”Ni får inte vara tillsammans!” skriker Rick högröd i ansiktet när jag och Cody har kommit tillbaka från våran tur, jakt, dejt. Kalla det var ni vill.
Just nu har jag bara lust att slå Kevin en rak höger mitt på ansiktet.  Jävla idiot som berättar saker vi själva inte ens vet. Visst jag och Cody kysstes. Sen då? Vi är inte tillsammans. ”Du bestämmer inte över oss.” mumlar jag tyst innan jag ens hinner stoppa orden som nyss lämnade min mun. ”Mitt hus, min familj, mina regler.” väser han tillbaka. Jag hatar när min ilska försvinner och ersätts till tårar. Mina andetag blir djupare och tyngre och jag reser mig och går sakta fram till Rick. Om han vill upprepa situationen som hände för några dagar sen, så ska han också få det. ”Om du stoppar mig så kommer du ångra att du ens föddes.” säger jag och vänder min uppmärksamhet i någon minut mot Cody som sitter i soffan, helt lugn trots situationen. Han nickar bara och jag är hundra procent säker på att han inte ens skulle lyssna på mig men jag bryr mig inte. Det är min ilska som talar och jag skulle nog aldrig kunna skada Cody även om jag ville. Varje andetag som lämnar min strupe låter som ett väsande ljud. ”Om du ens nämner ordet familj igen så…” säger jag genom spända käkar. ”Så vadå…?” frågar Rick och höjer på ögonbrynen samtidigt som jag ser hur ilskan kokar inom hans kropp. Vad skulle jag säga? Så då dör du? Det skulle jag inte kunna, inte med alla andra i samma rum eller ens inom en radie på fem kilometer omkring oss. ”Så kan du glömma att jag kommer fortsätta vara med i denna  skämtuppdrag. Jag kommer försvinna precis som Cody gjorde för många månader sen. Vill du förlora din bästa och skickligaste fighter? Din högra hand. Fightern som gör allt du ber om? I så fall är det bara att säga det, istället för att dela upp det i delar, för jag är fan trött på dina egoistiska tankar. Jag bryr mig inte ett skit om vi bor tillsammans eller inte, du kommer aldrig bli en del av min familj. Aldrig.” säger jag och ser hans chockade ansikte. Jag vänder ryggen åt honom innan han hinner säga någonting, och går uppför trappan till mitt rum för att packa några klädesplagg och det som var nödvändigt, som tandborste, pengar, fjärkontrollen till bilen. Jag la allting i en liten svart ryggsäck och började gå mot dörren när min blick drog sig mot den vita tygstycket runt min arm. Eller ska jag säga röda? Tyget var dränkt i blod. Med en suck slängde jag ryggsäcken på golvet och skyndade mig in till badrummet för att tvätta armen och bandagera det. För säkerhetsskull slängde jag första hjälpen lådan i ryggsäcken också och skyndade mig nerför trapporna.  Inte en chans att jag skulle stanna här i någon minut igen. Han kör med mig som om jag var någon maskin eller ännu värre… en slav. Han må vara ledare i gänget men det ger honom inte rätten att tala sådär mot någon av oss. Jag blev uppfostrad den lila tiden av mamma att vara självständig och inte låta någon trycka ner mig. Jag ska göra henne stolt, hon kommer alltid ha ett extra öga på mig från himlen. Jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken av tanken på mamma. Min mamma. 
”Vart ska du?” frågade Lucas bakom mig när jag stod vid ytterdörren och skulle precis öppna den. ”Ta det lugnt Lucas, jag kommer tillbaka men jag behöver lite tid för mig själv just nu. Vi syns imorgon i skolan.” viskade jag och ignorerar blickarna från vardagsrummet och går fram till min lillebror och pussar honom försiktigt på pannan innan jag vände mig om och går ut. Jag var besviken på allt och alla. Hur jag inte fångade fightern förut, hur Cody inte stod upp för mig därinne när jag gjorde det för honom. Det var för honom jag hamnade i bråken med Rick. Det brände i strupen av att tänka hans namn. Jag hatade honom. Jag satte mig snabbt i Lamborghinin och började köra nerför avfarten när jag kände hur någon kraft omslöt mig. Codys. Han försökte få mig att lugna ner mig och gå in igen, men han kunde drömma vidare. Jag ska inte stiga in i den där huset på dom närmaste tolv timmarna. Jag tryckte gasen i botten och efter någon minut var jag uppe på motorvägen. Jag var trött, ingen tvekan om saken. Men jag skulle aldrig kunna somna med alla dom här tankarna i huvudet. Jag behövde en axel att luta mig mot. 
