Previously:
Det sved men absolut inte mycket. Med en rynkad panna stoppade jag ner handen igen och hittade källan till vad jag lyckats skära mig på. En dubbelvikt pappersark. Min panna rynkades ännu mer när jag närmare lyckats identifiera pappret. Mitt namn stod med en ful stil på den. 
Utan att fundera på vem det kan vara och inte vara så tog nyfikenheten övertaget och sakta vecklade jag ut papperarket. 
Någonting jag ångrar…
”Roligt att få ditt förhållande att svaja till. Din pojkvän sov djupt när jag raderade sms:et från hans mobil som jag skickade.”

15:e Augusti Söndag
Scarletts perspektiv:
Himlen var kolsvart. Höstlöven föll med små mellanrum från träden. Regnet som för ett tag sen slutat började droppa ner på mitt ansikte. Den svarta ytan på himlen som vanligtvis skulle vara prydd med måne och stjärnor var helt blank. Träden omkring mig tonade upp sig på alla håll och kanter.
Prasslandet av löven fick min blick att skjutas framåt. Det var den gamla varuhuset. Väggarna såg fallfärdiga ut och det fanns stora hål. Jag lyfte foten för att ta ett steg framåt när hela scenariot ändrades.
En kraftig vind drog över platsen och fick mitt hår att fladdra okontrollerat. Gnisslande ljud hördes. Precis som någon drog naglarna över en tavla. Jag knep ihop ögonen och la händerna för öronen men ljudet blev bara starkare och mörkare. Det lät som ett skrik av smärta.
Jag slog upp ögonen och möttes av en bländade gestalt. Formerna på kroppen bevisade klart och tydligt att det var en kille. Hans kropp och ansikte täcktes av svarta kläder. Ett ljussken började formas på konturerna av hans kropp och dra sig inåt. En fighter.
Just då, i den sekunden, som ljuset möttes från båda sidorna i mitten av hans kropp lyckades jag urskilja hur han höll i någon.
En människa.
En kille.
Killen jag skulle kunna döda för att skydda.
Hans bruna, hjälplösa ögon mötte mina. Huden i hans ansikte var slagen gul och blå och det droppade blod i samma tackt som regnet. Nej! Fightern som verkade uppfatta mina tankar tog ett hårdare grepp om hans hals.
Nej! Nej!  Jag upprepade ordet gång på gång. Jag försökte springa men mina fötter vägrade lyda.
Jag började hastigt pendla med ögonen mellan fightern och killen. Jag skrek men ljudet av min röst hördes inte. Regnet började smattra hårdare och jag föll ihop på den leriga marken.
Fightern började gå med långsamma steg mot mig och jag såg hur killens ögon började rulla bakåt av syrebristen. Jag vägrade inse att detta hände. Mina ögon kneps ihop av sig själva och hörde hur ett skott avlossnades från ingenstans. En tyngd i mina armar fick mig att spärra upp ögonen och möta Justins blodiga kropp i mina armar.

