Previously:
”Du skojar va?” meningen for ut ur min mun innan jag hann reagera men när den väl gjorde det så följde en till tätt efter. "Hon är den sista som kan bli skadad eller vara till skada just nu.”
”Jag måste tänka på allas säkerhet Scarlett. Ingen är redo för flera överraskningar.” jag hatade hur han alltid använde mitt fulla namn när han pratade om någonting allvarligt men något mer jag hatade var hans svar.
”Du kan inte vara seriös!” utbrast jag och såg hur han vred tillbaka blicken mot bordsskivan och ignorerade mig.
”Scar gör det inte.” mumlade Kevin som uppfattat mina tankar men jag var redan halvvägs ut i hallen samtidigt som jag knappade häftigt på min mobil.

Till Caro:
Bry dig inte om vad jag skrev förut. Är där om 10.

Scarletts perspektiv:
”Vad fick dig att ändra dig?” flinade Caroline samtidigt som hon lutade sig mot den stängda dörren under tiden jag hängde av mig jackan och sparkade av mig dem bruna Johnny bootsen.
”Rick.” svarade jag simpelt och kände en rysning gå längst min ryggrad av den plötsligt varma rumstemperaturen. Den röda färgen kylan lämnat på mitt ansikte och händer, började tona bort och ge mig känseln tillbaka. Prövandes knöt jag handen till en näve och öppnade den sekunden efter. Jag upprepade processen några gånger innan jag lät handen falla tillbaka vid min sida.
Att kunna sitta i en bil och köra hit hade varit en bra plan, om jag hade tänkt på det, men dum som jag var hade jag satt kurs direkt mot skogen och börjat springa i hopp om att bli av med ilskan innan jag var framme här. Till min lycka hade det funkat men det minskade inte på det kalla plågandet av all snö och hala stenar i skogen.
Caro nickade långsamt åt mitt svar och började gå förbi mig mot vardagsrummet, men jag sträckte genast ut handen och tog tag i hennes handled i en gest som stoppade henne. Hon vred förbryllat huvudet bakåt och mötte mina ögon. Jag slöt sakta ögonen och drog in ett djupt andetag genom näsan för att lugna mig själv innan jag började prata, fortfarande med dörren stängda.
”Jag måste berätta en sak. Visa rättare sagt.”
”Visst, kom vi går till vardagsrummet.” jag hörde nyfikenheten i hennes röst, men skakade snabbt bort det och tillät mina ögon att öppnas efter några sekunder och avslöja pressen och smärtan jag kände inför att visa sanningen för henne. Sedan var det hennes beslut att acceptera det och komma närmare Bruce, eller låta skräcken få det bästa av henne och tappa det lösa taget av sin pojkvän.
”Jag vill visa dig här. Jag är bekvämare och jag är säker på att du inte vill ha mig i övriga huset när du hört och sett allting.”
”Okej?” hennes påstående blev en fråga, men jag såg rakt igenom henne och där bland annat såg jag nervositet.
Långsamt nickade jag och slickade mig om läpparna samtidigt som jag förberedde mig själv åt hur detta skulle börja.
”Har du pratat med Bruce den senaste tiden?”
I mitt huvud hade det varit en enkel mening, men i nästa sekund när jag såg hela hennes kropp stelna till så förstod jag att mina tankar gått i helt fel spår. I rädsla för hennes reaktion släppte jag greppet jag fortfarande hade om hennes handled och såg hur den föll tyngdlös tillbaka vid hennes sida i samband med att flera långa minuter passerade, innan hon nickade.
”Han ljög.”
”Om vadå?”
”Om vart de var, om vad som har hänt. Om allting.” hennes röst skakade men trots det fortsatte hon prata.
”Hur skulle du reagera om du vaknade klockan två på natten av sirener som endast lät endast från några block bort, och att sedan titta ut ur fönstret och möta ett brinnande hus och människor som kryllar utanför den samtidigt som fem killar sitter på marken med huvudet i händerna? Och att sedan att inte få gå dit för föräldrarna som om du är någon tioårig flicka!?” hennes röst blev bara hysteriskare för varje ord hon talade, men jag lät henne. Enda sättet att hon skulle bli någorlunda okej var att först få ut smärtan och ilskan.
”Hur skulle du reagera om du sedan försökte ringa din pojkvän som var en av dem där fem killarna, men han enkelt ljög för dig om vart han var?” snyftningarna jagade i kapp hennes kropp och det uttryckslösa skyddet jag tidigare haft föll lika lätt som ett torn av klossar.
Långsamt tog jag ett steg framåt, och ett till så att jag stod med armarna hårt omslagna kring hennes skakande kropp. Hon snyftade häftigt mot min axel samtidigt som tårarna fortsatte bildas.
”Du vet att det smärtar honom lika mycket, eller hur?” hon skakade genast på huvudet åt min fråga.
”Det gör det.”
”Hur vet du det?”
Där var frågan jag väntat på men var rädd för att svara på.
