Previously:
Snart får jag tidningen framför mig och mina ögon går snabbt igenom det.

”Tonårsstjärnorna Justin Bieber och Lina Smith är för tillfället på en liten turné i Hawaii – ja precis så var det för några dagar sen, men nu har Lina Smith upptäckts vara i New York med en okänd kille och en liten flicka i 5-årsåldern, medans Justin Bieber spenderar sin tid på en sjukhus i Hawaii efter kollapset som skedde igår kväll. The Biebs har även lagt ut en bild idag runt 12-tiden på Instagram där han ligger i bar överkropp på en sjukhussäng.
Stjärnorna har även skjutit upp alla konserter som är kvar på turnén och har inte synts till på några Meet & Greets. Vad är det som har hänt? Börjar det gå åt fel håll?
Mer info kommer!”

Det kan inte vara sant! Jag tar upp min mobil och ringer snabbt till Dan i hopp om mer information.

”Har du allt du behöver?” frågar Scooter och jag nickar.
En svart gymnastikväska hänger på min axel fylld med några enstakade kläder. En subwaymacka vilar i min hand som jag tuggar på då och då.
Scooter börjar gå mot dörren med mig i släptåg.
Doktorerna sa att kollapset berodde på för lågt blodtryck och för mycket stress.
Direkt jag ”vaknat” hade jag varit tvungen att äta och dricka, inte mig emot – jag är alltid hungrig, men äter inte alltid. Tanken fick mig att småle.
”Hörde du vad jag sa Justin?”
”Huh...?”
”Jag sa – Lina kommer hem idag med sällskap. Hon blev orolig för dig och tog första bästa plan hem.”
Jag nickade uttryckslöst. Sällskap… sällskap… David… David.
Jag har blivit trött på hans namn – det är det enda som snurrat i mitt huvud sen jag vaknat men för några minuter sen hade jag glömt bort det…
-

”Hur mår du nu då?” Linas röst kändes lika vackert som utsikten framför oss.
David hade varit tvungen att följa med Dan – Linas manager – för något snackande och både jag och hon hade tagit tillfället i akt för att prata. Vi hade gått helt planlösa in i en skogen och kommit fram till en liten sjö med räcke runt, och där – på räcket – satt vi nu båda.
”Bättre, antar jag…”
Jag vred huvudet mot henne och såg hur hon nickade, log och kollade ner på fiskarna i sjön framför oss. En tystnad började göra sig hörd.
”Vad hände ens Justin...?” frågade hon och mötte nu min blick.
Jag bröt min blick från hennes bruna ögon och tittade upp mot himlen istället, innan jag öppnade munnen.
”Jag blev helt förstörd när jag hann med i dina tankar – när jag förstod vad du tänkte göra. Sedan hamnade med i ett bråk med en paparazzi och det ena ledde till det andra. Scooter blev ilsken och Selena blev… omtänksam… jag orkade verkligen inte med deras humörsvängningar så tillslut släppte allt bara och jag försvann in i det svarta.” mumlar jag fram.
”Jag är ledsen men det kändes rätt att göra det…” hon avbröt sig och tog ett djupt andetag innan hon fortsatte.
”Vi försöker skydda människor vi älskar genom att hålla dem utanför det, men i slutändan sårar vi dom ändå. ”

Hon hade rätt i det sista hon hade men för mig funkar det inte så längre.
”Gör det fortfarande det?”
”Han har ändrats och jag litar på honom när han säger det.”
”Litar du på mig om jag säger det?”
”Inte än Justin, jag måste smälta hela situationen först. Jag är känd i min familj för att ta längst tid på mig att läka mina sår – stora som små.”
Jag bröts ännu mer när jag hörde hennes ord. Jag förstod nog aldrig hur mycket skada jag gjorde henne när jag kysste Selena. Om jag kunde skulle jag spola tillbaka tiden men det är lättare sagt än gjort.
”Du ska veta att – allt var ett enormt misstag.” mumlar jag och syftar på Selena dramat.
”Jag vet Justin. Jag vet.”

Minuterna tickar förbi och tillslut tar jag mod till mig och förflyttar mig närmre henne. Jag lägger min arm runt hennes midja och hon flyttar sig lite närmre mig för att lägga huvudet på min axel.

