Jag satt vid rast bordet som låg i mitten av Central Park, med mina tre bästa vänner, Willow Anthony, Emma Rosetta och Hanna Brooks. Det var veckan innan vi började senior året. Det var svårt att tro på att vi alla skulle börja vårt sista år på high school, men vi var redo för det. Vi hade varit bästa vänner sedan förskolan, Ms. Fretwells klass.
Eftersom vi gick i en privat skola, så var det endast fem stycken i klassen, inklusive oss och vi alla satt i alfabetisk ordning. Så det var Willow, Hanna, jag, Emma, och en kille som heter Zachary Williams. Men om man uteslöt honom så var vi tjejer ”the clique” i skolan. Man kunde säga att vi var fruktade när vi gick igenom korridorerna, och hade killar som jagade efter oss varje minut.

”Jag kan inte förstå att vi äntligen kommer bli seniors.” utbrast Hanna upphetsad och fixade sin lugg som hade trasslat till sig av hennes studsande.

”I know right,” höll Emma med och la tillbaka en chokladbrun slinga bakom örat, ”vi kommer styra skolan.”
Jag flinade. ”Vi gör det redan.”
Tjejerna skrattade och lade till en massa ’hell yeah’ och ’vi är drottningarna!’

Jag stirrade ut på scenariot runt omkring. Vi bodde alla i Brooklyn, New York. Ett rikt område där naturliga blondiner var utrotade – med undantag för Willow – och där alla satt på högar med pengar.
Min far var en högt prisad advokat för stora namn i New York, medan min mor var hemmafru, som inte kände behov till att arbeta när pappa drog in stora högar med pengar varje dag.
Jag bodde med dem och min tvillingbror, Toby, som jag inte alls såg lika ut som och vice versa.

”Så vad ska vi göra som ett sista hurra för sommaren?” Emma höjde på ena ögonbrynet och sippade på sin Pumpkin Spice Latte som Starbucks hade släppt tidigare i augusti, till varje vit tjejs förtjusning.

Jag ryckte på axlarna. ”Vi kan alltid kolla in affärerna.”

Willow rullade på ögonen. ”Vi gör det varje dag, jag vill göra något annorlunda och nytt.”

”Jag ser inte dina idéer du slänger ut.” nu var det hennes tur att rycka på axlarna.
”Det är för att jag inte har några.

”Då är du den sista som ska klaga.” fnittrade Hanna och stal en klunk av Emmas latte.

”Hey!” gnällde hon och tog tillbaka sin kopp som hon tömde och slängde sedan i närmaste papperskorg.

”Jag har en massa pengar som bränner i min ficka, någon som kan berätta vad jag ska göra med det?” vinkade jag.

”Du kan alltid skänka det till mig.” flinade Willow.

”Du badar i dollarsedlar Willow, shut up.”

“Can’t blame a girl for trying.”
Jag skakade på huvudet och kände min splitternya Iphone 5S i guld vibrera i min ficka. Irriterat rullade jag med ögonen.

”Jag sa till min familj att inte sms:a mig under tiden jag var ute med er.”
Jag visste att det skulle vara någon av dem, troligen frågade efter något jag kunde köpa till dem som de skulle vilja ha på sig imorgon eller något liknande.

Willow skrattade. ”Kolla upp det bara. Det kan vara din snygga bror.”
”Toby är inte snygg!” utbrast jag.
”Han är din tvilling, så du kan inte kalla honom ful.” skrattade Emma.

Jag rynkade på näsan. ”Jo det kan jag, för jag fick definitivt de snygga generna.”

Jag öppnade mobilen och gick in på meddelandena.

Mamma: Kom hem nu, det är nödsituation.

Jag suckade samtidigt som mina tummar började flyga över tangentbordet.

Saige: Är det verkligen så viktigt? Jag är ute med tjejerna. xx

Hennes svar kom nästan på en gång.

Mamma: Älskling, jag känner mig inte bekväm med att berätta över sms, så snälla bara kom hem.

 ”Mamma björn vill ha mig hemma.” stönade jag.

