Previously:
Deras kroppar slappnade av under min beröring och dom som fortfarande inte hade svimmat gjorde det. 
Jag känner hur yrseln tar tag i mig när jag ställer mig upp igen efter att ha gjort tecknet på den sista killens bröstkorg. ”Cody.” viskar jag och sträcker ut min friska arm. Han är snabbt framme vid mig bär upp mig i brudstil. 
Mina tankar går plötsligt till Justin och jag undrar vad framtiden vill ge. Han hade fått känslor för mig och dom var besvarade, vilket inte var vad uppdraget gick ut på. Jag undrade vad Rick skulle säga när han vaknade igen.
”Hur visste du?” viskade jag och syftade på att han så plötsligt kom fram. Mina ögon kändes tunga som bly och jag var bara några sekunder ifrån att tuppa av. 
”Jag följde efter dig.” det var dom sista orden jag hörde innan allt förvandlades till svart.

Scarletts perspektiv:
Fredag 3 augusti
Jag himlade åt alla blickar som var fastklistrade på min badagerade arm. Mina ögonlock riskerade att falla ihop vilken sekund som helst och mina rörelsen var sega och långsamma. Jag hade ont det var ingen tvekan om saken, det hade varit så illa att jag var tvungen att ta Ricks smärtlindrande. Såret var djup och att  fightern hade rört min arm så jag hade en massa röda märken på axeln gjorde inte saken bättre. Jag hade så gärna velat berätta för Rick om händelsen men han var tvungen att vila för att slippa all onödig smärta. ”Han kommer vakna när han är redo.” – Victorias ord.
Jag ville inte bara berätta om händelsen utan tacka honom. Tacka honom för att han räddade Justins liv och alla dom andra killarna, men i mina ögon var det bara Justin det handlade om. 
Mina bröder hade inte orkat med mina långsamma steg så de hade gått i förväg in till skolan och lämnat mig själv. Inget jag klagar på dock, jag behövde tid att tänka.
”Scarlett?!” en ansträngd suck lämnar min strupe innan jag klistrar på ett leende och vänder mig om för att möta Brees ansikte. 
”Hej.” säger jag och försöker låta glad men det enda det låter är fejkat. Hon börjar pendla oroligt blicken mellan min arm och ansikte. Gud varför satte jag inte på mig en mjukiströja som skulle täcka bandagen.
"Ser att det röda märket på din kind har försvunnit." ler jag och vänder samtalsämnet mot henne. Hennes ansikte håller samma uttryck samtidigt som hon svarar mig med ett leende som är mycket mer äkta än min. "Det var försvunnet nästa morgon." log hon och jag nickade och försökte se intresserad ut. "Vad bra." hon nickar instämande. Tystnaden som la sig över oss fick mig att bli på dålig humör igen och jag bet ihop käkarna för att inte skrika rakt ut i frustation.
”Jag måste gå.” mumlar jag och vänder mig om innan hon hinner reagera. Jag var trött, irriterad, arg, ledsen, sur, allting på samma gång. 
Med ett suck satte jag mig vid bordet jag vanligtvis brukar dela med Justin och Matt längst bak i klassrummet. Det kändes som om jag var ny igen, alla stirrade. Har dom inte hört talas om hövlighet?  En gäsp slank ut ur min mun och jag la kinden mot den kalla bänkskivan. 
Detta var patetiskt. Jag kunde ha stannat hemma idag, allt lärarna sa skulle gå in genom ena örat och ut genom den andra och allt dom skrev skulle jag glömma bort i samma sekund. Jag var påväg att slumra till med Mrs. Cole tråkiga röst i bakhuvudet när klassrumsdörren slogs upp. Min blick fann genast Matt och Justins välkända figurer.
”Vad är eran ursäkt idag då?” frågade Sara, även känd för den hemska matteläraren. ”Försovning.” Justin ryckte oskyldigt axlarna. Deras ögon täcktes av tonade Ray Bans och på kroppen satt det vanliga – ett par Jeans, T-shirt och deras älskade skinnjackor. Jag himlade med ögonen och la huvudet på bänkskivan igen med ett högt suck som drog allas uppmärksamhet mot mig. ”Någonting du vill dela med dig Scarlett?” jag himlade med ögonen åt hennes stränga ton i rösten. Jag var på dålig humör och alla mina nära och kära visste att jag inte var med och leka då.
Sakta satte jag mig ordentligt och struntade i alla blickar. ”Förutom att jag vill att denna tråkiga lektion ska bara ta slut så är det ingenting annat.” svarade jag uppkäftigt. ”Scarlett Johansson. Fortsätter du så kan du räkna med en timmes kvarsittning efter skolan.” jag skrattade humörlöst till. När jag väl har börjat kan jag fortsätta. ”Gör det två, jag vill ha mer tid att sova.” eleverna brast ut i skratt och Sara slängde en svart blick mot mig. ”Om du inte vårdar ditt språk så kan du gå ut härifrån.” 
”För det första, jag svär inte. Så du kan fucking inte säga någonting. Och för det andra, hur tror du rektorn skulle reagera om du bara sparkade ut mig sådär efter två meningar?”
”Scarlett.” väser hon och jag flinade mot henne. ”Fortsätt med ditt prat nu. Vi vill inte slösa den värdefulla lektionen.” imiterar jag henne och eleverna börjar skratta ännu mer. Hon tar ett djupt andetag men gör förengångskull som jag säger. Med ett suck lägger jag huvudet på bänksskivan igen och blundade, ville inget mer än att sova igenom hela lektionen.
Snart kände jag en hand som smekte mig sakta uppochner på ryggen. Jag kisade med ögonen på en leendes Justin som satt bredvid mig. Jag besvarade hans leende och återgick till att försöka somna. ”Vad har hänt?” frågar han oroligt. Jag öppnar ögonen igen och ser att han har blicken fäst på min bandagerade arm som jag försökt gömma från honom under bordet. ”Inget.” mumlar jag med slutna ögon. Jag vill inte möta hans genomträngande blick som skulle göra att jag skulle rabbla upp sanningen på mindre än en sekund. ”Scarlett.” han lät bestämd och jag drog ett djupt andetag genom  munnen för att lugna ner irritationen inom mig. ”Scarlett och Justin, någonting ni vill dela med klassen?” hon gick mig bokstavligt talat på nerverna. Jag gnisslade mina tänder mot varandra. När inte Justin svara så öppnar jag ögonen och märker hur han tittar på mig med endast oro i sin perfekta ansikte. Han hade säkert inte ens hört mattelärarens röst.
Jag lyfte blicken mot Sara som tittade stint på oss. ”Nej, ingenting.” svarar jag med ett fejkat leende. Hon ger mig en varnade blick som gör att jag himlar med ögonen. Matt skrockar till bredvid mig och ett litet leende sprider sig på mina läppar. Någon som inte är arg eller orolig för mig.

