Previously:
Trappan i mörkret var en utmaning men tillslut stod jag och blickade på det tomma köket. 
Jag varken ville ha mjölk, nattmat eller vatten, utan ville endast komma ut ur rummet. Och nu när jag var det så ville jag tillbaka då det inte fanns någonting som kunde sysselsätta mig, men det var något som stoppade mig. Vardagsrummet.
Alla möbler var välta och glasvasarna var krossade till tusentals bitar. Inget stod på sin rätta plats. Men mitt i allt det där stod en box. En box med blodröda siffror som för varje sekund tickade ner 05:14, 05:13, 05:12, 05:11.
Varningen jag tidigare känt, det var på grund av detta.
”Det är bara inte klockan på väggen som tickar.” 
Utan en bomb också.

---

Scarletts perspektiv:
Vad är rädsla?
Är det när en människa kan tala ostoppat i ett rum, men inte framför en publik? På grund av personen har misstankar om huruvida de ord han eller hon yttrar är korrekta eller felaktiga, eftersom det finns så många som dömer?
Eller är det att misslyckas? Att aldrig komma upp till toppen och så småningom ge upp.
Att vara ensam, befinna sig i ett krig, rädsla inför döden, rädsla för spindlar? Vad rädsla än var så stämde det inte på mig. Inte här, inte nu, aldrig. Min kropp var snarare tom. Varken styrka eller känslor fanns kvar. Detta var som slutet. Att se siffrorna i takt med ditt liv åka ner på noll.
02:09, 02:08, 02:07.
”Scarlett?” jag kunde inte ha reagerat mindre på Justins röst som nu fanns bredvid mig. Jag såg honom inte, men kände hans närvaro och snart hans händer på mina axlar.
”Är det fel att jag räknar ner till min egen död?” undrade jag entonigt och behöll blicken på siffrorna. 01:53, 01:52, 01:51.
”Vad pratar du om?”
”Det där.” jag sade orden utan att göra en gest mot lådan, men han märkte den ändå.
Flera rader svordomar lämnade hans mun men jag ryckte varken till eller gjorde någon ansats till att stoppa honom, och snart ekade även fötterna nerför trappan. Killarna.
Ur ögonvrån såg jag hur flera ord slängdes framochtillbaka mellan dem, men min uppmärksamhet var fortfarande fångad av bomben. Eller snarare siffrorna på bomben. För varje tickande så var det som om något tickade i mig också – och denna gång var det inte nedräkning till döden. Motsatsen.
Omgivningen blev klarare, den mentala dimman jag skapat började tona bort och jag kunde fokusera igen.
”Scarlett gå upp till rummet.”
Justins röst påminde om ruta ett igen. När han trodde jag var den oskyldiga tjejen som han gjorde allt för att skydda. Det gjorde han nu också men detta var min sak att lösa, för allting hade fallit på plats under endast en kort tid.
”Nej.”
Samtidigt som jag skakade på huvudet började jag gå fram mot bomben. Detta är min sak att lösa.
”Nej?” undrade Justin chockat bakom mig och jag upprepade det igen för att göra punkten klar för honom.
Jag stannade för att skydda killarna, vilket är vad jag gör nu.
Sittandes på huk stirrade jag på den svarta lådan som hade en jämn yta. Om man skulle sett den från ett annat håll så skulle den sett oskyldig ut. Mina händer sökte långsamt över hela samtidigt som jag stängde ute Justins samt killarnas röster – denna gång frivilligt.
00:15, 00:14, 00:13
Bingo. Nederdelen satt löst samman med resten och med hjälp av fighterstyrkan fick jag loss den, vilket avslöjade alla sladdar för mina ögon och där mitt i allt fanns sprängkapseln.
”Sprängkapseln har två ”trådar” som sticker ut ur den. Bomben ska ha ett batteri med en timer kopplad som kommer att ansluta batteriet till trådarna. Detta orsakar en ”bro” tråd, som en glödtråd, för att få sprängkapseln varm så explosionen kan utlösas. Det är en enkel bomb som lätt går att frånkoppla. Skär av trådarna som sitter ihop med kapseln så timer stoppas och bomben är frånkopplad.” Ricks instruktioner ekade i huvudet och jag var inte sen med att följa dem.
När jag fått reda på allt detta då så kunde jag inte bry mig mindre, men nu var de orden mitt enda livlina.
