Scarletts perspektiv:
Plötsligt passade jag inte in någonstans.
Inte på skolan, inte hemma och jag var säker på det faktum att om jag skulle vända mig mot någon av mina familjemedlemar som jag känt hela fighterlivet, så skulle de identifieras som främlingar.  Rick, Kevin, Cody, Victoria… Lucas? Även jag kände mig som en främling för mig själv.
Och allt detta på grund av de ljusbruna, oskyldiga ögonen. Dem ögon som mitt hjärta sa att älska medan min hjärna ville rädda honom från den plåga jag var som skrämde honom. Justins ögon.
Den senaste tiden så hade alltid en propp satt sig i min hals varje gång hans namn ekade i mitt överfulla huvud, och denna gång var ingen skillnad. Den lilla detaljen fick min redan snabba andning att bli häftigare, och jag var mer än säker på att alla hörde hur mina inandningar och utandningar hade snabbare tempo än mitt hjärta. Jag visste exakt vad min reaktion berodde på men jag kunde inte få mig själv att tänka det. Min hjärnkapacitet var längre ner än lägsta nivån så något annat jag inte kunde göra var att skämmas. Ärligt talat så hade det inte ens funnits på min karta innan. Men å andra sidan så fanns det egentligen ingen anledning för mig bry mig.
Vem skulle jag skämmas för?  
Min familj? Dom brydde sig inte.
Killarna? Dom är för upptagna för att vara kvar i sina stela positioner med blickarna mot mig för att ens tänka på mina andetag.
Jag ljuger och jag är bra på det. För den frågan jag ställde mig själv hade ett klart svar, och det var Justin. Jag skämdes inför honom. Och allt jag sagt innan var rena lögner, som alla visste jag inte behövde.
Jag hatade att om det var mitt beslut så skulle jag vilja vara med honom varje dag, varje timme, minut, sekund. Men det stora problemet var inte det, utan vad var min definition av ”jag”?
Var det mitt hjärta? Hjärna? Kropp? Själ? Sanningen skulle nog säga att det inte fanns någon ”jag” - endast en massa kroppsdelar, synliga och osynliga, som var ovilliga att sammarbeta.
Under alla de passerande sekunderna som varit inget annat än utmanade, hade jag inte rört mig en millimeter, så att plötsligt ta ett steg framåt och få pistolen i min midja att kollidera med mitt bälte och skapa ett halvkvävt ljud chockerade nog alla. Låtsats som om jag inte märkt det tog jag ett tiotals steg till så att jag stod precis vid Ricks vänstra kant – tre meter snett ifrån Justin. Den röda tändaren var överhettad av trycket jag använt mig av i handen för att hålla den, men utan att tveka la jag den på bordet och kände hur pistolen i min midja fortsatte hacka på mitt bälte flera gånger under den lilla rörelsen. Ur ögonvrån märkte jag Justins blick vila på tändaren men jag ställde mig rakt upp igen och vände mig om.
”Scarlett-” jag avbröt Lucas i vad han än skulle säga med en enkel huvudskakning.
”Imorgon.” fick bli mitt svar innan jag började gå ut men stannade snabbt upp igen när jag mötte på Kevin.
Precis som min ovilliga kropp så var mina känslor inte heller bättre på att sammarbeta så jag blev inte förvånad när jag kände ilskan börja bubbla och plåga mig tillsammans med sorgen. Men vad skulle jag ha förväntat mig? Dom gick bakom min rygg genom att ta hit killarna utan mitt vetande. Det var inte jag som bestämde här och ju fortare killarna skulle vara skyddade störde mig inte men just att ingen i familjen inte sa något var en annan historia.
Detta var planerat eller hur?
Det tog en stund innan hans svar kom men snart såg jag hans knappt märkbara nickning. Det var det sista steget på stegen som behövdes för att få ilskan att nå taket och ta övertaget på det plågsamma stadiet.
Fuck you.
