Previously:
Jag kände hur alla räddningslinor släppte mig och jag var ett milisteg från det svarta stadiet igen. Skuldkänslorna fyllde mig över alla tjejer jag hade legat med, all alkohol jag druckit, all marijuana jag rökt. 
Det röda håret såg mörkare ut och hade mer ton av vinrött. Hennes ögon täcktes av svarta glasögon. Den söta, tjejiga stilen hon alltid brukade bära hade nu ersatts av mer ”tuffare” kläder. Ett par svarta jeans smet längst hennes ben, och en grå hoodie syntes under hennes svarta skinnjacka. Det var det första och enda jag märkte. Hennes bröder bildade plötsligt en halvcirkel runt henne – gjorde det omöjligt för allmänheten att studera henne närmre. Hon hade ett spänt uttryck i ansiktet och stirrade endast på en prick längst bort i korridoren. Stunden kändes främmande. Hon kändes främmande.  Scarlett.

Justins perspektiv:
Hennes blick mötte min och jag kände genast hur all min ilska och sorg rann ut ur mig. Hur alla mina besvarade frågor fick ett svar och blev kompletta. Jag hade fortfarande känslor för henne. Och oavsett hur många gånger jag säger till mig själv att jag var bättre utan henne, en del ville av mig ville bara inte släppa taget.
Jag visste inte hur många sekunder som passerade innan allting började röra sig. Hon började röra sig mot mig. Mina andetag fastnade i halsen och just i den sekunden såg jag ut som ett barn som nyss fick allting den önskade sig på julafton. Hon var allt jag ville ha.
Hennes steg blev två, två blev fyra, fyra blev åtta, åtta blev sexton, hon slutade inte gå förrän hon stod framför mig. Tystnade omkring oss var retande. Alla ville höra varje ord hon sa, varje ord jag skulle svara och vice versa. Det kändes som om min hjärna spelade spratt med mig när jag hörde dom fyra orden jag så länge längtat efter.
”Jag älskar dig Justin.” viskade hon och gled med sitt pekfinger och långfinger längst min ansikte. Jag kunde inte göra någonting annat än att sluta ögonen och njuta av varenda en av hennes beröringar.
Hennes hand kupade min kind i knappt en sekund innan hon rörde sig till mitt bakhuvud.
En sekund och jag kände hur hon smällde till.

Jag skakade på huvudet för att få bort dom svarta fläckarna från mina ögon, innan jag fokuserade med blicken än en gång på glasdörrarna. Tomt.
Hon stod där för några sekunder sen. Jag kunde svära på det. Paniken började ta tag i mig att jag bara hade hallucinerat.
”Bro, slutade stirra! Hon har gått.” sa Damon och slog till mig i bakhuvudet. Hans meningen lugnade ner min puls, men det glömdes bort lika snabbt som tanken om att hans rörelse kändes så bekant, slog mig.
Hennes smäll. Hans smäll. Jag hade bara dagdrömt.
Jag skakade irriterat på huvudet.
”Gör det där en fucking gång till!” väste jag och slängde en irriterad blick på honom. Att han slagit mig var inte det enda som störde mig, att allt barra varit en jävla dagdröm hade en stor plats i kategorin.
Damon skakade på huvudet och började resa sig. Jag blängde på honom, men hann inte slänga ur mig någonting innan klockan började med sin ekande ringning.
Med en grymtning hoppade jag upp från bänken och började röra mig mot klassrummet som låg i korridorens ände utan att bry mig om Matt följde med eller inte. 
Jag hade fortfarande känslor för henne. Och oavsett hur många gånger jag säger till mig själv att jag var bättre utan henne, en del ville av mig ville bara inte släppa taget.
Vilken fucking idiot kommer på sådana töntiga ord? Jo, jag.
Min bröstkorg vibrerade av ilskan jag kände. Jag knöt mina nävar och med en sista steg sköt jag upp dörren och steg in i den tomma klassrummet, med eleverna bakom mig.
-

