Justins perspektiv: 
Jag tog ett sista bloss från min tredje cigarett innan jag slängde den på marken och trampade på den. Jag hade inte längre koll på tiden trots att en klocka satt på min vänstra handled eller att min Iphone låg i min jeansficka. Jag ville försvinna en stund. Spelar ingen roll om det var i alkohol, droger eller att inte titta på tiden. Alla känslor och scener hade gjort mig lightheaded för en längre tid i livet. Men det värsta var nog att låtsats. Att låtsats att jag inte bryr mig om henne när hon i själva verket är det enda jag tänker på. Killarna hade märkt att någonting var fel i början. Och när Scarlett slutade komma förbi eller när jag varenda gång bytte ämne när dom pratade om henne, gav det tydliga svar på att vi hade gjort slut. Antingen var dom duktiga skådespelare eller så brydde dom sig inte om att ta upp henne längre framför mig. Dom snarare pushade mig till singellivet. Något jag njöt av men samtidigt inte.
Varje gång jag tänkte på henne och killen därinne så fick jag en impuls att börja skrika på henne om varför hon var otrogen och sedan slå ihjäl killen, men varje gång påminde jag mig själv om att vi var ett avslutat kapitel. För henne var vi det. Jag skulle aldrig komma till det stadiet.
Jag var som en jävla PMS unge. Ena sekunden vill jag bara bedja att hon tar mig tillbaka och andra sekunden vill jag trycka upp henne i ett hörn och starta en rättegång om varför hon gjorde det. Varför hon fick mig att känna mig som skit. Vilket jag förmodligen var.
Jag rullade in läpparna in i munnen och började hårt dra händerna mot mitt ansikte i snabba rörelsen.
Omedvetet hade mina steg tagit mig bort längre från klubben under tiden jag hade rökt och varit borta i tankarna. Med ett suck släppte jag armarna slappt vid mina sidor igen, och börjar gå tillbaka. Inte till själva klubben utan min bil som skulle ta mig hem.
Ljudet av mina skosulor mot asfalten var knappt hörbara, men dom hade ett jämt takt. Gatulamporna som spred sken med ton av orange var placerade med lagom stora mellanrum på gatan som var folktom – bortsett från mig.
Jag blev förvånad över hur långt jag egentligen hade gått, för efter fem minuters promenad var jag fortfarande inte framme. Jag kände igen byggnaderna och allt och kunde enkelt säga att det var minst ytterligare fem minuter innan jag ens befann mig i närheten av klubben. För varje steg jag tog framåt så började människoantalet öka omkring mig.
Jag begravde händerna i jeansfickorna när jag kände hur stel och frusen jag egentligen var. Jag skakade inte men var inte heller långt ifrån att göra det. Jag vet inte om det var dom småändringar i omgivningen, människorna eller helt enkelt inget speciellt som plötsligt fick mig att skarpa hörseln och synen. Något jag blev glad över att jag gjorde för i nästa sekund började jag höra dämpade skrik tillsammans med snyftningar – alldeles för låga för att höra om man inte la sitt totala fokus på det. Jag snabbade på steget bit för bit så att det inte blev allt för misstänksamt och började föra min kropp mot gränden snett till höger, framför mig.
Det var som typiska skräckfilmer där offret var två minuter ifrån att möta sin största rädsla. Tre stora sopptunnor var placerade längst den smala gränden –  två på vänster och en på höger.  Och det var också det enda som befann sig där.
Jag himlade med ögonen och fokuserade istället på min puls som började bulta en aning snabbare av adrenalinet som alltid spred sig i min kropp innan jag var på väg att göra ett jobb. Detta var inte egentligen planerat att jag skulle göra men när man får chansen att leka hjälte så låter man inte den glida bort. Även om man heter Justin Bieber.
Snyftningarna som hade byts ut mot bedjande meningar lyckades tränga in i mitt huvud och snabbt placerade jag den välkända rösten. Det avspeglade inget annat än rädsla.
Jag hade knappt pratat med tjejen men jag fick den överbeskyddande knuffen i ryggen som jag alltid fick när Scarlett var med. Jag var tvungen att rädda henne från vad det än var som händer.
Utan att föra mina tankar längre in i ämnet stängde jag av dom helt och lät min hand finna den silvriga Eagle pistolen vid min midja. Med ett enkelt svep drog jag ut den och började gå längre in.
”Snälla låt mig gå.”
”Gör det inte.”
”Håll käften din hora!”
