2 vecka senare – Torsdag, 27:e September 
Justins perspektiv:
Min blick var fastklistrad på marken. Asfalten var lika svart som himlen, och ibland steg avdunstade  små vätskemoln här och där. Det måste vara nylagt.
Trädens blad prasslad mot varandra i samband med dom kalla brisarna som drog in. Det fanns högar med bruna löv som tappat livet under träden. Jag tryckte händerna i mina jackfickor och böjde huvudet längre ner,  tills det gjorde ont i nacken av spänningen. Det kändes bra på något sätt.
Samtal på samtal yrde omkring mig men jag deltog inte i någon av dom. Jag hade ingenting att säga. Fortsatte bara att stirra ner i marken.
Kön gick långsamt framåt och jag förbannad Carlos tusen gånger om för att han glömt VIP-passen. Om han hade tänkt snäppet längre skulle jag vara inne i salen och vara stenfull nu. Glömt alla mina bekymmer.
Det var torsdag. Fjorton dagar sedan sista gången jag såg henne.
Jag minns hur hon hade vänt sig om och gått mot utgången. Jag minns allting i detalj. Hur hennes hår hade fladdrat bakom henne, hur hon hade tagit upp mobilen, hur hon med inte ens en blick hade satt sig i bilen och kört iväg från skolan. Från mig. Jag hade tappat allting då och slagit till närmaste vägg. Hårt. Precis som jag kände med smärtan i nacken nu kände jag med den i handen då. Det var nog det enda som hållit mig från att storma ut och sätta en kula i närmaste person. Det var så jag hanterade smärtan om den inte längre gick att dränka i sex och alkohol. Få andra att lida.
Jag visste inte om jag skulle vara lycklig, glad, arg, eller bara gräva ner mig i ett hål med sorg.
Jag tror jag inte ens visste hur man skulle vara glad eller lycklig längre. Det lät så dött. Jag visste att det var för bra för att vara sant.
”Titeln Biebers girl är klistrad på mig och alla vet vem jag är.”
”Jag fick dig där jag ville och nu behöver jag dig inte längre”
” Du är värre än Cassandra!”
”Äntligen fick jag in lite vett i båda era nöthjärnor.”
Ett väsande läte lämnade plötsligt min strupe och jag tjänade ett par blickar från dom närmaste personerna. Allt hon sagt – allt hon gjort. Det var ett stor lögn. Vi delade på kärlek. Du tog kär  jag tog lek.
Jag borde hata henne, men jag kan inte. Jag hatade henne i den sekund jag lät orden falla ut ur min mun i skolan då. Men det var det – bara fem minuter innan allting blev motsatsen.
Frustrerat drog jag handen genom håret. Ånger. Det var ordet jag letade efter. Det var vad jag kände. Ett jävla tyngd med ånger. After all you can run, from what’s inside you.
Bullshit! Det var vad det var! Det börjar jaga en och slutar inte förrän man är fången i sin egna kropp igen. Bland alla fucked up känslor.
”Namn?”
”Bieber.” muttrade jag stelt och stoppade händerna djupare in i mina fickor. Vakten gav mig en lätt nick.
Vi var på någon random club. Killarna hade fått nog av mitt drickande och rökande hemma så dom hade tagit mig hit. Det perfekta stället. Sarkasm droppade från orden.
Jag vände upp blicken och tittade upp på vakten som var några centimeter längre än mig. Jag såg hur han skulle säga någonting när ljudet av ett par däck som bromsade kraftigt på asfalten avbröt honom. Jag lät blicken snabbt glida mot gatan precis som dom flesta andra hade gjort. Det yrde svaga moln av rök från däcken av den kraftiga bromsningen men det försvann – precis som resten av omgivningen – när mina ögon fokuserade på den svarta Lamborghinin jag så många gånger sett tidigare. Jag zoomade in med ögonen i dom tonade glasrutorna men såg inget annat än reflektionen av tegelbyggnaden som tillhörde klubben. Ljuset studsade framochtillbaka mellan den blanka ytan och lamporna.
En minut gick, två minuter, tre minuter, hela fem minuter gick och ingenting hände. Ingen steg ut ur bilen, ingen steg in i, ingenting. Känslorna fortsatte ändå att bombardera mig.
Alla började återgå till sina samtal när dom tappat intresset för vad som skulle hända, men inte jag.
Den bilen tillhörde klart och tydligt henne. Varje gång jag sett den, har hon stigit ut ur förarsätet – ingen annan.
Jag kände hur min kropp spände sig av alla känslor som var lika främmande som människorna omkring mig.
Jag skulle trycka upp henne mot väggen och få alla mina svar. Alla svar jag väntat på i mer än tre veckor. Jag behövde det. Men inte nu, det skulle vara för riskfyllt.

