Justins perspektiv:
En dag fylld med oro är mer energikrävanade än en dag fylld med jobb – vem som än kom på den meningen borde få nobelpriset, för det var inte ett litet ord som inte stämde in på mig i denna stund. Efter att ha stirrat på klockan var och varannan minut den första timmen så kom Kevin och utan ett ord tog apparaten med dem röda siffrorna ut ur mitt rum. Det var som ännu en dörr mot friheten stängdes mitt framför näsan på mig. Jag som trott att jag var smart tog upp mobilen och började flacka med blicken mot den allt oftare än vad jag gjort med radioklockan innan, men det ledde inte till framgång för i nästa sekund var Kevin tillbaka med Victoria hack i häll och tog Iphonen ifrån mig samt allt annat som kunde avslöja tiden. Om det var bra eller dåligt kunde jag inte berätta men just nu var det som att gräva sin egen grav i väntan på att dö.
Vid tolvtiden hade hon lämnat huset samtidigt som knappat häftigt på sin telefon efter den utspårade konversationen om Caro med Rick. Klockan var nu två på morgonen.
Ena sekunden hade Bruce ställt en simpel fråga som i nästa sekund hade förvandlats till tredje världskriget. Dock fanns det en skillnad. Det var inte mellan flera länder utan endast två personer i samma familj.
Långsamt rullade jag runt i sängen så jag låg på rygg och stirrade upp på det vita taket som i mörkret såg mörkgrå ut. Jag fann inga tecken på slarv eller skador i färgen som såg nymålat ut, med hjälp av den lilla ljuskälla som kom från månen, men som nu också började dunkla och lämna ett svart mörker efter sig, tack vare att de gråa molnen som kunde vara fyllda med både det ena och andra ämnet gled förbi stjärnhimlen.
Det var andra natten här och den var om något värre än den första. Alla hade försökt förklara att detta hände ibland och hon försvann ut efter ett av många argument men sedan kom tillbaka senast dagen efter, men det gick bara in genom örat och ut genom andra. Hur mycket jag ville tro dem och få meningen att stanna i mitt huvud som ett hjälpmedel mot oron så kunde jag inte. Inte när jag visste hur många gånger hon hade sagt att hon var okej, och sedan byggt upp tjocka väggar som lämnade mig i fundering på hur jag skulle hjälpa henne. Flera av dem besöken hon gjort hos mig kunde ha berott på en sådan här argument. Men trots att jag inte visste om dem då så fanns jag alltid och kunde hjälpa henne. Källan till mitt beteende nu var – vem skulle göra det nu när jag var här och hon var gud vet vart?
Men om jag tryckte bort allt oro från mig i några sekunder likt en gardin så fann jag en annan känsla på andra sidan. En sorlig känsla. När jag kände det så var det som hela min kropp blev medvetslös och mitt hjärta föll rakt ner i en grop av plåga, utan någon vägg upp. Men samtidigt var det som en frihet, för hur stor än plågan skulle vara här nere så var den värre där uppe. Det var som att mörkret kröp in på mig, precis som döden. Du var medveten om det men kunde inte stoppa det. Känslan?
Skuld.
Även i det här ämnet hade Victoria och de andra försök få mig – och de andra killarna – att inse att det inte är mitt fel över hur allt detta endast gått neråt, men precis som oron så gick rabblandet in genom ena örat och ut genom andra. Med en lätt suck lät jag min fantasigardin falla tillbaka på sin ursprungliga plats och ge mig all oro tillbaka och radera all skuld. Länge hann jag inte vara kvar i den fasen för i nästa sekund hörde jag ett knakande ljud från en dörr som öppnades. Jag lyfte upp huvudet och riktade fokus mot dörren till mitt rum, men den rörde sig inte och snart förstod jag att det var ytterdörren som stängdes då jag snart hörde hur ett lås vreds om. Jag slängde en blick på nattduksbordet för att se hur längre jag stått ut med väntan, men blev endast mött med tomhet och tanken om hur Kevin tog alla klockor från det här rummet. Men mer funderade jag inte på det och istället sträckte mig efter dem gråa mjukisbyxorna som låg slängda bredvid sängen och började dra dem på mig i liggande ställning. Tröja struntade jag i då jag fortfarande var främmande med rummet och inte kunde hitta knappen som tillhörde lampan utan att skada mig själv i procesen, för till skillnad från byxor så låg alla mina t-shirtar oanvända och prydligt vikta i garderoben förutom den jag använt igår. Innan jag hade lagt mig i sängen så hade jag slängt den i tvättkorgen i badrummet.
Med händerna sträckta framför mig började jag röra mig genom rummet, och fann lyckligtvis dörren snart utan att slå mig eller välta någonting. Ljudet av skåpsluckor som öppnades och stängdes nådde mina öron tätt följt av kylskåpsdörren.  