Ett högt skrik skar genom mina trumhinnor och genast ökade jag takten på mina steg. Jag hade inte bra känslor av detta. Och då menar jag inte för tjejen utan mig själv. Någonting höll på att hända. Men precis som den envisa människan jag var så lyssnade jag inte och närmade mig tills jag kunde urskilja en bredaxlad kille – mindre än mig, ungefär i samma storlek som Damon. Hans rygg var mot mig men jag lyckades få syn på vad han hade händerna på. En blond korthårig tjej som mycket riktigt var den jag trodde hon var. Hon höll på att sprattla och slänga med händerna framför sig där hon stod mellan killen och tegelväggen.
Mörkret hade lagt sig som ett svart täcke och morgonljuset hade inte spridit sig ännu. Det gav mig problem över att inte se allting i detalj som jag egentligen behövt.
Jag stängde av den sista kontroll jag hade i kroppen och tog genast flera långa steg fram. Mina ådror började pumpa i en ojämn takt samtidigt som ilskan tog över mig. Tjejens ögon mötte mina och jag kunde skymma ut hur hon öppnade munnen för att säga någonting. Inga ord hann glida ut innan hennes huvud flög till höger och ljudvågorna av ett smärtsamt skrik nådde mina öron. ”Vi får antingen ta det på det lätta sättet eller på det svåra.” skrockade killen och höjde händerna till hennes tröja. Det var tillräckligt av en scen för att få mig att agera.
”Vad sägs om att vi tar det på mitt sätt?” sa jag raspigt och höjde genast pistolen och tryckte den mot hans nacke.
Hans händer stanna upp i sina rörelsen och jag kände hur ilskan ökade inom mig när han varken stelnade eller ryckte till. Det var som om han hade väntat på mig.
”Justin.” Han hade ett flin gömt i rösten. ”Jag har väntat på dig.” jag fnös högt och tryckte pistolen längre in i hans nacke. Jag hade aldrig hört hans röst eller sett honom. Jag skulle ha märkt direkt vem det var annars.
”Släpp henne, och vänd dig om sakta om du fortfarande vill ha livet kvar.”
”Vad sägs om att du tar bort pistolen från min nacke och lämnar oss?”
Jag andades tungt och kände hur jag bara ville slå bort skallen från honom… Vilket också var det jag gjorde i sekunden efter. Nästan.
”What the fuck!”
Han kravlade sig upp på alla fyra från sin liggande ställning men han hann inte längre innan ännu ett slag var placerad – denna gång i hans käkbenet. Blodet droppade från hans pannan av smällen han tidigare fått ta emot från min pistol.
”Du har en väldigt bra självförtroende för att suga så mycket.” muttrade jag och stoppade tillbaka pistolen i min midja. Ingen anledning till att behöva den när jag kunde använda händerna.
”Käften!” jag himlade genast med ögonen och tog honom i kragen.
”Känner jag dig ens?”
”Inte än.”
”PMS a bit to much?” hans humorsvängningar var skarpa måste jag medge – något jag fann underhållande, men det var inte länge det varade. Tankarna om tjejen bakom mig slog mig i samma sekund jag hörde hennes snyftningar. Då var det slut på det roliga.
”Jag ger inte folk en andra chans...” flinade jag mordiskt och drog upp pistolen och siktade den mot hans bröstkorg. En sekund senare tryckte jag och han fanns inte längre vid liv. Hans kropp hängde slappt i min arm och hans blod spred sig på mina händerna – någonting som alltid skulle finnas kvar. Ljuddämparen till pistolen tystnade den annars öronbedövande ljudet.
Äcklat släppte jag hans kropp och lirkade upp min tändare från fickan. Sakta böjde jag mig ner på huk och lät elden sprida sig på hans kläder och blod.
”…och det gäller även dig.” avslutade jag min meningen och vände bort ansiktet från den brinnande kroppen.
Jag knep ihop ögonen och la pekfingret och tummen på min näsrygg för att komma tillbaka till verkligheten från mitt demon-jag. ”J-Justin?” jag drog in ett djupt andetag igenom munnen och öppnade sedan ögonen för att möta hennes rädda kropp. Jag visste egentligen inte varför jag reagerade så skarpt – jag känner knappt tjejen.
Detta var inte egentligen planerat att jag skulle göra men när man får chansen att leka hjälte så låter man inte den glida bort. Även om man heter Justin Bieber.
