Justins perspektiv:
Svedan i min hals som orsakats av torrheten var obehaglig och gjorde att jag inte kunde somna trots att klockan slagit tre på morgonen. Bristen på sömn hade lett till huvudvärk som fick min kropp att vrida och vända sig samtidigt som jag masserade mina tinningar med fingrarna i synk. Efter alla mina baksmällor borde jag vara van vid huvudvärken men det var helt och hållet motsatsen.
Tankarna på att Scar gick igenom detta varje natt yrde runt i mitt huvud och gjorde plågan mer outhärdlig.
Hon visste inte, men jag hörde henne varje kväll när hon gick förbi mitt rum och nerför trappan. Superhörseln hade inte alla så jag hade ingen aning om vart hon tog vägen efteråt men något jag hade aning om var att hon höll på att planera och lista ut ledtrådar angående Bree slash Kayla dramat.
Hon hade försökt hålla mig och de övriga killarna ute ur det hela men hennes många tjafs med Rick om ämnet och alla papperbuntar som hon lämnade efter sig avslöjade henne.
Jag hade flera gånger dragit henne in till mitt rum och försökt distrahera henne så hon inte missade sin sömn, men i slutändan ledde det till att endast jag somnade och hon smög ut ur rummet. Någon gång tror jag också hon också använde sin kraft på mig för jag mindes inget nästa dag, dock frågade jag henne aldrig om det.
Detta går inte mer.
Med tankarna i max så satte jag mig upp i sängen med ett smärtfyllt grymtande åt det entoniga dunkandet i mitt huvud, som endast blev starkare. Under den processen så råkade jag också slå till den svarta asken från byrålådan. Med en suck tog jag upp den och lade den i lådan istället, utan att titta inuti. Hon skulle inte få den än.
Med det gjort blev jag fast besluten vid att hitta en alvedon, så halvblint gick jag ut ur rummet och nerför trapporna för att mötas av det svaga ljuset från köket. Bingo.
”Hur klarar du dig utan huvudvärk.” hon hoppade varken till eller slängde upp huvudet från bunten med papper som låg framför henne samt koppen fylld med kaffe, utan titta långsamt upp på mig.
”Det gör jag inte. Mitt sätt att hantera det skiljer sig bara från andra.” hon log snabbt mot mig och vred tillbaka huvudet för att börja kolla på ett annat ark.
”Jaså? Något emot att avslöja din strategi?” jag ställde mig bakom henne och började massera hennes spända axlar.
”Ignorera det.” hon kollade över axeln på mig och gav mig samma leende som förut.
”Det skiljer sig verkligen. Så låt mig visa dig hur en normal människa gör.”
Jag släppte hennes axlar och började min jakt på den blåvita alvedonasken jag visste skulle vara i någon av lådorna.
”Så du säger att jag är onormal?”
”Kanske, kanske inte.” jag slängde en blick på henne innan jag fortsatte leta.
Bakom mig hörde jag hur en låda öppnades samt vattenkranen som sattes på i några sekunder innan det stängdes av. Nyfiket vände jag mig om och mötte Scar som stod utsträckt med ett glas vatten och tabletten jag letat efter.
”Här.” tacksamt nickade jag och tog emot tabletten som jag sköljde ner med det lagom kalla vattnet, samtidigt som hon återvände till sina papper.
”All denna stress är inte bra för dig.” mumlade jag och lade försiktigt undan glaset.
”Jag måste fortfarande göra det Justin.” hon klottrade ner någonting.
”Låt de andra göra det.”
”De vill bara vänta för tillfället, medan jag vill att allt ska vara packat och klart när det väl händer.” hon skrev ner något mer, denna gång längre.
”Scar, babe.” hon tittade upp.
”Vi åker bort ett tag, så du får vila och jag kan prata in resten i att göra färdigt arbetet nu istället för senare.”