Det var en kvart kvar av lektionen och jag hade bara gjort tre tal. Det var bra mot Justin som inte ens hade rört boken. Han hade hela tiden försökt få ut ur mig vad som har hänt med min arm men varje gång hade jag svarat med samma simpla svar. ”Inget.”
En smärta hade spridit sig i min arm, i varje ådra, i varje blodkropp. Jag svettades och var allmänt irriterat. Jag ville bara ut härifrån och slippa alla nyfikna, oroliga, ilskna blickar. Jag ville vara ensam och inte ha en endaste tanke på omvärlden. En smärta så kraftig gick genom min arm att jag var tvungen att bita ihop käkarna för att inte skrika min smärta rätt ut. 
Krampaktig grep jag tag om bordkanten och ett tyst stön av smärta lämnade min strupe trots mina försök att vara tyst. Justin och Matt som satt närmast mig kollade genast oroligt ner på mig där jag halvlåg med överkroppen på bordet. ”Babe, hur är det?” Justins mjuka röst lugnade ner mig och jag glömde smärtan i några sekunder för att få den som en tsunami över mig i nästa sekund.
Jag skakade stelt på huvudet och han la en stöttande hand på min lår. Jag slöt ögonen och försökte endast tänka på den mjuka formerna hans tumme ritade. Sakta tog jag djupa andetag genom munnen och drog en hand genom mitt hår. Jag hade bara lust att slita av den för den värme den gav mig genom att hänga slappt ner för mina axlar. 
En knackning fångade min uppmärksamhet och jag rynkade genast på pannan när Kevins figur gjorde sig synlig efter att Sara öppnat dörren. Klassen tystnade genast och försökte lyssna på Kevins och mattelärarens konversation, vilket var omöjligt. Så tyst dom pratade så skulle det inte förvåna mig om dom själva inte ens hörde varandra. Läraren började misstänksamt pendla ögonen mellan mig och Kevin innan hon slutligen stannade på honom och nickade sakta. ”Scarlett du kan gå.” jag var förvånad över att hon bara lät mig gå så enkelt, men ifrågasatte inte. Utan några ord så reste jag mig upp och kramade om Justins hand en sista gång med min vänstra arm aka friska arm.
Jag var noga med att stänga dörren innan jag totalt bröt ihop. Smärtan var outhärdlig. ”Här.” han sträckte fram en tablett och en flaska vatten jag inte sett han höll i. Tacksamt tog jag emot den och la tabletten på tungan innan jag svalde den med flera klunkar av den svala vattnet. Jag gav tillbaka den halvfulla flaskan till honom igen. Jag var påväg att fråga varför han kom hit men sen slog det mig att han läste mina tankar och kunde enkelt veta när jag hade ont. Han gav mig en sympatisk leende som bekräftade att jag hade rätt. Jag försökte dra upp mina mungipor men dom åkte ner igen sekunden efter.
”Hur mår du?”
”Spyfärdig, döende, yr, sjuk.” det var sant, hur mycket jag än vände och vred på det.
”Du överdriver.” skrattade han och jag hade knappt ork att blänga på honom så jag stod där bara tyst och stirrade ner i golvet. Jag tog ett löst tag om min darrande underläpp och kände hur mina ögon vattnades.
Han läste i mina tankar hur jag mådde och utan att ifrågasätta drog han in mig in till sin omfamning och tårar började rinna nerför mina kinder. Det kändes som om jag var sju igen och hade ramlat av cykeln och satt i pappas famn och grät mot hans axel av hur ont skrapsåren på händerna och knäna gjorde. Jag svalde hårt och försökte acceptera den faktum att jag inte var sju längre. Jag var sjutton och jag borde vara starkare än att börja gråta över ett litet sår. Som egentligen inte var så liten
”Ryck upp dig nu, Din lärare kommer döda mig om du inte går in igen inom 2 minuter.” ett känslolöst skratt lämnade mina läppar och jag nickade och torkade bort maskaran som hade lyckats rinna en liten bit under mina ögonen. ”Tack.” sa jag trots att han redan säkert har läst det genom mina tankar. ”Det är lugnt lil sis. In och fortsätt jobba vidare, fast du kommer nog bara att stirra på Bieber.” flinade han och jag slog honom lätt på axeln men vände mig om och gick tillbaka. 

