Previously:
Aldrig i dessa situationer visste jag vad jag skulle göra med mina händer, men precis som varje gång åkte de upp till hans väl stylade frisyr. För att ge honom mer utrymme lutade jag huvudet längre bak.
Hans kyssar börjar finna sin väg mot mitt ansikte vidare till mina läppar. Mjukt men passionerat börjar han röra dem mot mina – precis som två pusselbitar.
”Let me make love to you.” viskade han hest och stirrar med de guldbruna ögonen – jag älskar – på mig.
En bit sjönk genast inom mig, men jag kunde inte låta bli. Jag var rädd. Inte för min skull, utan för hans.
”Du vet vad jag tycker just nu...” – med min hand börjar jag smeka hans varma kind – ”Men det kommer hända, och när det väl gör det så kommer det inte vara här.” 

Scarletts perspektiv:
”Varför sätter ni ungdomar aldrig på er kläder efter väder?”
”För vädret ändrar sig varje sekund här i Stratford. Ena stunden kan det vara någorlunda varmt trots att det är vinter medan i andra så är istiden tillbaka.” svarade jag Victoria samtidigt som jag behöll min blick stadigt på Justins som hade en termometer i munnen.
Hans näsa var mer rosa än vanligt och det vara bara talan om sekunder innan den skulle tona sig till rött, då hans kinder redan var i en blossande färg. Det enda färgskillnaden var de mörka ringarna under hans ögon som avslöjade utmattningen han kände. En grå filt var placerad över hans framåtböjda kropp som hade en långärmad tröja i stretch och mjukisbyxor på.
”Precis ’för vädret ändrar sig varje sekund’ och då är det bra att förbereda sig för det värsta.” hennes blick brände hål i Justins T-shirt som han tidigare burit, men som nu låg på matbordet.
”Åh kom igen. Det är ändå inte som om du ska ta hand om honom.”
”För det första så kommer du inte låta mig och för det andra så tror jag Justin klarar sig själv på egen hand.”
”Sluta prata som om jag inte befann mig i rummet.” hans ord drunknade i de hesa hostningarna och genast kände jag hur en bit inom förstördes.
Det är inget farligt, endast en förkylning.
Jag gillar inte att se honom plågad varken om det är förkylning eller en kula i bröstet.
Han kommer inte dö.
Det vet du aldrig.
Tro mig, flera kulor i olika kroppsdelar tog inte död på honom, så ett litet virus som kommer vara borta inom några dagar är kommer absolut inte göra det.
Han plågas.
Inte lika mycket som du tror.
Men fortfarande.
”Det är aldrig ett bra tecken att ha långa inre monologer.”  Codys irriterande röst spräckte min bubbla.
”Vart fick du luft ifrån?”
”Är det, det enda du säger de här dagarna?”
”Kevin läser tankar och informerar dig, så den slutsatsen borde du kunna ta själv.” snappade jag åt honom.
”Tro mig, vill bara höra dig säga det.” flinade han överlägset.
”Go to hell.”
”Står nära dig så jag är redan där – the fuck bro?” han stirrade morlystet på Justin som knuffat till honom.
”Tala inte med henne sådär Cody.” hans namn gled ut som gift.
”Jag talar med henne-”
”Gå och knulla någon jävla hora Cody.” med hakan nere i golvet stirrade jag på Lucas som nu kommit in i köket och tonat sig över Cody med en kolsvart blick.
”Lucas språket!” utbrast Victoria som jag nu glömt bort befann sig i rummet.
”Jävla pussies hela högen, påminn mig om varför jag kom tillbaka?”
”För du kan inte leva på egen hand Einstein.” han gav mig en mördande blick som endast bevisade att jag kommit under hans skinn. Med ett brett leende slog jag axeln mot honom innan jag började dra med Justin ur köket.
-
”Kom igen nu Justin, det sista vi behöver är att du ska vara förkyld. Nu gapa.”
”Jag vill inte ha någon härsken smörsmakande medicin.” han putade med läpparna vilket fick mig att himla med ögonen och trycka den silvriga skeden närmare hans läppar.
”Babe, för min skull.” långsamt gled jag med tänderna över min underläpp för att få till effekten jag visste han inte kunde motstå.
”Kan jag inte få Victorias kycklingsoppa istället?” mumlade han och avböjde från att möta min blick.
”Du kommer få den ikväll, men du behöver fortfarande ta medicinen.”
”Me-” Jag tog tillfället i akt och stoppade in skeden med den färglösa medicinen i hans mun, innan jag nöjt mötte hans sura blick.
”Se, det var inte så farligt?”
”Det smakade värre än härsket smör.”
”Måste hålla med dig där.” flinade jag och la undan allting på nattduksbordet innan jag knuffade honom bakåt i sängen och drog täcket över hans kropp. Glömde jag påpeka att vi var i mitt rum?
”Försök att sova bort det. Jag kommer vara i köket om det är något.” en lätt kyss lämnade jag på hans varma panna då jag inte ville riskera att bli smittad.
”Lämna mig inte.” muttrade han och kollade med trötta ögon på mig.
”Babe, du kommer inte få någon sömn om jag är här.”
”Jag kommer få bättre sömn om du är här.” han putade med läpparna precis på det sätt han visste att jag inte kunde stå emot.
”Du är omöjlig.” muttrade jag och kröp min väg fram till honom innan jag la mig ner. Genast slingrade hans muskulösa arm sig runt min midja och drog mig närmare.
”Det är inte första gången jag hört den frasen.”
-