Med svettiga handflator och armar som bestod av endast gåshud gick jag tyst genom den korta korridoren för att komma fram till trappan som var mer eller mindre mitt sista hinder innan jag skulle se henne, och få reda på om hon mådde bra eller inte. Men samtidigt som fanns det en gnagande känsla i bakhuvudet som viskade att det lika gärna kunde vara någon annan från det här hushållet. Lucas kunde enkelt ha smugit ut utan att jag hört det och likaså de andra. Om det var någon av dem så kunde jag simpelt slänga fram en lögn om hur jag behövde dricka vatten, men om det var Scarlett så… vet jag inte. I några få sekunder försvann mina tankar och jag fokuserade endast på hennes namn som klingade i mitt huvud. Men snabbt kom jag tillbaka när jag upptäckte mig själv ha gått nerför trappan och istället stå vid ingången till köket med henne endast några meter ifrån mig.
Hon höll en macka i ena handen som såg halvtuggen ut medan hon drog den andra handen genom det röda håret som såg rufsigare ut än innan. Hennes stickade tröja hade åkt neråt och blottat hennes högra axel för mig. Synen av henne stå lutad mot köksön med blicken mot natthimlen fick mig att dra ett självande andetag som dock inte var lika tyst som jag önskade det för innan jag hann blinka var hennes trötta ögon på mig. Utan att hitta någon annan utväg så började jag prata i en låg ton i hopp om att kunna bryta isen mellan oss.
”Hej.”
Innan hon började prata, vände hon tillbaka blicken mot mackan och la den på stenskivan på köksön.
”Hej.”
Jag visste inte vad jag hade förväntat mig efter dem senaste dagarna där hon knappt sagt ord till mig, så när hon lugnt och sansat besvarade mig var det som en befrielse. Men snart kom kampen igen då jag aldrig planerat längre än ett ”hej.” Jag visste inte vad jag skulle fråga eller påstå. Som om man är instängd i en box framför personen man en gång hade gett allt till, att man blir tvungen att välja varje ord med omsorg, räkna ut vad som är rätt och fel innan man fortsatte, tänka på vad som är för mycket. Jag hatade det.
”Du tänker för mycket.”
Som skräckslagna fiskar som blir attackerade av en haj så blåste mina tankar bort.
”Hur kan du påpeka det?”
”Dina ögonbryn har rynkats ihop, dina nävar är halvknutna och du hörde inte min fråga som jag nyss ställde.” jag kunde urskilja ett litet leende på hennes läppar vilket fick mig omedelbart att besvara den.
”Vad var din fråga?”
”Inget. Ville bara att du själv skulle erkänna att du övertänkte.”
”Fortfarande lika listig Scar.”
”Du har ingen aning Bieber.”
Någonstans i bakhuvudet så viskade en röst hur enkelt det här samtalet gick nu tidigt på morgonen när vi var själva, sen fanns det en annan röst som frågade om det här skulle hålla när de andra också var med och hon hade fått sömn.
”Vad gör du uppe-” hon tog en paus och slängde en blick på klockan som hängde på väggen ”… klockan halv fyra på morgonen?”
”Kunde inte somna.” mumla jag simpelt och hoppades det var tillräckligt med svar.
Att berätta hur oron hade gnagt i mig sen jag sa god natt till dem andra var inget jag ville. Och att jag sedan skyllde en stor del av hennes beteende på mig var också någonting på samma karta.
”Så du har inte sovit någonting?” jag skakade på huvudet och såg hur hon rullade in läpparna och kollade nästan… imponerat på mig.
”Intressant.”
”Kanske.”
”Försöker du leka smart Bieber?”
”Kanske.” svarade jag igen och kunde inte undgå att le på grund av hennes mindre vuxna jag.
”Det funkar inte.” oskyldigt ryckte jag på axlarna och bestämde mig att gå in på lite tyngre ämnen.
”Får jag fråga vart du varit i 13 timmar?”
”Nej.”
”Nej?”
”Nej.” upprepade hon.
”Hos någon jag känner?” envisades jag ändå.
”Nej.”
”Du kommer inte berätta va?”
”Nej.”
”Något annat ord du kan använda dig av?”
”Nej.”
”Intressant.” repeterade jag henne och hon log denna gång endast till svars.
Vattenkokaren jag inte lagt märket till gav ifrån sig ett klickande ljud och först nu blev jag medvetet om ljudet av hett vatten som bubblade i den rostfria kokaren. Scar som också hört det sköt sig ifrån köksön med händerna och började öppna en skåpslucka som jag nu memorerat det fanns koppar och mindre fina glas i.
”Te?” undrade hon och kollade på mig över axeln.
Jag var inte en person som drack varken te eller kaffe, varma drycker med andra ord, men då och då fanns undantag och nu var en av få.
”Visst.”
