6:e november
”Varför förvånar det mig inte.”  undrade jag mest åt mig själv men fann sedan alla blickar på mig i ett tecken på att jag pratat högt.
”Vad menar du?” jag vred blicken mot Lucas och överraskade honom nog med att inte ha ilska i ögonen över det jag nyss hört från Rick.
”Den andra fightern skulle omöjligt göra smutsjobbet, det skulle vara att själv slänga sig åt tigrarna. Slyders är döda. Vem har vi annars förutom Kayla att lägga misstankarna på-”
”Slyders?”
”Döda?”
”Hur?”
Orden åkte ut ur Matt, Carlos och Damons munnar likt flytande vatten och jag lät mina ögon genast falla mot bordsskivan. Detta var en konversation jag inte hade tid med igen, men som vanligt hade jag inget val än att gå igenom eller vara med på det.
”Vi lyckades döda dem men Kayla hann fly.” ryckte Kevin på axlarna som om det inte var något speciellt och fortsatte småäta på mackan han hade i handen. Egentligen var det sant. Det var inget stort. Men för Five så var det nog mer en lättnad än en chock. Slyders och Five hade mer eller mindre varit ärkefiender, om man kunde beskriva det så.
”Wow.” mumlade Damon och drog en hand genom sitt rufsiga hår i samband med att jag himla med ögonen. Vi hade gått från ett ämne till ett helt annan, som dessutom var onödig för stunden. Men som sagt… jag hade ingen val? Hade jag?
”Nope.” flinade Kevin åt mina tankar och poppade p:et.
”Hör du skrattet?” muttrade jag sarkastiskt och gick mot kylskåpet för att ta ut apelsinjuicen som jag inte skymt på frukostbordet. Alla flaskor som fanns i kylskåpsdörren fack slog mot varandra av kraften jag använt för att öppna den. Jag skakade långsamt på huvudet åt mig själv och började söka efter den välkända orangea kartongen med apelsiner på, men till min olycka utan framgång. Med en frustrerat suck smällde jag igen dörren men stod fortfarande med näsan mot den silvriga ytan.
”Smartass… du borde söka bättre.” skrockade Kevin bakom mig och genast vände jag mig om och började blänga på hans roade ansikte i några sekunder innan min blick drogs mot det jag sökt hela tiden. Justin hade juicen i handen. Fucking fantastic, hm?
Samtidigt som jag sträckte mig efter ett glas från skåpet ovanför diskonen så vibrerade min mobil i min ficka innan den stannade upp någon sekund senare, ett klart tecken på sms. Utan att låta min nyfikenhet ta övertaget satte jag kurs tillbaka mot borden och såg till min lättnad hur juiceboxen stod för sig själv utan någons hand på den längre.
”Hur kommunicerar ni två?” undrade Matt och flackade med blicken mellan mig och Kevin.
”Hjärnor.” ”Tankar”
”Mitt svar var bättre Einstein.” flinade Kevin och jag himlade med ögonen.
”Ja du vet, killen förstår exakt vad du menar när du säger hjärnor. Hela din kropp styrs av din hjärna, så han kan lika hjärna tro teckenspråk Einstein.”
Det var skönt med att få bort tankarna lite och börja med det välkända tjafsandet med Kevin på morgnarna. Att vi inte var riktiga syskon men ändå betedde oss som det var fortfarande ett mysterium för mig. Jag kan svära på att jag hade både fler bra och dåliga stunder med Kevin än med Lucas.
”Cry me a river.” Kevin viftade bort mig och jag hann inte stoppa väsningen som for ut ur min strupe.
”Håll käften i två minuter, kan ni?” muttrade Lucas och jag var på väg att slänga ut någonting när Ricks röst ekade i rummet.
”Kunde inte sagt det bättre.” Lucas gjorde salute tecknet mot honom med ett flin på läpparna och genast himlade jag med ögonen. Mina händer spände sig omedvetet runt glaset och då kom jag inte endast på vad jag egentligen var ute efter, utan att jag hade ett sms också.
Med ena handen grävandes i min jeansficka så sträckte jag den andra mot juicepaketet. Med fokusen på att slå in rätt kod på min mobil och komma in på meddelanden så skruvade jag upp den gula korken och börja hälla innehållet i mitt glas.