”Va?” gnällde Emma, ”Vi gjorde inte ens något annat än att stå i kö till Starbucks.”
”Jag vet,”  jag rullade in mina läppar. ”Jag sms:ar er så kanske vi kan hänga imorgon istället?”
De alla nickade och gav mig vänliga kramar innan jag gick över till min bil och hoppade in. Jag startade den och började köra mot mitt hus, som det inte tog långt tid att komma till om man åkte med bil över bron istället för att använda tunnelbanan som tog längre på grund av alla stopp.

Jag körde upp på uppfarten, och såg ”TILL SALU” skylten som satt på gården. Jag tappade hakan och parkerade slarvigt. Utan att bry mig om det slog jag igen dörren bakom mig och sprang till ytterdörren. Min mor grät våldsamt samtidigt som min far hade armarna runt hennes smala kropp och försökte trösta henne.

”Jag är ledsen raring.” viskade han. ”Jag försökte verkligen förhindra det.”
”Min bror stod bredvid dem, med ett argt uttryck som var uppenbart på hans ansikte. ”Vart fan ska vi bo? De kan inte bara kicka ut oss från vårt eget hem!” han viftade ilsket med händerna, samtidigt som männen fortsatte bära ut våra möbler till flyttbilen.

”Innan chefen sparkade mig, så berättade han att vi kan bo i hans gamla hem som han fortfarande hade i Bronx i hur länge vi ville.”

Än en gång tappade jag hakan. ”Bronx? Ska vi flytta till Bronx?” frågade jag misstroget. ”Du måste skoja med mig.”

Min mammas gråt blev högre. ”Vi kan inte flytta till Bronx!”
”Jag vet att det tillhör de sämre delarna av New York, jag vet”, suckade han ”men det är det enda val vi har.”
”Jag är säker på att vi kan hitta något bättre, Charlie.”
Han skakade på huvudet. ”Vi har inte tid att kolla på något bättre, eller pengarna.”
”Vad hände med pengarna vi hade förut?” jag kunde känna hur en klump började bildas i min hals.

”Gumman”, suckade han. ”För två månader sen blev jag sparkad. Varje gång jag har sagt till dig och Toby att jag skulle till jobbet den senaste tiden, så har jag egentligen varit ute och letat efter ett nytt jobb och försökt behålla vårt hus. Men räkningarna fortsatte staplas i högar under tiden vi inte hade någon inkomst och staten har fått nog. Vi har tur att de låter oss behålla det mesta av möblerna, men vi måste fortfarande flytta.”

”Hur blir det med skolan?” min läpp darrade.

”Du får börja i en kommunal skola i Bronx.”
”Va!?” skrek jag. ”Jag har gått i en privat skola hela mitt liv och nu när jag ska bli senior så ska du slänga mig i en kommunal skola i New Yorks värsta delar?”
Han suckade. ”Jag vet att det låter illa, men vi kommer fixa detta, okej?”
Den första tåren gled ner för min kind, men jag torkade snabbt bort det och såg på hur de starka männen med pannor täckta med svett fortsatte bära ut våra möbler till deras bilar.

”Vad är adressen till det nya huset?” undrade en av dem.
Min far skrev ner det på en bit papper och gav det till mannen. ”När ska vi möta er där?”
”Vi åker dit nu.” han vände sig mot min mamma. ”Låt dem säga hejdå till sina vänner och ta sedan tunnelbanan till Bronx.”
Hon suckade och nickade.

”Tunnelbanan?” frågande höjde jag på mina ögonbryn.

”Vad händer med min bil?” Toby rynkade på pannan.

”Staten tar bilarna också. Jag vet att detta kommer bli svårt, men tunnelbanan är inte så dålig.”

”Oh my god.” jag började känna mig yr. ”Jag kommer svimma.”
Toby la sina händer på mina axlar, samtidigt som jag startade en gruppkonversation mellan mig, Willow, Emma och Hanna.

Saige: S.O.S

Willow: Är allting okej, babe?

Saige: Ni behöver komma hit nu, det kan vara er sista chans att se mig.

Emma: Uhh... va?

Hanna: Går du igenom depression Saige? Min mamma är terapeut och kan hjälpa dig.

Saige: Nej, jag ska flytta.

