Previously:
”Ja.”
”Varför har vi denna diskussion då?”
”Bra fråga.”
”Okej jag nappade, varför kommer du inte vara hemma?” fortsatte hon innan jag hann svara.
”Behöver frisk luft och jag vill ge dig och Bruce tid att vara tillsammans utan att du känner dig tvungen att spendera tid med mig.”
”Tack Scar.”
”Det är vad vänner är för.”
”Bästa vänner.” rättade hon mig.
”Bästa vänner.” log jag instämmande och vred blicken mot Justin som nu stod med ett leende på läpparna.

Scarletts perspektiv:
”Ut?” frågade Justin och hade en litet rynka mellan sina ögonbryn.
”Ut.” bekräftade jag och la undan mobilen efter att ha försäkrat mig om att jag lagt på samtalet med Caro ordentligt.
Att han skulle ifrågasätta det visste jag, men jag kunde varken tänka ut anledningen till varför eller fråga honom om det heller. Både han och jag visste att jag kunde ta hand om mig själv, även om fighten med Cody tidigare inte bevisat det. Återblicken fick mig att besvärat dra på munnen, och i ett försök att gömma mitt ansiktsuttryck för Justin så lät jag håret falla likt ett gardin runt mitt ansikte i samband med att jag gjorde min väg till min WIC.
”Det var en självklarhet, men vart ut?”
Hans röst ekade mellan väggarna i takt med att jag gick bland galgarna av jackor för att ta fram en tillräckligt varm men samtidigt en enkel som inte fick mig att känna mig dubbelt så stor. Till slut drog jag fram en svart simpel jacka som inte gick längre ner än mina lår. Snabbt drog jag fingrarna igenom den ojämna fuskpälsen runt luvan och som jag började gå ut till rummet igen. Att leta efter kläder i en WIC där enda ljuskällan var det ljus som lyckas sippra in genom dörrspringan, och sedan gå ut till ett rum där de sista solstrålarna studsade mot den kritvita snön och sedan mot mina ögon inom några sekunder var en av de sämsta sakerna jag någonsin gjort. Bländad vände jag bort huvudet och mötte istället Justins ögon som påminde mig om hans fråga han inte fått svar på ännu.
”Ut som i ut.” log jag och kunde inte glädjas mer åt att jag lyckades reta honom precis som kvällen innan i köket.

”Så du har inte sovit någonting?” han skakade på huvudet och jag rullade snabbt in läpparna och kollade någorlunda imponerat på honom.
”Intressant.”
”Kanske.”
”Försöker du leka smart Bieber?”
”Kanske.” svarade han och log sedan av en okänd anledning för mig.
”Det funkar inte.” oskyldigt ryckte han på axlarna, och det såg ut som om han funderade snabbt i några sekunder.
”Får jag fråga vart du varit i 13 timmar?”
”Nej.”
”Nej?”
”Nej.” upprepade jag.
”Hos någon jag känner?” envisades han ändå.
”Nej.”
”Du kommer inte berätta va?”
”Nej.”
”Något annat ord du kan använda dig av?”
”Nej.”
”Intressant.” repeterade han mig och jag log endast till svars.

”Det där börjat bli en vana för dig.” påpekade han och jag kollade förbryllat på honom.
”Vadå för något?”
”Att repetera ett och samma ord.”
”Kanske.”
Flinandes skakade han på huvudet och korsade armarna framför sig samtidigt som han lutade sig mer avslappnad mot dörrkarmen.