Jag fortsatte köra och klockan tickade förbi midnatt. Jag visste inte vart jag körde, hastighetsmätaren visade över 180 km/h, men det var det sista som störde mig. Jag har snabba reflexer.

Min mobil började vibrera  och jag tog upp den för att se vem som ringde. Jag hade mina aningar om någon från klanen men blev överraskad när det stod okänd på skärmen. Vem ringer mig klockan 00.23? Min tumme strök över skärmen och jag la mobilen mot örat.
”Scarlett.” mumlar jag och försökte harkla mig utan att det hördes. ”Hej det är Caroline.” hördes det och jag pustade ut av att det inte var någon från Five – vem vet hur fort de kunde spåra upp mitt nummer - eller någon fighter. ”Hej.” log jag.
”Vad gör du?” frågade hon och jag rynkade på pannan. Vad brukar man göra fem i halv ett på natten? Sova? Jag vet inte. ”Ehm…” började jag och försökte hitta på en bra historia, det sista jag ville göra mot henne var att ljuga. ”Jag blev trött på att vara hemma så jag tänkte att jag tar en tur…” Fuck you Scarlett. Vad är det för ursäkt? Vilken normal människa tar ”en tur” efter midnatt? ”Scarlett…” mumlade hon bestämt. ”Mhm?” frågade jag och försökte koncentrera mig på den kurviga vägen. ”Cody ringde och berättat att du hade bråkat hemma, och du inte hade någon plats att sova på.” mumlade hon och jag knep ihop ögonen för att låta tårarna rinna. Ingen plats att sova på, ingen plats att sova på… ingen plats att sova på. Dom fem orden snurrade runt i mitt huvud och fick mig att tappa fokus på vägen för någon sekund så bilen svajade till. Den lilla meningen påminde mig om allt som hände innan jag blev fighter. Hur jag och Lucas hade varit tvungna att sova vid busstationen, under någon träd eller ännu värre; på marken bara mitt ute i ingenstans. Jag skakade på huvudet och försökte säga någonting utan att bryta ihop. ”Aa, men det är lugnt. Jag tar in på något hotell eller något.” försökte jag. ”Scarlett, vi är vänner, och som vän är jag skyldig att hjälpa min vän. Du får komma och sova över om du vill.” jag spärrade upp ögonen. Hade hon nyss sagt det där? Ingen har någonsin brytt sig tillräckligt om mig för att låta mig bo hos dom. Även om det var bara för en natt. ”Va-a?” stammar jag och kan inte få in meningen hon nyss uttalat i mitt huvud. ”Du får komma och sova här om du vill. Mina föräldrar är på arbetsresa och kommer hem på söndag kväll. Det skulle vara kul att få sällskap och att kunna hjälpa dig också.” det sista mumlar hon lite tystare. Jag kände mig genast lugnare när hon sa att henne föräldrar inte var hemma. Då skulle jag slippa förklara för dom vad som hänt. ”Är du säker på att det är okej?” frågade jag och kunde prata utan att stamma. ”Självklart gumman.” sa hon och jag hörde hur hon log. ”Tack.” var det bästa jag kom på innan en tanke slog mig. ”Vart bor du?” frågade jag och skrattade smått. Ett riktigt skratt. ”64 Avon Street. Det är en tegelhus, enda tegelhuset i området.” sa hon glatt. Tur att min geografi var bra och denna stad var liten, annars hade jag nog kört vilse. ”Jag är där om 5.” sa jag och väntade på att hon skulle svara tillbaka. Hon var fortfarande kvar på linjen för jag hörde hennes andetag. ”Ehm… Justin bor två hus bort ifrån mig.” mumlade hon och jag stelnade till och tappade total fokus på vägen. Mitt grepp om ratten lossnade och bilen svängde skarpt av sig själv till vänster. Några meter till och jag skulle köra in i skogen. Jag stelnade