Innan jag hann ångra mig svingade jag armen bakåt innan jag förde den framåt för att kunna kollidera den med hans ansikte men det hände aldrig innan jag kände två starka händer bakifrån som tog tag i hela min arm och ryckte den åt sidan. Dröjande vred jag huvudet bakåt och mötte Ricks hårda blick, och genast kände jag honom tränga sig in i mitt huvud och tvinga mig ta steg bakåt från Kevin och sänka armen. Allt jag gjorde var omedvetet och det sista jag ville var att killarna skulle se detta.
”Dra dig ut ur mitt huvud.” viskade jag sammanbitet och knep ihop ögonen och nävarna men ingenting verkade fungera funkade, jag kände fortfarande hans kraft där tvinga mig till saker jag inte ville.
”Vi ska prata om det.” sa han obesvärat, men jag var snabb med att prata trots att det plågade mig.
”Jag sa fucking imorgon. Dra ut dig ut ur mitt huvud. Nu.” jag hatade hur jag kände mig som ett offer eller slav inför honom varje gång han använde sin kraft mot mig. Det hände inte ofta men den andra gången var alltid värre än den förra. Han visste vad jag verkligen hatade och vad jag ogillade och vad som verkligen var plåga – detta ett av dem. Ändå gjorde han det.
Jag kände min stabilitet försvinna innan jag föll ner på alla fyra framför honom samtidigt som jag gav ifrån mig plågade stön. Mina ögon hade varit hårt ihopknipna ifrån den sekund jag mött hans blick samtidigt som han höll i min arm, och jag fann inte förmågan att öppna dem. Mitt huvud dunkade och jag kände mina andetag rinna ut ur min mun likt väsningar.
”Rick det räcker.” mumlade Kevin och jag kände hur hans kraft endast blev starkare kring min kropp av orden som blev uttalade till honom. Han lyssnade inte.
”Rick.” försökte Kevin igen men det blev bara värre och jag fann inte sättet att förklara för Kevin att hålla tyst utan att använda ord. Istället gav jag bara ifrån mig flera stönar som berodde på inget annat än smärta som plötsligt la sig på min rygg och jag fann mig själv falla platt på golvet men jag upptäckte aldrig smällen, istället starka armar kring min överkropp som höll upp mig. För en sekund kunde jag inte koncentrera mig på någonting annat än att all smärta och tyngd runt min kropp hade försvunnit, men i nästa sekund när jag öppnade ögonen och mötte Justins oroliga blick sköljde allting över mig. Bland annat varför jag hamnade från golvet från första början.
”Är du okej?” viskade han oroligt och genast knöt jag nävarna. Inte av ilska mot honom, utan mot mig själv, att jag lät mig sjunka så lågt framför honom, att jag inte orkade stå emot hur jobbigt det än var. Istället för att svara så vred jag huvudet och märkte hur Rick satt i soffan och blängde på mig men Victoria och Kevin som stod framför honom raderade snabbt hans synfält från mig. Detta var det längsta han gått men jag visste likaväl anledningen som honom så jag kunde inte göra någonting annat än att skylla på mig själv. Precis som alltid.
”Sluta!” utbrast Kevin och gjorde en 180 på mindre än en nanosekund.
”Fuck off Kevin, du vet lika mycket som jag att det är sant.” muttrade jag och hasade mig upp med hjälp av händerna för att kunna sätta mig upp. Jag kände Justin hjälpa mig men var noga med att inte möta hans blick igen. Både för hans reaktion och min egen. Kevin sa inget mer men Justin följde inte i samma spår.
”Är du okej?” repeterade han och denna gång skakade jag på huvudet utan att tveka.
”Nej. Jag minns knappt senaste gången jag var okej.” muttrade jag och drog mig ut ur hans armar för att sedan hastigt försvinna ut ur vardagsrummet och upp för trappan med majoritetens blickar på min rygg.
Rummets dörr bredvid min egen stod på glänt och jag kunde nätt och jämt skymta Justins jacka i mitt dunkla tillstånd. Vid det här laget förvånade ingenting mig längre.
Rick hade gått över gränsen. Jag skyllde allting på mig. Five skulle tillbringa sin tid under samma tak som mig… och jag var helt uppriven inombords.