”Jag kan inte Justin. Det går inte.” jag skakade endast på huvudet och drog in henne i min famn.
”Det går och du kan. Jag vill ersätta dina julminnen med bättre samtidigt som jag vill få tid för endast oss två.” Och fråga dig en sak.
Hon suckade. ”Vi har ingenting planerat.”
”Vi har inget planerat, men jag har.” log jag brett.

"We have nothing planned."

Scarletts perspektiv:
24:e December
Första julaftonet jag verkligen firar på riktigt, vilket också var den tredje julaftonet sen deras… död. Detta var fel – jag skulle inte fira nu.
Men det var där jag inte ens lyckades övertala mig själv. För jag trodde inte längre på det påståendet. Jag hade like rätt att fira jul och vara glad precis som alla andra, det skulle vara vad de velat. Inte att jag skulle sitta vid deras gravstenar tillsammans med Lucas och gråta när alla andra levde loppan.
Att ha mina julminnen ersatta med positiva hade Justin en poäng i, och det var nog också en av de två anledningarna som jag följde med på denna semester. Den första var att de inte skulle ha velat se mig ledsen.
Jag vände mig bort från panoramafönstren och möttes av Justins figur som satt på sängen och snurrade på nycklarna i sin hand. Nycklar som tillhörde hans splitternya Alfa Romeo 4C som han fått i morse av mig. Han såg verkligen överlycklig ut vilket gjorde leendet på mina läppar endast bredare.
Egentligen skulle han ha fått den senare, men med den här resan inplanerat så fick jag inget rum för en egen plan.
”Du vet… jag förstår fortfarande inte hur jag lyckades få dig att berätta att vi skulle till Grenada innan vi ens befann oss här.” det var sant, för Justin var känd för att hålla allting hemligt för mig till precis sekunden innan.
Det kunde vara en bra egenskap i vissa fall, irriterande i andra men också negativt i få.
”Se det som en tidig julklapp, vilket påminner mig om din andra.” han log mystiskt och la bort nycklarna innan han tog min hand och började dra med mig ut ur rummet.
”Vart ska vi?”
”Du får se.”
”Och Justin är tillbaka.” det var som om den andra, mindre hemlighetsfulla Justin aldrig funnits.
”Blunda.” skeptisk kollade jag på ögonbindeln han nu fått från ingenstans.
”Babe-”
”Okej, okej.” jag vände mig om och slöt ögonen så han lättare kunde knyta fast den svarta tygbiten.
Direkt det var klart kände jag hans kropp tätt intill min och våra fingrar som flätades ihop. I ett lagom tempo började vi röra oss åt en oidentifierad riktning.
”Trappor.” trots hans varning så höll jag på att snubbla flera gånger under processen vilket resulterade att jag istället befann mig i hans famn resten av vägen.
”Jag trodde fighters skulle vara smidigare.” jag kunde höra hans flin.
”Varför gör du ens detta?” att jag ignorerade det han nyss sagt var självklart.
”Du måste få din julklapp.”
”Du kunde bara ha gett den till mig i rummet.”
”Sant, men nej.” jag svarade inte och lutade mig istället bekvämt mot hans bröst i några sekunder innan nyfikenheten kickade in.
”Är-”
”Framme.” hans röst avbröt mig.
Han släppte ner mig och började föra mig framåt samtidigt som jag spänt försökte lyssna mig till vart vi befann oss, dock utan framgång.
”Redo?” den raspiga tonen jag älskade ekade i hans röst.
”Mer än redo.” jag kände hur hans fingrar långsamt började knyta upp ögonbindeln, innan den föll till marken och avslöjade den harmoniska utsikten, där solnedgången precis hade tagit plats och slängde ett stänk av orangea över himlen. Molnen befann sig här och där i ett perfekt antal. Det var magiskt.
Ljudet av våra rytmiska rättslag och mjuka andetag var det enda som nådde mina öron, innan Justin började prata.
