Previously:
”Nothing baby.” jag blinkade med ena ögat och fortsatte tugga på kycklingbiten samtidigt som jag fick ögonen för ännu en.
”Justin..?” jag log sockersöt och pendlade med ögonen mellan hans och den frestande kycklingen.
”Fine. Bara för att du är en tjuv och jag inte vill att du ska få fler anklagelser.” 
”Både jag och du vet att du inte kan säga nej till mig.”
”Bara för det behöver jag inte erkänna det högt.” flinade han och räckte kycklingbiten över till mig som jag hastigt tog emot.
”Du är weird.” muttrade han och studerade mig med en road blick.
”Du är inte bättre.”
”Sant.”

Scarletts perspektiv:
Mina ögon fladdrade upp i takt med det knakande ljudet från vad jag gissade var sovrumsdörren. Det varma täcket som tidigare känts som skyddande behöll inte samma standard nu då det endast kändes som om den var i vägen. Men istället för att försöka krångla mig ut ur den låg jag kvar i samma position och lyssnade på ljudet av de mjuka fotstegen som kom närmare.
”Jag vet att du inte är vaken så låtsats inte som det.”
”Justin?”
”Vem annars?”
”Du skrämde mig din idiot.” muttrade jag och började sparka av mig täcket.
”Förvånande.”
Jag stannade upp i mina rörelser när jag uppfattade hans ord. Med vissa svårigheter försökte jag urskilja hans ansiktskonturer i mörkret så jag i alla fall visste vart han befann sig. Nöjd med mig själv när jag uppfyllt mitt mål så började jag prata.
”Vad menar du?”
”Du ska trots allt vara en fighter så vad skulle en människa göra dig för skada?”
”Det behöver inte alltid vara en människa.”
”Sant men jag tror ändå dina skickligheter skulle chocka vem det än var.” hans röst hade övergått från road till allvarlig på mindre än en halv minut.
”Då hoppas vi att dina gissningar är rätta om det väl händer.”
”Så du säger att det kommer hända? Att någon fighter som inte tillhör familjen kommer in hit mitt i natten.”
”Jag sa inte att det skulle hända.”
”Sant, men nästan.” jag skakade på huvudet och föll tillbaka från min halvsittande ställning.
”Vad förde dig hit” – jag slängde en blick på radioklockan bredvid sängen – ”klockan tre på morgonen?”
”Inget speciellt.” frågande kollade jag på honom men kom sedan på att han förmodligen inte skulle se mitt ansiktsyttryck.
”Du ska vara glad att jag låter detta gå, men så länge det inte är en akutsituation så ska man inte väcka mig då jag inte kommer vara på humör nästa morgon, eller i vår situation senare denna morgon.”
”Nu när jag tänker efter så var det faktiskt akut.” hans ord gjorde att min kropp reste sig upp igen som en förberedd maskin.
”Vad har hänt?”
”Jag behövde se dig.” tonen han använde sig av var svar nog att få mig att slappna av igen och himla med ögonen.
”Det kunde inte väntat tills imorgon?” det var egentligen ingen idé att försöka för jag visste att både han och jag var medvetna om dubbelvolterna som tog plats i min bröstkorg, och den sällan hörda skakningen i min röst, som även kunde tolkas som en nervös ton.
”Nope.” svarade han och gav mig ett okynnigt leende samtidigt som hans hand tog plats på min högra axel och knuffade mig ner i sängen igen. Snabbt efter klättrade han också upp i sängen och la sig över mig samtidigt som jag osynligt försökte gömma mina röda kinder för honom – utan framgång.
”Det är ingen idé och till din lycka ser jag ändå inte mycket.” viskade han och smekte mina båda kinder med sina tummar.
Hans varma andetag krockade gång på gång med mina och gjorde endast suget efter honom större. Han också medveten om mina tankar sänkte sitt huvud tills våra näsor nuddade varandra, innan han lyfte den igen och istället började lämna kyssar över hela mitt ansikte.
”Detta kanske inte var en dum idé trots allt.” mumlade jag och kände rysning efter rysning åka längst min ryggrad av hans fjäderlätta läppar som gled mot min hals och började nafsa.
”Jag skulle inte bli arg om du gjorde detta till en nattlig sak.” fortsatte jag och lät min hand finna det korta håret på hans nacke. Flera ord efter det försökte lämna min mun men Justin var snabb med att täcka mina läppar med sina och få dem att arbeta i synk.
”Du pratar för mycket ibland.”
-
Fyra timmar senare vaknade jag igen, skillnaden denna gång var att jag vaknade av mig själv och inte någon som kom in i mitt rum. Tanken fick ett leende att sprida sig på mina läppar och snabbt slängde jag upp en blick mot Justin som sov tungt. Hans djupa andetag skiftade då och då med dämpade snarkningar, medan hans ansikte behöll samma unga och neutrala ansiktsuttryck. Trots att de varma bruna ögonen var slutna så såg han frifull ut. Med ett litet leende lät jag mina fingrar glida över hans kind, försiktig med att inte väcka honom. Synen kunde blandas med att befinna sig i himlen.
Tanken skakade jag bort och istället försökte krångla mig ut ur hans armar då hettan från honom och täcket plötsligt blivit för mycket.Dock var det enklare sagt än gjort men efter flera försök så stod jag bredvid sängen och än en gång tittade på hans fridfulla ansikte.
Efter att han kommit in till mitt rum så hade det inte tagit mer än trettio minuter för honom att bli sömnig, så det var inte länge vi spenderade tillsammans innan han försvunnit i djup sömn med mig tätt efter.
Mina träningskläder som låg utspridda vid skrivbordet fångade min blick och jag kände hur en målmedveten känsla fyllde mig. Det var längesen min närvaro funnits på fighterträningen, och jag visste att jag snart skulel få betala för det om jag inte tog tag i det nu. Så utan flera tankar satte jag kurs mot kläderna och tog dem med mig in till badrummet där jag gjorde mig i ordning.
Med en sista blick på Justin som låg i samma position som förut, tog jag upp minajoggingskor i ena handen och steg jag ut ur rummet samt slöt dörren dämpad efter mig.
-
Hur kallt det än var ute så lyckades det inte längre tränga sig in genom den svarta träningsjackan jag bar. Kylan och brisen var endast behaglig då jag känt mig mer eller mindre överhettad när jag stigit ut ur det tysta huset för mer än en timme sen.
Gång på gång sträckte jag upp händerna för att dra åt min hästsvans innan jag fortsatte i samma fart längst det barnfyllda grannskapet, och husen som var konstverk med sina vackra orörda snöiga tak med antenner och skorstenar på som var likt skulpturer med nya former.
Alla skolor i området hade studiedag idag och jag var inte den enda som fann detta faktum till min fördel då en blind man skulle kunna se barnens upphetsningar.
De större barnen gick självsäkert runt med snöbollar i handen som de kastade på allting som stod stilla tillräckligt länge, medan de mindre barnen kröp i snön och försökte undvika de inkommande missilerna – snöbollarna. Flickornas ljusa skrik när de försökte gömma sig innan de blev bombarderade med våg efter våg av obevekliga snöbollar och pojkarnas skratt när de träffade någon ekade i luften.
Det fanns en ung pojke som knappt kunde röra sig. Han var tätt insvept i så många klädesplagg, att det såg ut som om han knappt kunde andas.
Hans halsduk mötte hans mössa så att bara en liten skåra för hans ögon var synlig som han kunde titta ut ifrån. Inte heller kunde han böja armar eller ben av den för tjocka overallen han bar, då den frusit honom till en sjöstjärna.
Med en lätt huvudskakning vred jag bort blicken och fastnade istället vid ett område som var fylld med snögubbar som hade gjort omsorgsfullt av barnens kalla, våta händer.  Alla möjliga former fanns – tjocka, smala, vingliga, och små. Dock så stannade aldrig mina mörka tankar långt bak, då jag i nästan sekund fann det faktum att de snart skulle smälta bort och normaliteten skulle återupptas slog mig. Allt som skulle bli kvar var den grå, smutsig snöslasket som bara skulle vara ett minne av en sällsynt dag i snön.
-
Justins huvud låg i min famn samtidigt som jag flera gånger om drog mina fingrar igenom det. Filmen på TV:n var inte längre underhållande och jag fann mig själv bli mer och mer intresserad i de lena hårstråna. Till min nackdel så var jag inte lika diskret som jag trott då Justin i nästa sekund vred sitt huvud så han kunde kolla upp mot mig,
”Uttråkad?” långsamt nickade jag och ett retsamt leende fann sin plats på hans läppar.
”Jag vet någonting vi kan göra.” innan jag hann svara hade han ändrat vår position på sängen så han istället låg överst. Hans varma mjuka läppar fann utan vidare diskussioner min hals.
”Oh, så det är vad du vill göra?” undrade jag i samma ton som han tidigare använt och fick tvinga mig gång på gång att trycka ner stönen som så gärna villa komma till ytan.
”Hade du något annat i tankarna?” jag skakade på huvudet och han gav mig sitt kända leende och greppade sedan mjukt i min midja för att trycka mig närmare än förut. Inte ens luft skulle få plats mellan oss nu.
De mjuka läpparna som rörde sig i en harmonisk takt med mina gav mig som alltid okontrollerade rysningar, samtidigt som hans hand gled ner till min rumpa som han greppade och fick en flämtning att lämna min mun. Våra tungor började slåss om dominsans i takt med att hans händer fortsatte glida och undersöka min kropp som han trots allt kan som baksidan av sin hand.
Utan att släppa mina läppar så greppade han min midja och vände på oss så jag hade övertaget.
”Jag” kyss ”vill” kyss ”ha” kyss ”dig” andades han tung och börjar finna sin väg nerför min käke och tillbaka mot min hals.
Det var där verkligheten slog in.
”Jag kan inte.” obekvämt sköt jag bort honom samtidigt som hettan – motsatsen till förut – steg i mitt ansikte.
”Vad menar du?” frågade han förbryllat och slickade sig om läpparna. Synen fick mig att endast vilja honom mer än vad jag nu gjorde, men det gick inte.
Inte efter så länge. Min kropp var inte längre van vid den sortens kontakt så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig.
”Precis det jag sa Justin. Jag vill att vi också att det ska vara stabilt.”
”Stabilt?”
”Förhållandet. Jag vill inte hoppa in i något igen och det faktum att jag inte heller vet hur min kropp kommer reagera är det som får bägaren att rinna över.
”Du är omöjlig Scarlett. Så fucking omöjlig.”
”Jag försöker bara skydda dig.” svarade jag tyst och ställde mig upp ur sängen för att inte göra något jag senare skulle ångra.
”Skydda mig från vadå? Informera mig noga för just nu har jag ingen jävla aning om vad-”
”Mig! Jag försöker skydda dig från fightern inom mig som skulle kunna skada dig på en sekund Justin. Den del av fightern jag inte har kontroll över!”