Justins perspektiv:
Min blick hade inte släppt Scarlett på hela dagen och vart hon än gick så såg jag till att veta. Det tog hårt på mig att hon var ledsen, trött och hade ont. Jag hade ingen aning om vad anledningen kunde vara men misstankar hade jag. Jag hoppas bara att dom inte var sanna.
Jag letade efter Scarlett och fann snart henne vid ett runt bort längst in mot väggen där hon satt tillsammans med sina bröder. Jag kände hur en liten bit inom mig gå sönder när jag såg hur hon petade på maten med sin vänstra hand. Hon orkade inte äta, inte bara av att maten rent utsagt var äckligt utan för att hon också hade ont. Det syntes på hennes ihopsjunkna och stela kropp.
Min blick drogs tillbaka till bordet jag satt vid när en pipig tjejröst hördes. Cassandra och blondiner som hängde efter henne vart hon än gick, satte sig vid vårat bord efter att ha snott stolar från andra bord. Vid varje bord fanns det endast fem stolar och det var inte ovanligt att någon bara skulle ta en stol från en annan bord då oftast gängarna på denna skola var fler än fem. 
”Damon.” säger jag sakta och han höjer genast sin uttråkade blick mot mig. ”Jag går till Scar.” mumlar jag och han nickar med ett retsamt leende. Jag himlar med ögonen och reser mig för att gå bort till bordet Scarlett satt vid.
Jag hör hur Cassandra skriker pipigt bakom mig men jag gav henne inte en endaste tanke. Scarletts blick höjs och hon möter genast min blick. Hennes läppar dras upp i ett leende. När jag närmar mig henne så ser jag hennes små rödkantiga ögon. Ögonen som alltid hade glimten av lycka inuti. Den glimten var som bortblåst. 
Utan ett ord trycker jag läpparna mot hennes och hör hus Cassandras röst avbryts med en flämtning. Jag stoppade mig själv i sista sekund från att be om inträde till hennes mun. ”Vad var det för?” viskar hon och ett leende täcker hennes vackra rosa läppar. ”Måste det finnas en anledning för varför jag vil kyssa min tjej?” flinar jag och hon börjar genast fnittra till. 
Jag kände en spark på min sko och genast höjer jag blicken för att möta Kevins stora leende. Hennes bröder lever på att hon skulle vara glad. Han nickade tacksamt mot mig och jag besvarade den med en av mina kända Bieberleenden. 
”Vad säger du om att åka till Nando’s och äta kyckling istället för denna sörja?” jag nickar mot vad som skulle föreställa fiskbullar och potatis på hennes tallrik.

