Justins perspektiv: 
Jag stängde ögonen och öppnade dom sekunden efter. Stängde, öppnade. Stängde, öppnade. Processen var detsamma. Min puls hotade med att göra hål i min hals.
Min kropp kallsvettades men ändå skakade jag hela tiden. Men det var inte kyla, utan skräck.
Saker som detta händer aldrig. Inte i böcker, inte i filmer och absolut inte i verkligheten.
En grymtning ekade plötsligt i hela rummet och fick mitt huvud att slängas mot dörren. Hela hennes familj stod där och lyste lika klart som solen på dagen och månen på natten.
Precis det ljus jag sett mer än en gång.

Ur ögonvrån ser jag något ljus och vände snabbt huvudet dit för att finna det svart. ”Guys, såg ni ljuset?” mumlar jag förbryllat fram och vänder blicken tillbaka mot killarna. Alla fyra skakar på huvudet och kollar konstigt på mig, jag grymtar till. Antar att jag blivit paranoid av allt detta skitjobb. Jag kände hur en vindpust drog på mig bakifrån och killarna spärrar ögonen och jag stelnar till. ”Nu gjorde jag.” mumlar Matt och jag trycker ner handen ner i fickan och tar upp pistolen

- 

”Ljug inte för mig. Minns du förra gången när du kom till vårt hus och ditt sår var ett knivhugg trots att du inte erkände det? Detta är liknande eller hur? För ett blåmärke kan inte göra så ont.” orden flög ut ur min mun trots att jag försökte få dom att stanna. 
Genast ångrade jag mig när jag såg ur ögonvrån hur hon vände blicken ifrån mig mot fönstret. ”Scarlett.” bad jag med en mjuk röst.
”Det har du inte med att göra. Vi båda har hemligheter som kommer komma upp till ytan någon gång, men just nu är inte den tillfället.” andades Scar fram tillslut och jag tystnar chockat.

Jag hade aldrig förstått innebörden i den sista meningen förrän nu.

-

”Vi delade på ordet kärlek Justin. Du tog kär jag tog lek.”

”Det här är ett skämt. Eller hur?” mumlade jag och höll mig fast vid mina tankar. Jag lämnade dosan med blicken och lyfte det på hennes ansikte. I en millisekund kunde jag tillochmed skymma spår av uppgivenhet, men dom var borta efter en blinkning. Hon skakade på huvudet och gav mig en mening jag kunde tolka på en gång.
”Justin, vi var inte menande. Den tid jag fick ifrån dig visade hur det var att leva normalt.” 
”Vi lever normalt.” försökte jag och vägrade fortfarande ta in hennes ord.
Den sekund som hon väljer att resa sig och gå ut genom ytterdörren, kommer allting smälta för mig. Men innan dess. Ingenting.
”Kallar du vad vi har normalt? Att du bär med dig pistol dygnet runt är inte normalt. Att du planerar att bombardera en byggnad är inte normalt. Att jag behöver titta mig bakom ryggen varje gång jag är utan dig är inte normalt. Vi är allt annat än normalt Justin!” all ton av lugn hade försvunnit och lämnat ett tjockt täcke av ilska och irritation efter sig inne i hennes kropp. 
Jag kände alla nerver stelna till och pulsen börja bulta hårdare mot den tunna huden. Allt hon sa var sant. Varenda ett av orden hennes läppar målade upp var sant. Men ingenting av det hade kommit från mig. Jag hade inte avslöjat någonting av vad vi höll på med. Jag hade inte avslöjat någonting av vad jag höll på med. ”Vart har du fått reda på allt det där?” 
”Det har ingen betydelse i sammanhanget.” svarade hon och drog handen genom sitt hår. 
Det kändes töntigt att jag såg dom smådetaljerna hos henne fortfarande och kände glädjen över att hon satt framför mig trots situationen. 
”Du ljuger.” 
Trots dom två orden började hennes ord snurra likt ett kretslopp i min kropp. Den stund jag fruktat var framför mig. Hon skulle lämna mig på grund av den jag är. Den jag blivit. Jag skrämde iväg henne.
Jag kände mig kall och ensam – precis som innan jag mötte henne. Precis som med Kayla kändes det som om både mitt hjärta och själv hade slitits ut från mig. Den enda skillnaden var att detta var dubbelt så hårt. En tom känsla spred sig i min mage, och den lyckliga känslan jag brukade hade inom mig vid synen av Scarlett var borta på mindre än en sekund. Jag började känna mig skyldig. 
”Varför försöker du säga hejdå? Jag vill inte höra det.” mumlade jag och ställde mig upp från soffan. Jag knäppte händerna bakom nacken och stirrade tomt i golvet, samtidigt som jag började varsamt gå runt. Det var som om hon inte hörde mina ord eller mina böner efter att hon inte skulle göra detta.
”Jag vill inte leva i fara Justin.” hennes röst lät hånande. Inte åt mig utan åt sig själv. Som om hon tyckte att hon satte sig själv i fara.

