Previously: 
Hans kropp täcktes inte längre av skinnjackan han tidigare hade haft utan bara den vita T-shirten som var uppriven och alldeles blodig. Han hade flera blåmärken och sår på ansikten och ännu flera på armarna. Tårarna började stiga i mina ögon men jag lät inte en droppa spillas. Jag fokuserade snabbt på hans bröstkorg som rörde sig. Det kändes som det blev långsammare och långsammare för varje höjning och sänkning den gjorde.  ”Varför måste det värsta hända dig?” min röst var knappt hörbar men lät ändå tydligt i tystnaden omkring oss.
Jag lät min hand glida till hans knutna näve. Jag ville känna hans hand i min igen även om vi var under dåliga omständigheter. Jag behövde hans närhet. Sakta öppnade jag hans näven och mina ögon fann genast den dubbelvikta pappersarken. 
”Detta vad som händer när du inte lyssnar – B”

3 dagar senare - 1:a Oktober:
Scarletts perspektiv:
Molnen rullade över himlen som om dom var transparenta vingar från änglar. Alla hade olika former som egentligen inte föreställde någonting men ändå var vackra att se på.
Jag kände hur jag ville vara en av dom. Bli förd långt bort från landet och glömma det förflutna. Allt ont jag gjort, all smärta jag orsakat och fått tagit emot. Allting jag utsatt min pojkvän för. Min andra hälft. För det var vad Justin var. Min själsfrände. Han har alltid varit en del av mitt liv sen jag började skolan och fanns där för att få mig att le, eller när han blev och var min vän när glädjen och lyckan inte existerade längre i mitt liv.
Det var inte menat att jag ska leva ett lyckligt liv och åldras tillsammans med någon jag älskar. Jag var inte värd att bli älskat. Jag kände mig inte värd att bli älskad.
Tårarna hade ökat dom senaste dagarna och jag var förvånad över att jag fortfarande hade vatten kvar i kroppen. Saltdropparna var vid gränsen och hotade att rinna nerför mina kinder – precis som dom alltid var när jag tänkte igenom mitt ostabila liv. Vilket jag i stort sätt gjorde varje dag.
Jag vaknade varje morgon och kände mig okej, men det fanns allting någonting som saknades. Som ett svart hål vid mitt hjärta. Slitet skakade jag på huvudet och svalde samma klump om och om igen.
Om det var en stund i livet där jag förstod Edwards smärta när han lämnade Bella eller när han kom tillbaka och hade skuldkänslor över att Bella ändå blivit attackerad av hans fiender så var det nu. Jag hatade att känna såhär. Jag hatar att känna mig värdelös…
Fönsterbänken jag satt på gav små ljud ifrån sig när jag rörde på kroppen. Men jag hade inte tillräckligt med ork kvar för att slösa det på att bry mig om att jag skulle kanske ramla inom några minuter och få blåmärken.

Saker jag tidigare älskat att göra tog all min energi genom bara att tänka på det. Saker jag var tvungen att göra var ännu värre än det. Jag hade kamp mot inre och yttre tillochmed när jag skulle gå ut ur sängen. Varje gång misslyckades jag och stannade kvar i sängen eller satt vid fönstret.
Jag minns inte ens den senaste gången jag fick en hel måltid i mig. Victoria hade passerat gränsen så numera tvingade hon mig att äta varken jag ville eller inte. Min vilja hade inte längre någon makt.
Allt detta på grund av att jag gjorde slut med Justin för att dra bort mina fiender från honom. Och kolla vart det nu ledde oss – jag har ett bruset hjärta och han skadades ändå. Skadades av en av mina värsta fienden. Varför?  Frågan hade plågat min hjärna och vände och vred mitt sinne i riktningar jag aldrig kunde föreställa möjliga.
Precis som om hon visste att jag hade tänkt på henne för några sekunder sedan, så nådde Victorias röst mina öron efter några minuter då hon ropade mitt namn högt och tydligt.
Jag hade gått igenom detta allt för många gånger då det kändes som om det var vardagligt. Enkelt lyckades jag trycka bak hennes huvud och få det till bakgrundsljud. Vad det än var som hon ville så var det inte viktigt. Jag lät mig själv slumra in i mina egna tankar och hoppade genast in i ett ny bana istället för den gamla.