Ingens perspektiv
Tankarna i Justins huvud arbetade som en maskin, och vad han trodde var den bästa idén någonsin slog honom. Men det skulle egentligen vara det som skulle förstöra allting ännu mer.
”Förvandla mig då.”
”Va?” Scarlett som tidigare försökt lugna ner sig kände ilskan koka inom sig.
”Förvandla mig, precis som Rick gjorde med dig och Lucas.”
”Jag hörde vad du sa.”
”Vad stoppar dig då? Gör det nu.”
Justin kände sig uppspelt men det ensamma ordet som lämnade Scarletts läppar fick allt detta att falla samman.
”Nej.”
”Varför?”
”Ett nej är ett nej Justin. Släpp det bara.”
”Hon är ung precis som du och har mycket saker på axlarna som hon inte har kontroll över sen vi blev flera i detta hus, och vi alla vet hur mycket Scar hatar att inte ha kontroll.” – Victorias ord hade aldrig varit mer sanna än vad de var i denna stund, men det var inte vad någon av ungdomarna i rummet tänkte på. Medan Justin försökte övertyga Scarlett så upprepade hon bara samma negativa svar.
”Förstår du hur mycket enklare det skulle vara om jag var av samma ’art’ som dig? Jag menar du vågar knappt röra mig i skräck för att skada mig.”
”Lyssnade du på någonting Rick, jag eller någon annan för den delen i familjen har berättat för er – dig? Vilken smärta jag och Lucas framförallt fick gå igenom för att bli dem vi är idag? Jag vill inte att varken du eller killarna ska vara näst på tur.”
I brist på ord så repeterade Justin samma sak som förut.
”Du är omöjlig.” med andra ord menade han att Scarletts ord tagit honom men han vägrade backa undan.
”Det spelar ingen roll vad jag är och inte är. Du kommer inte bli en fighter under den tid du lever.”
”Detta börjar likna Twilight mer och mer… kanske ska ta och bli döende för att få dig att ändra dina tankar.” dessa var orden Scarlett aldrig velat höra för hon skulle aldrig kunna bärga med tanken av en kall och blek Justin. Att få en kniv i sitt eget hjärta skulle göra mindre ont.
Den del av fightern jag inte har kontroll över. Hon hade haft rätt med dem orden för i nästa sekund var den unga killen som även identifierade sig som Justin upptryckt mot väggen av Scarletts omänskliga fart och kraft. Men inte ett tecken på rädsla var synligt på hans ansikte.
”Varför stör det så mycket?” frågade han och började fumla med hennes hand i försök att få greppet att lossna.
”Vill du veta svaret på din korkade fråga!?” Scarletts skrik kunde inget mer än att få Justin att använda samma ton när han i nästa sekund skrek ut ett bekräftande svar.
”För jag bryr mig.” var det sista som lämnade den unga fighters läppar innan hon släppte dödsgreppet och försvann ut ur dörren.
Men något hon inte visste att Justin var efter henne. Inte med samma fart eller kraft, men han var efter henne.

