Justin Bieber’s POV
Jag stod i mitt rum framför spegeln och stirrade med en suck på den formella klädseln jag bar. Det var en enkelt vit skjorta med en svart slips och ett par svarta kostymbyxor. Jag hade inte haft något sådant här på mig i år, men mamma hade helt enkelt sprungit och köpt dem. Jag kunde bara inte förstå att han var borta. Jag hade snackat med honom för endast några dagar sedan. Det var overkligt, men detta var Bronx.

”Justin,” min mamma stack in huvudet och bar inte det leende hon alltid gjorde. ”vi måste gå…”
”Okej.” suckade jag och följde efter henne. Hon var klädd i en långärmad, svart klänning som stoppade vid hennes knän. Jazmyn steg ut ur sitt rum. Hon bar en svart, spetsklänning tillsammans med ett par klackar som lät högt för varje steg hon tog. Jag visste att hon inte kände honom, men hon ville fortfarande vara där och trösta dem hon visste behövde det.

”Jag hatar begravningar.” muttrade hon och korsade armarna över sitt bröst.

Jag nickade. ”Jag med.
Min pappa steg ut ur sovrummet han delade med min mamma klädd i en marinblå kostym. ”Kom igen.”

I samband med hans ord steg Jaxon ut ur sitt rum klädd i en svart piketröja och hans finaste jeans.

Jazmyn himlade med ögonen. ”Självklart så bär Jaxon jeans till en begravning.”
”Shut the fuck up.” han himlade med ögonen.

”Språket.” varnade mamma dem och gav dem en menande blick.

Vi alla gick ut ur huset och till kyrkan som vara endast några kvarter bort. Det höll på att bli kallare och kallare ju närmare oktober vi kom. Jazmyn och mamma började gå snabbare när de märkte att det började dugga.

”Tjejer och deras hår.” min pappa kvävde ett skratt när han stirrade på min mor och Jazmyn som inte saktade ner förrän de nått kyrkan, där de inte ville se konstiga ut mitt i folkmassan som endast bar svart.

”Då var det dags.” suckade pappa när vi stod utanför. ”Jag hatar känslan man får på begravningar.”
”Jag med.” nickade Jaxon. ”Jag vet inte ens vem den här killen är.”
”Bara kom igen Jaxon.” muttrade jag och följde efter personerna som var framför oss. Mina ögon flög till första raden där jag fann Saige. Mitt hjärta föll samman när mina ögon mötte hennes ansikte. Hon såg helt krossad ut. Linjer efter maskara fanns på hennes kinder tack vare tårarna som fortfarande föll, och det såg ut som om hon hade dragit handen genom sitt hår oräkneligt många gånger de senaste minuterna, men det värsta var hennes röda, blodsprängda ögon efter de många gånger hon gnuggat dem. Jag kunde känna hur min kropp skakade när jag fortsatte stirra på hennes hjälplösa figur, och än en gång började tillbakablicken från när Seneca berättade för oss spelas i mitt huvud.

”Oh my…” skrattade jag. ”Nu måste vi skära ett hål i väggen på din lägenhet för ditt ego.” repeterade jag hennes tidigare skämt och fick henne att skratta högt innan jag lät henne upp på min rygg och gav henne en piggyback ride.

”Guys!” avbröt en röst oss. Vi vände oss om och mötte Seneca som stod vid parkbänken. Hon såg stressad och en aning sorgsen ut. Hon bar ett par högmidjade jeansshorts tillsammans med ett svart linne och en mörkgrå cardigan över. Hon hade armarna korsad över bröstet och stirrade ner i marken.

”Vad har hänt…?” Saige hoppade försiktigt ner från min rygg och gick bredvid mig. Jag flätade mina fingrar med hennes när vi kom närmare Seneca.

”Vad har hänt?” repeterade jag Saiges ord med oro som spetsade mina ord.
”Är allting okej?” undrade Saige.

”Nej,” Seneca skakade på huvudet. ”allting är allt annat än okej.”

Hur kunde en perfekt dag med Saige bli förstörd just när vi var på väg att avsluta den?

”Vad har hänt?” frågade jag igen och försökte se om jag kunde få ett svar.