Trots att det aldrig var min plan så somnade jag tillsammans med Justin med våra kroppar tätt sammanslingrade, men vaknade två timmar senare av ekande röster som tillhörde Rick och Kevin från nedervåningen. Min uppmärksamhet låg dock aldrig länge där innan den fördes mot Justins hasselbruna ögon, som trots att de var slutna ändå lyckades ge mig känslan av harmoni och kärlek. Ett litet leende spred sig på mina läppar samtidigt som jag började smeka hans kind – försiktig med att inte väcka honom – som nu återgått till sin normala temperatur.
Den okontrollerade känslan jag kände mot honom gnagde mig i huvudet dygnet runt. Sömnen endast dämpade den lite, men tillochmed då var jag fullt medveten. Tidigare brukade jag aldrig prioritera någon annan före mig själv då jag alltid var egoistisk. Men det var då Justin kom.
Allt jag började tänka på när jag skulle vara med honom igen, och vad jag kunde göra för att få se honom lycklig. Det slog mig aldrig då, men nu visste jag och behövde inte längre undra när jag skulle träffa honom, men att kämpa för hans lycka skulle jag aldrig sluta med.
”Sluta stirra.” hur oväntad hans röst än var, så hade jag någonstans i bakhuvudet ändå varit redo då detta alltid hände.
”Du gjorde aldrig tecken på att du var vaken.”
”Ville bara ge dig en stund att beundra mig.” han kisade med ögonen och gav mig en lat leende som jag besvarade.
Jag tänkte svara honom tillbaka när Ricks röst röt mitt och Justins namn från vad jag gissade var vardagsrummet.
”Så mycket för en lugn stund.” muttrade jag och började dra upp min tunga kropp från sängen som kändes bekvämare än vanligt. Justins endast skrockade och följde mina steg ner till vad gissat rätt på. Vardagsrummet.
Alla var samlade där och satt med antingen uttrycklösa eller ilska ansikten. Vad missade vi?
”Vi måste planera attacken mot Kayla och det ska hända snart. Hon har redan kommit undan med mer än vad vi tillåter. Flera människor har anmälts försvunna till polisen under de senaste dagarna, och varje försvinnande har hänt under nätterna, samma tid.”
”Det behöver inte vara Kayla-” försökte Cody men blev avbruten av Ricks hårda blick.
”Jag bryr mig inte ett skit om vad du säger eller gör nu Cody. Du lever under mitt tag och under mina regler.” det var första gången jag hört Rick tala med någon på det sättet. Han var alltid den lugna som försökte fixa allting trots att han har sina stunder – med mig bland annat.
”Vad är det du försöker uppnå med detta?” undrade jag slutligen innan Cody hann förstöra mer än han redan gjort under de senaste dagarna.
”Att vi behöver flera som hjälper oss.” Kevin var den som svarade.
”Vi kan inte dra in en massa oskyldiga människor i såpoperan vi kallar liv. Att Five och Caroline drogs in var oundvikligt men flera kan vi undvika.”
”Vi menar inte vilka människor som helst.” muttrade Kevin och vägrade möta min blick, men det behövdes inte för att förstå innerbörden med hans ord.
”Är du helt från vettet!? Om du för en stund tror att jag kommer låta er förvandla killarna eller Caro så ska du tänka om!”
”Vi kommer inte ha någon chans mot Kaylas ’klan’ om vi inte är flera.” försökte han argumentera.
”Hellre det än att förvandla människor och ha dem oförberedda för en plan som ännu inte finns!” utbrast jag men slappnade av under Justins beröring på min korsrygg, och upptäckte då tystnaden och allas blickar som var nere i golvet i tecken på att de funderade.
”Vi lämnar den punkten för nu, men det kommer hända någon gång varken du vill eller inte Scarlett.”
-
Justins perspektiv:
”Dude vi har ännu en drogaffär ikväll.” mumladeCarlos med låg röst trots att vi killarna är ensamma hemma, medan resten var på träning.
Scarlett hade varit extra noga med att gå igenom hur jag inte fick vara ute i ’mitt tillstånd’ som endast gav mig hosta och lite ofarligt feber samt snuva. Dock så vägrade hon lyssna på mig och tillslut hade jag inget annat val än att gå med på det. Killarna som saknat våra ’ensamma stunder’ hade då inte heller gått. Men jag tror inte heller någon av dem ville gå ut i kylan som endast blivit värre.
”När bestämde vi den?” Damon tog orden ifrån mig.
”Vi bestämde inte, anonym gjorde det.”
”The fuck? Sen när gillade hon att dela ut droger till oss. Hon har alltid haft något emot oss.” muttrade Bruce och drog handen genom sitt hår.
”Hur fick du ens reda på detta?” undrade jag men han svarade inte utan började bara gräva i fickorna på sina jeans och drog upp ett vitt pappersark som var vikt två gånger.

Länge sen jag såg er. Tar saken i egna händer då jag vet att ni har slut på drogerna.
Samma plats, samma tid – A.

”Vet? Hur fan?”
”Det har gått flera månader, en omedveten människa skulle lista ut att vi har slut på det.” konstaterade Carlos.
”Whatever bro. Vi åker ikväll, får det och kommer tillbaka.” öppnade nu Matt munnen för första gången.
”Jag kör.” alla ryckte till och slänger huvudena mot Scar som står vid dörrkarmen i sina träningskläder. Hennes blick spänner sig extra in i mig och jag förstår genast att det är för att jag aldrig tagit upp detta.
”Du kan in-” hon klipper av Bruce snabbt med en isande röst.
”Jag vill möta vem det än är ni har affärerna med. Att riskera att ni åker själva finns inte ens på kartan.”
Jag försökte motargumentera men det kom inget ut. För i just den stunden slog det mig på riktigt – hon var lika kapabel till vår livsstil som vi var och kunde skydda sig själv.