Justins perspektiv:
”Du sa att du inte kunde krossa stenar.” muttrade jag där jag stått de senaste fem minuterna utan att hon märkt mig. Men bristen på förvåning i hennes röst gjorde mig osäker på det faktum.
”Jag kan ha ljugit om en eller flera saker för dig.” hårdare än förut boxade hon till den halvkrossade stenen framför sig så en spricka tog plats i den.
Men det var inte det som fick mig att springa fram till henne utan blodet som nu blivit utsmetad både på hennes hand och stenen. Den sistnämnda kunde jag inte bry mig mindre om då det var död föremål i vilket fall som helst.
”Du måste sluta skada dig.”
”Du vill skada dig själv för att bli fighter, men jag är det redan så vad spelar det för roll?”
”Det var inte så jag menade.” muttrade jag sammanbitet och tog tag i hennes hand för att kunna undersöka på den.
”Vad menar du då doktor?” undrade hon sarkastiskt och drog ut sin hand ur mitt grepp.
Mentalt slöt jag ögonen i ren frustation och försökte lugna ner mig medan på utsidan så fortsatte jag stirra in i hennes mörka ögon.
”Varför gör du det här?” mumlade jag och såg förvåning istället för ilska i hennes ansikte.
”Jag tänker inte förvandla dig till fighter. Det skulle bara vara själviskt.”
”Jag vill att du ska göra det.”
”Jag tänker inte gå in på ämnet igen. Acceptera mitt svar och fortsätt framåt, för just nu gör du inget annat än att dra oss tillbaka på ruta ett.”
”Om du bryr dig så skulle du göra det.” i protestation såg jag henne öppna munnen men det räckte för att få mig att dra en slutsats.
”Du bryr dig inte om mig.
”Hur kan du säga så när jag vill skydda dig lika mycket som att få dig att bli helt min igen?”
”För du har inte visat någonting annat Scarlett!”
”Fuck it Justin. Jag älskar dig mer än jag älskat någon annan förut och det är jävligt läskigt. Jag är rädd för att skada dig samtidigt som jag är rädd att om jag försvinner så finns ingen där att skydda dig. Men jag valde ändå det fucking sista för jag inte ville utsätta dig för fara och kolla vart det ledde oss!”

Hej babes!
Känns tufft att skriva detta men på något sätt så får jag någonting bort från mina axlar. Det här beslutet har varierat fram och tillbaka i mitt huvud just nu och ännu har jag inte ett klart svar på det.
Jag funderar på att sluta skriva på bloggen.
Tro mig när jag säger att skrivningen och novellen verkligen är något jag älskar, men det känns som om jag varken har den tid jag behöver eller den respons som får mig motiverad. Självklart får jag många långa fina kommentarer från några av er och de kommer jag alltid vara tacksamma över, men samtidigt så vill jag även höra fleras åsikter. Inte bara samma personer hela tiden.
Att jag tappat flera läsare är sjukt jobbigt också då jag inte vet vad jag gör för fel. Och då är det inte 5-10 stycken jag pratar om utan mer eller mindre 50+.
Halva mig säger att det beror på att uppdateringen är svajig medan andra halvan säger att det jag gör inte räcker till då det finns sjukt många bloggare där ute som är så perfekta att det inte finns. Kanske beror det också på att novellen är tråkig? Självklart är den annorlunda till skillnad från många andra så det skulle inte förvåna mig om ni tyckte så, men då skulle jag i alla fall vilja att ni sa till. För det är kritiken jag är ute efter – både bra och dålig.
Och anledningen till uppdateringen har jag berättat förut och gör det även nu – skolan. Den tar bokstavligt talat död på mig med alla prov och läxor. Hela den här veckan har jag endast varit i skolan och kommit hem och fortsatt där jag slutat på lektionen. Dator fanns inte på kartan ens.
Detta är precis som allt annat enormt svårt för mig men ni ska veta att jag älskar er oavsett vad för allt ni gjort för mig det senaste året. Ett hejdå är detta inte och inte heller en paus utan kanske en inblick på hur framtiden för bloggen kommer se ut.

Previously:
”Det är okej, du är okej. Jag kommer inte låta någon skada dig Scar. Vi är okej” Justins lugnande ord fick mina snyftningar att minska men de försvann inte helt. Det var nog första och sista gången jag berättade den historien för någon, för jag var inte redo för att gå igenom det här stadiet igen. En gång var för mycket, men att jag berättade för just Justin fick det hela att vara värt det.
”Du är den bästa jag haft Scar och jag försöker verkligen bli den bästa du haft.” fortsatte han och lät sina läppar vila mot mina blöta kinder. Han visste nog inte hur mycket hans små gester verkligen hjälpte mig just nu.
”Du är den bästa jag haft.” bekräftade jag och spände mina armar omkring hans nacke.
”Vill du veta en sak?” viskade han tätt intill mitt öra och jag förmådde mig själv att endast nicka.
”I got you princess.”

---

Chapter 18 -
Justins perspektiv:
Med smått putande läppar vred hon sig i min omfamning innan hon låg bekvämt igen. Hennes vänstra arm låg runt min midja medan den andra låg under hennes haka. Min egen arm som hon vilade sitt huvud på hade sedan länge somnat och smärtan var inte långt bort just nu, men det skulle ändå inte få mig att väcka henne. Det var länge sen något sådant hände, och någon liten smärta skulle inte stoppa mig från att få ut det mesta från situationen.
Hennes reaktion när hon vaknade hade jag redan listat ut men man visste aldrig med Scarlett. Ena sekunden kunde hon vara lugn medan andra skulle vara en total 360. Just nu satsade jag mest på det förstnämnda.
Victoria som var en av de få som också upptäckt hennes beteende bortsett från mig, sa att det berodde på mig när jag frågat. Till en början trodde jag hon menade att jag var ett dåligt inflytande – vilket jag också var – men sedan hade jag hamnat på samma tankebanor som henne när hon förklarat.
”Hon är ung precis som du och har mycket saker på axlarna som hon inte har kontroll över sen vi blev flera i detta hus, och vi alla vet hur mycket Scar hatar att inte ha kontroll.” förstående hade jag nickat och låtit henne fortsätta.
”Humörsvängningarna är tecken på osäkerhet och stress, men jag är säker att de kommer försvinna med tiden.”
Jag visste inte om hon hade försökt övertyga mig med det sista hon sa eller sig själv. Hursomhelst hade hennes ansikte hade varit förvrängt i några sekunder innan den blivit uttrycklöst.
”Justin.” långsamt skakade jag på huvudet och hummade genast samtidigt som jag blickade ner på Scars sovande figur.
Jag kunde svära på att hon nyss-
”Justin…” mumlade hon igen och jag kände hur flera band till och från henne kopplades till mitt hjärta av hennes gest hon gjorde omedvetet. Pratade i sömnen.
Ett brett leende täckte mina läppar samtidigt som jag spände mina armar omkring henne. Mitt namn flög ut ur hennes mun än en gång samtidigt som hon vred sig, men precis som förut slutade när hon låg bekvämt igen.
Mina tankebanor åkte tillbaka till gårdagen som varit rena drömmen. Allt hade varit perfekt och gått precis som planen. Dock var det inte bara min plan utan Kevin och Victoria hade också varit med och knutit ihop det hela, dock endast med smådetaljer. Taket och att gå på någon restaurang hade varit en självklarhet från början, men sedan hade Kevin kommit in med vart vi skulle äta och Victoria hade berättat vad vi skulle äta.
Min blick som fortfarande vilade på Scars - inte så länge till – sovande figur tog mig tillbaka till verkligheten. Hon sträckte på sig med halvöppna ögon, fortfarande omedveten om omgivningen.
Jag lät henne ta sin tid innan jag valde att bryta morgontystnaden.
”God morgon.”
”Mmgmrn.” hennes röst var otydbar och dog ut i samband med att hon begravde sitt huvud i gropen mellan min nacke och hals och suckade nöjt.
”Jag låter det gå för den här gången.”
Oförstående vred hon upp huvudet så hon kunde möta mina ögon med sina trötta, i väntan på en förklaring.
”Du pratade inte tydligt.” flinade jag.
”Idiot.”
”Varför?”
”Trodde det var något viktigt.” muttrade hon och flyttade huvudet så hon låg på kudden.
Genast började jag röra fingrarna i ett försök att få blod till hela armen och få bort den nålande känslan.
”Hur länge har du varit vaken?” undrade hon och stretchade igen så täcket åkte ner en aning och avslöjade min vita T-shirt på henne.  Synen fick mig snabbt att bita mig i läppen, men kom snart på att hon väntade på ett svar.
”Tillräckligt länge för att höra hur du sa mitt namn flera gånger i sömnen.”
”Oh my god.” mumlade hon och drog täcket över sitt röda ansikte.
Hur fort hennes blod åkte runt i hennes kropp fascinerade mig fortfarande, då rodnaden aldrig var långt borta.
”Inget att skämmas för Scar. Det var gulligt.” log jag och menade det verkligen, även om en liten del hos mig gillade att retas med henne då hon alltid försökte överträffa mig senare.
”Shut up Justin. Det är inget gulligt med att säga någons namn i sömnen. Det är creepy!” hon slängde ner täcket och stirrade stint på mig i ett försök att få igenom sin åsikt.
”Vad som än får dig att somna om nätterna.” ryckte jag på axlarna men slängde ändå en blinkning åt hennes håll.
Comeback in 3… 2…-
”Aw, jag var tydligen inte den enda som sov.” flinade Scar retsamt och tittade menade på min arm som jag fortfarande förgäves försökte få blodcirkulation i.
1.
”Du låg på den.”
”Din poäng är…?”
”Du orsakade det.” innan jag hann reagera hade något mjukt – som jag sekunder efter identifierade som hennes kudde – kolliderat med mitt ansikte. Hon började genast skratta hysteriskt.
”Du gjorde inte nyss det där.” mumlade jag och lät min icke-sovande arm glida upp till kudden som låg under mitt huvud, och greppa osynligt tag i den.
”Gissa vad? Jag gjorde-”
Kudden träffade hennes ansikte innan jag oskyldigt la tillbaka den och tittade på hennes gröna ögon som nu var slutna.
”Vem är det som sover nu?” undrade jag med höjda ögonbryn.
”Din arm fortfarande.” mumlade hon lågt och vände bort huvudet.
Fuck.
”Scar, ba-” försökte jag men hennes kudde som slog mig på axeln avbröt mig.
”Vad sa du nu igen?”
”Oh din...” utan att hitta en passande ord brottade jag ner henne i sängen samtidigt som hennes klingande skratt ekade mellan väggarna.
Jag var snabb med att fånga hennes handleder och låsa fast dem mot madrassen samtidigt som hennes ben trasslade in sig i täcket.
”Våga gör det där igen.” mumlade jag farligt nära hennes ansikte och lyssnade på hur hennes skratt dog ut och ersattes av tystnad.
”Du skulle ändå inte göra någonting mot mig.” mumlade hon i lika ton som mig och bet sig i läppen.
”Fuck Scar, gör inte det där.” plågan hördes i min röst, men jag ville inte vara den första som gav upp.
”Göra vad?” hennes tänder skrapade löst mot hennes läpp.
”Det där…”
”Jag vet inte vad du pratar om.”
”Fuck baby.” mumlade jag och tryckte mina läppar mot hennes utan vidare tankar.