”Det var en… en…” hon kunde inte hitta orden för att beskriva vad som än hänt.

”En vad Seneca?” frågade Saige, och blev mer och mer nervös när Seneca inte berättade vad fan som hänt.

”Det var en uhm…”
”Jesus fucking Christ Seneca, spotta ut det.”
”Det var en död i familjen.”
Mina ögon vidgades. ”Vems familj…?”

Senecas ögon låste sig med Saiges vilket fick henne att tappa hakan.

”Nej… snälla.” tårarna hade redan fyllt hennes ögon trots att hon inte visste vad som hade hänt ännu.

”Det är…” Seneca tittade ner och svalde hårt.

”Vem?” krävde Saige att få veta och tog ett steg närmare Seneca. ”Dammit Seneca, sluta leka. Vem fan är det?” hon höll på att bli arg nu

”Din… din… det är din pappa.

Saige tog ett steg tillbaka, och skakade våldsamt på huvudet. ”Nej… du ljuger! Sluta ljug Seneca, det är inte roligt!”
”Jag ljuger inte.” Senecas röst skakade; jag hade aldrig sett henne så nervös runt någon förut. Men jag gissade också på att det var hennes första gång att meddela någons död till en familjemedlem.

”Sluta!” skrek Saige med, medan tårarna forsade nerför hennes kinder och gjorde hennes ord oklara.
”Du har inget bevis!”
”Jag var hos dig när din mamma berättade för Toby-”
”Nej!” klippte Saige av.

”Han blev knivhuggen…” Seneca tittade på hennes sorgset. ”han vägrade ge sina pengar till några killar från något gäng, och de knivhögg honom.”

”Nej!”

”Saige.” suckade jag och vände mig mot henne. ”Jag tror inte hon ljuger för dig.”
Vid mina ord bröt hon ihop helt och klumpen i min hals växte när jag såg henne falla ner till marken, men jag var snabbt efter henne och fångade henne och vi båda landade i en knästående ställning. Hon gömde sitt ansikte i mitt bröst samtidigt som snyftningarna slet sönder hennes hals som en orkester. Jag gjorde mitt bästa med att lugna henne genom att långsamt massera hennes rygg.

Jag tittade upp mot Seneca. ”Tack för att du levererade nyheterna.”
Hon torkade bort en tår. ”Jag vill aldrig göra det igen.
”Jag antar att det inte är en lätt sak att göra.”

”Det är det inte.” hennes röst sprack och hon vände sig om.

”Seneca.” ropade jag för att fånga hennes uppmärksamhet igen.

Hon vände sig om och tittade på mig samtidigt som ännu en tår rann längst hennes kind. ”Ja?”
”Du gjorde vad du skulle göra.”
”Tack.” hon gav mig ett svagt leende, innan hon vände sig om och gick iväg troligen för att trösta Toby.

Jag svalde en tjock klump och fortsatte titta på Saige. Ingen satt runt henne. Hennes mor satt på knä vid hennes Mr. Camerons kista. Även om de skulle skiljas så kunde man se kärleken i Mrs. Camerons ögon och desperationen att få tillbaka honom i hennes tårar. Toby var längst bak i rummet och kramade om Seneca som om hans liv berodde på det. Hans ansikte var gömt i hennes axel samtidigt som hon viskade någonting till honom. Jag kunde inte veta vad det var, men det angick mig ändå inte. Jag tittade tillbaka på Saige och började gå fram till henne.

Saige Cameron’s POV
Han var borta. Min pappa var bort. Han skulle inte komma tillbaka. Detta var inte som hans gamla affärsresor där han åkte från måndag till fredag, men på lördag var hela familjen samlad igen. Han var verkligen borta. Jag slog till bänken jag satt på och kände smärtan finna sin väg genom mina fingrar. Inte för att jag brydde mig.

”Saige.” skrämde en röst mig. Jag tittade upp och mötte Justins ögon. Han bar en vit skjorta tillsammans med en svart slips och svarta byxor. I vanliga fall skulle jag ge honom en komplimang, men idag ville jag bara avsky allting och inte prata med någon.

”Snälla, lämna mig ensam.” det var som om orden kvävde mig.

