Justins perspektiv
Mörk himmel ovanför mig. Hård jord under mig. Eld vid mig.
Trots smärta och chock, blev jag förvånad över min förmåga att fortfarande kunna tänka tydligt. Mina ögon sved från röken som fyllt arean och mina lungor värkte av bristen på frisk luft, och den stora mängd koldioxid dom för endast några tiotals minuter sedan fått i sig.
Min kropp sved och stack utan slut. Någonting som gjorde att jag vände och vred på mig där jag satt på asfalten framför det som jag en gång bott i. Jag sneglade febrilt runt om mig men det jag drogs tillbaka var röken som steg från huset. Ett tjockt mörkt täcke som dansade sig upp mot den mörka natthimlen.
Jag kunde höra hur brandmännen skrek till varandra och hur billarmen tjöt i bakgrunden, men det fanns ändå ett ljud som var starkare. Mitt bultande hjärta. Det slog hårt mot min bröstkorg tills det stund då jag inte var säker på om det verkligen slog så hastigt i ett ständigt hum, eller om det hade slutat helt.
Min blick gled ner mot min hand, huden under bandaget var mörkare. Att ha tittat på det brinna var nästan lika illa som att känna det. Jag hade varit säker på att jag skulle ha dött inom några minuter, men jag kunde ändå inte ha låtit bli att undra hur länge jag låg där brännande. Det kunde inte varit långt, men det kändes som en evighet. Jag minns hur jag hade haft en strimma hopp kvar i min kropp, över att det skulle sluta på ett annat sätt. Att jag skulle leva genom tortyren och allt skulle återgå till det normala. Så normalt det kunde bli.
En strimma månljus hade varit det sista jag sett innan jag slutit ögonen självmedveten. Inte av trötthet, smärta eller värme. Utan för att slippa se vad som hände med mig där jag låg mitt i branden i mitt rum.
Det hade varit efter midnatt när killarna bestämde sig för att lägga sig. Men jag hade suttit kvar och stirrat på Tv:n som visade en av många Fast And Furious filmerna. Ointressant hade jag stirrat på skärmen medan killarna en efter en försvann till respektive rum efter simpla ”god natt”.
Den natten hade jag för första gången på länge somnat utan att behöva tvinga mig själv. Något som visade sig i slutändan vara en av topp fem sakerna min kropp har gjort fel. Jag minns hur jag hade vaknat och känt hur huset varit mycket varmare än vanligt. Det hade varit mer eller mindre som en ångbastu.
Sömndrucket hade jag stirrat runt men inte märkt något ovanligt. Mitt minne av hur jag hade skiftat i soffan obekvämt innan jag funnit min väg upp till mitt rum var suddigt. Det berodde på att det var då allting börjat.
I det stadiet jag varit så märkte jag inte temperaturskillnaden eller hur jag stängde dörren efter mig innan jag fann dom dansande lågorna framför mig. Dom hade slukat upp alla möbler och jag var näst på tur. Min hand hade börjat rycka i dörrhandtaget men den var fast.
Min hjärnkapacitet började fungera igen när jag verkligen drog in scenariot framför mig. Jag blev medveten om dom kraftiga hostningar som bröt sig loss från min hals och snart fann jag mig själv på alla fyra, krypandes mot fönstret. Det var då jag inte fann något fönster, endast ett fyrkantigt hål i väggen med svarta kanter.
Vita prickar hade vid detta lag tagit över min syn och jag kände svetten rinna från min panna. Hostningar hade tagit en stor mäng energi men jag var inte utmattad.
Sen den dagen hade jag inte längre tagit någonting som hänt mig seriöst. Någon skulle kunna slå ihjäl mig och jag skulle bara stå – ligga, sitta – där helt stilla.
Och det var vad jag gjorde, jag lade ner mig på golvet med en sista blick på månen innan jag slöt ögonen.
Jag slöt mina ögon i smärta innan jag öppnade dom igen och sneglade på killarna som satt i samma position som mig, alla med glesa mellanrum.
Huset var borta, pistolerna var borta, hela våra liv var borta.

Jag vet att det är mindfuck nu - men jag lovar, alltid kommer falla på plats. :)
Kommentera. ♥