Scarletts perspektiv:
Baby, baby… baby.
Jag kunde inte få ut den välkända men ändå okända smeknamnet för mig ut ur mitt huvud. Den var som inristat där. Och det var vad som chockade mig mest. För förut hade han alltid kallat mig smeknamn där baby varit en av dem och jag hade alltid tyckt att det bara varit en av hans ”söta” gester, men nu var det som en fantasi att höra det. Det betydde så mycket mer helt plötsligt utan att jag kunde sätta fingret på varför.
”Du måste sluta försvinna in i dina tankar och lämna mig att prata med en vägg.” viskade Justin i mitt öra där vi satt vid frukostbordet och genast himlade jag med ögonen men kunde inte stoppa det breda leendet.
”Du blir inte lämnad att prata med en vägg, hela familjen sitter runt dig.”
”En familj som stirrar creepy på oss nu.”
Jag lyfte blicken och upptäckte hur han hade rätt. Alla satt med sina gafflar i händerna och kollade antingen retsamt, drömmande eller helt ointresserad på oss. Den nästsistnämnda passade in på Victoria och den sistnämnda skulle vara lämplig för Cody som endast hade ögon för sin frukost bestående av toast och ägg.
”Frukosten kallnar.” påstod jag och gjorde en gest mot deras tallrikar.
Genast började samtalen och ätandet kring borden igen efter den lilla stunden av påkommenhet.
”Inte längre.” mumlade jag som svar till Justin och stoppade in en melonbit i munnen.
”Din förstjänst.”
”Alltid.” jag lämnade en hastig puss på hans hals innan jag fortsatte äta med blicken fast på Matt som sträckte sig efter lite allt möjligt på bordet för att kunna fylla sin tallrik. Allt från ägg till frukt och grönt.
”Matt? Hur ska du äta allt det där?” undrade jag med ett halvskeptiskt och ett halväcklat ansikte.
”Det är enkelt. Du tar bara en gaffel och äter det.” flinade han och gnuggade sina händer mot varandra i förväntan.
”Se på det från den ljusa sidan.” påpekade Justin och fångade min uppmärksamhet. ”Han använder i alla fall en gaffel.”
-
”Kom igen Justin!” ropade jag stressat trots att jag stod vid dörrkarmen som tillhörde hans rum och såg på hur han yrde runt som en höna.
”Jag kommer, jag kommer.” muttrade han i lika stressad ton som mig och drog den stickade tröjan över sitt huvud och sin T-shirt, innan han hastigt vände sig om för att ta upp sin Iphone och plånficka från sängen och stoppa dem i sina jeansfickor.
Ärligt talat var vi inte under några omständigheter som innehöll stress men jag behöll skådespeleriet ändå för rolighetens skull, då Justin inte hade någon aning. Jag hade simpelt kommit till hans rum och gett honom tio minuter att sätta på sig varma kläder och möta mig utanför huset, men för nöjets skull hade jag kommit upp igen efter fem minuter vilket förde oss till nuvarande stund.
”KLAR!” utbrast han när han lyckats fixa sitt hår till perfektion och ställa sig framför mig med ett halvrosigt ansikte.
”Vad bra, då går vi.”
-
”Vart ska vi ens?” undrade Justin nyfiket efter tio minuters körning och slängde än en gång en frustrerad blick mot baksätet som var fylld med föremål som var alla säkert gömda under en filt.
”Picknick.” log jag brett och kollade på honom när jag stannat vid rödljuset.
”Är du seriös!? Du fick mig att yra runt som en höna på grund av en picknick? Och det är vinter Scar!” han slog ut med armarna.
”Väl… det är ingen vanlig picknick.”
”Men ändå!”
”Men ändå inget. Du överlever Justin.” log jag med ett identiskt leende som förut och började köra igen när ljuset växlat till grönt.
-
”Så basically ska du binda för mina ögon och jag ska gissa vad jag äter?”
”Precis!” utbrast jag överlycklig att han förstod efter flera minuters långa förklaringar och frågor.
Ängen som befann sig en bit utanför Stratford, var snötäckt till perfektion och påminde mig om skogen bredvid vårt hus, enda skillnaden var att träden i denna var mer glest placerade och gav därför större utrymme. Solstrålarna glittrade neråt och växlade sig till mer skiljbara färger när de mötte det vita täcket som låg på marken. Våra sittplatser på bänkarna vid eldplatsen – som ännu inte var tänd – var mer än bekväma och jag fann mig själv gång på gång växa mer fäst vid stället.
Kylan var det sista i mitt huvud då både jag och Justin hade klätt oss anpassande. Eller mer eller mindre att jag tvingat Justin till varmare kläder, annars skulle han kommit hit i sin vinterjacka och en T-shirt under.
”Nej.”
”Vadå nej?” undrade jag besviket.
”Vem vet vad du kommer ge mig för mat.” muttrade han och slängde en misstänksam blick mot korgen i min famn.
Jag förstod inte hans tvivlande mot min ide, som gick ut på att han skulle gissa på vad jag matade honom var, utan att han fick se.
”Oh cut the bullshit Justin. Vad tror du om mig egentligen?”
Mina händer började gräva i korgen och tog upp alla packade varor som var omöjliga att identifiera.
”Ärligt talat?” jag nickade.
”Jag vet inte.”
”Då har du egentligen inget ord i det hela då du inte har en åsikt om mig.” log jag och tog upp den svarta ögonbindeln som egentligen var en av mina många schalar.
Justin himlade med ögonen men sa ändå ingenting när jag la schalen över hans ögon och började knyta, istället hörde jag hur han sniffade ut i luften.
”Vad gör du?”
”Den luktar som din parfym.”
”Beror nog på att det är min schal.” flinade jag och satte mig framför honom igen, samtidigt som jag vinkade simpelt åt honom.
”Såg du vad jag gjorde?” undrade jag och började öppna paketen som innehöll frukter, grönsaker, choklad, russin, oliver, sallad, nudlar och ost.
”Borde jag det?”
”Svara bara ja eller nej.”
”Nej.” hans ton var frågande men jag viftade bara bort det med ett enkelt ”okej” som svars.
”Är du redo?” frågade jag och tog upp en chokladbit.
