - torsdag
Han vill bli fighter. Ett monster. Ett monster som jag är.
Frustrerat drog jag handen genom håret och lät blicken glida över marken som endast såg ut att bli tjockare och tjockare men som i verkligen var täckt av oräknebara snöflingor. Detta var första gången den här platsen inte fick mig lugn. Fältet.
Problemet var att det inte att det var annorlunda mot förut, utan att det påminde mig om honom. Exakt varje millimeter. Träden hans jacka fastnade i, bänkarna vi gick förbi, vädret som var identisk med då… hell tillochmed själva snön påminde om honom.
Än en gång gjorde jag samma identiska rörelse som förut genom mitt hår, trött på alla tankar om allt och alla, men framförallt situationen för endast någon dag sedan.
Scenen i rummet innan, mina ord efteråt, hans alla svar men mest av allt de tre orden jag aldrig trodde jag skulle säga igen. Jag älskar dig.
Inte till någon alls och framförallt inte Justin då jag var rädd för hans svar. Vilket också var anledningen till mina handlingar efteråt.  Att springa bort. Lång bort från honom, även om det endast var bara i några timmar. Jag skulle kunna döda för hans närhet i vanliga fall, men just då var jag rädd för den. För vad han skulle säga och göra. Egentligen ville jag att han inte skulle säga något alls, och jag ville absolut inte att han skulle besvara mig med samma ord som jag slängde över honom. Då skulle jag endast tro att han kände sig tvungen till att säga det. Med andra ord så skulle jag inte tro på det.
I ren ilska gled jag hastigt med handen över bänken och lät överflödigt snö åka med väldigt fart ut till luften. Jag vill bara hans bästa, men ingen och inget låter mig ge det till honom.
Vet du verkligen vad hans bästa är?
Jag skakade på huvudet. En röst som inte var min egen eller någon annan levande varelses heller för den delen hade funnit sin väg runt min hjärna. Varje gång något med Justins säkerhet kom på tal så skulle den rösten säga motsatsen direkt efter. Jag var trött på det. Både mentalt och psykiskt.
Varken hemma eller skolan var det heller bra. Alla de stunder jag inte behövde mat eller gå på toa satt jag inne i mitt rum och gjorde samma saker varje dag. Kolla på TV, surfa på dator, skrolla genom mobilen. Elektronik bara med andra ord. Och i skolan så höll jag mig mest till Caro, det vill säga de stunder jag lyckades dra bort henne från Bruce.
Mina så kallade bröder var med Five och varje gång Caro försökte dra mig till dem så ursäktade jag mig för att glömt något eller att jag måste gå på toa.
Hon var min bästa vän och allt, men detta skulle vara mer än komplicerat att förklara för henne, för precis som Five hade hon bara börjat skrapa på ytan. Justin utesluten.
-
Adrenalinet sköt i min kropp när jag än en gång kastade mig mot Cody och fångade upp hans arm innan den hann kollidera med mitt ansikte.
”Börjar lära mig alla dina trick nu, eller vad säger du?” flinade jag och vred hans arm kraftigt och nöjt fick ut ett skrik från hans läppar.
Mitt beteende och röst var inte mentalt min egen då fightern hade all kontroll, och jag gjorde ingenting för att stoppa det. Ville inte med andra ord.
”Aldrig.” muttrar Cody i smärta och lyckas dra ut sin arm från mitt järngrepp som inte längre kunde beskrivas som det.
Med ett hårt knuff mot mina axlar föll jag bakåt och kände alla hans slag mot mig som nålar. Ett väsande ljud ekade mellan mina läppar samtidigt som jag såg rött. Mitt fighter-jag gillade aldrig att vara under och när det väl hände så skulle det inte bli vackert. Rick och Kevin visste det också.
”Cody, det räcker!” den starka rösten som tillhörde ingen annan än Rick ekade mellan träden och fick Codys uppmärksamhet att klicka in i sitt rätta jag och sluta med de smärtsamma slagen. Hans fighter slutade men det betyder inte att min följde i samma spår.
Hämnd var det som sökte sig runt i mitt huvud och försökte ta sig in i alla mina vener, men Kevin var – precis som alltid – snabb med att snappa åt sig mina tankar och informera Rick som sekunden efter var framför mig och försökte lugna ner mitt inre. Om man inte talat med Kevin så skulle man tro allting var som vanligt då jag inte hade gjort något anfall… än.
”Scarlett! Skärp dig, tryck bort fightern.”
Du vet att ett slag mot hans ansikte inte skulle göra mer skada än vanligt.
”Nej.” mumlade jag åt mig själv och slöt ögonen i försök att följa Ricks order. Han i sin tur som tagit mina ord i fel sammanhang sade mitt namn än en gång, men fick fortfarande inget svar från mig.