Efter att ha fått på mig jackan så böjde jag mig ner bredvid sängen och drog ut laddaren ur uttaget och såg hur skärmen på mobilen lyste till under processen. Jag hann få ett skymt av batteriet som endast höjts med några procent innan den slocknade och åkte ner i min jackficka. Några procent var mer än inget så jag ställde mig upp igen och började gå förbi Justin som tittade på mig med en otydbar blick.
Hans steg hördes bakom mig genom hela korridoren och nerför trapporna, fram tills vardagsrummet där han steg in och satte sig bredvid Kevin på en av många soffor medan jag stannade vid tröskeln.
”Jag går ut, vänta inte uppe.”
Klockan må endast vara efter sex men jag visste att jag skulle vara ute ett bra tag för att kunna rensa mitt huvud och samtidigt ge Caro tid att vara med Bruce. På tal om henne så var jag säker på att Kevin redan hade meddelat de andra om det då ett brett leende hade tagit över Bruce läppar, om fallet inte var så, så vet jag inte vad Bruce flin berodde på.
Utan att vänta på något vidare svar från någon så började jag vända mig om men Rick fångade snabbt mina ögon och använde sin lilla irriterande kraft. Utan något annat val så stod jag still i min position och blickade på honom när han ställde sig upp, rättade till sina kläder och började gå mot mig. Allt det där i samband med att han också fick mig att vända mig om och gå framför honom. Men innan det hände så hann jag skymta honom ge blicken som tydde på bry-dig-inte-om-våra-tankar till Kevin, som inte kunde göra något annat än att nicka.
I säkert avstånd från de andra så släppte han äntligen taget om mig med sin kraft och började prata.
”Har du kontakt med Caro?”
”Kevin har säkert redan berättat allt jag gjorde igår så jag den frågan har du svar på.”
”Jag vill höra det från dig Scar.”
Jag fick en impuls att snäsa åt honom att inte kalla mig det men hann stoppa mig själv i sista sekund och istället fortsätta i en mycket lugn ton som tillochmed chockade mig själv.
”Ja. Jag har kontakt med henne.”
”Du tar ansvar för det som är nära dig.”
Förbryllat stirrade jag på honom i hopp om en längre förklaring men när han fortsatte så blev det endast mer kaos i mitt huvud.
”Jag är stolt över dig.”
”Vad pratar-”
”Om Caro verkligen betydde mycket för dig så skulle du inte lyssna på mig och istället ta din egen väg, vilket du också gjorde.” avbröt han mig och jag började hastigt skaka på huvudet i ren frustation.
”Du är omöjlig.”
”Du kommer uppskatta det på lång sikt.” log han lugnt och vände sig om och började gå tillbaka till vardagsrummet.
Den mannen skulle bli min död och det var inte på ett bra sätt. Ena stunden kunde han vara den klippa jag behövde som mest medan vi i nästa sekund var som is och lågor. Jag som smälte, jag i underläge.
”Är du okej?” mitt huvud snappade upp mot Lucas som plötsligt stod framför mig ett oroligt ansikte.
”Jag vet inte.” mumlade jag ärligt och började dra på mig mina Johnny boots.
Någon sekund efter så följde han mitt exempel och jag kollade förvånat på honom.
”Vart ska du?”
”Jag följer med dig.” svarade han simpelt och drog på sig sin jacka och steg ut innan jag hann reagera.
Utan att säga något så följde jag efter honom och stängde dörren efter mig i samband med att jag blev medveten om leendet som befann sig på mina läppar.
Det var inte varje dag jag och Lucas var ensamma, och stunderna vi blev det så var det för det mesta inte på fritiden utan mer på uppdrag.
”Ska du fortsätta dagdrömma eller dela med dig av vad som stör dig?” hans röst sprängde min bubbla och jag drog en hand genom mitt hår.
”Det är inget.”
”Jag känner dig som insidan av min hand Scar, så det sista du ska göra nu är att ljuga.”
Jag hittade inget motargument så mina ord förblev osagda.
Det skulle inte förvåna mig om det kom fram snart att alla i familjen hade Kevins förbannade kraft, för precis som han kunde så kändes det som om alla andra också kunde läsa mina tankar.
”Gjorde du verkligen det?”
”Gjorde vad?”
”Berättade allt för Caro?”
”Inte allt” – jag drog in ett djupt andetag av den isbitande kylan – ”men nästan.”