Min kropp slängs upp ur sängen och jag söker panikslaget efter Justin i det mörka rummet. Hans djupa andetag fick min blick att dras tillbaka till sängen och där låg han på mage med båda händerna under kudden. Han andades. Han var okej. Han var här.
Skakigt drog jag mina fingrar genom hans rufsiga hår för att verkligen inse att han var här. Bredvid mig. Jag slöt ögonen i några sekunder av lättnaden som fyllde mig.
Mitt hjärta slog dubbelslag varje gång jag såg hans leende. Varje gång han kramade om mig kändes det som om jag hade världen i mina armar. Hans läppar som mötte mina och sa dom tre orden som fick min kropp ur balans.
Jag är självisk som fortsätter behålla honom under den ständiga faran. Jag svalde hårt och försökte få bort bilderna från drömmen ut ur min näthinna. Hans sönderslagna kropp, blodet som rann, hans bleka hud.
Tyst snyftade jag och började kravla mig ut ur sängen för att ta en tankeställande dusch.
Detta var vad som hände när karma vände sig om och bet mig. Allt jag stod för, trotsade mig. Jag blev källan till min egen smärta.
En stark huvudvärk  spred sig och stängde av duschen. Mina rörelsen var långsamma och hackiga.
Jag virrade handduken kring mig och öppnade badrumsdörren. Jag kände inte av temperaturen kring min kropp. Det var tomt. Varken kallt eller varmt.
Jag såg och hörde allting men det vägrade stanna kvar.
Justin låg nyvaken i sängen och försökte fånga min blick men jag tittade bara ner i marken. Han kommer hata mig. Jag hatar mig själv.
”Babe?” jag slöt ögonen och skakade på huvudet åt hans oroliga röst.
”Gå och ta en dusch Justin, vi åker snart.” mumlade jag och vände mig så jag satt hukad framför min resväska. Kläderna låg både innanför och utanför, men istället för att packa drog jag fram ett par mjukisbyxor och sträckte mig efter Justin för att ta en av hans T-shirtar.
Jag trodde aldrig resan skulle sluta såhär. Att jag skulle balansera mellan två beslut. Ett bra och ett dåligt.
Jag hörde hur dörren till badrummet stängdes och bröt ihop. Tårarna började rinna nerför mina kinder och jag begravde huvudet i mina händer.
Jag är självisk. Jag kan inte låta dom fånga honom. Jag måste skydda honom.
Jag kände plötsligt hur två starka armar lyfte upp mig. Genom skynket av tårar tittade jag upp mot Justin som hade sin oroliga blick fastklistrad på mig. Hjärteslitande snyftningar lämnade min strupe okontrollerat och jag klamrade mig fast vid honom. Vägrade tro på mitt beslut var nästintill glasklart.
Han satte sig i sängen med mig i sin famn och började sakta vagga sida till sida. Han frågade och sa inget, – han förstod min tystnad när jag inte hade ord att säga - utan bara torkade mina tårar och fortsatte röra sig från sida till sida i lugnande rörelsen. Han skulle inte se mig såhär. Han skulle befinna sig i duschen nu.
Mina snyftningar började dö ut och jag kunde andas normalt igen. Tårarna hade slutat rinna. ”Jag älskar dig.” viskade jag och kramade hårt om honom.
-

Jag kammade igenom mitt hår och satte upp det i ett högt hästsvans. Jag visste inte vad som hade hänt på morgonen. Allting lämnade plötsligt min kropp bara. Men det var trots allt sanningen.  
Mitt inre började klamra sig hårdare vid det beslut jag kommit fram. Ingenting skulle kunna stoppa mig nu. Det var för Justins säkerhet.
Han kunde ha hittat någon annan. Någon som var normal och inte undangömde allting från honom. Han förtjänade bättre än mig.
Vi skulle snart åka till flygplatsen. Åka hem. Där allt drama fanns.
”Vi kan bara stanna här och aldrig åka tillbaka.” viskade Justin raspigt i mitt öra och slingrade sina armar runt min midja. Han började lämna små försiktiga pussar på min hals.
Orden klingade så rätt i mina öron men det skulle inte hända inom den närmaste tiden. Jag kunde inte bara släppa allting för att jag vill. Jag var tvungen att fånga fighterna. Jag var tvungen att finnas där för Lucas.
”Vi kan inte.” viskade jag utan att tänka klart. Känsloexplosionen i morse hade tagit alla mina krafter.
”Varför?” viskade han, men lät inte alls så förvånat som han ville verka.
”Vi kan inte släppa allting. Både du och jag har skolan. Killarna behöver dig. Min familj behöver mig.”
Jag måste skydda Stratford. Du är kriminell.
”Den här diskussionen är inte över.” flinade han och jag var glad att det inte blev någon pinsam situation. Med ett litet leende lämnade jag en fjäderlätt på hans kind och började dra med honom ut ur rummet.
Justin låste noga dörren innan vi tillsammans satte oss i Range Rovern som Damon och Matt satt i redan. ”Är allt klart?” frågade Matt när Justin började köra ut från uppfarten.
”Allting är klart.”
Resan tog inte alls lika lång tid som det gjort för att åka från flygplatsen till huset. Istället för att gå igenom glassdörrarna på framsidan så fortsatte Justin köra tills vi kom till baksidan där två killar stod. Båda lika uppbyggda. Ena av dom var mörkhyad och hade svart hår som var spikad uppåt. Hans känslolösa ansikte hade skarpa drag och man såg klart och tydligt ärret som löpte längst hans vänstra kind. Den andra killen var motsatsen. Ett brett leende uppenbarandes på hans läppar. Han var solbränd och hade mörkblont hår.
Justin drog ut nyckeln och motorn dog ut. Han gav mig ett spänt leende samtidigt som han steg ut. Damon och Matt följde hans exempel från baksätet medans jag böjde mig ner för att se att jag hade allt det nödvändiga i väskan, innan jag steg ut.
Utan att uttala några ord till killarna så gav Justin nyckeln till dom och greppade tag i min hand och började dra mig in till byggnaden. Förbryllat tittade jag bakåt och möttes av resten av gänget följde efter oss. ”Vem var dom?” mumlade jag och tog ett fastare grepp om hans hand för att inte snubbla i den fart han gick. Han var så känslolös och kall plötsligt. ”Inga.”
Jag orkade inte argumentera med honom. Jag ville inte att vi skulle lämna semestern värre än vad det redan var. ”Okej.”