Mina ögon slöt sig i smärta samtidigt som jag steg in i mitt egna sovrum och var noga med att stänga och låsa dörren efter mig.
Jag har aldrig chansen att vara helt lycklig. Vissa dagar är jag bara mindre sorgsen än andra.
-

5:e november
Med en sista drag med borsten så låg allt mitt hår platt nerför mina axlar och ramade in mitt redan naturligt sminkade ansikte.
Att jag plattade håret hände sällan och att jag sminkade mig när det inte var skola fanns inte heller på kartan, men denna morgon var annorlunda.
Min mage kurrade efter frukost och jag blev snabbt trött på dem alltför långsamma rörelsen min kropp gjorde, som dock inte kontrollerades av någon annan än mig själv – för en gångs skull -, men trots det faktum vägrade jag skynda mig, jag ville inte möta alla blickar och känna känslorna från föregående natt, eller tidig morgon. Hur Rick hade utnyttjat mitt underläge, hur Justin hade tagit emot mig, hur jag sedan omedvetet gav honom en sanning om min hälsa. Jag var inte okej.
Men det värsta var ändå att jag tvingade mig själv att aldrig mer tänka på honom men ändå lyckas hans namn lirka in i mitt huvud utan förvarning och få mig att undra om han tänkte på mig också.
Självklart han tänker på dig, du skrämde honom för livet.
Kammen jag fortfarande höll i handen slapp ut ur mitt grepp och föll mot kakelgolvet med ett högt smäll av den lilla meningen min hjärna producerade.
”Scar är du klar?”
Killrösten som ropade på mig från andra sidan dörren fick mig att snabbt stelna till, men snart hann min hjärna med också och identifierade Codys röst. Jag kände min kropp slappna av innan jag böjde mig och tog upp den svarta kammen och la den på sin plats vid handfatet. Trots situationen kände jag lycka över att höra hans röst precis i denna stund. Den lilla meningen han sa fick mina tankar att försvinna likt fiskar vatten, med andra ord.
Långsamt mötte jag mina ögon i spegeln och gav mig själv ett litet leende jag skulle ha påklistrat resten av dagen för syns skull innan jag ropade ett ”jag kommer” tillbaka.
”Scar?” denna gång lät hans röst mycket närmare och fick min kropp att ryckas till, men utan vidare uppmärksamhet låste jag upp badrumsdörren och steg ut för att möta honom.
”Godmorgon.” log jag och kunde genast känna hur han såg förbi min fasad men inte sa någonting utan nickade åt mig som en hälsning.
”Ska vi gå ner?” med en enkel nickning från min sida öppnade han sovrumsdörren och steg ut med mig hack i häl efter att jag noga skjutit igen min dörr. Victoria, Lucas och Kevins röster hördes från köket och gav mig hopp om att killarna och Rick redan ätit, men den tanken blev genast skrotad när jag mötte nio personer i köket istället för tre.
Lucas var den första att märka mig och Cody och hans hälsningsfras drog genast dem andras uppmärksamhet till oss – mig – också.
”God morgon.” mumlade jag tillbaka och kände hur leendet jag lyckats behålla framför Cody fortfarande var där men denna gång mycket stelare av spänningen i köket.
Kevin som upptäckt mina tankar gjorde ett försök till att skapa ett samtal för att ”rädda mig”, men han blev endast avbruten av Ricks röst.
”Antar att du vill veta vem det var?” hans fråga var enbart till mig, men något sa mig att de andra hade lika lite koll som jag. Tystnade blev tjockare ju längre jag väntade med att svara men tillslut så kunde alla tyda ut min nickning.
”Kayla.”

Förlåt för den långa väntan men jag hoppas kapitlet gjorde upp för det. ♥
Har en hög med läxor just nu som väntar men jag valde att ge er ett kapitel innan jag började med de. :P
Kommentera.

Fråga: Är ni tekniska av er när det gäller dator? Photshop, bloggar, program m.m.
Mitt svar: Min pappa är IT tekniker så man kan mer eller mindre säga att jag har det i blodet. :P