Med ett djupt andetag öppnade jag mina ögon igen och kände kontrollen vara tillbaka någorlunda vilket drog ett nöjt leende längst mina läppar. Rick som också märkt detta struntade att repetera mitt namn och istället pustade ut och hjälpte mig upp innan han vände sig mot Cody och gjorde detsamma med honom. Five killarna som kollat intensivt på de senaste minuterna pendlade nu oroligt med ögonen mellan mig och Cody – Justin värre än de andra. En glimt av ilska kunde också anas på hans felfria ansikte.
”Första och sista gången vi gör det där, nästa gång kommer döden stå framför någon av våra ansikten.” flinade Cody och boxade mig löst i armen.
”Dig med andra ord.” svarade jag med ett likadant flin och hörde hans skrockning.
”Hey, du sa inte emot!” utbrast jag och boxade honom hårdare än nödvändigt på bicepsen.
”Ow, Scar du skrapade nyss upp hela min arm. Skadan behöver inte bli värre.” gnällde han vilket endast fick mig att himla med ögonen.
”Blodet som droppar från min panna är inget då?” påstod jag och han tog genast upp händerna som försvar.
”Fine fine, don’t go bitch mode with me.”
”Det är fakta, inte ’bitch mode’” jag gjorde citationstecknet i luften och hörde honom sucka bredvid mig. Mina öron snappade upp hur Rick grumlade och muttrade för sig själv, och jag var inte ensam om det.
”Något du vill dela med resten?” undrade Kevin och tog orden från min mun.
”Det faktum att ni två” – han pekade på mig och Cody– ”kan prata så normalt och skoja efter att ni blivit nästintill slagna till döds av varandra fascinerar mig.”
”Det gamle man kallas skills.” flinade Cody och skyndade sig fram till ytterdörren som han låste upp och steg in.
”Hey vem kallar du gammal!?” utbrast Rick och var tätt följt efter honom samtidigt som vi andra gick mer långsamt med skratt som ekade omkring oss.
-
Inte var det bara min panna som det blödde på utan den övre delen av min rygg också – något som jag inte märkt tidigare. Berodde säkert på att jag mer eller mindre är immun mot smärtor från mindre sår då jag gått igenom dem så många gånger sedan jag blev fighter.
Med en suck så fixade jag till handuksturbanen på mitt huvud och drog den andra handuken tätare omkring min kropp innan jag sträckte mig efter första hjälpen lådan. Duschen hade fått blodflödet att sluta rinna men såret var fortfarande tvungen att bli rengjort.
Allt jag behövde tog jag fram, men det var där det svåra kom fram. Att just nå de rätta ställena och rengöra noga.
I några sekunder argumenterade jag framochtillbaka om jag skulle ropa upp någon, men sköt bort den sedan och försökte göra det själv. För varje försök jag gjorde blev endast min frustation större tills hela mitt ansikte var rött av ansträngning och mina armuskler skrek av den plågsamma positionen.
”Behöver du hjälp?” i skräck spann jag runt och lät ett djupt andetag pysa ut mellan mina läppar när jag märkte att det endast var Justin.
”Det skulle inte skada.” jag hann inte stoppa meningen förrän den hade sipprat ut, men Justin verkade inte ha något emot det hela då han utan flera ord tog emot den halvblöta bomullstussen.
”Det kommer svida.” varnade han och jag nickade.
Som en bekräftelse tog han det och började dabba med tussen mot såret som var på min rygg. Ett väsande läte var allt som lämnade min mun innan jag hårt bet ihop och vägrade visa att det verkligen gjorde ont.
”Klar.” mumlade Justin lågmält och slängde den bloddränkta bomullstussen i papperskorgen och tog en ny för att rena min panna. Under tiden han gjorde detta så försökte jag titta på allt annat förutom just hans ansikte, men det var lättare sagt än gjort då jag behövde ha huvudet halvvinklat uppåt för att han skulle göra sitt arbete.
”Vet du vad det som hände förut innebär?” långsamt skakade jag på huvudet åt hans plötsliga fråga, men var ändå spänd inför svaret.
”Ännu en anledning för mig att bli fighter. Jag kan skydda dig.” en bit inom mig sjönk likt Titanic.
”Börja inte igen Justin. Snälla.”
”Varför?”
”Du vet min åsikt om hela situationen och dig, räcker inte det?”
”För nu, men inte några månader framåt. Både du och jag vet det.”
”Då får vi ta det då-”
”Jag vill inte vänta. Jag vill ha dig på alla sätt som är möjliga och om detta är ett av de sätten så är jag villig att ta den.” avbröt han mig.
”Vi är inte ens i ett stabilt förhållande.”
”Då får vi bli det.” muttrade han innan han passionerat tryckte sina läppar mot mina och med hjälp av sina händer vid min korsrygg tryckte mig närmare sig.
Jag ville inget annat än att gräva mina händer i hans hår men jag kunde inte då handduken var min första prioritet att använda mina händer till. Innan jag hann reagera ytterligare hade han dragit sig bakåt från kyssen och istället börjat stirra med en stark elektricitet in i mina ögon.
”Jag älskar dig.”