Det var mitt enda ursäkt antagligen. ”Är du okej?” viskade jag – rädd för att prata högre. Löst bet hon sig i läppen och nickade men jag var inte ett dugg övertygad för i nästa sekund började tårarna rinna nerför hennes kinder. Vad ska jag göra? Nej det lät fel. Vad borde jag göra?
Utan att tänka två gånger satte jag mig på huk framför henne och drog in henne i en kram. Jag må vara en badass men jag kunde inte se tjejer gråta och veta att jag var en del av anledningen. Töntigt. Jag vet.
”Kom igen, jag skjutsar dig hem.” mumlade jag och lyfte upp hennes enkla kropp i brudstil. Hennes händer hade järngrepp om min T-shirt samtidigt som hon började snyfta häftigt.
Människorna gav mig konstiga blickar där jag kom ut med henne men det var det sista jag tänkte på. Jag snabbade på stegen och stannade inte upp förrän jag var utanför passagerarsätet på bilen. Jag lyckades lirka upp mina nycklar utan att släppa greppet om henne. Försiktigt hjälpte jag in henne och stängde dörren innan jag småjoggade till förarsätet.
Resan var tyst och hennes snyftningar började sakta avta. Hon hade sett mig döda en person knappt fem meter ifrån henne och ändå satt hon här. Hon har ju inget val. Kanske, kanske inte.
Tanken över att jag inte visste vart hon bodde slog mig efter några minuter och jag harklade mig för att fånga hennes uppmärksamhet. ”Jag behöver adressen till ditt hus.” medgav jag utan att vända blicken från vägen. Ett fnitter lämnade hennes mun och lämnade ett leende efter sig på mina läppar.
I samma sekund som hon sa adressen försvann stunden av glädje ifrån min kropp och jag rynkade på pannan. Jag visste alla Stratfords gator och hörn som baksidan av min hand – så jag lyckades enkelt lista ut att hon bodde någonstans runt den gamla lagerhuset där några av våra tidigare affären hade ägt rum. Bland annat drogsmugglingen.
Snabbt skakade jag av mig tanken och fokuserade på den svarta vägen framför mig. Ett ljussken från min vänstersida började göra sig tydlig. Min uppmärksamhet låg inte på den då det säkert bara var en bil.
Vänta här… Vänster sida?  Den andra filen var på min högra sida så det betydde att det endast fanns skog på min vänstra sida. Hastigt tryckte jag foten på bromsen och slängde huvudet åt där honsatt. Ett ljussken var placerat på hennes kropp och minnena började i samma sekund flöda fritt i mitt huvud. Varenda möte med henne, varje tanke som bara försvann – allt kändes så bekant på något sätt.
”Du har din flickvän att tacka detta för.” och det var det sista jag hörde innan en skarp smärta spred sig i mitt huvud och fick mig att falla ner i ett svart hål.

Ingens perspektiv:
Det var som typiska skräckfilmer där offret är två minuter ifrån att möta sin största rädsla. Justin hade rätt… han hade varit två minuter ifrån att möta sin största rädsla. Han hade trott att han lekt hjälte men egentligen hade han varit offret hela tiden.
Allt hade bara varit skådespel från tjejen och Justin hade gått på det. Tredje fightern hade lyckats lura honom.

Scarletts perspektiv:
Mate drog sig ut ur mig och föll ner på sängen. Den kraftiga orgasmen hade tagit alla mina krafter och jag kämpade med att få tillbaka luften in i mina lungor. ”Verkar som om jag bröt mitt löfte.” sa Mate och lät lika andfådd som jag kände mig. ”Vilket löfte?
”Inga kyssar på läpparna, remember?” flinar han och rullar sedan runt så han ligger halvt på mig.
”Något säger mig att du inte hade någonting emot det.” viskar jag och biter mig i läppen.
”Det kan du ge dig på att jag inte hade.” mumlar han och attackerar mina läppar. Jag arbetade med honom och lät min hand glida till hans nacke för att trycka honom hårdare mot mig.
Jag hatade hur Justin fortfarande fanns i mina baktankar. Hur han hela tiden gav mig skuldkänslor över att jag gjorde detta.
Ta mig inte fel – jag älskade honom fortfarande. Men jag behövde njutningen utan att behöva dra in honom in i bilden igen. Fast detta var bara en engångsgrej. Inget jag skulle göra om – skuldkänslorna var för mycket att hantera.