Willow: WHAT?!?!
Emma: Holy shit, vart?
Hanna: Nej det gör du inte! Jag gömmer dig i min garderob.
Saige: Min pappa förlorade sitt jobb, och istället för att berätta det så har han hållit det hemligt och staten tog nyss vårt hus så vi blir tvungna till att flytta!

Hanna: OMG jag kan fråga min mamma om ni kan bo med oss!
Saige: Ni kan inte gissa vart vi ska flytta...

Willow: Till släktingar?”
Saige: Om det ändå var så... Bronx.

Emma: Oh. My. God.

Willow: Du kommer bli attackerad där! OMG!
Saige: Kom bara hit innan vi måste åka. Jag måste säga hejdå!

Inom trettio minuter var alla tjejer på min gård, och vi alla grät, skrek och klagade tillsammans.

”Jag kan inte förstå att du ska flytta till fucking Bronx.” grät Emma. ”Du kommer bli dödad. Vi kommer organisera din begravning den här tiden nästa vecka!”
”Emma.” väste Willow och gav henne blicken. ”Säg inte det till henne!”
Emma rynkade på pannan. ”Jag säger endast sanningen.”
”Ignorera henne.” Hanna gnagde på sin underläpp. ”Vi alla vet att det kommer bli dåligt i Bronx, men jag hoppas verkligen du inte dör.”
”Detta är den värsta peptalk jag någonsin hört.” jag kvävde ett litet skratt innan jag kände sorgen komma tillbaka.

Alla suckade i missnöje när min mamma kom fram med Toby vid sin sida.

”Vi måste gå gumman.”

”Måste vi verkligen?” undrade jag med betoning på ”måste.”

Hon nickade. ”Snälla gör detta inte svårare än det redan är.” mumlade hon nästan ohörbart fram.

Jag blåste ut ett kraftigt andetag. ”Okej.” jag vände mig mot tjejerna och slukade upp dem i varsin kram. ”Se till att sms:a mig. Jag kommer behöva någon att prata med när jag inte har några vänner.”
”Jag skulle inte sluta sms:a dig även om jag hade en pistol riktad mot mitt huvud.” försäkrade Willow.

”Inte lämpligt Willow.” Hanna gav henne en blick.

”Förlåt, tänkte inte ens på det när jag sa skämtet.” hon bet sin läpp.

Vi kramades igen innan jag följde efter min mor och Toby som försökte vinka till sig en taxi. Med min mammas unga ansikte och stil tog det inte långt tid.
Eftersom att detta var ett rikt område så var man tvungen att åka tio minuter med bil för att komma till närmaste tunnelbanestation, för de flesta människor här använde det inte.  Och med flesta människor, menade jag absolut ingen. Det sågs som transport för smutsiga scumbags, inte rika läkare och advokater.

”Jag kan inte förstå att vi ska åka fucking tunnelbanan.” snäste Toby i avsmak.

”Språket.” påminde mamma.

”Vi ska flytta till Bronx.” jag rullade mina ögon. ”Du borde vänja det vid det.”

Toby nickade. ”Det kommer vara överallt.”

”Prata inte med mig i den tonen. Båda av er.” hon gav oss ”mamma” blicken som varje barn fruktade, och vi mumlade snabbt fram våra ursäkter.

Taxin stannade vid stationen, och min mor gav snabbt över pengarna han bad om innan vi började gå mot det håll som ledde oss underground.
Jag kände mig äcklig av att bara gå här nere, samtidigt som jag såg på hur en hemlös man be om pengar från varje person som gick förbi honom. Han var klädd i en brun jacka som såg ut som om den hade sytts ihop flera gånger, men ändå hade massa hål. Under jackan bar han en vit T-shirt som knappt såg ut som en T-shirt längre på grund av alla revor och hål, tillsammans med ett par jeans som var slitna till den punkt där de flesta människor skulle slänga bort dem. Han bar inga skor, och tanken av hans bara fötter mot den smutsiga marken fick mig att vilja spy.

”Pengar för fattiga.” utbrast han mot oss och höll ut en metall kopp.

Min mor gav honom en otäck blick när han började gå fram till oss. ”Vi har inga pengar att spara.”
”En rik kvinna som du?” han rynkade på pannan.