Alla dom orden hade bara varit skådespel. För att undvika detta.
Men det värsta var att jag hade gått på dom.
-

”Men jag är säker på att jag skulle vara den sista du skulle tänka på om du gjorde slut med Bruce av en anledning som inte gick att berätta Caro. Jag skulle vara den sista du tänkte på om Bruce hamnade i sjukhus någon vecka senare. Och jag skulle absolut vara den sista du tänkte på när din andra hälft fick diagnosen Alzheimers” 

Mina andetag var tunga och snabba. Min kropp skakade häftigare och gjorde så att repet runt mina handleder skar genom min hud. Det sved men jag hade värre saker som utspelade sig framför mig för att ens kunna tänka på fysisk smärta. 
”Scarlett!? Killarna!”
Jag ryckte genast till och kunde svära på att allting och alla stelnade i just den sekunden som den okända rösten ekade genom rummet.
Precis som på beställning kastades hennes huvud upp och mötte mina ögon i allt kaos som tagit plats igen. Jag hann se spår av känslor innan hon stängde in allt igen och blev uttrycklös. Hennes läppar var smått separerade som om hon ville säga någonting men sedan gick emot det.
Allting gick så fort – ena sekunden stirrade vi på varandra medan andra så var hon bakom mig och började knyta upp repen.
Hennes hastiga beröringar gjorde att jag ryckte till gång på gång, men innan jag visste ordet av det stod jag utanför rummet med killarna bredvid mig.
Skräcken plågade min kropp och tillät mig inte att röra mig. Allt och alla skrämde mig.

Scarletts perspektiv:
”Fucking rör på er eller så lovar jag att jag bär ut er en efter en.”
Ilskan och rädslan kokade inom mig. Ilskan var inte mot någon annan utan mot mig själv.
Jag hade glömt bort Justin, jag hade blottat allt han inte borde ha sett. Men värst av allt – jag hade inte skyddat honom ordentligt. Han hade blivit skadad både psykiskt och fysiskt på grund av mig. Att varje gång upptäcka det röda märket på hans arm så fort jag stirrade på honom fick mig ur balans. Jag ville inte vara anledningen till det. 
Jag var som en skräckslagen, femårig flicka intryckt i ett litet hörn. Jag vågade knappt närma mig deras kroppar men visste att jag var tvungen. Detta skulle enbart bli värre annars.
En irriterad fnysning for ut ur min mun och genast spände jag hela kroppen. Jag hade varken kontroll eller kunde ha kontroll över min kropp. Jag var mer än ilsken och det gjorde att mitt inre fighter fick övertaget på min kropp. Allt jag gjorde och sade var inte i mina händer. En annan person levde i min kropp.

Jag visste inte hur jag – vi – lyckades men på något sätt kom vi ut ur huset och ut till den mörka natten. Trots den dunkla färgen skymde jag Ricks bil på samma ställe som han hade parkerat den förut. Skenet på min kropp vägrade lägga sig men jag den var inte lika stark som förut.
Osäkert började jag vandra till bilen med långsamma steg samtidigt som jag spänt lyssnade på killarnas minimala steg. 
Jag skulle aldrig lyckas hålla dom i säkerhet om det fortsatte såhär.
Känslorna överväldigade mig inombords men jag var noga med att låsa in dom innan jag vände mig mot killarna. Jag mötte inte deras ögon utan stirrade ner i marken i några få sekunder innan jag slöt ögonen för att lugna mig tillräckligt och få bort skenet. En liten anledning mindre till deras panik.
Sakta men säkert försvann det och genast kände jag mig utmattad.
Men att höra ljud av lättnad från framför mig fick mig någorlunda att rycka till och få min styrka tillbaka.
Allt detta hade hänt under omloppet av några få sekunder så killarna hade omöjligt märkt alla mina känslobyten.
”Kom igen.”
Min röst var nästan ohörbar i den svarta natten men dom måste ha hört det för i nästa sekund stelnade deras kroppar till och ögonen spärrades upp.
”Jag kommer inte skada er.” fortsatte jag lika lugnt och backade lite för att verkligen försäkra dom.
”S-säker?” frågade Matt plötsligt och såg lika liten ut som jag kände mig.
Smärtsamt slöt jag ögonen och nickade långsamt. ”Jag lovar.”
Jag hörde gruset knastra i tecken på att någon av dom tog ett steg framåt. 
Ett lättat andetag jag inte visste jag hållit for ut ur min mun och genast vände jag mig om.
Mina steg till bilen var varken snabba eller långsamma, men dom hade tillräckligt snabbt tempo för att ta mig fram innan killarna och öppna dörren till baksätet och framsätet.
Bilen hade tillräckligt med utrymme för att rymma oss alla så den punkten behövde jag inte oroa mig för.
Utan ett ord satte sig alla förutom Justin i bilen. 
Jag trodde han skulle protestera men snart fann jag befrielse från den mörka platsen jag var på när jag såg honom gå mot passagerarsätet. Jag slog mjukt igen båda dörrarna innan jag gick runt och drog upp bilnycklarna.
Med en sista blick på den skräckinjagande huset körde jag ut från parkeringen och mot motorvägen.