Hon hade försvunnit.
Det hann gå trettio sekunder innan hon försvann runt hörnet – mot rektorns kontor, och jag såg henne inte längre.  Trettio sekunder i ren dagdrömande. Våra blickar hade inte möts, hon hade inte sagt ett skit till mig och absolut hade hon inte rört mig!
Hon hade inte synt till efter det trots att en timma hade passerat, sextio sekunder. Vad fan var det med mig och tiden idag?
Jag muttrade tyst för mig själv och lutade mig bakåt i stolen efter att ha slängt pennan på bordet. Få elever slängde skräckslagna blickar bakåt – mot mig – men vände tillbaka huvudet lika snabbt.
Men det var en som var stannade, som fastklistrat. Jag höjde blicken från mina jeans och lät den glida runt i klassrummet tills jag mötte Cassandras ögon – som satt på samma plats som mig fast på andra sidan av klassrummet.
Hon bet sig löst i läppen och vred sig ett halvt varv mot mig. Det var ingen tvekan om att jag fortfarande kände ilska, men ett flin spred sig och jag slickade mig om läppar. Löst nickade jag mot dörren och hon nickade förföriskt. Jag kunde inte skjuta bort den faktum att jag fortfarande blev tänd på henne.
Hon slängde en blick på läraren och min ögon följde hennes. När kusten var klar och läraren inte hade någon uppmärksamhet på oss försvann vi ut ur klassrummet.
”Jag har saknat dig…” viskade hon och tryckte sin bröst mot mig.
”Mhm…” stönade jag tyst och slöt ögonen i några sekunder. Jag hade haft sex med tjejer sen jag kommit tillbaka, men inte just med henne. Hon var den bästa jag hade i skolan men urdålig mot hororna i klubbar.
Jag skakade av mig tankarna och började dra med henne in till toaletterna och låste snabbt in oss in i en bås. Nu hade jag än en gång chansen att få ut alla känslor från min kropp, och jag tänkte ta vara på det också. Precis som jag gjort varje gång.
”I’m gonna make you scream my name.” mumlade jag och gav henne inte tillfälle att svara innan jag tryckte mina läppar mot hennes.

”Du är värre med ditt hår än vad jag är med mitt.” flinade Cass och öppnade dörren till ett av toalettbåsen och försvann in.
”Kanske.” muttrade jag ointresserad och kände hur allt började falla tillbaka hos mig likt puzzelbitar. Sex var som en drog – jag hade inga bekymmer efteråt, och kunde känna hur alla mina problem var bortblåsta. Men precis som en drog hade den sina mörka sidor – det höll aldrig för alltid och jag var tvungen att upprepa processen. Ett suck slapp ut ur min mun.
Med ett sista drag med handen genom håret och blick på spegeln vände jag mig om och började gå mot dörren. Jag höjde handen men hann inte lägga den på handtaget innan den drogs utåt.
”What the fu-”
Jag tvärbromsade i mina ord när jag såg vem som stod där. Dom svarta glasögonen satt fortfarande som ett skyddande täcke framför hennes ögon – som jag skulle döda för att se. Hon hade ett par vita Beats by Dre på huvudet.
Jag hade fortfarande känslor för henne. Och oavsett hur många gånger jag säger till mig själv att jag var bättre utan henne, en del ville av mig ville bara inte släppa taget.
Meningen återuppspelades i mina öron och jag öppnade munnen. ”Sca-”
”Prata inte.” hennes röst var iskall. Vad hade hänt för att få henne att bete sig såhär?
Jag kunde inte säga någonting.
Allting började flöda framför min näthinna – smärta, lycka, sorg, ilska - och jag greppade genast tag i närmaste sak – vilket var handfatet – för att kunna hålla mig rätt upp. Hur kunde en ängel krossa mitt hjärta?
”Justin?” det var inte Scars röst som sa mitt namn, det var Cassandra. Inte nu, inte här!
”Prata inte.” mumlade jag och tog upp efter Scars ord.
”Varför älskar du mig inte?” min röst tystnade mer och mer för varje ord men både Cassandra och Scar förstod att det var till henne. Men Cassandra var motsatsen till Scars tystnad.
”Justin!” tjöt hon upprört och stampade som en treårig med ena foten. Jag ville säga så mycket till henne som skulle få henne att drunkna i smärta, men hann inte längre än att öppna munnen innan Scarletts röst fyllde arean omkring oss.
”Vet ni vad?” jag slängde tillbaka huvudet mot henne.
”Du..” hon nickade mot Cass. ”…är så upptagen med att vara vad alla andra vill dig att vara, så du vet inte själv vem du är! Och du…” hon vände sitt ansikte mot mig efter att fått Cassandra att tystna i chock.
Jag kände hur andetagen stannade upp i min strupe varje gång hon vände sin blick mot mig. ”Jag ska ge dig sanningen.” började hon efter flera långa sekunder i tystnad.
Ett nick var allt jag hann med innan orden långsamt rann ut ur hennes mun och fick mig att chockat att stelna till och titta på henne – precis som Cass hade gjort.
”Jag fick dig där jag ville och nu behöver jag dig inte längre. Jag lever av att vara populär och det blev jag med dig…. Titeln Biebers girl är klistrad på mig och alla vet vem jag är. Du var bara dum som gick på alla mina ord och handlingar.” Hon utnyttjade mig.
Ilskan började koka plötsligt inom mig. All sorg för att hon lämnat efter sig i min kropp, förändrades till ilska.
Ingen tjej utnyttjar mig. Ingen. Jag är den som sätter dom i ett spel som får dom döda i slutändan. Jag är den som ska leka i förhållandet. Jag bestämmer!
”Du är värre än Cassandra. Jag kanske skulle åkt med henne till Malibu och knullat skiten ur henne istället för att slösa min tid på dig.” jag spände mina käkar samtidigt som jag pratade.
Jag hade tappat kontrollen över mina ord och ville bara stänga dörren framför henne.
”Sluta prata om mig som om jag inte är här!” tjöt Cassandra och jag vände huvudet bakåt. ”Håll käften!”
Jag blev ställd av att Scar också sa det i samma sekund.
”Äntligen fick jag in lite vett i båda era nöthjärnor.” sa hon strax efter och jag kunde skymma ett flin ur ögonvrån innan hennes rygg ersatte den och hon försvann.