Vi börjar gott, men slutet kommer vara hemskt då jag vet hur mycket Justin hatar russin och oliver, för att inte tala om grönsaker.
”Yup.”
”Good. Nu gapa.” han gjorde som jag sa och jag stoppade in chokladbiten in i hans mun och såg på när han tuggade med en rynka i sin panna.
”Choklad?”
”Såklart, nu till något annat.” mumlade jag och tog upp en selleribit som Victoria från ingenstans stoppat ner i korgen.
Justin tuggade omsorgsfullt och jag kunde svära på att hans ansikte växlade till grönt i en nanosekund innan han spottade ut allt ner i snön. För upptagen med att skratta, kunde jag inte svara Justin som nu börjat hastigt undra vad det han nyss ätit var då han aldrig lyckades identifiera smaken.
”Scar, seriöst. What the hell var det där?”
”Selleri.” lyckades jag få ut.
”What the fuck! Jag hatar selleri och du vet det.” jag skakade på huvudet men kom sedan på att han inte kunde se mig.
”Gör jag inte alls.” sa jag istället och fnissade igen vid tanken av det som nyss hänt.
Justin som nu blivit frustrerad höjde sin handske klädda hand för att ta bort ögonbindeln men min röst stoppade honom halvvägs.
”NEJ! Jag är inte klar än. Det finns mycket mer att smaka.”
”Jag klarar mig.” muttrade han och tog upp sin tidigare rörelse igen.
”Justin! Bara en gång till.”
”Nej.”
”Snälla!”
”Nej.”
”Snälla.”
”Nej.”
”Babe snälla.” han stelnade till vid smeknamnet som egentligen var mitt, men så länge jag fick min vilja igenom så brydde jag mig egentligen inte om vems namn jag använde.
”Fine.” ett glädjetjut lämnade min strupe och innan han hann reagera hängde jag omkring hans hals med båda våra skratt ekande i luften.
”Kom igen nu Scar, det var du som ville att vi skulle fortsätta baby.”
”Ja, det var det.” mumlade jag lite halvt borta tack vare det där namnet igen, men lyckades ändå komma tillbaka innan han upptäckte min tystnad.
En bit äpple var näst på tur vilket jag senare visste han skulle tacka mig för då han fortfarande hade ett halvt äcklad ansiktsuttryck – identiskt till mitt eget denna morgon.
Knastrandet av äpplet som krossades i hans mun gav mig ett sug efter egen mat så utan flera tankar började jag smaska på lite allt möjligt under tiden Justin försökte identifiera den ”syrliga frukten” som han valt att beskriva den som.
”Jag vet inte!” utbrast han tillslut och ryckte hastigt av sig min schal. Hans rörelse fick honom att genast börja kisa av det bländande ljuset och mig att tappa den halvätna salladsbiten.
”Det är nog tillräckligt, eller vad säger du?” log jag och sträckte mig efter en bit sallad till efter förlusten av den andra.
”Du är inte seriös va?”
”Vad menar du?”
”Du ska också gå igenom plågan jag gjorde.” flinade han och började sträcka schalen mot mig samtidigt som jag började backa med överkroppen och huvudet.
”Ehm, jag skippar nog. Det är betydligt bättre att se vad man äter.”
”Åh kom igen Scar det är bara lite mat.” flinade han men jag skakade bara på huvudet och backade ännu mer tills det kom till max. En millimeter till och jag skulle göra en kullebytta ner i snön.
”Justin, babe?” på mindre än en sekund var hans ansiktsuttryck förändrat.
”Fuck Scar säg inte det där.” hans plågande ton fick mig att roat skaka på huvudet och sätta mig till rätta igen då jag visste att han var under min kontroll så länge han fortsatte reagerade på smeknamnet.
”Vad sägs om att äta mackorna Victoria fixade istället?” undrade jag och såg hur hans ögon fick en extra glimt vid meningen jag nyss uttalat. Five killarna hade a thing för Victorias mackor och Justin var inget undantag.
”Visst, men först…” mumlade han och tryckte sina läppar mot mina.
En kyss som var mild till en början som om han var rädd för att skada mig, men växte mer passionerat så fort jag började besvara den i takt. Hans runga gled längst min underläpp och utan några tankar över huvudtaget gav jag honom tillgången och kände hur han började kyssa mig med så mycket passion att jag snart såg stjärnor. Men allt detta var borta lika fort som det börjat då båda var i nöd efter syre.
”Vad var det där för?” undrade jag och försökte bevara smaken av hans läppar.
”Ingenting. Nu, vart var de där mackorna du pratade om?” han gav mig ett stort, fånigt leende och hjälpte mig upp från vårt halvliggande position.
-
”Jag är så mätt.” gnällde Justin och lutade sig smått bakåt samtidigt som han förde sin tredje macka till sin mun igen.
”Jag ser det.” mumlade jag sarkastiskt och fann plötsligt ögonen för kycklingbiten längst upp.
Och Justin visste det också för i nästa sekund fick han en retsam blick i ögonen och började föra mackan mot munnen igen, men mina ögon fördes hastigt bort från honom och mot en punkt bakom honom.
”Kolla Justin!” och precis som jag anat slängde han huvudet bakåt samtidigt som jag snattade kycklingen från hans macka och stoppade den i munnen. Mentalt slöt jag ögonen och njöt av den grillade smaken medan på utsidan satt jag oskyldig och tuggade.
”Aye! Vad håller du på med?” skrockade Justin som nu upptäckte att det egentligen inte fanns någonting bakom honom.
”Nothing baby.” jag blinkade med ena ögat och fortsatte tugga på kycklingbiten samtidigt som jag fick ögonen för ännu en.
”Justin..?” jag log sockersöt och pendlade med ögonen mellan hans och den frestande kycklingen.
”Fine. Bara för att du är en tjuv och jag inte vill att du ska få fler anklagelser.”
”Både jag och du vet att du inte kan säga nej till mig.”
”Bara för det behöver jag inte erkänna det högt.” flinade han och räckte kycklingbiten över till mig som jag hastigt tog emot.
”Du är weird.” muttrade han och studerade mig med en road blick.
”Du är inte bättre.”
”Sant.”