”Jag saknar dig Lina.”
Även om jag inte förväntar mig något svar så gör det ont ändå när jag inte hör ett ljud ifrån henne. Jag tänker öppna munnen för att säga något liknande ett ”förlåt” men blir avbruten av hennes ringsignal. Hon drar upp den och börjar snabbt prata.
”Hallå… aa… okej… gick det bra… vad bra… jag kommer nu… see you later baby.”
Jag drar bort min arm från henne när jag hör på långa vägar att det är David som ringde. Mitt ansikte behåller jag som det är men inuti vill jag bara lägga mig i en säng och gråta.
”Ska vi gå?” mumlar jag och börjar resa mig bort från räcket när hon lagt ner mobilen utan att vänta på svar.
”Justin, sluta. Du vet att det skulle hända.” säger hon och tar tag i min handled och vänder mitt ansikte mot henne.
”Om jag ska vara ärlig så hade jag ingen jävla aning! Nån chans trodde jag att jag hade.” skriker jag och vänder ryggen åt henne innan jag börjar gå med snabba steg.
Jag blir chockad av mina egna ord och hur jag skrek dom åt henne.
”Justin… jag förlåter människor men det betyder inte att jag ser och litar på dem på samma sätt.”
-

”Ey bro? Hur mår du?”
”Perfekt.” svarar jag iskallt på Alfredos fråga när han kommer och sätter sig bredvid mig i soffan nere vid lobbyn.

Hela min crew hade åkt ut för något fika eller något men jag hade inte lust att följa med. Jag trodde Alfredo hade följt med, men tydligen inte.
”Sluta ljug för dig själv och ryck upp dig. Deras förhållande kommer inte hålla länge till. Deras första bråk var redan idag.” säger han.
Även om det är dumt så får jag en gnutta glädje i mig, när jag hör det.
”Hon har träning – dans – i salen längst bort i högra korridoren. Följ med och försök att rycka upp henne.”
”Bro, hon hatar mig, och hur mycket det än glädjer mig att de har bråkat så kommer de bli sams lika fort. Samma sak gällde förut för mig och henne.”
”Fine. Men följ med och bara kolla på, istället för att sitta här och tycka synd om dig själv.”
Jag suckar men reser mig tillslut för att följa efter honom.

Starship – som jag förstått att sången hon sjöng när vi var på väg till stranden hette – pumpade högt ut ur högtalarna. Direkt jag och Fredo steg in genom trädörren mötte hon min blick i spegeln och jag såg hur det ryckte till i henne mungipor.
Hon kanske inte hatar mig trots allt.
Salen var stor och speglar täckte större delarna av väggarna. Väggarna var ljusa, och såg ännu ljusare ut under skenet från dom stora lamporna. Golvet var gjort i ett ljust trämaterial. Några tavlor ägde plats på de återstående platserna.
Dörren öppnades bakom oss och jag vände mig och mötte personen jag minst ville se i just denna tillfälle – David. Han blick mötte min och jag såg hur han försökte sig till ett leende men ajg bara vände tillbaka huvudet framåt lika fort, och studerade Lina i spegeln när hon rörde sig i takt till musiken. Ibland såg man hur hennes mun rörde sig smått när hon sjöng med.
Tjejen kunde verkligen röra på sig.
David stod bakom mig tålmodigt tills musiken stängdes av.
”Då var det klart! Konserterna börjar i övermorgon och denna gång missar du inte Meet and Greeten.” sa Dan med sträng röst i slutet.
Lina nickade och log innan hon gick fram till stereon där hon hade sin flaska och började dricka törstigt ur den – detsamma gällde det dansarna. Hon tog upp sin huvtröja och började gå åt mitt håll – dörren.
”Så Juju lyckades piggna upp i alla fall?” det lät inte elakt, snarare som om hon verkligen undrade hur jag mådde.
”Typ…” säger jag och besvarar hennes leende.
Hon nickar innan hennes blick förflyttar sig till det som var bakom mig. Hennes leende försvinner men det glittrar fortfarande i henne ögon.
”Ska vi gå ut?”
Hon nickar enkelt åt Davids fråga innan de båda försvinner ut.

”Förlåter du mig om jag ber om ursäkt och lovar att inte vara en sån igen?”
Jag låtsats fundera ett tag och jag ser snabbt hur svetten börjar bildas i hans panna när han blir nervös över mitt dröjande svar.
”Även om jag vill vara sur på dig så går det inte.” säger jag och slänger mig runt hans hals. Han lägger sin ena arm runt min midja medans han fortsätter hålla den andra bakom ryggen – precis som han gjort sen vi steg ut från dansalen.
”Du skrämde livet ur mig Lina Smith.” säger han och borrar huvudet i mitt hår.
Jag fnittrar och drar mig undan omfamningen och kollar nyfiket på hans vänstra arm – som han har bakom ryggen. Min blick börjar pendla mellan hans ögon och arm.
Han märker vart jag kollar och börjar flina smått innan han räcker fram en bukett vita tulpaner.
”Tänkte att om du inte skulle förlät mig så skulle detta förmodligen funka, men nu så förlät du mig så detta blir bara ett plus i kanten.”

Heartbreak changes people.