Det sårade mig att veta hur många gånger jag tappat hoppet , hur många gånger människor jag älskat men som lämnat mig. Jag hade fallit otaligt många gånger och aldrig nått toppen. Varje gång känns det som om jag ska explodera men jag gjorde det inte för andras skull. Ingen vet om tankarna som går genom mitt huvud när jag är ledsen – hur hemska dom egentligen är. Ingen känner mig.
Tårarna fortsatte att öka och jag gjorde ingen ansats till att hålla dom tillbaka längre. En efter en föll dom. Dom senaste tre timmarna hade mina ögon lämnat glasskivan som tillhörde fönstret en enda gång, Och då var det när nerverna i min nacke började bli för smärtsamma av min stela position.
Alla sa att jag spenderade dag och natt inne i mitt rum men jag trodde dom inte. Det var bara några timmar dagligen. Jag fann inge nytta att spendera tid i allmänheten ändå.
Det enda jag väntade på just nu som skulle få mig ur denna svarta dvala var att få ett positivt besked över Justins hälsa. Men det beskedet verkade aldrig komma. Doktorn hade sagt att han skulle ta hand om det men det var sextiofyra timmar sen för att vara exakt. Jag hade blivit varnad över att inte befinna mig i närheten av Justin så länge han… mådde som han gjorde. Som den överbeskyddade flickvän eller ex-flickvän jag var hade jag lyssnat och hållit mig undan.
Ett smalt leende placerade sig på mina läppar över att fantasiera om att vara hans flickvän men det suddades snabbt bort vid tanken på det motsatta.
Jag drog handen genom håret och lutade huvudet mot den smala väggen bakom mig och började stirra upp i taket.
Bortsett från att min familj och vänner som var bortglömda från min hjärna så var även skolan det också. Inte bara för mig utan för Cody, Kevin och Lucas också. Rektorn hade ringt flera gånger till Rick efter våra tjugotals sjukanmälningar. Rick hade enkelt pratat bort det och skyllt på någon influensa. Till våran lycka - som inte existerade längre för min del - hade rektorn gått på det men det gav oss inte ledigt från läxorna. Victoria hade varit och hämtat flera böcker åt var och en, men som nu låg och skräpade i våra rum. En fnysning lämnade mina läppar och jag greppade tag i fållen av min stora T-shirt och lyfte upp den för att torka bort mina tårarna.
Jag hörde hur dörrgångjärnet knarrade till när dörren öppnades. Det var ett ljud jag stört mig allt för mycket på förut men som jag nu var van vid. ”Du kan inte ignorera oss för alltid…” Victorias lena stämma sändes runt i arean omkring mig. Jag suckade som svars och brydde mig inte om att titta på henne. Mina ögon fortsatte vandra längst den vita taket och jag upptäckte detaljer jag tidigare inte märkt. Som att det fanns en liten spricka vid båda dom två högra hörnen eller att det fanns en liten fläck som var omålad.
”Ignorera mig inte Scarlett.” hennes röst lät hård och jag hade ingen annan utväg än att placera mina ögon på hennes hjärtformade ansikte. Hennes hår låg i en enkel fiskbensfläta som hon hade över ena axeln. Några hårstrån hade lämnat det invecklade arbetet – till synes – och fallit runt hennes ansikte. Precis som alltid hade hon en lite mer mörkare sminkning som gav hennes ansikte dom rätta konturerna. Allt detta hade jag lyckats snappa åt mig på några få sekunder så hon kunde inte säga att jag stirra… och även om det skulle ta längre tid så var det hon som ville att jag skulle titta på henne.
”Du bryr dig inte längre om omgivningen, va.” det hela kom ut som ett påstående än en fråga. Slappt ryckte jag på axlarna och följde hennes rörelsen – som för en gångs skull var i normal tempo – när hon la tillbaka min skrivbordsstol på sin rätta plats och bäddade sängen.
”Du kommer få gråa hårstrån om två år.” flinade hon och satte sig på den nybäddade sängen. ”Jag stressar inte.” mumlade jag och drog benen tätare till mitt bröstkorg.