”Redo för rond två?” mumlade Mate vid min örsnibb och bet löst tag i den. Automatisk stelnade min kropp till och jag försökte febrilt leta i hjärnan efter en ursäkt men allt som kom ut var ett stön när jag kände hans kyssar över min hals. ”Jag tar det som-” hans röst avbröts av min mobil som började ringa från min väska. Jag slöt ögonen i tacksamhet när Mate drog sig tillbaka från min kropp.
Jag bokstavligt talat tackade gud innan jag hoppade upp ur sängen och drog upp mobilen. Okänt.
”Scarlett.” mumlade jag förbryllat och inväntade sedan svar.
”Jag hoppas sexet var värt allting för din pojkvän är allt annat än i gott skick just nu.” och med det pep det till. Killen hade lagt på.
Jag försökte snabbt leta i huvudet efter vem det var men slutade upp i huvudvärk. Han var helt okänd. Din pojkvän är allt annat än i gott skick just nu.
Det tog mig mindre än en sekund att få in i huvudet vad det menades. Han har Justin!
Justin var smart – inte vem som helst kunde lyckas lura honom. Han vet hur han ska spela sina kort rätt för att få situationen att vända. Men inte denna gång. Jag knöt genast nävarna och kände hur min mage knöt sig i knutar. Illamåendet sköljde över mig likt en tsunami.
Jag hade fått på mig mina underkläder och klänning i samma sekund som mina tankar växte ytterligare och jag kände som om jag ville riva ner hela rummet. Alla funktioner i min kropp slutade fungera och jag kände hur benen vek sig under mig men jag uppfann aldrig smärtan innan jag satt rakt upp i sängen igen med en orolig Mate framför mig. Jag hade glömt bort honom. ”Är du okej?”
Sakta skakade jag på huvudet och slickade mig om läpparna.
Justin var fången på grund av mig. Igen. Jag försökte skydda honom men varje gång ska djävulen bestraffa mig eller dom omkring mig. ”Jag måste gå.” och med det var jag ute ur Mates lägenhet utan att han hann reagera eller säga någonting mer.
-

”Vad menar du med att det är suddigt!?”
”Luckas fucking spåra upp honom!”
Min röst var den enda som hade ekat mellan väggarna den senaste halvtimman. Mina fötter vägrade att stå stilla och jag hade vandrat fram och tillbaka i vardagsrummet. ”Det skulle inte förvåna mig om hon gör hål i golvet snart.”
”Håll käften Kevin!” slängde jag ur mig och ökade takten. Han skrockade men höll tyst i alla fall. Bra val.
På mindre än en sekund förde jag mig själv fram och tillbaka mellan TV:n och ingången till vardagsrummet. Lucas satt med huvudet i händerna samtidigt som han försökte fånga upp vart Justin var, och hittills hade det gått alla väg förutom uppåt.
Jag visste inte hur länge till jag skulle orka att hålla mig i skinnet utan få ut min ilska på någon. Mina två mål just nu var att hitta Justin och slänga ut min ilska på vem det nu än var som hade honom.
”Skogen…” jag bromsade kraftigt och slängde huvudet mot Lucas som stirrade på en punkt långt bort. Han befann sig här i rummet men samtidigt inte.
”…nerbränt byggnad, hus... Jag hittar honom fucking inte!” han grymtade till och drog frustrerat handen genom sitt hår. Alla var snabbt framme vid honom för att inte låta hans ilska gå överstyr samtidigt som jag stod där som ett fån och försökte pussla ihop allting. Skogen, nerbränt byggnad, hus.
Jag kunde inte sätta fingret på det. Alla ord snurrade runt i mitt huvud om och om utan att jag fann vad jag sökte.Nerbränt byggnad, nerbränt byggnad, nerbränt byggnad… det var något extra med det. Kanske att Victoria hade kraften att kunna sätta eld på saker? Eld på saker.
”Lagerhuset.” mumlade jag innan mina ögon spärrades upp och jag repeterade samma ord högre.
”Vad sa du?” frågade Cody och slängde huvudet mot mig precis som jag gjort mot Lucas förut. ”Han befinner sig på lagerhuset. Den Victoria brände ner. Den som befinner sig i skogen. Den som är nära Kayla och Slyders förra hus.”
Allting klarnade i min hjärna samtidigt som orden flödade ut ur min mun. Cody tappade fokus och tittade förvånat på mig i några sekunder innan hans ansikte stelnade och han nickade varsamt. ”Vad väntar vi på då?” frågade Kevin och väntade inte ens på svar innan han försvann ut ur huset. ”Vi har inte ens ett plan.” muttrade Rick men försvann han lika snabbt efter Kevin. Jag behövde någonting att hända. Ett tecken på att saker skulle ändras. En anledning att fortsätta. Jag behövde hopp. Och det fick jag nu.