”Vi bor i Bronx, asshole, vi har inga pengar att spara.” morrade Toby.

Mannens ögon vidgades innan han snabbt sprang bort från oss. Bara namnet av den staden fick människor att gå i motsats håll i rädsla.

Jag suckade. ”Det här kommer suga.”

Mamma köpte oss varsin biljett innan vi gick på tunnelbanan, som tack och lov redan var här. Jag tog plats på en av bänkarna med mamma bredvid mig medan Toby stod upp och höll i en stång nära oss när tunnelbanan började röra sig.

”Jag kan inte förstå att detta verkligen händer.” surade jag.

Toby rullade sina ögon. ”Well believe it, Princess. Mamma och pappa kan inte längre köpa dig Coco Chanel kläder eller Louis Vuitton väskor.”
Jag skickade honom en irriterad blick. ”Till skillnad från dig, är jag mer bekymrad över att inte kunna se mina vänner än de materialistiska sakerna.” det var rent bullshit, jag skulle sakna alla mina designer saker, men jag kunde inte låta honom veta det.

”Yeah right.” fnös han.

”Kan ni två komma överens?” min mor himlade med sina ögon i irritation.

Efter några korta stopp så stannade vi på Bronx stationen. Jag stönade och började följa min mor när hon började gå ut ur tunnelbanan. Hon drog ut en pappersbit från sin ficka och började studera vår adress.

”Jag har ingen aning om hur vi ska hitta utan GPS.” erkände hon.

Jag ryckte på axlarna. ”Inte jag heller.”

Toby ryckte pappret från henne och började argt studera den.

”Jag kan inte läsa pappas jävla kyckling skrift.” väste han.

”Någon vaknade på fel sida av sängen idag.” hånlog jag.

”Saige vi ska flytta till fucking Bronx, tror du jag ska vara en stor solstråle?” sköt han tillbaka.

Jag himlade med ögonen. ”Bara hitta det förbaskade huset.”

”Ni två slutar med det där språket genast!” utbrast mamma.

”Kolla på dem.” hörde jag någon fnittra. Jag vände mig om och kollade till vänster där en mörkhyad tjej och kille i samma hudfärg satt på en bänk. Tjejen pekade på min mor, Toby och mig i samband med att hon skrattade. ”De stackars vita människorna är säkert vilsna.”
”Kan vi snälla bara komma ut härifrån?” suckade jag och kände en obehaglig känsla från stationen. ”Jag vill bara ha en säng att lägga mig på.”
”Jag tror jag vet vägen.” Toby nickade åt sig själv och började gå ifrån oss utan någon varning. Mamma och jag utbytte en blick innan vi snabbt började gå efter honom ut från tunnelbanestationen och ut på Bronx gator. Det första jag såg var en stor grupp tjejer som stod vid trottoarkanten. De var runt tio stycken och såg ut att vara från femton till sjutton år, och tre av dem verkade vara gravida.

”Wow.” muttrade jag åt mig själv när vi passerade dem.

”Look at those white-ys.” skrek en tjej tätt följt av ett fnitter.
”En av killarna kommer snart ha den där tjejen gravid.” skrek en annan. ”Kolla på henne, hon har i princip ”oskyldig” skrivet i pannan.”
Alla tjejer skrattade när vi gick längre bort från dem.

”Ingen gör dig gravid om de vet vad som är bäst.” mamma gav mig en sträng blick.

”Jag är inte dum, mamma.” jag gav henne en lugnande blick. ”Jag skulle aldrig göra det innan jag är gift.” Det var en lögn, men vad hon inte visste skulle inte döda henne.
Hon log för första gången idag. ”Bra.”
”Vi är framme.” Vi alla kollade upp på tegelbyggnaden som täcktes av graffitimålningar.

Jag tappade hakan. ”En lägenhetsbyggnad? Vi kunde inte ens få ett hus?”
Toby dubbelkollade pappret innan han gjorde samma sak med adressen på byggnaden. ”Yup, vi är på rätt plats.”
”Great.” suckade jag innan vi gick in till receptionen. Den första vänliga personen satt där.