Medveten om att jag inte kunde använda händerna för att dra loss sladdarna, ställde jag mig istället upp och var på mindre än en sekund i köket där jag tog den första saxen jag la ögonen på.
00:05, 00:04, 00:03
Killarna följde mina rörelser med ögonen när jag långsamt krånglade in saxen mellan sladdarna och lät den skära igenom den ironiskt nog röda sladden. Det tickande ljudet upphörde och istället tog ett högt pipande plats. Med andan i halsen stirrade jag ner på siffrorna som nu blinkade i takt med pipet
00:01, 00:01, 00:01
-
”Jag förstår fortfarande varför du inte som jag sa.” muttrade Justin irriterat och vandrade fram och tillbaka i rummet.
”Jag förstår förfarande inte hur bomben hamna här.” suckade jag och begravde huvudet i händerna där jag satt på min säng.
”Sluta byt ämne Scarlett.”
Såhär har det varit de närmaste tjugo minuterna. Klockan var över fyra på morgonen och jag hade följt alla killar in till sovrummet där jag använt mina krafter för att få dem att tuppa av. Det var inte mycket av deras minne jag raderade – endast några minuter – men tillräckligt för att få dem nersövda i några timmar. Justin å andra sidan hade inte varit lika enkel att övertala då han utan mitt medvetande varit bakom mig när jag fick Bruce att ”somna.” Med det gjort så hade jag inget annat val än att att låta honom vara vaken. Dock ledde det till att han ifrågasatte hela tiden varför jag gjorde som jag gjorde medan jag försökte klura på vem som kunde lagt bomben här. Utan tvekan visste jag att den var från Kayla, men fortfarande – hur?
Det fanns det någon i vardagsrummet under dagen, och på kvällen var det ingen som kom hem för då skulle jag hört det, då jag inte fick mig en blund.
”Jag räddade livet på er och det är huvudsaken.”
”Men du riskerade din egen för i helvete!” röt han och fick mitt huvud att snabbt snappas upp.
”Så det är vad detta handlar om? Att jag satte mig själv i fara?” han varken gjorde eller sa något.
”Jag är utrustad till detta Justin, det är vad jag gör. Och nu när du finns i det hela så måste jag gå upp en nivå för att kunna skydda dig till max.”
”Det borde vara jag som säger det där.” han lät nästan desperat men jag skakade bort det och ställde mig framför honom.
”Både du och jag vet att vår situation är motsatsen till normal, så att du borde göra det här och du borde göra det där existerar inte. Jag skyddar dig in i döden.”
”Jag gillar det inte.” ett leende hittade mina läppar och jag började dra med honom mot sängen.
”Att du gillar det eller inte spelar ingen roll, så länge jag gör mitt jobb rätt så är allt okej.” långsamt knuffade jag ner honom och gränslade hans höfter.
”Okej?” min röst var långsammare och mer dämpad. Förförisk.
”Okej.”
Med ett nöjt leende låter jag mina händer glida upp på hans bröst samtidigt som mina läppar fann det varma huden bakom hans öra. Stämningen i rummet hettade till, men jag hade tillräckligt med kontroll att inte gå hela vägen. Det var inte heller min plan från början, utan endast att få honom på andra tankar och glömma hela bombhändelsen. Min extrakraft kunde jag enkelt använda men han var mycket mer värd än att leva under mina och alla andras lögner.
”Jag älskar dig.” hans hesa röst fyllde mitt öra samtidigt som hans armar slingrade sig runt min midja och tryckte mig närmare sig.
”Jag älskar dig.”
-
De röda märkena på allas kroppar förutom Ricks väckte alla möjliga känslor inom mig. Ilska, irritation, medlidande, sorg men framförallt målmedvetenhet. Kayla har startat ett krig.
”Kayla var där, men inte killen. Vilket får mig att fundera på om det verkligen var en fighter eller bara en vanlig människa.” muttrade Rick samtidigt som jag baddade Lucas sår med vatten för att få bort svidningen.
”Vad som än hände så lyckades hon skada er.” muttrade jag.
”Hon fick värre brännskador.” flinar Kevin och slängde en menande blick mot Victoria som roat skakade på huvudet.