”Ni tre stannar här.” sa jag stelt till Victoria, Lucas och Cody. Detta kunde vara en lika stor fälla för oss som det var för Justin. Vi behövde några som skulle stanna kvar och vakta huset.
-

”Vi måste dela upp oss.” jag var frustrerad över att Rick fortfarande försökte komma på en plan trots att vi stod mitt i skogen. Vi var mer än halvvägs och han strulade fortfarande – inte bara med sina tankar utan med mina och Kevins också.
”Jag tar rakt fram, du tar vänster och Kevin tar höger. Vad är det som är så svårt?”  
Jag var tvungen att ta initiativet om jag ville se Justin igen. Justin var min första prioritet nu och jag skulle hitta honom även om jag riskerade livet. ”Jag måste tänka på era liv också.” svarade Rick och jag himlade med ögonen. ”Du vet att jag skulle riskera mitt liv för Justin vilken tid på dygnet som helst.” jag började gå framåt och kände hur hans kraft började omsluta mig för att få mig att gå tillbaka. Genast blev jag mycket stelare. Det var aldrig en enkelt match att stå emot en fighters kraft samtidigt som man rör sig – någonting jag upplevt många gånger.
När jag inte längre kunde känna Ricks kraft slappnade jag av och tog upp farten. Jag visade mig självsäker framför andra men i ensamheten var jag som en flicka som tappat bort sin mamma i affären. Min värsta rädsla var att Justin skulle skadas eller… - ordet var för kraftfullt för att tänka men jag tvingade mig själv - … dö på grund av mig. Han behövde inte gå igenom detta – han behövde inte leva sitt liv i en ständig fara genom att vara med mig. Han skulle egentligen inte ens vara med mig.
Frustrerat lyfte jag handen för att ta bort hårstråna som vajade fritt framför mitt ansikte i den svala brisen – men jag var inte redo att känna det blöta vid min kind. Det blöta som även kallades tårar.
”Dom saker du gör med mig Justin.” snyftade jag och tog upp farten ännu mer. Dom här svaga stunderna skulle sparas till senare. När jag var ensam.
Det vita huset som var halvförstört tonade upp sig framför mig efter några flera minuter. Det huset som Kayla tidigare hade bott i tillsammans med Slyders. Jag visste egentligen inte varför jag kom hit – det var en liten chans att han ens skulle befinna sig här. Det var för synligt. Det bästa altenativet var att leta efter honom någonstans i skogen – men mina instinkter drog mig hitåt.
Jag var inte beredd på den plötsliga stenen vid min fot och snabbt föll jag med ansiktet före ner på marken. Jag kände gruset sprida sig i mitt hår och ansikte. ”Alltid min otur.” muttrade jag och började kravla mig upp med hjälp av händerna. Järnlukten spred sig i min näsa av jorden som var nästintill fastklistrad på mitt ansikte. Oron spred sig i varje nerv i min kropp och jag började genast undersöka mina händer som var fulla med blod. Men det var inte mitt. Sakta följde jag den röda spåret tills mina ögon fastnade på trappstegen vid dörren som var minst tjugo meter ifrån mig. Och där… just där, låg killen jag skulle ge upp mitt liv för.
Jag spillde inte enda sekund innan jag var uppe på fötterna och började springa och slutade inte förrän jag var vid hans sida.
Hans kropp täcktes inte längre av skinnjackan han tidigare hade haft utan bara den vita T-shirten som var uppriven och alldeles blodig. Han hade flera blåmärken och sår på ansikten och ännu flera på armarna. Tårarna började stiga i mina ögon men jag lät inte en droppa spillas. Jag fokuserade snabbt på hans bröstkorg som rörde sig. Det kändes som det blev långsammare och långsammare för varje höjning och sänkning den gjorde.  ”Varför måste det värsta hända dig?” min röst var knappt hörbar men lät ändå tydligt i tystnaden omkring oss.
Jag lät min hand glida till hans knutna näve. Jag ville känna hans hand i min igen även om vi var under dåliga omständigheter. Jag behövde hans närhet. Sakta öppnade jag hans näven och mina ögon fann genast den dubbelvikta pappersarken.
”Detta vad som händer när du inte lyssnar – B”