till i en sekund innan jag tog tag med båda händerna på ratten, mobilen försvann från mitt grepp och ramlade ner någonstans vid pedalerna. Jag tryckte ner foten så hårt jag kunde på bromsen och pustade ut när bilen stannade någon centimeter från trädet. Jag har tur i oturen. ”Scarlett? Scarlett? Vad hände? Hör du mig?” Carolines röst knastrade från mobilen och jag böjde mig ner för att ta upp den. ”Vad hände?” frågade hon oroligt i andra änden samtidigt som jag andades andfått. ”Jag tappade koncentrationen från vägen i någon sekund och tappade mobilen när jag skulle ta tag i ratten, men det är lugnt jag är okej.” mumlar jag och höjer huvudet sakta för att möta ett sken tio meter från bilen. Hjärtat började dunka i bröstet. Jag var rädd. Skenet började komma närmre och närmre. ”Okej men jag lägger på så jag inte stör dig något mer. Vi syns om några minuter. Hejdå!” Jag blinkade till och plötsligt var den inte där längre. Jag var rädd att den skulle vara bredvid mig, eller bakom mig. ”Okej, hejdå.” säger jag i luren och försöker hålla mig samman innan jag lägger på, samtidigt som jag sakta vrider, vänder blicken åt alla håll och kanter, när jag märkte att ingen var i närheten av mig lugnade jag mig smått och gjorde snabbt ett U-sväng för att sedan trycka gasen i botten för att så fort som möjligt komma till Carolines hus. 
Kvällen hade varit full av dramatik, rädsla men mest av allt, känslor. Jag pustade ut när jag såg Carolines tegelklädda hus tona sig upp framför mig. Jag parkerar snabbt bilen vid trottoarkanten och söker runt med blicken i området. Jag stelnar till när min blick fastnar på två killar som står på uppfarten två hus ifrån Carolines. Då kom jag och tänka på vad hon hade sagt som hade orsakat min okontroll över bilen. Justin bor två hus bort ifrån mig. Ingen tvekan om att det var deras hus. Killarnas strukturer påminde om Damon och… Justin. Jag svalde och tackade gud att dom hade ryggen emot mig, annars hade ett samtal väntat. Jag steg ut ur bilen och var noga med att ta med mig den lilla ryggsäcken och låsa bilen, innan jag började småspringa till den svarta dörren och knacka på. Steg hördes inifrån och efter några sekunder öppnades dörren och utan att uttala några ord drog Caroline in mig i en kram. ”Hej på dig också.” skrattade jag och kramade hårt om henne tillbaka. Jag skulle ljuga om jag sa att Caroline inte var en bra vän, det spelar ingen roll hur kort tid jag hade känt henne. Hon är en sån där typisk vän för livet. Någon som du kan prata allvar med, dela dina bra och dåliga stunder med, en axel att gråta mot. ”Hej.” log hon och flyttade på sig så att jag kunde stiga in. ”Söt pyjamas.” säger jag när jag hade tagit av mig skorna och lagt ner ryggsäcken på golvet. Hon hade på sig ett par korta mjukisbyxor tillsammans med en batman T-shirt. Hon räcker ut tungan mot mig och drar i min arm för att komma in till vardagsrummet, tror jag. Jag bet ihop käkarna för att inte skrika ut min smärta. ”Ehm, Caroline, kan du släppa min arm? Jag har ont…” mumlar jag tyst och kollar bedjande på henne när hon vänder sin blick mot mig. ”Oj förlåt.” och genast släpper hon min arm och jag pustar ut. ”Jag tänkte att vi kunde övernatta här i vardagsrummet, det skulle bli för trångt i mitt rum.” säger hon sedan och jag nickar. ”Får jag låna något av dig och sova i? Jag tänkte aldrig så långt.” säger jag och kliar mig i nacken. ”Självklart, följ med.”