---

Var nog ett av de svårare kapitlen jag skrivit då jag hade så sjukt många problem med att komma på vad de kunde göra på picknicken utan att det skulle bli för "vanligt." Men jag tror jag lyckades ändå ganska bra. :P♥
-
Fråga: Om ni sminkar er - vad använder ni för produkter till en vanlig dag i t.ex skolan?
Mitt svar: Fondation, puder, mascara, eyeliner och ibland genomskinligt läppglans. :)

Scarletts perspektiv:
”Är du redo?” undrade Justin i en nästan viskande ton och jag fann mig själv att endast nicka – rädd för att avslöja all min nervositet om jag öppnade munnen.
Jag hade absolut ingen aning om vart vi befann oss men med den kalla brisen som passerade oss var och varannan sekund förstod jag att vi i alla fall befann oss utomhus.
Det var längesen vi gjorde något sånt här och det kändes precis som början av vårat förhållande igen, enda skillnaden var att vi inte var i ett förhållande nu. Jag visste egentligen inte vart vi var på förhållandeskalan.
”Säker?” undrade han i en mjuk ton.
Än en gång nickade jag men förstod att det egentligen inte var tillräckligt och hans nästa mening bekräftade min tanke.
”Jag vill att du ska säga det.” så med ett djupt andetag sköt jag undan all nervositet och tankar och gjorde det han bad om.
”Jag är säker Justin.”
”Bra.”
Hans röst tonade bort så fort hans händer åkte bort från mina ögon och avslöjade den hänförande utsikten. Det nästintill svarta himlen bakom trädkronorna verkade kyssa den lugna himlen samtidigt som den fick de miljontals stjärnorna att stiga ut från mörkret.
Lång borta avslöjade sig stadens färger men det var inte tillräckligt för att få överhanden av stjärnornas ljus, och på så sätt låta mig verkligen se dem efter en lång tid.
”Det är så vackert.” viskade jag helt förtrollat och tog ett steg framåt och för första gången sen vi kom hit upptäcka hur vi befann oss på ett tak. Långt bort från verkligheten.
”Precis som du.” Justin använde precis samma ton som mig och jag vände mig om för att endast möta honom närmare än väntat.
Mer sades inte mellan oss innan hans varma händer kupade mitt hjärtformade ansikte och pressade ihop våra läppar. Precis som alltid var det som om tiden stoppades och endast våra känslor kunde kontrollera våra gester. I ren desperathet att behålla denna stund och utnyttja den till max slöt jag mina ögon och lät Justins mjuka läppar ta kontroll över mina. Kyssen var mild men ändå så fängslande.
Univeriumet försvann och jag förlorade mig själv i havet av kärlek och lust, men jag visste att det snart skulle komma tillbaka då våra läppar som tidigare rört sig i harmoni tappade takten och istället rörde sig slarvigt.
Våra andetag kom ut i korta, tunga flämtningar när våra läppar drog sig ifrån varandra och elektriciteten försvann. Världen kom tillbaka i fokus.
”Vad var det där för?” undrade jag andlöst samtidigt som jag lät mina händer glida nerför hans nacke och bröstkorg innan de var vid mina sidor igen.
”Det behöver inte alltid finnas en anledning till varför jag vill kyssa dig Scar.” mitt namn föll från hans läppar som om det var det mest dyrbaraste han någonsin haft.
-
”Skulle du egentligen inte ha träning vid denna tid?” frågade Justin samtidigt som jag tryckte min kropp närmare hans där vi satt med ryggarna mot en av många betongväggar.
Hans vänstra arm låg runt mina axlar medan hans andra var ihop flätad med min i hans knä. En lätt skakning på huvudet var allt som behövdes för att få de tankarna att försvinna och istället tänka på hur han sa träning. Det var nu jag förstod att han inte längre la skillnad mellan fighterträning och träning, men samtidigt så kände jag hur mitt lekfulla humör sjönk av frågan då han hade rätt. Jag skulle ha träning vid denna tid.
”Detta är en av många jag missat.”
”På grund av mig?” till en början hade jag tänkt skaka på huvudet men lögner skulle inte ta mig någonstans så jag nickade.
”På grund av dig.” bekräftade jag och slängde även med ett skratt i slutet för att lätta upp situationen då jag inte var redo för drama, men någonstans i baktankarna visste jag att det ändå skulle komma upp till ytan snart.
”Var det detta jag behövde ha bekväma kläder på mig till?” undrade jag och valde att byta ämne.
”Nej.” jag rynkade genast på pannan. ”Jag ville inte att du skulle försöka för mycket, så jag slängde fram det endast som en ursäkt. Men det funkade ändå lite halvt.” ansvarslöst ryckte han på axlarna samtidigt som ett brett leende målades upp på mina läppar.
”Du är för bra för ditt eget bästa.” mumlade jag och pressade mina läppar mot hans i några korta sekunder.
”Jag försöker.” med ett lyckligt leende skakade jag på huvudet över hans ego samtidigt som jag lutade huvudet mot hans axel och tillät mig själv att njuta av tystnaden, som dock inte varade länge.
”Får jag fråga en sak?”
”Du gjorde nyss det.” log jag roat mot Justin.
”En till.”
”Du gjorde-”
”Nope, för det var ett påstående, inte en fråga.”
”Fråga på.”
”Vem förvandlade dina föräldrar till fighters?” hans fråga fick mig att stelna till och sära på läpparna i ren chock. Där kom dramat.
Jag borde egentligen vara van vid den här frågan men var långt ifrån om sanningen skulle fram. I mina tankar var det lätt men att tala om dem var en annan sak. Det var vad jag märkte nu. Jag var van vid att alla nära mig skulle veta händelsen och därmed inte ställa frågan till varken mig eller Lucas, men nu var ett undantag. Ett stort undantag.
”Du behöver inte svara.” Justin röst var fylld av skuld då han upptäckt min reaktion, men trots allt så ville jag inte lämna honom hängandes. Han skulle få reda på allt och inga lögner skulle vara inblandade.
Så med ett djupt andetag började jag berätta situationen som hände för lite mer än ett år sedan.

Flashback:
December månad, samma plats, samma veckodag. Här hände allt. Jag minns situationen som igår. Hur den stora lastbilen i all fart glidit över isen mot mamma och pappas bil, som stod vid trottoaren i väntan på mig och Lucas, som hade gnällt hela kvällen efter en påse godis till julfirandet. Vår vilja hade gått igenom tillslut, men detsamma gjorde oturen.

Våra världar hade gått under, när deras död bekräftats. Vi hade inte haft någon släktning som ville ta hand om oss, så socialen fick den uppgiften. Lika snabbt som vi sattes på barnhem, rymde vi därifrån. De jagades oss tills vi var femton år men nu när båda är äldre så gav de upp och vi fick ta hand om oss själva, vilket har gått sådär. Vi började röka, dricka och festa, men också en massa annat endast för att kunna överleva dagen.