Bilder av hela min familjs ansikten spelades upp framför min näthinna men snart så kom Caros gråtande ansikte och jag fann mig själv omedveten säga fyra ord.
”För jag är anledningen.”
Hennes snyftningar tystnade plötsligt och hon backade hastigt bort från mig med uppspärrade ögon.
”Va-ad m-menar du?”
”Precis det jag sa.” mumlade jag och började följa mönstren i tapeten med blicken i brist på självförtroende och styrka för att kunna möta hennes ögon.  Detta var inte hur jag planerat det hela att gå till. Hon skulle ha varit sansad samtidigt som jag berättade, inte att jag skulle vara dubbelt så stor börda på henne. Längre hann jag inte innan hon drog för snabba slutsatser.
”Du ljuger. Du måste ljuga! Han kan inte lämna mig på grund av dig!”
Hur förberedd jag än varit så stoppade det inte mina andetag från att sätta propp i min hals och få min kropp ur funktion. Hur mycket jag än försökte så kunde inte jag ta emot henne innan hon föll ner på sina knän med ansiktet djupt begravt i händerna samtidigt som de hysteriska snyftningarna började slita i hennes strupe igen.
”Han älskade mig aldrig, han ville bara inte vara ensam när du inte kunde komma. Eller kanske var det för hans ego? Eller så gjorde han det bara för att slippa sitt eländiga liv som endast bestod och fortfarande gör av kriminalitet. Han älskade mig aldrig, för man förstör inte människor man älskar.”
Det sista fick mig på något sätt ut ur min trans och jag föll hjälplös bredvid henne i ett försök att lugna hennes hysteri, men samtidigt få det viktiga sagt.
”Detta har inget med mig att göra. Han gillar mig inte på det sättet. Caro han älskar dig.”
Jag hatade den här sidan av mig själv. En sida som växte irritationen när jag inte fick på det sätt jag ville. En sida som tog övertaget nu och lämnade mig själv att drunkna i min kropp.
”CARO!”
”VAD!?” tjöt hon och slängde ut med händerna efter att ha lyckats knuffa bort mig efter många försök.
”JAG ÄR OMÄNSKLIG, OCH TVINGADE HONOM HÅLLA TYST!”
”Av alla möjliga sätt att ljuga för mig så-”
”JAG LJUGER INTE, LYSSNA PÅ MIG I TVÅ MINUTER!” avbröt jag henne och kände hur jag växte otålig. Hennes skräckslagna ögon började borra in i mig och en mening som fick hela mitt liv på spel ramlade ut ur henens mun.
”D-du lyser.” Fuck.
Det var nu jag upptäckte fightervärmen kring min kropp och hur omgivningen var några toner ljusare.
”Förstår du?” muttrade jag och ställde mig upp från henne för att ge henne utrymme.
”Nej…”
”Jag är omänsklig, men jag ska förkl-”
”Jag vill inte att du ska förklara.”
”Klipp bullshiten Caro. Jag vet lika mycket som dig hur du brinner inför att höra hur allt detta är kopplat med Bruce, men du låter din rädsla få det bästa av dig.”
”Skulle du reagera annorlunda?”
”Försök inte byta ämnet.”
”Jag förstår inte.
”Du låter mig inte förklara.” mumlade jag frustrerat och kände tårarna av ilska bubbla bakom ögonlocken.
”Jag vill inte veta.”
”Caro.”
Hon skiftade obekvämt under min ilskalla röst som beskrev allt hon tänkte. Hennes tystnad var jag förstående inför och vände det efter några minuter till min fördel och började prata, trots att hon ville eller inte.
”Fighter. Det är vad jag är, det är vad hela min familj är, som för övrigt inte är min riktiga. Vi ska skydda människorna genom att utsätta oss själva för fara. För precis som alla ”varelser” så har vi också fiender. Den ena större än den andra.”
Hon tänkte invända men jag höll upp en finger och fortsatte.
”Minns du den gången jag kom hem till dig med en arm dränkt i blod och jag sa att jag föll i skogen?” hon nickade stelt.
”Det var en fighter.”
”Hur hör det här ihop med Bruce?” undrade hon tyst och jag rullade långsamt in läpparna in i munnen, och valde sedan att inte svara direkt, utan leda henne till svaret samtidigt som jag berättade mer.
”Vet du vem Kayla är?” hon nickade.
”Justins ex.”
”Hon är en fighter, precis som jag. Fast det finns skillnad mellan oss och det är att hon är den ’onda, ’ dock inte den enda.”
”Jag förstår inte.” viskade hon och tryckte sina knän hårt mot sin bröstkorg samtidigt som hon kramade om dem. Hennes röst lät så skör och hon såg så svag ut, men jag kunde inte låta det få mig att sluta prata.
”Kayla ville skada mig och fortfarande vill men lyckas aldrig. Så hon attackerade istället killarna, där bland annat Justin. Hon visste att jag skulle bli förstörd.” jag tog en paus och satte mig framför henne igen så vi blev i jämnhöjd.