Från Caro:
Lust att komma över? :*

Att inte skriva god morgon, eller annan sorts hälsning var likt Caro. Hon var alltid rakt på sak, något som gick hem hos mig i dem flesta stunder.
Under tiden som jag skruvade tillbaka korken och la tillbaka juicen på sin ursprungliga plats började jag fundera på om det verkligen var ett bra ide att vara hos henne nu. Jag ville verkligen komma ut ur huset och spendera tid med henne, men jag var mer än säker på att hon skulle börja prata om Bruce och jag var inte redo för mer skuldkänslor än vad jag redan hade. Det var nog det som bestämde den största delen av svaret jag började knappa in.

Till Caro:
Har mycket att göra idag. Kanske imorgon? xx

Det var delvis lögn men vad hon inte visste skulle inte skada henne.
I väntan på hennes svar så började jag smutta på juicen, samtidigt som mina ögon drog in tystnaden som hade spridit sig. För en sekund trodde jag att jag var centrummet igen men sen märkte jag hur alla hade blickarna nere i sina tallrikar eller höll på med mobilen. Kevin, Lucas, Cody höll på med mobilen med andra ord. Five hade blickarna i frukosten. Victoria och Rick studerade alla runt bordet med blicken som om de båda höll på att förbereda sig inför någonting viktigt att säga, skulle inte förvåna mig i vilket fall.
Mobilen i min hand vibrerade igen och jag slängde en blick på konversationen.