”Vad berättade du inte?”
Vid det här laget var vi långt inne i skogsmarkerna men jag visste att vi snart skulle komma fram till en plats där alla trädstammar endast försvann och avslöjade ett cirkelformat fält. Det var länge sen jag var där men jag minns de få bänkar som var placerade där. Idéer om vem som kunde ha placerat bänkar mitt i skogen slog mig aldrig, jag var endast glad att de fanns.
”Om vad vi gör.”
”Rättvist nog.” mumlade Lucas och sparkade till en snöhög som avslöjade sig vara en sten.
Skrattsalvor från min sida spred sig i samband med att han började svära högt över smärtan.
”Mothefucker.” muttrade han tystare någon minut senare och började vrida på fotleden för att kunna märka vart det gjorde ont. När han inte hittade något så började han gå framåt igen med mig som fortfarande skratta i släptåg.
I takt med varje steg vi tog så minskade mitt skratt tills det endast var ett leende som var placerat på mina läppar.
”Gjorde det ont?” frågade jag och slängde en arm kring hans axlar i ett försök att få fram hans lekfulla sida.
Han svarade inte vilket gjorde så att jag gav upp hoppet och istället börja blicka runt i vår omgivning efter de bruna bänkarna jag visste skulle dyka upp snart.
”Jag skulle ha svurit rakt ut i vanliga fall också.” muttrade Lucas sarkastiskt bredvid mig.
Ett hum var det han fick till svars för mina tankar var äntligen besvarade och mina ögon landade på de tre bänkarna som var placerad längst fältets vänstra sida.
Solen var precis vid horisontens gräns och sipprade fram genom det utrymme trädkronorna lämnat fria. Det var som att stirra på vita små diamanter som var utspridda på marken. Kramsnön under mina fotsulor knastrade för varje steg jag tog framåt. Den spårfria snön var som ett territorium man inte fick trampa på. Scenariot tog andan ur mig med andra ord.
Utan att jag varit medveten så hade snön börjat falla nerför himlen i perfekta flingor som skimrade i ljusstrålarna och påminde om regnbågens alla färger.
I den stunden kunde jag inte känna mig mer levande, omgiven av tyst, ren skönhet. Ett lyckligt leende spred sig på mina läppar under tiden jag bevittnade naturens härlighet samtidigt som jag gjorde en mental not att befinna mig här igen en viktig dag.
”Stäng munnen Scar.”
Jag ryckte tillbaka till verkligheten av Lucas röst som precis som förut lyckades spränga min tankebubbla.
”Perfekt stund att förstöra stämningen på.” muttrade jag sarkastiskt och började gå i utkanten av skogen mot bänkarna som till skillnad från allt annat inte var täckta i snö.
”Hmpf.”
Jag bestämde mig för att byta ämne i takt med att jag satte mig ner på den kyliga bänken.
”Vart var Cody. Jag såg honom aldrig i vardagsrummet förut.”
”Han fick ett samtal och åkte, men jag tror bara han låtsades för han hade skuldkänslor för att han tappade kontrollen förut på träningen.”
”Det har hänt förut.”
”Inte så kraftigt.”
”Sant.”
Som en sax som klippte genom ett papper så hördes Lucas mobil snart som klippte genom lugnet istället för papper. En tyst suck lämnade min mun när jag lyckades skymma ut Rick på skärmen innan jag vred bort blicken och gav Lucas privatitet.
Ur ögonvrån märkte jag hur han knappade in ett kort svar och sedan stoppade ner mobilen i fickan igen efter att ha läst det som stod i sms:et.
”Rick vill ha oss hemma.”
”Vi kom nyss hit.” påpekade jag och drog frustrerat fingrarna genom mitt hår som hade trasslat ihop sig någorlunda.
”Han vet det inte.”
”Jag kommer tillbaka senare. Behöver ensamtid.” muttrade jag tillslut och kollade upp på honom där han stod framför mig. För en stund såg det ut som om han skulle protestera men sedan upptäcke vädjan i mina ögon och bestämde sig för motsatsen.
”Var försiktig.” mumlade han och kysste mig på pannan innan han började gå tillbaka.

Stör mig så sjukt mycket på Rick. Så hemlighetsfull och UGH. Men å andra sidan så är jag som har skapat honom. xD
By the way... om jag var ni så skulle jag komma ihåg den där platsen för längre fram i novellen. ;)

Fråga: Favorit app/appar på mobilen? :)
Mitt svar: Instagram, youtube, KIK och hatälskar Flappy Bird. xD