Mitt huvud dunkade i takt med dom avlägsna rösterna som hördes från nedervåningen.
Min kropp kändes medvetslös och i några sekunder började jag tro på det, fram tills att jag höjde handen för att dra den genom mitt hår. Allting annat kom tillbaka i takt med känseln och snart kände jag hur torr min mun var och hur ljuset som smög sig in genom gardinerna – till mitt ansikte – irriterade mig mer än vanligt och förvärrade smärtorna i både huvud och kropp. Ett förvrängt ljud for ut ur min mun i samband med ett jag sträckte på kroppen och försökte öppna ögonen utan att känna mig blind av ljustrålarna.
Detta var tredje gången jag vaknade. Första gången hade jag sprungit till toaletten för att kräkas upp allt alkohol och sedan tagit smärtstillande innan jag somnat om igen. Andra gången var det regndroppar som smattrade häftigt mot fönstret, sedan – precis som första gången – hade jag somnat om.
Tredje gången gillt antar jag. Plågsamt slog jag upp ögonen och började blinka flera gånger för att vänja mig vid ljuset. Klockan på nattduksbordet visade med röda siffror efter ett på dagen.
”Hmpf…” mina ögon for genast till den uppspärrade dörren och möttes av Damons stela kropp.
”Törnrosa är vaken.” muttrade han sarkastiskt och gick genast fram till fönstret och sköt gardinerna åt varsitt håll så solen lyste in ännu mer.
”What the fuck bro.” mumlade jag och gnuggade mig själv i ögonen.
”Don’t ’what the fuck…’ me idiot!”
”Vaknat på fel sida av sängen eller fått mens?” flinade jag och satte mig upp i sängen.
Gårdagens kläder satt kvar på min kropp och spred en obekväm känsla. Jag minns inte ett skit från vad som hände eller hur vi tog oss hem – men fan vad bra det hade känts att få in alkohol i systemet igen efter alla Scars begränsningar.
”Du minns inte en enda fucking stund från igår ellerhur? Hur du beskyddande du var över henne dom första timmarna men sket i allt i den sista sekunden!?”
”Jag börjar tro på min teori om att din kropp har blivit feminin.” flinade jag utan att lägga vidare uppmärksamhet på hans osammanhängande meningar.
Omedvetet blev jag svept över golvet i nästa sekund med Damons hand som höll hårt i min krage. Min rygg kolliderade med väggen och spred en stark smärta ända ner till min svanskota.
”Vad är ditt jävla problem?” muttrade Damon farligt nära mitt ansikte och träffade min käke med sin näve.
”Frågan borde vara åt andra hållet. Vad är ditt jävla problem?!” röt jag och knuffade honom bakåt och rättade till min T-shirt.
”Du är min fucking problem din-” jag uteslöt hans röst och höjde min näve och lät den flyga i luften tills den krockade med hans ansikte.
“Vad skulle du säga?” jag såg svart och rött.
Jag var en som en vild tjur i Spanien. Jag skulle springa och attackera tills jag fångade vad jag ville ha.
”Du är inte ens värd det jag ska säga men jag gör det fortfarande för jag bryr mig om henne tillskillnad från dig! Hell, jag bryr mig mer om henne än vad du gör.” grymtade Damon och torkade bort dropparna blod från sin näsa.
”Vad i helvetet snackar du om!?” min röst var inte längre lika stark då jag kände frustationen över hans gåtor till uttalande istället för meningar spela spratt med min hjärna.
”Jag pratar om din ex-flickvän! DU FUCKING VAR OTROGEN MOT HENNE MED BREE DIN JÄVLA PUSSY!”
Min höjda knoge föll rakt ner vid min sida och jag stirrade förvånat på Damon.
”Jag är inte boven här Justin.” han tog ett djupt andetag och ställde sig några få millimeter ifrån min kropp.
”Du är.” mumlade han och gick sedan förbi mig med en knuff i axeln med sin egen.