”Du gör det inte… men dina tankar gör det. Om det inte varit för mig skulle du ligga på din dödsbädd nu.” skrockade hon och jag himlade med ögonen. Hon hade lärt sig att inte ta åt sig av mina handlingar då det inte var jag – något jag protesterade mot. Jag kunde inte bli jag mer än vad jag var. Det i sin tur var det hon protesterade mot.
Jag suckade högt och drog händerna flera gången genom mitt hår när mina tankar blev för invecklade. ”Varför är du här när du ändå vet att det inte gör någon skillnad?” muttrade jag och reste mig från fönsterbrädan. Mina leder knakade genast till och smärta spred sig i min kropp men jag brydde mig inte och styrde istället stegen mot sängen. Oförsiktigt lade jag mig på mage och tryckte huvud djupt ner i kudden. Täcket var något av mina sista bekymmer just nu så jag struntade helt enkelt i den.  Sekunden efter kände jag  Victorias hand på min axel där hon började massera varsamt och hörde hennes röst. ”Du kommer nog snart att ändra dina tankar om det.”
”Vad menar du?” min röst var långt ifrån tydligt då jag pratade mot kudden men hon verkade höra mig. ”Doktorn ringde…”
Som ett spjut sköt jag upp kroppen ur sängen och stirrade med uppspärrade ögon på Victoria som inte verkade ett dugg chockad av min reaktion – nästan som om hon förväntat sig mer.
”Vad sa han? Mår Justin bra? Har han vaknat?” frågorna lämnade min mun okontrollerat.
”Scar, du kommer få gråa hårstrån om två år.” upprepade hon och jag himlade med ögonen samt stängde munnen i väntan på svar.
”Doktorn berättade inte hur det var men han sa att vi var tvungna att vara där då han ville förklara ansikte mot ansikte.” mitt humör sjönk förbi bottnen och jag nickade löst.
Jag hade väntat mig något sympati från doktorn – att han i alla fall skulle berätta någonting, även om det var över telefon. Oron var som vassa knivar i min mage och rädslan var saltet som blev strödda över såren.
”När ska vi dit?” mumlade jag och torkade bort tårarna från min kinder med min T-shirt.
”Så fort du är klar.” jag kunde se hennes sorgsna leende ur ögonvrån men fortsatte bara att titta ner i täcket och nickade sakta.
”Det kommer bli okej, Scar. Han är stark.” viskade Victoria och smekte mig några gånger på ryggen innan hon försvann ut ur rummet och stängde dörren efter sig.
”Jag hoppas det.”
-

Stressat trummade jag med foten på den svarta stengolvet samtidigt som mina ögon följde dom röda siffrorna som fanns ovanför hissdörrarna. För varje sekund som passerade blev siffrorna allt större. Någonting som stressade mig men samtidigt inte.
Min vilja hade två sidor – den som skulle döda för att få se Justin och den andra som ville dra mig tillbaka till mitt rum. Det var som om jag var en slav för både mitt inre och yttre, samt allmänheten. Allting och alla körde med mig.
”Scar lugna ner dig. Hela hissen skakar.” sa Kevin och la ett hand på mitt ben för att få den att stå still. ”Jag bryr mig inte.” fräste jag och tog ett steg ifrån honom. Sorgen hade lämnat min kropp för stunden och ersätts av ilska och besvikenhet. Och allt var mot mig själv. Mina tankar var som ett svart hål som drog mig närmre sig för varje sekund som gick. Jag suckade högt och började trumma med mina fingrar på väggen bakom mig. Jag var medveten om att det irriterade alla som stod i hissen och i nästa sekund fick jag det helt bekräftat.
”Scarlett. Det räcker nu.” Kevin tog tag i mitt ansikte med båda sina händer och stirrade mig djupt in i ögonen. Hans hårda ton skrämde mig och plötsligt kändes det helt knäpptyst i hissen. Den del av mitt hjärta som fortfarande funkade var på bristningsgränsen. Hans röst fick mina känslor att gå överbord. Tårarna började rinna och jag snyftade häftigt i ett värdelöst försök för att få dom att sluta. ”Jag är trött på att gråta.” viskade jag uppgivet och lutade min kind mot hans bröstkorg. Jag var trött på att slåss mot dom som försökte hjälpa mig. För sanningen var att jag var rädd. Rädd för att vara glad och lycklig, för varje gång jag var det så händer någonting dåligt.