”Jag är rädd att jag inte kan göra det.”
Jag tittade på honom argt. ”Och varför inte?”
”För du behöver en axel att gråta mot.”
”Om jag behövde det så skulle jag låta dig veta. Gå iväg.”
Justin ignorerade mig och satte sig bredvid. ”Saige… ingen vill vara ensam när det gör ont. De vill ha en kram. Någon de kan berätta sina problem gör. Låt mig vara den personen. Låt mig krama dig under tiden du gråter och torka bort dina tårar, låt mig lyssna på dina problem.”
”Jag vill inte ha någon. Jag vill inte bli nära med någon. Dåliga saker händer när jag blir nära med någon.”
”Vad för dåliga saker?” han lyfte på ögonbrynen.

Jag skakade på huvudet och pekade mot kistan. ”De slutar upp sådär.”
”Skyller du din fars död på dig själv?” han tittade chockat på mig. ”Hur fan länkar detta ens till dig? Du är inte anledningen till detta.”
”Kanske om jag inte hade varit en bortskämd bitch i Brooklyn så skulle vi ha pengarna till att fortfarande bo där och han skulle inte ha blivit fucking knivhuggen Justin! Och jag är den personen som sa till honom att gå ut ur huset! Om jag inte hade gjort det så skulle han vara hemma med mamma!”

Justin sa inget; istället greppade han mig och slingrade sina armar runt min kropp.

Till en början försökte jag få honom att släppa mig, men jag kunde inte låta bli att absorbera värmen hans kram gav. Jag gav upp och lutade huvudet mot hans axel.
Har du hört talesättet när du gråter och någon kramar dig så vill du endast gråta mer? Detta var den situationen. Jag kände hur alla snyftningar som en och en förut lämnat min strupe, rann ut alla på en gång. Jag tror jag aldrig gråtit såhär förut. Jag kunde knappt andas. Rummet snurrade runt i samband med att jag fortsatte säga min fars namn.

”Pappa.” grät jag och kramade Justin så hårt att jag snart skulle kväva honom. ”Varför var det tvungen att bli han? Jag vill ha min pappa Justin!”
”Jag vet, jag vet.” tröstade han och smekte min rygg. ”Det vet jag att du gör baby.”

”Jag behöver min pappa Justin, jag kan inte leva utan honom.”

”Shh.” han kysste toppen av mitt huvud.

”Vem ska gå med mig längst altaret på mitt bröllop? Vem ska kalla mig sin lilla prinsessa? Ingen kommer vara där och svära ut mina pojkvänner, eller hota de dåliga med polisen eller sitt hagelgevär. Jag bryr mig inte att han hade sina idiotiska stunder Justin. Det var in pappa! Jag behöver honom!” grät jag och torkade våldsamt bort tårarna.

”Sluta.” Justin greppade mina händer och tvingade mig att möta hans ögon. ”Du mer eller mindre slår dig själv, du kommer få en blåtira.”
”Jag låter dig veta när jag bryr mig.” snyftade jag.

Justin suckade och torkade försiktigt bort mina tårar.

”Saige…” han stirrade på mig. ”skulle du tro mig om jag sa att alltid skulle bli okej?”
”Nej!” tjöt jag högt och kände hur alla stirrade på mig. Inte för att jag brydde mig.

Jag vände mig om när jag kände en annan persons närvaro. Jag kunde känna igen det blonda håret överallt.

”Oh my God… babe, jag är ledsen.” viskade hon, osäker på hur jag skulle reagera.

”Willow!” grät jag och flyttade mig bort från Justin för att kollapsa på henne. Hon smekte min rygg precis som Justin gjort och kramade om mig hårt.

”Shh, det är okej.” viskade hon. ”Allting kommer bli okej. Jag vet hur du känner dig, men jag kan hjälpa dig igenom det här, okej?”

Willow hade förlorat sin pappa när hon var femton. Han hade dött från lungcancer som han fått när Willow varit tolv. Han kämpade hårt i striden mot cancern. På Willows femtonde födelsedag berättade han att han var fri från cancern, och Willow ord var då ’den bästa presenten jag någonsin fått, och kommer att få.’ Det var tills cancern plötsligt kom tillbaka tre månader senare och dödade honom efter en vecka. Läkarna hade ingen aning om hur de skulle förklara det hela. Willow, hennes mor och hennes lillasyster var alla krossade. Varför skulle något sådant hända en snäll man som Mr. Anthony? Det hemskaste jag sett honom göra var att ge utegångsförbud till sina döttrar. Han var den mest trevligast man jag någonsin träffat, men ändå fick han den dödliga sjukdomen som tog hans liv.