"What do you say..."

Ärligt talat skulle jag hata maten även om det var en mästerkock som har gjort det. Jag tycker om fisk men just fiskbullar är en annan historia.
”Vadsomhelst förutom detta.” hon slängde gaffeln ner i tallriken och tittade upp mot mig med leendet som verkade sitta permanent på hennes läppar nu. Jag visste inte om jag hallucinerade eller om verkligen den där glimten hade kommit tillbaka till sin rätta plats i hennes ögon.
Jag sträcker ut handen mot henne som hon genast tar.
Innan vi går bort från bordet så mumlar hon någonting ohörbart till Kevin som sekunden efter börjar rota i sina byxfickor och drar fram en rund tablettask som han ger till Scarlett. Tacksamt tar hon emot den och tar med sig sin vattenflaska. Vi går sakta till min bil samtidighet som hon tar en tablett. Jag kände hur min mage skrek efter riktig mat för femte gången sedan vi steg ut ur matsalen. 
Jag släpper taget om Scars hand i bara några få sekunder för att kunna starta bilen och välja växel innan jag tar ett mjukt tag om den igen. Försiktigt kysste jag hennes knoga och hörde hur hon fnittrade.

”Vad är det som har hänt?” hur mycket det än tar emot att förstöra hennes perfekta humör så är jag tvungen. Vi höll på att åka tillbaka till skolan för att inte missa dom två sista lektionerna hur frestande det än lät. Jag var proppmätt efter den stora portion kycklingpasta jag ätit. Scarlett hade beställt samma sak som mig fast skillnaden var att hon bara ätit hälften. ”Jag spricker om jag tar en tugga till.” hade hon sagt. Ett leende spred sig på mina läppar av tanken och jag skulle ha glömt bort att jag väntade på svar om Scar inte hade öppnat munnen. ”Jag ramlade på trappan igår när jag skulle hem efter stranden.” jag sväljer hårt när bilderna på hennes tårar slog mig. Ända sen samtalet hade hon haft ett krampaktigt grepp om min arm.
”Ni har ingen trappa vi huset.” påpekar jag.
”Jo.” hon tar en paus. ”På baksidan.” försöker hon men jag vet att hon ljuger, men jag ville att hon skulle inse det själv också. ”Och varför skulle ni gå igenom baksidan?” hon svarade inte på min fråga trots att minuterna tickade förbi. Jag drog ett djupt andetag och försökte att inte pressa henne hur mycket jag än brann för att få veta svaret.
”Ljug inte för mig. Minns du förra gången när du kom till vårat hus och ditt sår var ett knivhugg trots att du inte erkände det? Detta är liknande ellerhur? För en blåmärke kan inte göra så ont.” orden flöde ut ur min mun hur mycket jag än tvingade dom att stanna.
Genast ångrade jag mig när jag såg ur ögonvrån hur hon vände blicken ifrån mig mot fönstret. ”Scarlett.” ber jag med en mjuk röst.
”Det har du inte med att göra. Vi båda har hemligheter som kommer komma upp till ytan någon gång, men just nu är inte den tillfället.” andades Scar fram tillslut och jag tystnar chockat.

*Tidinställt*
Justin är verkligen söt. GAHD vill ha en egen kille som är sådär. ♥
Never Say Never & Believe, right? ;D
Jag är hemma nu igen efter en underbar semester. Vädret var sjukt bra och en massa badande blev det.
Jag vill säga ett stort tack till alla era underbara kommentar som ni skickat under tiden jag inte var hemma. Helt sjukt hur fantastiska ni är. Jag älskar er. ♥
Kommentera. 

Fråga: Vilken stad bor ni i?
Mitt svar: Jag bor i Göteborg. (Flyttade hit i början av Juni från en håla i Värmland, haha.) :)
-
Funderar på att ta bort facebooksidan till bloggen. Det är inte många som gillar sidan och jag kan inte direkt säga att jag uppdaterar den. Vad tycker ni?

Passar på att göra en snabb länkbyte här nedan. :)