”Du har varit stark för länge.” mumlade Kevin efter att han uppfattade mina tankar. Han muskolösa armar slingrade sig min kropp och jag fick känna tillräckligt med kärlek från den lilla gesten innan hissdörrarna åkte åt varsin sida och gjorde den vita gången synlig. ”Det kommer bli okej Scar.” viskade han och kysste mig på pannan innan han la sin hand vid min korsrygg och började föra mig ut ur hissen – mot receptionen.
”Det var det här jag försökte skydda honom ifrån när jag gjorde slut.” mumlade jag  - mest åt mig själv - och stirrade rakt ner i golvet i några sekunder innan jag lyfte huvudet och klistrade på ett litet leende.
”Hej vi är här för att träffa Dr Gilham.” sa Rick med ett kort leende mot den blonda tjejen bakom disken. ”Namn?”
”Scarlett Johansson.” svarade jag innan någon annan hann göra det. Hon nickade och började knappa in på sin dator.
”Han kommer möta er i rum 234.” Hon pekade åt höger riktning, och vi begav oss av ditåt med ett enkelt tack.
Den starka doften av rengöringsmedel slog mig som en våg direkt jag öppnade dörren till det alldeles för vita rummet. Genast rynkade jag på näsan och lät blicken glida ut i det ljusa rummet. En säng var placerad vid ena hörnet – bredvid fönstret. Två svarta plaststolar stod vid ovankanten av sängen samt en respirator. Min blick åkte till andra sidan av rummet där ett handfat var samt ett byrå med flera pärmar och papper på.
Jag rullade in läpparna och började sakta gå mot en av stolarna. Varsamt satte jag mig och flätade ihop fingrarna i mitt knä. Man kan på sätt och vis säga att alla hade vant sig vid mitt tysta beteende och det var jag glad för. Jag skulle inte orka att ta emot deras medlidsamhet – det räckte med mina egna.
Mina tankar hann inte gå ytterligare innan dörren öppnades och en man med en typiskt vit rock steg in. Genast lyckades jag placera honom vi femtioårssektionen.
”Hej Dr Gilham.” Rick var uppe på fötterna och hälsade på doktorn innan någon hann reagera.
Jag himlade med ögonen och gick i ett långsamt tempo fram till honom efter att alla andra hade hälsat och presenterade mig själv. Han hade ett bunt papper under armen och min blick lämnade den inte från den stund den fann dom vita pappersarken med Justins namn på.
”Jag är ingen person som drar ut på saker och ting så jag antar att jag börjar berätta allting på en gång. Låter det bra?” jag tackade gud och nickade sedan – precis som alla andra. Han började sakta bläddra mellan pappersarken i sina händer samtidigt som han pratade.
”Okej så.. Mr Bieber var med i en olycka där han blev överfallen. Han har fått flera smällarna på huvudet som har fått hans minne att reagera skarpt och han har drabbats av minnesförlust från händelsen. Flera av dom prover vi har tagit på honom visar klara tecken på att det är permanent. Han har även få symtom på sjukdomen Alzheimers. Där bland annat stress, aggressivitet, irritabilitet och skarpa humorsvängningar.” ordlös satt jag där och trodde det var allt men sekunder efter började han prata igen. ”Vad Mr Bieber än gör så måste han halvera det för hans hälsa är viktigare. Han må vara arton men psykiskt är han närmare bestämt tio år äldre. Just nu är läget stabilt, men vi måste ta flera prover på honom när han vaknar igen för att försöka få allting att gå tillbaka till det normala och vara på den säkra sidan. Jag skulle även råda honom att börja träna mer men också ta flera pauser och sluta med mängden alkohol, då alkoholhalten i hans blod var vid bristningsgränsen.

DUN DUN DUN! Tänker inte rabbla upp en till novell här nere så jag hoppas bara att ni gillade det.
Spänningen är på topp just nu. Hur tror ni Scar kommer reagera över allting?
Jag är ledsen över den långa väntan - men flyttningen har tagit all min tid och jag längtar tills det är ordning på allting igen.
-
Fråga: Har du någonsin brutit ett ben?
Mitt svar: Jag har fått en spricka i högra benet två dagar innan min elfte/tolfte födelsedag. :P Och för att göra allt bättre fick jag en cykel i födelsedags present och det var vinter -_-