Snart står jag i toaletten och tar av mig den långärmade stickade tröjan jag hade tagit på mig i all hast, när jag hade packat mina grejer. Grejer och grejer kanske det inte var. En trekvartslångärmad svart tröja och ett par blåa jeans för morgondagen. Jag var tvungen att berömma mig själv för att ha packat ner smink och extraunderkläder. Men min hjärna hade ändå inte funkat tillräckligt bra vid just den stunden. Ett bevis är ju att jag hade glömt pyjamas. Jag fortsatte ta av mina shorts och sätta på mig dom svarta mjukisbyxorna jag hade fått låna. I BH stod jag och studerade den blodfyllda bandaget runt min arm. Vad skulle ja göra för att stoppa blodflödet? Jag tog ett djupt andetag och ropade på Caroline. Hon var förmodligen den sista som kunde hjälpa mig just nu. ”Vad är…-? VAD HAR DU GJORT!?” utbrister hon när hon ser min arm och jag försöker febrilt leta efter en förklaring. ”Jag joggade i skogen och snubblade över en sten och skrapade upp armen.” säger jag och hoppas hon har kunskaper om hur man stoppar blodflöden. ”Bruce kan hjälpa dig med det där. Jag kommer bara göra det värre.” säger hon efter en stunds tystnad och jag spärrar upp ögonen och skakar hysteriskt på huvudet. Det sista jag ville just nu var att möta Justin. ”Vi är tvungna Scarlett.” mumlar hon med blicken fäst på min arm och jag suckar hopplöst men nickar. Jag sätter på mig T-shirten jag även fått lånat och följer med henne ner till ytterdörren där jag slänger på mig mina ballerina skor och hon drar löst på sig sina Converse utan att knyta dom, låser dörren snabbt innan vi beger oss mot Fives hus. Hjärtat dunkar i 180 och min strupe känns helt uttorkad. ”Här ta på den här.” säger hon och räcker fram mjukiströjan hon nyss haft på sig. Utan att yttra några ord tar jag emot den och sätter på mig den, hon knackar på dörren och snart hörs tunga steg. Till våran lycka var det just Bruce som öppnade dörren. Han hade ett par mörka jeans tillsammans med en enkel svart T-shirt.
”He…- Caroline? Scarlett? Vad gör ni här?” säger han förvånat. ”Ehm… Scarlett här...” börjar Caroline och gestikulerar med handen mot mig ”…har skrapat upp armen och kan inte få stopp på blodflödet.” Bruce nickar åt hennes ord och jag suckar ohörbart. ”Vi behöver hjälp.” säger Caroline en aning irriterat och Bruce nickar ännu en gång, fast skillnaden nu var att han flyttade sig åt sidan så vi kunde stiga in. Man skulle nog aldrig gissa på att fem tonårskillar bor här. Välstädat och fint – motsatsen till vad jag hade tänkt mig. Min blick fortsatte söka runt men sen kom jag på hur situationen egentligen var och jag suckade hopplöst åt mig själv. Bruce som hade hört min suck kollade med höjda ögonbryn mot mig men jag skakade bara på huvudet och drog ner blicken mot golvet. Jag som är en fighter kan inte ens ta hand om ett sår. Hur fucking korkad kan man vara i vissa tillfällen? ”Ni kan behålla skorna på. Följ med.” säger han när Caroline är påväg att ta av sina Converse. Vi båda nickar och följer med honom till vardagsrummet. Han gjorde en gest åt oss båda att vi skulle sätta oss på den svarta skinnsoffan. ”Jag ska bara hämta hjälpmedel.” säger han sedan och försvinner uppför trappan. Jag tog mig chansen att studera hur rummet såg ut, allting gick i gråskalor, både väggarna och möblerna. Två svarta skinnsoffor med ett bord emellan. En platt TV  hängde på väggen till höger, en matta prydde golvet under sofforna. Annars inget mer. Simple. ”Vart tror du resten av killarna är?” mumlar Caroline tyst och jag förflyttar min blick mot henne och rycker på axlarna. Vi hann inte säga något mer förrän Bruce kom tillbaka med en liten grön låda med ett vitt plus tecken på, i handen. ”Vad har hänt då?” frågar han och sätter sig på knä framför mig. ”Jag joggade i skogen och snubblade över en sten och skrapade upp armen.” säger jag och återberättar det jag hade sagt till Caroline för någon stund sen i badrummet.” Han nickar och säger åt mig att ta av mig mjukiströjan. Sakta gör jag som han säger och när han får syn på det blodet som hade dränkt mitt bandage spärrar han upp ögonen. ”Bruce vad…-” hör