Hur skulle det varit om mor och far fortfarande levde? Skulle vi leva lyckligt som alla andra familjer som förmodligen satt i sina hus och firade julafton vid denna tidpunkt? Utan några bekymmer om vad framtiden har att ge. 

”Vad säger du? Ska vi ta och hitta någon plats att sova på?” frågar jag och reser mig upp från den kalla stenmuren. Mina fötter kändes som två levande isbitar, men det förvånade mig inte. Ett par tunna strumpor och låga Converse när det är minus tjugo grader räcker inte, men jag har inget val. De tvåhundra kronorna vi snott från någon random snubbe, räckte bara till två små smörgåsar, ölburkar och cigarettpaket. Samma visa varje dag. Jag himlade med ögonen innan jag satte fokus på Lucas som ännu inte svarat, men han var inte kvar på samma plats. 

”Gå bara framåt så kommer allt gå bra.” viskade en mörk röst vid min öra med en varm andedräkt, och jag vände mig förskräckt bakåt men ingen stod där.
Jag spärrade upp ögonen när jag kände hur en hand tog tag i min arm framifrån. Mitt ansikte var fortfarande bakåtvänd och jag hade inga planer på att vända den framåt. Min kropp började skaka av rädsla men samtidigt av en smärta som tidigare inte befunnit sig där. Mitt huvud vändes med ett ryck framåt, precis som om någon tvingade mig, och jag mötte ett par glödande ögon som stirrade in i mina. Om jag skakade förut var det ingenting mot vad jag gjorde nu. Smärtan började sprida sig i mina armar och jag öppnade munnen för att låta ut ett skrik, men inte ett ord kom ut. Världen runt mig började snurra och det enda jag såg var tre par glödande ansiktet som stirrade rakt in i mina innan jag slocknade och föll ihop i den kalla snön.
Flashback slut

Mina tårkanaler hade sedan länge satts igång, och de salta dropparna föll okontrollerat längst mina kinder i samband med att Justin strök mig varsamt på ryggen och drog mig nästan omöjligt närmare sig.
”Det är okej, du är okej. Jag kommer inte låta någon skada dig Scar. Vi är okej” Justins lugnande ord fick mina snyftningar att minska men de försvann inte helt. Det var nog första och sista gången jag berättade den historien för någon, för jag var inte redo för att gå igenom det här stadiet igen. En gång var för mycket, men att jag berättade för just Justin fick det hela att vara värt det.

”Du är den bästa jag haft Scar och jag försöker verkligen bli den bästa du haft.” fortsatte han och lät sina läppar vila mot mina blöta kinder. Han visste nog inte hur mycket hans små gester verkligen hjälpte mig just nu.
”Du är den bästa jag haft.” bekräftade jag och spände mina armar omkring hans nacke.
”Vill du veta en sak?” viskade han tätt intill mitt öra och jag förmådde mig själv att endast nicka.
”I got you princess.”

---

Detta var nog en av de svåraste kapitlen jag skrivit måste jag säga, och jag hoppas ni gillar den. :)<3
-
Fråga: Hur många datorer har ni hemma?
Mitt svar: Vi har 5 stycken totalt därav 3 är mina (en är egentligen skolans) :P

Previously: 
Jag lät min hand glida upp längst hans arm som låg nära mig utan att nudda, tills jag nådde hans ena kind. Han slöt genast ögonen under min beröring och jag märkte själv hur jag smälte inombords hur fånigt det än lät.
”Är det en dejt?” fann jag mig själv undra.
”Bara om du vill det.” svarade han med en mjuk ton i sin röst och öppnade sina ögon.
”Vad vill du Justin?” han tvekade men försökte gömma det – vilket han misslyckades med.
Långsamt började jag smeka hans kind och det verkade vara allt stöd han behövde.
”Att det ska vara en dejt.”
”Bra för jag vill inget hellre.” viskade jag milt och tog hjälp av min hand på hans kind för att dra hans ansikte mot min och möta hans läppar.