Hon var liten, blekhyad med brunt hår och havsblåa ögon. Hennes kropp var klädd i en blommig blus tillsammans med ett par bruna kostymbyxor som såg smått slitna ut. Ett par ballerinaskor täckte hennes fötter och det såg ut som om hon hade gått mil i dem, så slitna var de.

”Hur kan jag hjälpa er?” hon gav oss ett varmt leende.

”Ja, vi ska uh... flytta in idag.” min mor verkade skämmas av det faktum.

Hon nickade. ”Välkommen! Ni måste vara Mr. Cameron's familj.”
”Det är vi.” skrattade min mor. ”Vi flyttade nyss hit och vissa känner redan min man.”
Kvinnan skrattade med. ”Han sa åt mig att vänta er runt den här tiden. Jag har en hemnyckel åt er alla eftersom ni är över tretton, vilket är den minimala gränsen till att äga en nyckel.”

Kvinnan stod upp och lämnade oss i några sekunder innan hon återvände med ett kuvert som hon överlämnade till min mor.

”Alla tre nycklar är där inne tillsammans med en extra, din man har redan sin.”
”Tack...” min mors ögon sökte efter hennes namnskylt. ”Pattie.”

Pattie log. ”Inga problem. Ring även ner hit om ni behöver hjälp med att flytta in, det skulle inte vara några problem alls.”
Toby fnös. ”Som om vi har mycket att flytta in.”

Jag armbågade honom i revbenen vilket resulterade honom att ta ett steg ifrån mig och väsa ut ett svärord jag inte uppfattade.

Min mor himlade med ögonen. ”Ursäkta mig, de har bråkat hela dagen.”
Pattie skrattade. ”Jag förstår din situation. Jag har två söner och en dotter.”
Under tiden mamma och Pattie började prata om det svåra med att ha barn, så började jag och Toby gå till trapphuset – vi bodde tydligen på femte våningen.

”Jag hatar trappor.” stönade jag. Jag hade tappat andan vid fjärde våningen och vi hade fortfarande en kvar. ”Jag förstår inte om jag kan göra detta varje dag.”
”Vi borde starta en fond till en hiss.” Toby nickade i samma stund som vi kom fram. Han greppade två nycklar från kuverten, gav mig en och öppnade dörren med den andra. ”Hem ljuva hem.” kommenterade han bittert.

Jag skakade på mitt huvud. ”Detta kommer aldrig bli mitt hem.”

”Hej barn.” vår far dök upp med ett leende. ”Vad tycker ni?”

Jag kollade äcklat runt i den lilla lägenheten. ”Alla väggar är tegel... det är fult.”

”Oh, ni kan få några posters som ni kan hänga upp och det kommer bli fint.”
Jag himlade med ögonen. ”Vart är mitt rum?”
Pappa gjorde en gest mot en smal hall som ledde mig in till ett litet sovrum.

”Fuck my life.” muttrade jag och kastade den lilla resväskan på sängen, innan jag öppnade den. Mina kläder låg där inne och var för övrigt det enda jag fick behålla förutom min mobil. Jag hängde in allt in i min garderob innan jag satte mig på sängen som tog upp ¾ av rummet.
Med ett lätt ryck öppnade jag fönstret och lät brisen komma in samtidigt som jag tittade ut på staden. Jag kunde se en tjej och en kille bråka vid ingången till byggnaden.

”Fuck you.” väste tjejen argt.

”Du verkade njuta av det igår kväll.” svarade killen.

”Jag hatar dig!” skrek hon och knuffade till honom. Han i sin tur sträckte sig efter sin ficka och drog ut en pistol som han siktade mot tjejen.

”Vad sa du?”

Mina ögon vidgades och jag stängde snabbt igen fönstret. Jag vill bara hem.

Äntligen tänker ni säkert xD
Anyway är inte helt frisk ännu men mår mycket bättre, dock måste jag fortfarande ta det lugnt. Ska försöka fixa så många kapitel jag kan för snart (20:e juli) ska jag resa bort och vill inte lämna er utan kapitel.
-

Här är även LÄNKEN till karaktärerna i novellen.
OBS vissa kommer komma upp väldigt sent. :)