Scarletts perspektiv:
Jag gick snabbt ut ur byggnaden och höjde volymen på musiken för att slipa omvärlden.
Jag hade aldrig känt mig så ensam, så kall, så sårad ... Det kändes som om jag inte kunde få någon luft, som om jag höll på att drunkna... Jag kunde inte simma till toppen, ingen var där för att dra upp mig. Detta kändes som slutet på mitt liv.
Allt jag ville göra var att blunda och sova, aldrig vakna upp igen.
Hans ord brände under mitt skinn men jag kunde inte visa någon. Alla skulle se den kalla fasad jag byggt upp för allmänheten. Bara få personer visste min sanna identitet och det var min familj.
Vardagarna hade blivit en tragedi. Dra mig ur sängen, försöka ta mig samman och samtidigt falla sönder.
Svåraste tiden i mitt liv var nätterna då varje liten med stund med honom spelades upp likt ett trasigt bandspelare. Det var aldrig meningen att bara gå bort från honom sådär, men jag var tvungen. För att minska faran kring och mot honom. För att inte göra honom lockbete till varje black fighter. För att få honom att leva vidare utan att undra vart jag tog vägen en dag om jag inte kommer hem.
Varje del av mig var krossad. Jag kunde inte le, jag kunde inte skratta .. Jag hade gjort alla dessa saker med honom och nu var han borta.
Jag var inte mig. Livet var inte samma sak, mitt hjärta var inte samma ... Det skulle aldrig vara så igen. Men det skulle bli bättre – för honom. Tiden läker alla hans sår. För mig skulle det föralltid vara kvar – han var min själsfrände, min andra hälft. Jag skulle aldrig glömma honom.
Varje dag är ett minne.
Allt jag kan leva på är minnen, men det är den bästa delen.
 Jag kan leva med dessa goda minnen jag skapade med honom, bära dom med mig för evigt, och släppa det dåliga. Så när jag skulle se tillbaka – jag skulle se bra.

TELL 'EM IT'S MY BIRTHDAY!! ♥♥♥
Vill säga tack för alla grattishälsningar på instagram! Älskar er! :)
-
Nu har ni fått Scarletts perspektiv på det hela. Var det som ni trodde? Att hon gjorde slut för att "rädda" honom? Eller trodde ni hon var en ren bitch?
Justins ord var väl lite hårda - eller inte. ;)
GE MIG ÅSIKTER!
Jag är ledsen för den enorma förseningen på detta kapitel men jag har knappt längre tid - jag klarar nätt och jämt att spendera tjugo minuter med familjen om dagarna innan plugget och sånt tar över! Min vän Emelie är ett bra exempel att fråga om att jag har mycket plugg!
Kommentera 30+
-

Fråga: Nu när jag ändå fyller år så kan jag ta något födelsedagsinspirerad - vad är det BÄSTA födelsedagspresent ni fått under åren? :) (Inte vad ni tycker är bäst nu, utan det som var bäst under just den födelsedagen) - dålig på att förklara - I know. xD
Mitt svar: Det var nog när jag fyllde elva och fick min första mobil. Ni vet en sån där fällbar som man kunde smälla igen som en bitch? xD Precis en sådan - röd. Var överlycklig då!