”Är nog första gången jag ser dig dricka något varmt.” påpekade hon precis som om hon kunde läsa mina tankar.
”Har du Kevins kraft?” muttrade jag men ångrade mig snabbt efter och åkte upp med handen för att dra den för mitt ansikte i ren skam. Någonstans kunde jag höra hennes klingande skratt som fick mig att slappna av någorlunda.
”Nej. Men jag önskade.” hennes röst blev plötsligt allvarligare och nyfiket tog jag bort handen för att se hur hon stirrade ner i kopparna som nu var fyllda med vatten och innehöll varsin tepåse.
”Vad… ehm… du vet… din… -”
”Kraft?” jag nickade långsamt och började i takt med henne gå mot köksön och sätta mig på en av barstolarna med henne framför mig. Hon sträckte den ena koppen till mig och genast la jag mina plötsligt iskalla händer kring den och kände hur de absorberade värmen. Spänd på hennes svar följde mina ögon hennes rörelser när hon hällde socker i sin kopp och började röra om. I en frågande gest sträckte hon cylindern som innehöll socker mot mig men jag skakade endast på huvudet och hon la tillbaka den på sin ursprungliga plats.
”Jag kan få människor att… glömma.”
Det borde inte överraska mig och chockande nog så gjorde det inte det heller, utan jag fann mig själv att förstående nicka och börja smutta på teet som hunnit svalna några få grader. Mint var inte min smak på drycker men jag fann mig själv att faktiskt tycka om denna.
”Du… kommer inte springa iväg med svansen mellan benen nu?” undrade hon och såg mer chockad ut än vad jag kände mig över min reaktion.
”För det första, jag har ingen svans, och för det andra så nope.” svarade jag och poppade p:et.
Det blir tyst efter det och hon började själv smutta på sitt te. Tystnaden var oftast rum för att tänka och det var någonting jag inte behövde efter dem senaste timmarna så jag började prata igen.
”Vad mer finns det att gömma, har jag inte redan fått reda på det största?”
”Hm..?” hon la ner koppen framför sig igen och blickade nyfiket på mig.
”Du berättade aldrig vart du varit.” förklarade jag och fann plötsligt mönstret på bordsskivan intressant, i rädsla för hennes reaktion och svar.
”Kanske, men du har fortfarande bara börjat skrapa på ytan. Toppen av isberget you know?” innan jag hann svara så fortsatte hon.
”Med andra ord så kommer du få reda på det snart.” betoningen i det sista ordet fick mig att snabbt tro henne och nicka.
Ännu en fråga som plågat mig de senaste dagarna föll okontrollerat ut ur min mun och jag svor högt inombords åt mig själv.
”Varför valde du kläder åt mig och inte Victoria?” hon stirrade i några sekunder på mig med en otydlig blick innan hon svarade.
”Ville du att det hellre skulle vara hon?”
”Nej.”
”Då behövs inte denna diskussion föras vidare.” och precis som det fyllde tystnaden arean igen. I brist på annat så drack jag upp det sista på teet och släppte ut en gäsp direkt efter.
”Trö-” började Scar men hennes ord dränktes i en egen gäspning och jag upptäckte mig själv släppa ut ett riktigt skratt på länge.
”Tror vi båda är trötta.” log jag och hon nickade utmattad och klunkade i sig det sista henne kopp innehöll.
”Är du klar?” hon nickar mot koppen jag fortfarande höll hårt mellan mina händer i hopp om mera värme.
”Ja.”
Med ett leende tog hon emot koppen och krånglade även upp sin halvätna smörgås och la dem båda kopparna i diskon och slängde smörgåsen i komposten innan vände sig sedan mot mig igen.
”Tror vi får kalla det natt trots att det är tidig morgon.”
”Låter bra.” muttrade jag instämmande och började gå ut ur köket med henne hack i häl.
Trots bristen på energi så tog jag trapporna två i taget för att spara tid, men det kändes fortfarande som år innan jag fann mig själv utanför sovrumsdörren – bredvid hennes. Scars steg hade hörts bakom mig hela tiden men nu hade även de tystnad. Nästan som om någon tvingade mig så började jag prata lågmält och försiktigt.
”Kommer saker bli som förut?”
Hon visste att jag menade vår relation även om jag inte sa det. En del av mig ville att hon skulle säga nej och säga att detta bara var en engångsgrej och därmed göra det lättare för mig att kontrollera mina känslor, medan den andra delen ville att hon skulle säga ja.
”Jag vet inte Justin, men vi är på god väg nu.”

Jag vet inte med er men mina Jarlett-feelings är uppe i taket just nu. OMG de är så söta. *-* ♥♥♥

25+ kommentarer

Fråga: Det ni ser fram emot minst just nu?
Mitt svar: Mitt musik prov samt tyskaförhör. Kill me. Om man bortser från skolan så är det nog inget annat. xD