Scarletts perspektiv:
2:a december - lördag
Jag slängde hej vilt runt med klänningar, kjolar, linnen, toppar, shorts, jeans… precis alla klädesplagg jag ägde utan att hitta det perfekta. En klänning hade varit min första tanke igår att ha på mig när Justin nämnt middag men senare hade jag också fått reda på att vi skulle besöka ett annat ställe också än bara restaurangen, och det behövdes mer bekvämare kläder till det – vilket direkt uteslöt klänningen, och kjol också för den delen. Så här stod jag nu mellan en massa högar kläder medan Justin skrockade då och då från sin sittplats på min säng. Han var redan på färdig, klädd i en helsvart outfit bestående av jeans, Supras och en av många långärmade tröjor jag skaffat honom till den nya garderoben. Ärmarna på tröjan var uppkavlade och som pricken över i:et så hade han fixat sitt hår till perfektion och hängt några guldkedjor kring sin hals. Ett tag trodde jag att jag kunde ta hjälp av vad han hade på sig och på så sätt få detaljer till vart vi skulle, men den tanken suddades snabbt bort då han går överallt med liknande outfits. Skolan, stan, dejter, promenader.
En annan tanke som hade slagit mig flera gånger i det här kaoset var just varför jag tillät honom att befinna sig i mitt rum under tiden jag gjorde mig iordning. Jag förstod inte mig själv ibland för hans närhet gjorde mig endast nervös och stressad. Men trots allt det så visste jag att jag ändå inte skulle kunnat ha sagt nej när han frågat.
Alla dessa tankar hade cirkulerat runt i mitt huvud i samband med att jag fortsätt gräva i klädhögarna utan framgång.
”Jag hatar detta. Hur kan ni killar ha det så enkelt?” utbrast jag tillslut och slängde ut med armarna samtidigt som jag utmattad satte mig på sängen.
”Vi har det inte enkelt, vi hanterar det bara bättre än tjejer.” skrockade Justin och ställde sig upp och försvann till min WIC, för att några minuter senare komma ut bärandes på få plagg och ett par vita Wedges klackar.
”Här.” utan ett ord tog jag emot de mörkblåa jeansen och det vita peplum linnet samt skorna och gjorde min väg till badrummet för att byta om.
Frustation var egentligen en underdrift men jag kom inte på något bättre ord att beskriva mitt humör på för stunden. Efter flera timmar hade jag inte hittat någonting att ha på mig, så hur lyckas han genom alla oorganiserade klädhögar finna två plagg som matchar som handen i handsken efter endast några minuter? Han må vara kille men han vet definitivt hur tjejer ska klä sig var det en röst som sa i mitt bakhuvud i ett försök att få mig på andra tankebanor men det fungerade inte...
Med mer kraft än nödvändigt drog jag på mig de tajta jeansen och knäppte dem innan jag sträckte mig efter linnet och drog ner den korta dragkedjan på ryggen för att kunna sätta på mig den. Mitt humör blev inte bättre av att jag sedan inte kunde dra upp dragkedjan då jag inte nådde den. Så med flera frustrerade suckar och grymtningar tog jag mig ut ur badrummet. Med inget hår som täckte nacken ställde jag mig framför Justin som snabbt förstod vad han skulle göra och drog upp dragkedjan. När han var klar gick jag fram till spegeln och började applicera Foundation och puder, tätt följt av eyeliner, mascara och en aning läppglans. Helt inne i vad jag gjorde ryckte jag häftigt till av Justins armar som slingrade sig runt min midja bakifrån.
”Du kommer få gråa hårstrån i förväg om du fortsätter stressa över onödiga saker.” viskade han med sin hesa röst och drog försiktigt allt mitt hår till min högra axel, så en del av min överhettade hals var blottad inför honom. Han mötte sedan mina gröna ögon med sina bruna genom helfigursspegeln framför oss.
”Jag kan inte hjälpa det.” viskade jag nästan hypnotiserad tillbaka och skruvade på korken till det ljusrosa läppglansen innan jag la den ifrån mig. Jävla humorsvängningar.
”Vad sägs om att bara stanna hemma så slipper du all stress?” undrade han med lika attraktiv röst och började lämna fjäderlätta kyssar längst min bara hals.
Han tryckte sin kropp närmare min samtidigt som hans tumme och pekfinger fann dragkedjan vid min nacke igen och började långsamt dra ner den, men han hann inte långt innan min röst stoppade honom.
”Du är så kåt Justin.” repeterade jag mig själv från igår. Skillnaden denna gång var att jag inte var långt bakom honom på samma spår.
”Bara för dig.” mumlade han och började lämna blöta kyssar som tog sig ändå upp till min käke.
”Du är omöjlig.” det tog all min självkontroll men jag lyckades dra bort min kropp från hans och möta hans trumpna min, denna gång inte genom spegeln.
”Du är omöjlig.” muttrade han men jag kunde se ett dolt leende bakom hans ljusrosa läppar.
”Inte första gången jag hör det.” flinade jag och lämnade en hastig puss i hans mungipa och vände mig sedan om mot de flertals smycken som hängde vid spegelns övre hörn. Ett guldigt armband var allt jag satte på mig innan jag vände mig om mot Justin som nu kollade på mig med nyfikna ögon. Rosa spår efter mina läppar var placerade vid hans mungipa och jag använde mig genast av min tumme för att ta bort det. Pussen hade inte bara varit för jag inte kunde motstå honom utan för jag också ville få tillbaka hans leende – vilket jag också lyckades med – innan jag mer eller mindre avböjt honom.
-
”Jag är så mätt.” stönade jag och lutade mig tillbaka i läderstolen på en väldigt okvinnligt sätt, men kunde verkligen inte bry mig mer.
Justin klagade inte på mina gester utan endast skrockade och la undan sina bestick efter att ha stoppat in den sista räkbiten i sin mun. Han tog upp den servetten och torkade sig snabbt om händerna som han tidigare använd för att skala räkorna med.
De respektiva tallrikarna som tidigare varit fyllda med skaldjursrisotto låg nu tomma framför oss, men låg inte kvar där länge till då en manlig servitris i sin sena tjugoårsålder kom och plockade bort dem samtidigt som de blev ersätta av två höga glas med Dulce de Leche Mousse av en yngre kvinnlig servitris. De båda hade serverat oss under hela kvällen så det var inte någon överraskning att de kommit så snart vi varit klara.
Namnet på efterrätten hade tagit år att lära mig kändes det som – var egentligen några minuter – men bortsett från det hade jag också lärt mig att det var Argentisk, men mer än så visste jag inte. Allt detta hade Justin berättat. Om det sedan var rätt eller inte visste jag inte heller, men tanken grävde sig inte långt ner i mitt huvud innan jag fick syn på den ljusbruna moussen som fyllde 3/4 delar av glaset och var täckt med rostade kokosbitar som fick hela desserten att endast se mer aptitretande ut.
Att äta något ovanligt hade överraskat mig mer än jag velat erkänna då jag egentligen förväntat mig något vanligt som kött och potatis samt chokladdoppade frukter till efterrätt. Det mer eller midnre vanliga ”dejt-maten” med andra ord. Justin hade skrattat roat när jag berättat det för honom och gett mig ”det är bra med förändringar ibland” som svars. Jag hade inte kunnat göra något annat än att instämma med ett litet skratt.
På tal om Justin så gav en vänligt leende till de båda servitriserna innan de försvann, och började sedan äta av den porösa efterrätten. Inte vilja vara långt efter tog jag upp silverskeden som Ashley – servitrisen – lagt fram, och började med små tuggar äta den söta desserten.
”Jag trodde du var mätt.” flinade Justin och blinkade sedan med ögat för att visa att han bara skojade med mig.
”Du vet att jag inte kan säga nej till något sött.” svarade jag honom simpelt och tog ännu en sked av den himmelska desserten.
”Det vet jag.” bekräftade han och vi fortsatte resten av middagen i en bekväm tystnad med få samtalsämnen då och då om allt och inget.
”Du har någonting där.” skrockar Justin och nickar mot mitt nu panikslagna ansikte.
”Vart?”
”Kom närmare så tar jag bort det.” jag gjorde som han sa, men han rörde sig inte ur fläcken utan stirrade bara på mig med en oläsbar blick.
”Nå? Ta bort det då.” viskade jag i full panik över att det var någon stor yta på mitt ansikte som var nersmutsad.
Justin förde långsamt sin hand mot min mun och med hjälp av tummen tog bort vad det än var från mina läppar.
”Är det borta?”
”Vänta, det är fortfarande kvar.” svarade han mjukt och kupade mitt ansikte och förde sitt ansikte närmare. Hans ögon lämnade mina och åkte ner mot mina mjukt särade läppar, innan han snabbt pressade sina mot dem i en snabb kyss. Rysningar åkte upp och ner genom hela min kropp av den korta kontakten och jag fann mig själv genast vilja ha mer, men gjorde ingen ansats till det.
”Nu är det borta.” viskade han med sin hesa röst och jag kände genast hur mitt blod tog större plats på mina kinder.

---

Kayleigh Sierra Jones är en tjej på 17 snart 18år från Kansas där hon bor tillsammans med sin pappa och sin ett år yngre bror Benjamin. Hennes mamma har hon inte ett minne av. Hon stack nästan direkt efter Benjamins födsel och har inte hört av sig sedan dess. Inte för att hon bryr sig. De klarar sig bättre utan henne säger hennes pappa, men hon har många gånger hört hur han instängd i sitt sovrum har gråtit om kvällarna. Kay, som hon kallas, är inte någon speciell egentligen. Det tycker i alla fall inte hon själv. Hon är inte populär, men hon är inte heller en outkast. Hon är en i mängden och det trivs hon jättebra med. Hon är en senior. Hon ska på bal och hon ska sluta skolan. Hon är för första gången på länge riktigt lycklig. Men lycka varar inte för evigt. Det är det som gör livet så skört. Även det allra minsta snedsteget kan förstöra allting som man är och har. I värsta fall lämnar det ärr för livet, om man inte hinner blir räddad 

---

Läser själv inte bloggen men handlingen låter urspännande så det är bara att klicka på bilden för att komma till Jbiebznovell. :)

Previously:
”Nope.” svarade han och poppade p:et.
Det fanns inga tecken på stelhet mellan oss, vilket var det jag fruktat mest förut.
”Du vet om du frågade någon Cass ut, så skulle hon troligen säga ja.”
Varför jag just frågade den frågan och tog just hennes namn visste jag inte, men jag var mer eller mindre desperat för ett ”normalt” samtalsämne.
”Det är därför jag inte frågar.”
”För blyg eller rädd?”
”För upptagen?” prövade han.
”Med vad?”
”Dig.”