”Jag vill bara att du ska veta att han kollar ner på dig just nu.” tröstade hon. ”Jag vet att han alltid tyckte att du var en stark person, och han behöver dig att vara just det nu. Du behöver vara stark för din mamma.”
”Jag kan inte vara stark…” jag stötte bort henne och stirrade rakt in i hennes ögon. ”Hur kan jag vara stark för någon annan när jag inte kan vara stark för mig själv?”

Innan Willow hann svara som kom min mor, Toby, Seneca och JT och satte sig bredvid oss i samband med att prästen började prata.

”Kära vänner, vi har samlats här idag för att sörja bortgången av Charles Owen Cameron. Charles var en kär vän, son, bror, far, barnbarn och syskonbarn. Men det viktigaste är att Charles kommer bli ihågkommen för sin mod emot synden i denna värld. Natten till Charles död, kämpade han för de pengar han skulle ge sin fru för sina barn, men hans liv togs i den kampen.”
Jag torkade bort mina tårar vid de orden.

”Hans dotter, Saige, vill säga några ord.”

Jag ställde mig upp och kände hur hela min kropp skakade. Justin flätade ihop sina fingrar med mina i några sekunder, innan han gav mig en lugnande nick som gjorde att jag gick upp där prästen tidigare hade stått. Jag harklade mig och öppnade pappersarken som jag hade skrivit mina ord på.

”Hej.” min röst skakade. ”Mitt namn är Saige Cameron, och de flesta av er känner mig. Den mannen vi alla samlats för här idag var inte vem som helst, det var min pappa.” min röst brast samtidigt som fler tårar började rinna. ”Den mannen…” ljudet av mitt tal höjdes några oktaver. ”han var allt för mig.”
”Vi hade våra bråk precis som vilken annan far och dotter, men i slutet av dagen var han min pappa och jag hans prinsessa.”

Jag krossades helt inombords vid smeknamnet och täckte mitt ansikte med mina händer och kände hur mina knän började skaka, men innan jag föll fångade de bekanta armarna mig.

”Det här kan inte vara verkligheten.” grät jag hysteriskt mot Justins axel under tiden han hjälpte mig tillbaka till bänkarna och lät mig inte gå under hela ceremonin.

Jag satt vid receptionen och lyssnade på hur några av min fars favoritlåtar spelades tyst i bakgrunden. Jag hade ett glas rött saft framför mig, min fars favoritfärg samt en tallrik med plockmat som jag inte ens ville röra. Jag rörde runt i glaset med sugröret hela kvällen och lyssnade på hur Willow, Justin, JT och Seneca alla skrattade och skämtade som om detta bara var en vanlig middag och hela min värld inte krossats. Toby och jag sa inte ett ord. Vi båda stirrade på våra orörda tallrikar hela natten. Min mor fick springa runt och acceptera varje beklagande och allt annat skit människorna sa som inte hade en gnutta sympati i sig. Allt var fejkat, för ingen visste vad vi gick igenom. Jag ville se hur de skulle reagera om någon av deras älskade blev rånad i fucking Bronx.

”Saige...” Justin märkte hur jag inte öppnat min mun i över två timmar. ”Jag hatar att se dig såhär tyst.”
Jag stirrade bara på honom utan att veta vad jag skulle säga. Förväntade han sig att jag skulle vara pratglad och skämta som förut? Mina ögon smalnade smått innan jag stirrade ner på min tallrik. Tanken av att äta något av det gjorde mig illamående.

”Jag förstår varför hon är tyst.” harklade Willow sig. Jag vågade inte möta hennes ögon. ”I receptionen till min fars begravningen ville jag att varje person i rummet skulle gå igenom samma sak som jag hade gjort.”
Bingo, mitt i prick.