jag en bekant röst bakom mig och vänder huvudet med ett ryck. ”…händer?” fortsätter Justin. Min blick fastnade en sekund på hans magmuskler. Han hade bara på sig ett par gråa mjukisbyxor. ”Jag ska hjälpa Scarlett med att bandagera om hennes arm. Hon hade tydligen ramlat och skrapat upp den?” svarar Bruce och hans påstående blir en fråga. Jag vänder huvudet tillbaka mot honom och sväljer nervöst innan jag nickar. ”Caroline? Kan du hämta infektionsmedlet från badrummet på andra våningen? Jag glömde den…” säger Bruce och Caroline nickar genast och går förbi Justin uppför trapporna. Jag undrar hur många gånger hon egentligen har varit här och hur hon beter sig så lugnt omkring killarna, tänker jag samtidigt som jag följer henne med blicken. En liten flämtning lämnar min strupe när Bruce tar tag i bandaget och lossnar den sakta från min arm. Jag hör Justins steg bakom oss och snart står han bakom soffan, lutandes mot soffans ryggstöd på armbågarna och studerar såret på min arm. ”Vad har hänt?” frågar han, även om Bruce redan hade berättat ”historian” åt honom, men för att inte verka som en bitch så upprepar jag historian om min joggingtur. ”Du kan inte ljuga för oss Scarlett, detta se mer ut som ett knivhugg.” Jag biter ihop käkarna av hans påstående och börjar pendla blicken sakta mellan honom och Bruce. ”Kan du bara få stopp på blodet Bruce?” mumlar jag tyst fram tillslut och kollar ner på golvet, och drar min friska hand löst genom håret. Jag känner något mjukt på min arm och vänder vrider blicken för att se att Bruce håller på att försiktigt torka blodet med en liten frottéhandduk. ”Bruce jag hittade ingen infektionsmedel.” säger Caroline plötsligt och jag rycker till vilket gör att handduken kring min arm trycks för hårt på såret och ett litet skrik lämnar mina läppar. ”Då måste det ligga någonstans här.” säger Bruce och kollar ursäktande på mig. Jag biter mig i läppen för att inte tårarna rinna och fokuserar med blicken på en punkt på väggen framför mig.
”Då var det klart.” säger Bruce och jag kollar ner på min överarm som var skickligt bandagerat. ”Tack.” säger jag hest och harklar mig sedan. ”Försök och få någon sömn  till morgondagen, så syns vi i skolan.” säger Bruce och jag nickar och tackar honom ännu en gång innan jag och Caroline reser oss och går till hallen med killarna bakom oss.  ”Hejdå.” mumlar jag med ett leende och Bruce sträcker ut händerna i en kramgest och utan att tveka går jag in i hans omfamning. Den här kvällen hade minst sagt varit överraskande. Killarna kanske inte var så bad som alla sa ändå? Min blick drog sig mot Justin och Bruce axel och jag såg hur han kollade på mig med ett litet leende. Jag drog ett djupt andetag och drog mig ur omfamningen. ”Antar att du också vill ha en kram.” säger jag och höjer på ögonbrynet mot Justin, som nickar sakta och sträcker ut armarna. Med ett leende kramar jag om honom löst och känner hans läppar mot min panna. Jag kunde inte låta bli att generas åt att jag hade kinden mot hans nakna bröstkorg. ”Antar att vi syns imorgon…” säger han och jag nickar mot hans bröst och drar mig ut ur omfamningen. Den här sidan av Justin trodde jag aldrig skulle finnas. Den lugna, fridfulla, snälla, omtänksamma Justin. Det kändes omöjligt. Jag skulle aldrig erkänna det högt men hans kram hade varit den bästa på länge. Hur hans starka muskolösa armar hade slingrats sig runt min kropp. Jag såg ur ögonvrån hur Bruce mumlade något till Caroline och hon nickade sakta. Vi skyndade oss sedan tillbaka till Carolines hus och utan att yttra något mer än god natt så hade vi somnat.

Oj oj oj - Scarlett får tillbakablickar från förr, Justin har blivit snäll, Rick... är som han är.
Tror ni Scarlett kommer återvända hem? Justin gissade väl ganska rätt där på att Scarlett hade blivit knivhuggen, ajdå. Hemliga saker börjar göra sig tydliga!
-
Detta kapitel kom upp över 3000 ord. WOW! Trodde aldrig att jag skulle skriva ett kapitel på över 3000 ord.
Kommentera mycket babes! LOVEYOU♥

Fråga: Vilken land/stad skulle du helst vilja bo i?
Mitt svar: Los angeles eller Rio de janeiro. :)