”Jag kan inte undgå att det gjorde situationen bättre.” log jag men det suddas bort när jag tänkte på den tidigare händelsen. Kevin som uppfattat mina tankar kollade medlidande på mig vilket fick mig att argt vända bort huvudet. Jag vill inte ha någons medlidande.
”Kayla kommer attackera stort snart.” muttrade Rick från ingenstans, men jag höll genast med honom.
”Jag vet.”
-
”Förstår fortfarande inte varför jag måste gå i skolan när hela min framtid ändå är bestämd.” muttrade jag och stängde igen mitt skåp med en smäll som drog till sig halva korridorens blickar.
”Åh kom igen, du dör inte. Tänkt det som en privilegie.” log Caro samtidigt som vi började gå mot matsalen.
”För vad?”
”Du får mer kunskap än alla andra?” prövade hon.
”Kunskap my ass. Klarar mig bra på det jag redan kan.”
”Vi säger s-”
”Hej babe.” Bruce som kommit ut från klassrummet vi nyss passerat, slängde armen kring Caros axlar som genast börjar fnittra sockersött. Hon hann inte svara innan hans läppar var hårt tryckta mot hennes, men det varar inte länge du min harkling stoppde dem.
”Hej på dig med Bruce.” sarkasm i mina ord.
”Tja.”
”Ugh, fortsätt med ert PDA, I’m out of here.” plötsligt lät inte mat lika aptitretande som den tidigare gjort, så jag vände på klacken och började gå mot toaletterna. Men dit hann jag inte innan jag var indragen in i ett klassrum med ingen mindre än Justin framför mig.
”Saknat mig babe?”
”Du får svar på din fråga om jag får gå på toa först.”
”Ouch.” han la handen över hjärtat och jag himlade med ögonen.
”Åh kom igen Justin. Caro väntar också.”
”Så mycket som jag hörde, så skulle hon och Bruce fortsätta med sitt PDA – dina ord, inte mina.” överlägset flinade han och jag suckade.
”Fine, du fick mig. Vad nu?”
”Det här.”
Hans läppar trycks mot min mungipa i en sekund innan den glider rakt ner mot min hals. I samband med hans fjäderlätta kyssar så slöt jag ögonen och lutade mig mot dörren bakom mig för att inte falla ihop av hans gester. Hans varma tunga gled över den känsliga huden på min hals och jag lät ett litet kvidande lämna mina läppar.
Aldrig i dessa situationer visste jag vad jag skulle göra med mina händer, men precis som varje gång åkte de upp till hans väl stylade frisyr. För att ge honom mer utrymme lutade jag huvudet längre bak.
Hans kyssar börjar finna sin väg mot mitt ansikte vidare till mina läppar. Mjukt men passionerat börjar han röra dem mot mina – precis som två pusselbitar.
”Let me make love to you.” viskade han hest och stirrar med de guldbruna ögonen – jag älskar – på mig.
En bit sjönk genast inom mig, men jag kunde inte låta bli. Jag var rädd. Inte för min skull, utan för hans.
”Du vet vad jag tycker just nu...” – med min hand börjar jag smeka hans varma kind – ”Men det kommer hända, och när det väl gör det så kommer det inte vara här.” 

---

Början av kapitlet var enormt svårt och jag är absolut inte nöjd med det, men jag kunde inte hitta något att ändra för att få det "bra." =/ Sen fick jag också improvisera väldigt mycket då jag absolut inte har en aning om hur en bomb fungerar.
-
Jag vet att uppdateringen varit urdålig den senaste veckan men har haft en massa prov och läxförhör - en/två varje dag. Har endast suttit framför datorn för att plugga, inget annat har jag hunnit med.
Nu är det iallafall påsklov och jag ska verkligen försöka hålla en jämn uppdatering för att göra upp för det dåliga.
-
Becca om du läser detta så ska du veta hur underbar, perfekt, snäll, fantastisk, guldvärd du är. Dina kommentarer får mig att flyga upp på rosa moln. Varje ord du skriver åker rakt in i hjärtat, och varje gång finner jag mig själv le som ett fån för dina fina kommentarer. ♥♥
-
Fråga: Något ni gillar att göra extra på fritiden? (:
Mitt svar: Bortsett från att vara med kompisar och sånt så älskar jag verkligen photshop. xD Kan sitta seriöst i flera timmar och fixa och trixa med det utan att tröttna. :P