För varje sekund som tickade iväg fann jag mig själv trycka hårdare på gasen. Det skulle ta mycket kraft från mig att radera alla killarnas minne från situationen då det inte var lite som hänt, men jag fann inte styrkan. 
Hastigt svängde jag åt höger och såg ur ögonvrån hur Justin greppade hårt i bilhandtaget.
”Förlåt.” viskade jag – alldeles för tyst för att han skulle höra. Det var inte bara den skarpa svängningen jag bad om ursäkt för utan allt annat. Alla hemligheter, alla lögner, alla handlingar. Allt.
Jag fann mig själv att rycka till tillsammans med killarna när min mobil började ringa och fylla den tysta arean omkring oss.
Utan att titta på vem det var så gled jag med tummen över skärmen och la den mot örat. Personen på andra sidan väntade inte på svar innan han började prata.
”Scar du måste få hem dom och radera deras minne innan klockan slår midnatt! Det kommer inte funka annars!” skrek Rick i luren och genast tappade jag kontrollen över bilen i några sekunder innan jag började köra stadigt igen.
”Fan!” utbrast jag och slängde mobilen bredvid mig. 
Svordom efter svordom lämnade mina läppar samtidigt som jag började pendla med ögonen mellan vägen och klockan bakom ratten. 23.54
Det tar bara fem minuter att komma till huset och jag kommer inte hinna röra dom ens innan det står fyra nollor.
Min blick flög till backspegeln och jag fann killarna alldeles tillbaka ryckta. Allt jag gör skrämmer dom.
Plötsligt hade jag ett mentalt krig i mitt huvud och tappade allt som gjorde att jag fortsatte kämpa. Jag var trött. Utmattad. Done. Finito
Detta skulle inte funka och dom skulle föralltid hata mig och känna rädsla. Dom skulle alltid vara ett lockbete för fighters nu när Kayla upptäckt banden mellan mig och Justin. En vet, alla vet.

Omförmögen att röra mig snabbare gick jag efter killarna då jag inte ville att dom skulle vara oskyddade. Lamporna i deras hus lyste fortfarande och drog med sig smärta till min kropp då jag tänkte på hur killarna blivit kidnappade. Lucas hade sett det men han hade inte nämnt det i första hand.
”Vart är Cody när man behöver honom?” viskade jag och visste att killarna hörde mig men inte förstod innerbörden i mina ord. 
Plågat flög mina händer till mitt ansikte efter att mina ögon mött klockan på vägen i samma sekund som vi steg in genom dörren. 00.05.
”Gå och lägg er och låtsats som om denna mardröm aldrig hände.” mumlade jag och grävde ansiktet djupare i mina händer. Den varma vätskan som även kallas tårar börjar bildas i mina ögon och genast vänder jag mig om och går till köket utan att förklara vidare eller vänta på svar.
Tyst snyftar jag samtidigt som jag sträcker mig efter ett glas för att sedan sekunden efter fylla den med iskallt vatten.
”Det är försent.” 
Min röst lät så skör och tårarna blev endast fler av dom tre små orden.
Inte sugen längre på vatten hällde jag tillbaka det och la glaset i diskon. Välkända steg fick mig att rycka till och hastigt torka tårarna.
”Min dröm var sann eller hur?” stammar Justin med rädsla och jag suckar innan jag vänder mig om för att kunna möta hans blick.
”Gå och lägg dig Justin.”
”Svara på min fråga Scarlett.” beordrar han och låter plötsligt mycket bestämmare. 
”Drömmen var sann eller hur?” 
Jag visste att han menade den första gången han blivit fången av Kayla och Slyders. Saker hade inte gått lik långt då som det gjort nu. 
Tillbaka till saken - då hade jag hunnit radera killarnas minne men Justin verkade fortfarande ha haft suddiga minnen kvar av stunden – något som fortfarande var sig likt.
Utan att låta honom vänta längre, nickar jag och tar ett djupt andetag.
”Varför ljög du då?”
För att skydda dig, för att inte skrämma bort dig, för att jag är en egoistisk bitch.
”Detta är ingen rättegång Justin.” muttrar jag vasst och ser hur rädslan övertar den lilla mod han tidigare lyckats bygga upp.
”Jag ljög för att undvika situationen från ikväll. Något som ändå inte funkade. Men vet du vad?” säger jag lugnt och tar några steg framåt. Jag ser hans huvudskakning.
”Du behöver inte oroa dig för att jag kommer göra det igen Justin.” jag bryter blicken från honom och stirrar på kakelgolvet innan jag fortsätter.
”Vill du veta varför?” 
Jag tar några steg närmre honom tills det knappt var tio centimeter mellan oss.
Jag såg hans rädsla, men jag skulle aldrig i mitt liv lägga en hand på honom. Han nickade och jag kände en klump i magen under tiden jag sa den sista meningen han skulle höra från mig.
”För du behöver aldrig se mig igen.” 
Långsamt ställde jag mig på tå för att nå hans kind och lämna en lätt kyss på den samtidigt som jag drog in hans doft för en sista gång innan jag försvann med en enda tanke…
Once in a Blue moon someone like your soulmate comes along