Alltid lika feg.

Mina inre tankar fick mig att sluta ögonen. Jag var inte feg.
”Bro? Din chick är här.” jag spärrade upp ögonen av Carlos mening men svarade honom inte. Det var fel. Jag kunde inte svara honom.
Mina andetag fastnade i strupen när jag märkte hennes perfekta kropp som bar en lila klänning. Hennes lena hår som fladdrade i vinden. Hennes felfria ansikte som hade ett tunt lager med smink. Henne.
Allt mitt mod sjönk. Allting jag skulle säga och fråga henne försvann med brisen.
Vakten harklade sig bakom mig och då förstod jag att jag hade stått och stirrat ett bra tag. Jag försökte säga någonting men min strupe var fortfarande igentäppt.
Jag slängde bak huvudet mot Damon och han förstod genast min blick och tog ett steg tillbaka. Automatiskt följde resten av killarna, inklusive mig efter. Killgruppen bakom oss sa inget utan förstod hinten och gick före oss.
Vakten släppte in dom efter ett snabbt ”Namn?” utan att ifrågasätta om varför vi flyttade oss bakåt i kön. Min uppmärksamhet släppte vakten och jag vände mig om men blev snabbt besviken när hon inte längre var kvar. Snabbt började jag pendla med ögonen mellan alla möjliga ställen men slutade genast när jag hörde hennes ängel lika röst, närmare än väntat.
”Finns allting där inne?” Hon mumlade någonting otydbart innan det.
”Allt är klart Scar. Gör det fort bara.”
Jag mötte hennes rygg knappt en meter ifrån mig och hann se hennes nickning innan hon gick in genom ingången.
Göra vad fort?

Scarletts perspektiv:
Tidigare samma kväll.
Jag pillade på fransarna till prydnadskudden samtidigt som min blick gled spänt mellanden den påslagna TV:n som spelade ett gammalt avsnitt av Grey's Anatomy, och Rick.
Han satt rakryggad framför mig och hade laptopen i sitt knä som han scrollade och skrev intensivt på. Jag suckade för hundrade gången dom närmaste tio minuterna och lät blicken fastna på TV:n där en patient höll på att opereras. Äcklat rullade jag in läpparna in i munnen samtidigt som jag inte kunde neka den faktum att jag kände mig en aning imponerad. Det måste ta tagit dagar för att bara fixa denna scen och få den verklig. Om man skulle befinna sig där så skulle hälften av rummet se ut som ett äkta operationsrum och den andra hälften skulle vara fylld med kameror och människor som filmade ur olika vinklar. Imponerande som sagt.  
”Jag har det!” utbrast Rick och tryckte en sista gång på entertangenten.
Dom andra som befunnit sig tidigare i köket kom in till vardagsrummet och satte sig på någon av sittplatserna i soffgruppen.
Mitt hjärta började dunka hårdare i bröstet när jag såg hur Rick lutade sig över datorn för att snabbt läsa tyst för sig själv vad det nu stod. Jag var nervös över att ryktena kanske var rena lögner.
Mina tankar fladdrade bakåt till morgonen – en tid jag tänkt mycket på idag.

Jag steg sakta ner för trapporna och gick sedan raka vägen till köket då Kevins röst hade ekat högt mellan väggarna – som väckt mig – och informerat oss om att vi skulle samlas i köket. Klockan var inte mer än tio så att jag var irriterad var en underdrift.
Skolan var inte längre något altenativt för mig – enligt mig. Cassandra skulle trakassera mig, lärarna skulle rabbla upp onödiga saker, och Justin skulle vara där. Min värsta mardröm.
”Vad gör ni?” muttrade jag och satte mig vid barstolen framför Lucas.
”Vi har hittat henne.”
”Hittat vem?” jag la ner huvudet på den svala bänkskivan som fick sömnen att sakta tona bort ur kroppen, samtidigt som jag inväntade Kevins svar.
”Tredje black  fightern.”