Jag vägrade sova någonting under resan. Rädd för att drömmen skulle jaga mig igen och få mig att vakna kallsvettig. Alla somnade efter någon timme och jag försökte sysselsätta mig med filmer och mat.
Att stå på stadig mark igen efter en lång flygresa har aldrig varit så behaglig än vad det var då.
Jag lutade trött mitt huvud mot Justins axel och gav upp försöken om att inte somna. Det var en halvtimme från flygplatsen och mitt hus och mina ögonlock höll på att stängas närsomhelst.
Damon körde denna gång och pratade med Matt som satt bredvid honom i passagerarsätet. Caroline, Bruce och Carlos hade jag sagt ett snabbt hejdå till innan dom började köra åt andra hållet från flygplatset.
Musiken dunkade lugnt från mina hörlurar och fick min kropp i trans.
”Är du trött?” frågade Justin och kysste min hjässa samtidigt som han smekte min arm. Sakta nickade jag.
And you can see my heart beating.
You can see it through my chest.
Said I'm terrified, but I'm not leaving.
I know that I must pass this test.
So just pull the trigger.
Mitt medvetande började försvinna ifrån mig och Justins smekningar kändes mindre tills jag försvann in i mörkret.

”Vi ses imorgon babe.” viskade Justin i mitt hår där jag klamrade mig fast vid honom utanför ytterdörren till mitt hus. ”Jag saknar dig redan.” min röst var knappt hörbart. Han skrockade och spände sina armar kring min kropp.
”Jag älskar dig.” jag kunde se framför mig hur han hade ett brett leende på sina läppar.
Hela familjen visste säkert vid det här laget att jag stod utanför dörren, då Kevin säkert hade informerat dom om mina tankar som kom tillbaka till honom efter fyra dagar. Jag var glad att dom inte sprang ut och slängde sig över mig.
”Jag älskar dig också.” viskade jag och pressade ihop våra läppar. Hans läppar rör sig i mjuk takt med mina medans hans händer smeker min korsrygg.
”Jag ringer dig innan jag somnar.” log han och lämnade en snabb puss på min kind. Jag ville inte att han skulle åka även om det bara var för några timmar. Men gav in efter några sekunder och släppte honom med en suck. ”Hey… jag kommer inte försvinna för alltid.” Lögn.
”Lovar du?” viskade jag och slöt ögonen i några sekunder innan jag öppnade dom igen. Med en rynkad panna stirrade han in i mina ögon i några sekunder. ”Jag lovar.” En till lögn.