”Vi får inte vara här länge, men jag har en tillräckligt lång stund på att fråga detta.” osäkert kollade jag över axeln och fann honom möta min blick med en spänd men ändå kärleksfull.
”Älskar du mig?” han var helt seriös och det var också jag med mitt svar.
”Ja.”
”Kan du göra en sak för mig då?” nervositeten kickade in, men jag besvarade honom med samma svar som förut. Inget mer eller mindre.
”Ja.” plötsligt försvann hans kroppsvärme och han backade smått innan han började gå ner på knä och tog ut en liten ask från sin ficka.
Mina händer började skaka samtidigt som de hastigt flög upp för att täcka min mun.
”Vill du gifta dig med mig?” mitt svar kunde inte ha kommit snabbare.
”Ja, ja, ja!” jag slängde mig runt hans hals och fann honom krama mig lika hårt tillbaka.
”Jag älskar dig.” viskade jag med tårarna som hotade bakom ögonlocken.
”Jag älskar dig mer.” han avbröt kramen för att kunna lirka ringen på mitt finger innan han drog mig hastigt tillbaka till sin famn. Våra andetag var i samklang och gjorde att våra bröstkorgar höjdes och sänktes i synk.
Han hade alltid varit varmblodig och för första gången så kändes det som om jag också var det, vilket fick mig att känna mig om en med honom.
”En dag kommer all drama försvinna och du och jag kan leva ett eget liv.” mumlade han plötsligt mot mitt hår.
”Skulle det någonsin vara möjlig?” jag sneglade mot honom med hopp.
”Vi gör det möjligt.” han smekte ömt och försiktigt bort tåren på min kind.
”Det skulle vara perfekt.” viskade jag och mötte hans läppar i en kyss som avslöjade vad jag ville – något han också märkte.
”Scar, du behöver-”
”Jag vill Justin. Har aldrig och kommer aldrig vara säkrare på det.”
Jag vet inte hur, men vi lyckades ta oss till sängen i hotellrummet utan att vara sammanklistrade, men när vi väl var där så kunde inte en pappersark få plats mellan oss.
”Jag gör så att du glömmer det negativa ikväll.” viskade han mot mina läppar.
”Jag behöver det.” viskade jag tillbaka och greppade hans nacke för att föra honom närmare mig, samtidigt som jag slingrade benen runt hans midja och lyfte ryggen några centimeter från sängen.
Han grymtade häftigt mellan våra kyssar samtidigt som mina händer fann hans guldbruna hår.
”Du bryr dig inte om jag förstår ditt perfekta hår?” undrade jag med lika låg röst som förut.
”Nej för jag gör detsamma.” han flyttade sig lite och lät sina tänder glida över min underläpp.
”Jag vill ha dig.”
”Tålamod.”
Mina varma läppar fann hans nacke där ironiskt nog ”patience” tatueringen befann sig, och jag började suga och nafsa.
”Scar, sluta retas.” grymtande han utan att få ett svar av mig, endast ljudet av mina läppar som mötte hans känsliga hud.
”Babe.” stönade han och jag log nöjt och la huvudet mot kudden igen där jag mötte hans bruna ögon som avslöjade kärlek och lust.
”Din tur.” mumlade jag.
Till skillnad från mig var han snabb på det han gjorde och drog av mig den neonrosa linnet samt mina blekta jeans innan han drog täcket över oss. Rodnaden blev stark på mina kinder över hans omtänksamma handlingar.
”Din tur.” repeterade han mig och jag befann mig snabbt på topp.
”Med nöje.” jag drog av den vita T-shirten i samma tempo som han gjort, och därmed avslöjade hans välbyggda mage. För en sekund stirrade jag men la hastigt uppmärksamheten på hans svarta jeans innan han fick chansen att reta mig. I samma stund som jag sträckte mig efter hans boxer så fann hans fingrar spetsen till mina underkläder.
”Redo?”
”Alltid.”