”Hon känner att det inte finns någon som vet vad hon går igenom. Hon känner sig ensam. Ärligt talat tror jag hon tonar ut våra röster just nu, men jag klandrar henne inte. Justin, någon måste verkligen vara där för henne nu. Jag kan inte göra det, för det tar långt tid att komma hit,” hon pausade och troligen tittade runt på alla vid bordet. ”så jag litar på er att ni inte släpper Saige och Toby ur sikte.”

”Jag är inte ett barn.” pratade Toby äntligen. Jag tittade upp på honom.

”Jag vill inte ha någon som tittar till mig som om jag skulle vara det heller. Jag vill vara ensam.” han reste sig och slog till sitt glas under processen. Den röda vätskan spillde över den svarta, plastduken som täckte bordet och han stormade iväg. Seneca reste sig genast och började springa efter honom samtidigt som hon ropade hans namn hjälplöst.

Jag stängde mina ögon och masserade mina tinningar i ett försök att stoppa huvudvärket som börjat forma på grund av all stress. Jag kände hur en maskulin hand masserade min rygg för troligen miljonte gången idag. Var detta den enda tekniken till tröst han kunde? Massage är perfekt men det kommer de tider där du vill att personen ska göra mer än att bara fucking smeka din rygg som om du vore en katt eller något. Jag suckade och ställde mig upp, vilket drog till sig JT, Justin och Willow blickar.

”Jag borde gå och träffa mina familjemedlemmar.”  Jag vände mig om och sprang till min mamma. Hon drog omedelbart in mig till sin omfamning och vi grät tillsammans innan vi gick över till min fars föräldrar, vars ögon var röda och svullna från alla tårar.

”Saige.” log min farfar svagt och kramade om mig. Jag satte mig bredvid den åttio år gamla mannen och slingrade mina armar runt hans stora figur. Vår omfamning varade i några sekunder längre än vanligt, innan jag gick över till min farmor.

”Varje mor hatar att leva längre än sitt barn.” hon skakade sorgset på sitt huvud. ”Men han var modig, och jag vet att han är i himlen och tittar ner på oss just nu.”
”Jag vet.” svarade jag med en viss svårighet och torkade bort en tår.

”Vart är din bror?” frågade min farfar och vände sig mot mig.

Jag ryckte på axlarna. ”Han stormade ut.”
”Vissa personer hanterar dessa situationer med ilska.” suckade farmor. ”Toby är uppenbarligen en av dem. När han kommer tillbaka så pratar vi med honom och försökter flytta hans till något annat.
”Det är ingen idé.” skakade jag på huvudet. ”Vår far är död, är det inte meningen att han ska vara arg? Jag är. Han var dödad. Jag vill hitta vem som än gjorde det och slita av deras-”
”Nu Saige,” avbröt min mamma. ”vad händer när man bekämpar eld mot eld?”
”Min eld vinner.” ljög jag.

Farmor skrattade svagt och skakade på huvudet. ”Nej Saige, du bränner dig. Så småningom kommer polisen ta reda på vem som gjorde det och brottslingarna kommer få det de förtjänar.”

”Tänk om det inte händer?”
”Du måste tro.” klappade min farfar mig på ryggen. ”De kommer hitta dem.”

”Det här är inte rättvist.” jag kände tårarna bränna bakom mina ögonlock igen.

”Jag vet.” suckade farmor och drog mig närmare i samma stund som Toby kom tillbaka igen. Genast började han gå över till oss i samband med att Seneca gav upp och gick tillbaka till JT, Justin och Willow.

”Jag hatar detta.” morrade Toby. ”Alla stirrar på mig som om jag kommer bryta ner vilken sekund som helst. Jag är inte ett djur i bur; jag vill inte att de ska stirra på mig hela tiden.”

”Toby.” mamma drog in honom i en kram. ”Stirrandet kommer sluta snart, jag lovar. Jag känner dem också. Som om vi är kändisar på grund av det som hänt.”
Jag greppade en servett från min väska och började torka mitt ansikte. Den svarta mascaran var över hela det vita pappret. Jag suckade och undrade varför jag ens brydde mig om att ha smink idag.

”Jag saknar dig pappa.” jag tittade upp på taket och undrade om han hörde mig från vart han nu var.