Jag stirrade på den välkända ytterdörren från där jag i satt i Batmobilen. Jag hade först trott att Damon hade sjunkit så lågt att han hittade på lögner för att dra Scar ifrån mig. Men han var inte den enda som hade slagit och skrikigt på och åt mig. Bruce, Carlos, Matt... what the fuck till och med Caroline hade slagit mig. Trots den minimala mängd styrka hon använt så hade hennes skrik och slag smärtat mest. Med henne visste jag att hon inte ljög när hon bekräftade allt killarna sa.
”Hell, jag bryr mig mer om henne än vad du gör.”Damons mening ekade fortfarande i mitt huvud och lämnade ännu mer ilska och smärta efter sig. Ilska för att han kan tro något så förvrängt och smärta för att jag börjar tro honom.
”Du fucking var otrogen mot henne med Bree din jävla pussy!” mumlade jag åt mig själv och upprepade vad Damon hade sagt.
Jag minns att Bree hade kommit till oss men inget mer. Det var som en svart fläck på en vit yta som vägrade försvinna. Det faktum att det just var Bree störde mig mer än den svarta fläcken – minnesförlust med andra ord.
Trött på att sitta i bilen, tog jag saken i händerna och steg ut. Mina fötter gjorde sin väg till dörren men stelnade till vid den sista metern och jag kände hur allt beslutsamhet rann av mig.
Hon kommer inte prata med mig.
Hon kommer slänga igen dörren på mig.
Hon hatar mig.
Tänk om någon annan öppnar dörren?
Dom vet säkert också vilken idiot jag var igår omedvetet.
Men vem skulle tro mig om jag sa det – att jag var omedveten? Jag minns inte en stund från att jag kysste bitchen. Jag blev äcklad av att tänka hennes namn. Trots allt så minns jag Scars ord klart och tydligt och det gav mig en kylig känsla.
”Du ska veta att nu är du anledningen till att jag gör slut. Inte mina tankar.”
Jag vägrade erkänna det högt, jag vägrade att ens erkänna det för mig själv, men inget i min kropp fungerade längre under min makt. Hennes ord var som vassa stenar som lämnade permanenta ärr efter sig. Hell, såren gick inte ens ihop!
Utan att jag märkt det började mina knogar studsa mot dörren och genast tog jag två steg bakåt. Hjärtat började bulta hårt i bröstet och det värsta var att jag var rädd. Även denna gång på grund av Scar. Jag visste inte hur hon skulle agera eller vad hon skulle säga.
Tio sekunder… tjugo… trettio… en minut… en och trettio… två minuter. Tiden gick för långsamt men samtidigt var det som om jag hade stått utanför dörren i hundra år istället för två minuter.
Jag höjde knogen igen och började knacka – utan framgång denna gång också.
Jag muttrade ut ohörbara saker samtidigt som jag vände mig om och började gå till bilen. Det var en självklarhet att ingen är hemma. Eller så ignorerar dom och speciellt hon dig, sa mitt inre och jag slöt genast ögonen i smärta och vägrade tro på orden.
Min blick var fastklistrad i marken men efter en nanosekund höjde jag den och möttes av skogen samtidigt som en av våra många träffar började spelas i mitt huvud.

Ett prasslande fick mitt huvud att kastas bakåt och blicka på den smala figuren som gjorde sig synlig. ”Justin?” frågar hon chockat innan hon spricker upp i ett leende. Genast slänger jag bort stenen bakom mig och reser mig upp för att hon inte ska misstänka någonting. ”Hej babe.” säger jag glatt och närmar mig hennes träningsklädda kropp. ”Vad gör du här?” frågar Scar.
”Tänkte fråga dig precis samma sak.” hon fnittrar och börjar snart förklara.
”Jag brukar gå ut på kvällarna och jogga när jag inte har någonting bättre för mig.” sakta nickar jag och lägger armarna kring hennes perfekt kurviga kropp.
”Håll dig till ett mer befolkat ställa nästa gång.” mumlar jag och kysser henne lätt i håret.
”Varför?” jag skakar endast på huvudet, inte på humör för att förklara.
”Du svarade aldrig på min fråga.”
”Får jag inte hälsa på min vackra flickvän?” hon rodnar under min blick och trycker sina läppar mot mina.

Det var den gången Slyders åkte hem till Vegas efter att ha blivit skadade av någonting… fortfarande okänt för mig. Av ren ilska hade jag åkt hem till Scar i hopp om att hon skulle hjälpa mig bli av med frustationen. Något som hade funkat på vissa sätt men inte andra.
Mina fötter började snabbt röra sig framåt mot skogen och jag gick inte längre utan sprang. Skymningen hade börjat falla och måla upp himlen med färger. Men jag lät mig inte luras av harmonin – det var nu allt kom ut. Skräcken, rädslan, lyckan, sorgen, förvirringen, ilskan… precis allt.
Ett vitt sken – som även kunde blandas med gult – fick mig att bromsa och oroligt söka runt med blicken. Skenet uppenbarades igen och fick mitt huvud att ryckas åt andra hållet.
”Justin…” det lät som vinden skrek mitt namn men jag skulle känna igen den där rösten i sömnen. Ingen lättnad spred sig över mig. Min puls ökade takten i samband med att mina andetag blev tyngre. Hon var inte den jag letade efter.
”Kayla?” namnet kändes så främmande men jag visste att det var hon.
”Justin…” ekade det en gång till och jag såg skenet ur ögonvrån igen. Mitt huvud slängdes än en gång mot ljuset och jag mötte hennes rödflammande hår. Det var det enda hos hennes kropp som inte hade ett… vitt sken. Det var precis som den drömmen jag haft när jag blev fångad av henne och sedan hade Scar kommit dit.
Kaylas kropp bländade mig och jag kände hur ett svart skynke tog över mina ögon innan jag föll baklänges…