”Hon befinner sig på Zouk.” Ricks röst drog mig ut ur mina tankar och jag nickade genast uppmärksamt. ”Varför? Aj bro, what the fuck?” Cody började massera sitt bakhuvud och jag himlade med ögonen.
”Det är för att du ska lyssna utan att ifrågasätta.” muttrade Kevin och slog honom en gång till i bakhuvudet innan han nickade åt Rick i en gest att han kunde fortsätta.
”Hon har jobbat där dom senaste veckorna. Hon börjar sitt skift vid tio och slutar vid tre.”
”Vad jobbar hon med?” frågade jag och drog handen genom håret. Jag struntade i Kevins anklagande blick. ”Jag vet inte, det kommer vara ha sin del i ditt uppdrag.”
Jag sköt upp ögonbrynen i en förvånad gest. Varför inte Kevin? Cody? Eller tillochmed Victoria?
”Du är den bästa vid sådana ’områden’ och kan hantera situationen bäst utan att börja följa någon person med blicken och sedan glömma uppdraget.” Rick slängde ett anklagande blick på Kevin och Cody och båda tittade genast ner i sina knän med små flin. Förvånar det mig? Nej.
”Visst, men hur kommer jag in? Jag är under arton.”
Precis som alltid var inte Rick ett dugg tagen av mina frågor – han var alltid förberedd.
”En av mina gamla vänner, fighter, är vakt där. Jag har redan förvarnat honom och förklarat allting. Du kommer komma dit och han kommer släppa in dig utan att ifrågasätta, men du måste säga ditt kodnamn.” imponerat nickade jag.
”Du hittar fightern, tar reda på information och sen är det klart.”

Jag vände och vred på mig framför spegeln så jag kunde studera min lila klänning ur alla vinklar. Spets täckte ytan som syntes och den vara axelbandslös. Mitt hår låg smårufsigt, och mitt smink var perfekt gjort uti varje kant.
Jag kände mig nöjd med det jag lyckats framgå på fyrtiofem minuter. Med en sista blick tog jag på mig mina svarta klackar och började gå ut ur rummet.
Huset var tomt då Victoria och killarna var och tränade. Jag hade fått all information och saker jag behövde innan dom stack.
Det var länge sen jag faktiskt var på ett uppdrag, nu när Justin inte längre är med i bilden. Sting av smärta bröt sig in i den pirrande känslan i magen och jag stannade genast upp i mina steg och tog två djupa andetag. Jag skulle glömma honom ikväll.