Försiktigt nickade jag och kysste hans läppar igen och såg efter honom hur han gick tillbaka till Range Rovern och satte sig. Han vinkade mot mig och jag besvarade den halvhjärtat.
Skydda honom. Skydda honom. Skydda honom.
Jag kände hur en ensam tår rann nerför min kind men jag torkade bort den snabbt och öppnade dörren för att komma in till värmen.
”Jag är hemma!” ropade jag och på mindre än en sekund blev jag överröstad med kramar.
Jag skrattade när Lucas lyfte upp mig och började snurra mig runt. ”Jag har saknat dig syrran!” jag slingrade mina armar kring hans nacke och mumlade ett ”jag har saknat dig också” i hans öra.
”Du har växt till dig.” mumlade jag förundrat när han släppt ner mig. Hans muskelbyggnad var mycket kraftigare och hans ansiktsdrag hade blivit skarpare. ”Den här extrakraften har bara gjort gott.” flinade han. Jag skrattade och sparade ämnet om vad hans kraft var till senare.
”Hur var det?” frågade Rick och mitt leende tonade bort lite. ”Bra.”
Kevin tittade förbryllat på mig och jag kände hur han försökte komma in i mina tankar för att hitta källan till mitt beteende. Men det slutar utan framgång. ”Vad har hänt här omkring?” försökte jag för att ta bort uppmärksamheten från mig själv. Jag orkade inte med alla frågor om jag berättade om exakt vad som hänt.
”Ingenting. Tomt och tråkigt. Jag kände mig normal.” jag skrattade i slutet av Kevins mening och nickade. En kort tystnad la sig över arean omkring oss men jag bröt den. ”Det är ganska sent och jag är trött. Vi får prata mer imorgon.”
”Scarlett?” jag spände hela kroppen. Rick skulle aldrig säga hela mitt namn om det inte var någonting viktigt. Försiktigt hummade jag och höjde blicken från golvet och möttes av killarnas och Victorias ryggar som försvann in i köket.
Perfekt. Nu vill han prata själv. Sarkasm i varje ord.
”Vi går till utsidan.” jag suckar och drog stelt fram mitt cigarettpaket jag ytterfacket av min resväska, och följde efter Rick som redan höll upp dörren åt mig.
Det var längesen jag fått känna den lugnande röken i mina lungor. Rick stod tyst bredvid mig och följde min hand med blicken, då jag förflyttade den hela tiden för att känna cigaretten mellan mina läppar.
Trots att det endast var augusti så hade löven redan bytt färg till den orangebruna. Små högar som skulle växa, täckte ytan runt om trädstammen.

Lucas gnydde till och vred sig i smärta där han låg inlindat i täcket på sin säng. Födelsedagar skulle vara roliga, right? Speciellt när man fyller sjutton. Det sista året innan man blir myndig och får allt ansvar slängd över sig. Men nej, för fighters var det allt annat än roligt. Det var den födelsedag som man blev plågad av en smärta så starkt att du endast ville bara lägga dig ner på marken och dö. Det är då en fighters extrakraft bildas. 

”Hur har det gått med Lucas?” viskade jag och studerade den lysande askan som tonades till grått när den föll från cigaretten till marken. Jag ville prata om detta med alla men visste att det var enda sättet att få bort Ricks tankar ifrån mig. Även om det var för några minuter. ”Han kan inte behärska kraften så bra ännu, men jag hjälper honom på alla sätt som finns.” sakta nickade jag och ställde ännu en fråga. ”Vad är det för kraft?”
”Spårning.” jag höjde på ena ögonbrynet och vände mig fullt mot Rick. ”Spårning?”
Han nickade sakta och kliade sig löst i pannan. ”Han kan söka upp människor inom fem kilometer.”
Imponerat nickade jag. Hans kraft skulle hjälpa oss en hel del men sedan slog en tanke mig.
”Han kan inte behärska kraften så bra ännu…?” mitt påstående blev en fråga.
”Han kan inte exakt säga vart hon eller han befinner sig. Det kan lika gärna var en kilometer bort från just den platsen han kommer fram till.” jag nickade sakta och vände tillbaka blicken mot den tätbyggda skogen som var äckligt lik min dröm. Den skrämde mig inte lika mycket nu, då jag glömt bort detaljerna men jag mindes fortfarande Justins medvetslösa kropp i min famn. Jag knep ihop ögonen.
”Vad hände exakt där borta?” jag visste att frågan skulle komma och svarade honom kort.
”Allt och inget..”

Någon som vågar gissa på vad hennes beslut är? 
Jag vet att det var lite mindfuck i detta kapitel men det kommer klarna ut längre fram, promise!
Era kommentarer gör seriöst min dag, så många söta ord. Jag älskar er! ♥
Lyckades jag lura någon där i början? Ingen? Okej? =/

29+ kommentarer för nästa!

Fråga: Vad vill ni jobba med när ni är vuxna?
Mitt svar: Har planer på att bli advodkat men det varierar dag på dag. :)