Från Caro:
Fine, dissa mig för allt tråkigt du ska göra.:( x

Flinandes skakade jag på huvudet och var på väg att knappa in ett svar när min hand omedvetet lade ifrån sig telefonen och min blick höjdes till Ricks. Inte igen.
En hand lades på min axel och jag fann kontrollen i några sekunder för att kunna vrida huvudet och möta Codys ansikte innan min blick drogs rakt fram igen och borrade in i Ricks.
”Jag är ledsen för igår kväll Scarlett.” hans röst var stabil och fångades allas uppmärksamhet men mig lurade han inte. Jag kände igen den tonen men kunde inte erkänna för då skulle samma sak som hände igår hända igen. Denna gång skulle jag förmodligen vara förberedd men det skulle inte förändra plågan.
Efter några sekunder i tystnad kände jag hans kraft tona bort likt rök och återge kontrollen till mig. Min blick börjar följa mönstret i bordsskivan. Hur mycket jag än ville få ett utbrott och trycka honom mot väggen så visste jag att han endast ville mig väl. Jag hade varit blind tills nu och inte sett det med andra ord. Men istället för att erkänna allt det där så nickade jag långsamt och mötte hans ögon igen som såg ut att slappna av. Ur ögonvrån skymde jag Justins spända käkar, men det fanns ingenting jag kunde göra åt det. Jag visste anledningen men han skulle ha gjort likadant som mig om han varit i mina skor och visste anledningen.
”Bra.” mumlade Rick och den tystnaden efter det blev tjockare.
Ta detta till min fördel så harklade jag mig så jag fick allas uppmärksamhet. I några sekunder försökte jag tänka ut det bästa sättet att fråga på utan att bilda kaos efter mig, men det kändes omöjligt så med ett djupt andetag lät jag den första meningen som jag kom på att rinna ut ur min mun.
”När skulle jag bli uppdaterad om Five?” killarna stelnade kring mig medan familjens ansikte förblev likadana.
”Vi berättade inte för dig för vi visste vad du skulle säga så detta-” Victoria som svarat slängde ut handen mot Justin och Bruce samt dem andra killarna ”-var den bästa altenativet för alla.”
”Okej.”
”Bara okej? Inget utbrott? En massa svärdomar?” frågade Cody från min sida chockat och jag himlade med ögonen.
”Jag fick nog igår kväll.” jag slängde en menande blick på Rick som inte mötte min blick.
”Hämnd, vad annars?”
Förbryllat vände jag ögonen mot Kevin, men förstod sedan att han svarat på en outtalad fråga.
”Detaljer tack.”
”Justin höll på att fundera över varför just Kayla brände huset och inte något… mindre.”
”Åh…” jag fann mig själv ordlös men till min lycka så började Rick prata och fick min reaktion bortglömd.
”När skolan börjar igen så måste ni hänga med Scar, Kevin, Cody och Lucas, ni måste skapa så lite kontakt som möjligt med dem andra eleverna.” hans ord var endast riktade mot Five, men jag fortsatte ändå lyssna intensivt.
”Kommer inte bli svårt.” sa Carlos och jag svär att jag kunde skymta hans flin igen och se Justin himla lekfullt med ögonen och sedan nicka trots situationen.
”Hur menar du?”
Kevin hade en tendens att plötsligt lägga sig in i samtal som inte ens hade med honom att göra, och denna gång var inget undantag. Visst detta hade med honom att göra men ändå.
”Vi isolerar oss redan från vanliga människor då de skulle riskera sina liv i fara annars.” mumlade Bruce och verkade totalt borta i sina tankar.
Jag slängde en snabb blick på Justin i samma stund som han gjorde detsamma på mig. Min första tanke var att direkt vrida bort blicken, men fann mig själv fastbunden i hans hasselbruna ögon.
Hur fel det än var så fick jag plötsligt en impuls att krypa in i hans huvud för att veta vad han tänkte i just denna sekund våra ögon var sammanlänkade.
Frasen ”Sometimes is better to be alone. Nobody can hurt you.” åkte förbi mina tankar och jag fann mig själv ha ett inre argument. Utan att bli sårad så skulle man inte lära sig av sina misstag. Utan tidigare misstag så skulle man aldrig gå framåt i livet. Utan att gå framåt i livet så skulle man inte träffa nya personer eller uppleva nya minen. Men var det verkligen värt att bli skadad så djupt endast för att uppleva saker?
”Gäller Caroline den gruppen?” Bruce röst tillät mig inte att svara på min egen fråga och jag kunde inte gå tillbaka till den igen när jag såg hur Justin vände bort blicken ifrån mig och började titta på Rick i väntan på samma svar som Bruce. Det sved om jag ska vara ärlig, men rosa moln var det sista jag förväntat mig, och jag var även tvungen att påminna mig själv om att jag satte oss i denna situation.
”Är hon nära er?” mentalt slog jag till honom då han visste att Caro var tillsammans med Bruce innan jag ens visste det.
Hur? Ingen aning.
”Hon är min flickvän.” mumlade Bruce och skruvade sig besvärat på barstolen. Trots att jag inte kollade på honom så skymde jag ur ögonvrån hur Justin slickade sig om läpparna och knäppte händerna framför sig på den mörka bordsskivan.
Helt från ingenstans så kom Caros sms tillbaka i mitt huvud och jag tog genast tag om min iphone och såg fortfarande hur konversationen var uppe. Med en suck började jag knappa in ett svar samtidigt som jag spänt väntade på Ricks svar. Som aldrig kom.
Stoppandes i meningen jag höll på att skriva, slängde jag upp huvudet mot honom och såg hur han stirrade stint ner i bordsskivan med en rynkad panna.
”Du skojar va?” meningen for ut ur min mun innan jag hann reagera men när den väl gjorde det så följde en till tätt efter. ”Hon är den sista som kan bli skadad eller vara till skada just nu.”
”Jag måste tänka på allas säkerhet Scarlett. Ingen är redo för flera överraskningar.” jag hatade hur han alltid använde mitt fulla namn när han pratade om någonting allvarligt men något mer jag hatade var hans svar.
”Du kan inte vara seriös!” utbrast jag och såg hur han vred tillbaka blicken mot bordsskivan och ignorerade mig.
”Scar gör det inte.” mumlade Kevin som uppfattat mina tankar men jag var redan halvvägs ut i hallen samtidigt som jag knappade häftigt på min mobil.

Till Caro:
Bry dig inte om vad jag skrev förut. Är där om 10.

Kommentera.

Fråga: Vad är det som får er fast vid Justin förutom hans musik?
Mitt svar: Det är nog hur han beter sig. Jag vet att han inte varit på den bästa termerna på senaste tiden, men t.ex när han är med sin familj. (Speciellt Jaxon och Jazmyn.) Eller Selena... han verkar så söt mot henne. ♥