”Hon lyckades bränna huset men killarna hann ut och kom till sjukhus innan de blev allvarligt skadade. Hon kunde där enkelt hoppa in genom fönstret och attackera men hon varken lyckades eller han, för innan du visste ordet av så hade Rick planerat allting och fått dem ut ur sjukhuset.”
”Så det var därför de inte var där när jag var…” jag nickade åt hennes fråga och slickade mig om läpparna. I några minuter höll jag tystnaden i hopp om att få in henne att ta in allting jag nyss sagt, men också tid för att tänka. Positivt eller negativt var hennes val.
Innan jag blev medveten om det så hade jag försvunnit in i mina egna tankar som vartrötta på dramat som yrde runt varje sekund jag trodde allt skulle lägga sig och bli normalt. Men normalt existerade inte i mitt liv. Kunde inte existera.
Jag försöker hela tiden vara som andra vill. Jag är alltid någon annan. Jag vet inte ens vem jag är själv längre… det gör ont att låtsats. Jag hör inte till någonting alls. Jag är ansvarig för det jag gör och väljer – det är jag medveten om. Men fel beslut leder till katastrof. Nu var endast en av många gånger som hänt och men också är på väg.
Att livet var en bergochdalbana med uppochner gångar stämde hos alla människor men inte mig. För mig gick den bara i samma spår och det var neråt. Om det någon gång skulle bli bra tvekade jag på men jag hoppades att hjälpa andra var en början på att åka uppåt.
”Vad var Ricks plan?” Caros skrovliga röst zoomade in mig till verkligheten igen och jag suckade men började sedan gnaga på min underläpp, precis som nervositeten plötsligt gjorde inom mig.
”Scar berätta, det värsta har jag väl redan hört?”
”Att de ska bo med oss för att vi ska kunna skydda dem från framtida överraskningar.”
Caro överraskade mig med att lugnt och sansat nicka samtidigt som hon rullade in läpparna i munnen.
”Inget kan nog överraska mig längre, så du borde inte vara förvånad över min reaktion.” det var som om hon hade Kevins kraft för några sekunder men jag visste att det var min chockade ansikte som avslöjade mig.
”Kanske, kanske inte”
”Du sa att du var anledningen…” började hon plötsligt och jag nickade spänt.
”Hur?”
Mina ögonbryn drogs ihop och bildade rynkor i min panna.
”Vadå hur?”
”Hur kan du vara anledningen när det helt var Ricks idé?”
”Det sista jag skulle göra i en sådan här situation är att skylla på andra även om det är sanningen.” svarade jag simpelt och började ställa mig upp.
Att lämna just nu var det bästa jag kom på. Tankarna yrde säkert i henne huvud, om inte så gjorde de det i mitt eget över att ha avslöjat allting för ännu en person som kunde bli skadad. Det är för hennes och Bruce bästa försökte jag intala mig själv samtidigt som jag sträckte mig efter skorna som låg slängda bredvid mig och började sätta dem på mig. Jag rättade till tröjan på min kropp så den låg rakt igen och sträckte mig efter jackan.
”Scarlett?” jag slöt ögonen i smärta över hennes röst men vände mig inte om från positionen jag stod – med näsan mot dörren, förberedd på att gå ut. Långsamt hummade jag och hörde hur hon svalde.
”Jag hatar dig.” att höra de orden från din egen bästa vän var inte dans på rosor och snabbt kände jag min underläpp skaka, men jag var snabb med att sätta tänderna i den i ett försök att inte gråta.
”Okej.”
”Jag är rädd.”
Mitt huvud sjönk och jag svarade med samma svar som förut samtidigt som jag började följa mönstret på golvplankorna med blicken i väntan på hennes nästa mening. Som aldrig kom.
Minuter passerade och tystnaden växte sig tjockare att man nästan kunde skära igenom det. Tanken om att hon inte hade mer att säga slog mig och jag höjde armen mot dörrhandtaget igen men fann mig själv bli ryckt bakåt och hamna i Caros famn.
”Men jag vill inte låta det komma mellan oss.” hon överraskade mig med att krama mig mjukare och begrava huvudet i min nacke.
”Det här var inte reaktionen jag väntade mig.” viskade jag och kramar hårt tillbaka samtidigt som jag snyftade tyst.
”Hålla kvar ilska är som att dricka gift och förvänta att den andra personen ska dö.”innan jag hann svara fortsatte hon med en mening som fick hälften av alla stenar på mina axlar att lyftas.
”Jag är tuffare än du tror Scar.”

Slutet blev snabbt skrivet då jag verkligen ville få ut kapitel innan klockan slog tio. Har kämpat med det sen fem och hoppas ni tycker om det. Jag är inte helt nöjd men fann inget annat sätt att skriva på. ♥
Caro vet nu någorlunda om fighters... vad tycker ni om det?
Kommentera.
-
(Tänkte först ställa en fråga om händelsen som hände med Justin i torsdags men just nu vill jag bara glömma det och fokusera på det positiva)

Fråga: Favoritchips?
Mitt svar: det är nog OLW dill. Måste bara älska dom.