”Du hittar fightern, tar reda på information och sen är det klart.”
Ricks ord klingade i mina öron samtidigt som jag körde dom sista kilometern för att komma fram till klubben. Det låg mitt i Stratford och har funnits där ett bra tag. Konstigt att jag inte hört talas om den. Småbesviken snörpte jag på munnen och justerade min position i lädersätet.
Blodet i min kropp började röra sig snabbare då jag lät mig slukas i musikens tempo som börjat höras.
Jag lossade trycket på gaspedalen när jag närmade mig och började söka runt med blicken genom folkmassan som fanns på utsidan efter någonting misstänksamt. Men aldrig har jag sådan tur.
Min underläpp började darra och svetten började bildas i mina händer när jag plötsligt skymde den muskulösa kroppen, det bruna håret som var perfekt uppspikat, dom välkända kläderna. Min kontroll över bilen började släppa när jag såg honom lyfta huvudet mot vakten och mumla någonting. Jag kastade huvudet framåt och tryckte hastigt på bromsen för att inte krocka in i den okända bilen framför mig.
Det kan inte vara sant. Han kan inte vara här. Jag kommer inte kunna behålla koncentrationen. Fightern är här! Jag började få panik. Utan att jag bad om det slöts mina ögon och jag började ta tunga andetag.
Atmosfären i bilen kändes plötsligt så varm och jag ville bara slänga mig ut, något jag inte kunde. Jag kunde inte röra mig. Min kropp vägrade lyda min hjärna och jag började skaka häftigt.
Flera minuter hann gå och jag kände hur dom vita fläckarna från insidan av mina ögonlock började tona bort och skakningarna på min kropp raderades.
Jag är tvungen att göra detta. Inte bara för att fightern är min fiende utan för att det är mitt ’jobb’ att hålla människorna i säkerhet.
Justins säkerhet.
 Nej sluta!
Allas säkerhet. Alla!
Jag blev irriterad av den tredje rösten inom mig. Det fanns bara min röst och mina tankar, ingen tredje. Frustrerat drog jag handen genom håret och öppnade bildörren innan jag hann fega ur i en längre tid.
Med ett sista djupt andetag byggde jag upp min sköld igen, låste bilen och började gå upp till vakten. Jag kände blickarna på mig, även hans. Den var som låst på mig.
Ur ögonvrån såg jag plötsligt hur han vände huvudet mot någon av killarna och genast backade alla – inklusive honom – några steg för att låta en annan killgrupp gå före.
Jag skyndade på stegen när jag såg att han fortfarande inte kollade åt mitt håll och kom fram till vakten. ”Black Widow.” muttrade jag nästan intill ohörbart och såg hur han nickade.
”Finns allting där inne?” fortsatte jag lite högre och kände flera par ögon bränna märken i min rygg.
”Allt är klart Scar. Gör det fort bara.” sa – den fortfarande okända vakten – till mig och flyttade sig åt sidan så jag kunde komma in.
Alla ljud dämpas av musiken samtidigt som doften av alkohol och svett slår mig. Jag söker runt i den dunkla hallen men möts av inget annat än par som hånglar, dansar intensivt eller sväljer shots efter shots.
Jag himlar snabbt med ögonen och sätter jag fart mot baren för att dricka någonting, då incidenten där ute tagit alla mina krafter.
”Överraska mig.” flinar jag mot killen bakom disken då han möter min blick och är påväg att fråga vad jag vill ha. Han besvarar mig med ett bländade leende och tar snabbt ner tre flaskor som han börjar blanda. Under tiden söker jag runt med blicken efter några tecken på att en fighter verkligen finns här, men blev lika besviken som på utsidan. Jag måste gräva djupare.
”Varsågod.” bartendern ger mig ett av dom där halvleendena som får en att befinna sig uppe på rosa moln. Genast rodnar jag och kan inte vara mer tacksam än vad jag redan är för den dunkla belysningen.
”Jag bjuder.” skrämt tittar jag upp och möter en okänd kille. ”Du behöv-” han avbryter mig med en lätt huvudskakning och leende.
”Mate.” ett oförberett fnitter lämnar mina läppar och jag slår till mig själv inombords. En söt kille står framför dig och det första du gör är att fnittra!? ”Scarlett.” ler jag och struntar i min inre röst.
”Vad gör en vacker tjej som dig här? Ensam.”
”Det man brukar göra på klubbar.” säger jag och biter mig i läppen. Gosh han är så attraktiv.
Det solbrända ansiktet, det svarta håret, den muskelluppbyggda kroppen. Men inga känslor var blandade. Justin fanns alltid i mitt bakhuvud, och skulle äga den platsen ett bra tag framöver.
”En till?” han nickar mot min glas och jag upptäcker genast hur jag redan druckit upp det mesta. Jag skakar på huvudet och böjer huvudet så han inte upptäcker rodnaden på mina kinder. Detta var inte det Rick bad mig att göra. Med ett suck höjer jag huvudet och ska slänga fram någon ursäkt om varför jag inte kan vara kvar, när jag upptäckte hur hans ansikte var närmre än väntat. ”Va-ad gör du?”
”Det man brukar göra på klubbar.” han använde orden jag tidigare sagt. ”Ska jag sluta?” mumlar han när det knappt är två centimeter mellan våra läppar. Justin! Tänk på Justin! Vill du göra så mot honom?!
Äh, what the hell! Jag skakade på huvudet och kände genast hur hans läppar fann sin väg från min kind till min haka och ner till min hals. Något som förvånade mig då jag trodde han skulle kyssa mig.

Jag kände skuldkänslor men sköt snabbt bort dom. Tillskillnad från Mate som jag antar, säkert fått några drinkar i sig – gjorde jag detta medvetet. Alla känslor om hororna Justin hade haft sex med, all den mängd alkohol han druckit, alla droger han tagit. Det fick skuldkänslorna att minska men allt kom ändå till ytan. Min bättre röst sa att det var mitt fel att han börjat igen, men ändå kunde jag inte låta bli att stöna när jag kände Mates tunga på min varma hals. ”Ska vi gå till någon mer privat ställe?” hans röst vibrerade mot den känsliga huden på min hals och fick lusten att sprida sig i min mage. ”Det beror på vad du ska göra…” min röst kvävdes i ett stön men han hörde mig ändå, för snart fick jag ett acceptabelt svar.
”Allting förutom kyss på läpparna.”

Ingens perspektiv:
Hon var inte alls den som klarade sådana här ’områden’ bäst. Hon försvann i stundens hetta precis som Rick trodde att Kevin och Cody skulle göra.
Uppdraget gled likt sand genom hennes fingrar… någonting hon inte tänkte på.