Anonyms perspektiv:
Flinet på mina läppar blev endast bredare när jag började knacka på trädörren. Min skarpa hörsel tillät mig att höra hur ljudet på Tv:n sänktes och steg började röra sig mot dörren. Låset rasslade till och jag släppte kontrollen över min kropp.
Inga människor – förutom dom jag ville åt – fanns i närheten och gjorde mitt problem – att någon skulle se mig - endast mindre. Jag spände kroppen ytterligare när dörren öppnades helt och avslöjade Damons figur.
”Vad fan gör du här!?” spottade han fram och jag himlade genast med ögonen innan jag högg framåt och slog till hans huvud, tillräckligt hårt för att knocka ut honom för någon timme.
Precis som jag hade planerat så hörde resten av Five ljudet från Damons kropp som föll med en smäll till golvet och började röra sig mot hallen.
”The fuck?” mumlade Matt chockat och stoppade alla killar bakom sig när hans ögon fann mina.
”Roligt att se er också killar.” log jag innan jag långsamt lät det suddas ut.
Glöden placerades på min kropp av ren ilska när jag inte upptäckte Justin mellan dom. Kayla måste ha haft rätt – hon skulle ta hand om honom.
Frustrerat skakade jag bort tanken och tog ett steg framåt för att se hur killarna ryggade undan.
”Jag kommer inte skada er.” viskade jag och tog fyra snabba steg framåt så jag stod knappt två centimeter från Matts ansikte.
”Någon annan kommer göra det.”

Justins perspektiv:
Ett högt smäll som fick golvet att vibrera var det enda som behövdes för att få ut min kropp ur dvalan jag tidigare befunnit mig i. Jag kunde för allt i världen vara i himlen men smärtorna som spred sig i mitt bakhuvud och rygg suddade bort den tanken och istället målade upp helvetet… eller verkligheten.Det sistnämnda lät mer trovärdigt då jag i nästa sekund började höra osammanhängande röster.
”Du knockade ut honom ordentligt.”
”Måste säga att hon gjorde bra jobb med dom andra. Sömnen har inte lämnat deras kroppar än.”
”Ska vi väcka dom?”
Ett smärtsamt stön for ut ur min mun och jag kände en ilning i nacken som fick den att snabbt ryckas uppåt från den halvböjda positionen. Det började svida och denna gång skrek jag då jag kände en kall hand mot ytan. Jag försökte höja händerna för att knuffa bort personen men något höll fast dom.
Utan framgång försökte jag röra kroppen för att komma bort från den plågsamma positionen och smärtan.
Ännu ett skrik lämnar mina läppar när jag kände handen tryckas mot min biceps och lämna ett varmt märke.I just den sekunden försvann allting annat och jag började blinka onekligt många gånger samtidigt som min kropp vred sig i svåra plågor.
”Hej Justin.”
”Kayla.” andades jag tungt fram och kände smärtan börja försvinna.
Omedvetet slängde jag en blick på min arm och såg hur ett rött märke – målat efter hennes fingrar – var fastklistrat. Det var inget sådant märke man fick när kroppen träffades av ett hårt slag utan detta var knallrött. Likt färg.
”Ska vi ringa hit flickvännen? Eller ska jag säga ex-flickvän?” flinar Steve – ledaren av Slyders.
”Hon har inget med detta att göra!” spottar jag fram och hör sekunden efter hur plågsamma stön börjar eka bakifrån. Hastigt slänger jag huvudet och möts av killarna.
Skräck och lättnad sköljde över mig på samma gång. Skräck för att dom också var här och lättnad för att dom inte var döda.
”Hon har mer med det här att göra än du.”
Jag vänder tillbaka huvudet och möts av Kaylas roade flin och hur hon höll telefonen framför sig.Ringsignalerna började gå fram och stoppade mig från att skrika ut allt jag ville ha sagt.
Hur i helvetet hamnade vi ens här? Vi låg alltid ett steg före idioterna. Alltid.
”Det var väl synd, hon missar chansen att rädda dig.” säger Kayla, fortfarande med det där äckliga flinet på läpparna. Hon börjar röra sig mot mig och jag var mer än säker på att inbillningen inte hade övertaget på mig när hennes kropp blev allt ljusare och ljusare.
Oförmögen till någonting annat stirrade jag tillbaka på henne, innan allting och alla stelnade till av en alltför känd röst.
”Rör honom och du dör.”

Jag är hemskt ledsen för den långa väntan men har haft fokus på den sista veckan inför skolan. Känns som om jag äntligen kan andas ut ordentligt efter fyra månader av plugg, plugg och ännu mer plugg.

Fråga: Favoritdricka?
Svar: Oftast brukar jag ha Cola men Fanta är nog ändå favoriten. :P♥