KATEGORI: ✔ 2.Blue Moon
Prolog - Blue Moon
Mörkret hade sedan länge lagt sig över gatorna och snön låg som ett tjock täcke över den isiga marken. Himlens stjärnor, lyste starkt, densamma med månen. Jag tog ett sista bloss av cigaretten i min hand innan jag slängde den i snön, där lågan snabbt dog ut. December månad, samma plats, samma veckodag. Här hände allt. Jag minns situationen som igår. Hur den stora lastbilen i all fart glidit över isen mot mor- och fars bil, som stod vid trottoaren i väntan på mig och Lucas, som hade gnällt hela kvällen efter en påse godis till julfirandet. Våran vilja hade gått igenom tillslut, men detsamma gjorde oturen.
”Vad tänker du på Scar?” frågade min sextonåriga broder som satt bredvid mig på den låga stenmuren vid kyrkogården. Hans varma andedräkt bildade en liten rökmoln i den kalla luften. Den halvrökta cigarretten förde han mot sin mun och tog ett bloss innan han blåste ut allt. Hans mörkbruna hår låg rufsigt på huvudet och hans grågröna ögon, som tittade på mig, lyste i skenet av gatlyktan.
”Undergången.” mumlar jag fram. Vi hade växt till oss och lärt oss att inte visa känslor, men både han och jag visste att vi kommer bryta ihop om vi ens nämner orden ’’mor’’ och ’’far.’’ Ett enda ord räckte för att beskriva det hela, och ’’undergången’’ var precis det ordet. Våra världar hade gått under, när deras död bekräftats. Vi hade inte haft någon släktning som ville ta hand om oss, så socialen fick den uppgiften. Lika snabbt som vi sattes på barnhem, rymde vi därifrån. De jagades oss tills vi var femton år men nu när båda är äldre så gav dom upp och vi fick ta hand om oss själva, vilket har gått sådär. Vi började röka, dricka och festa. Ett tag var jag tvungen att vara prostituerad för att få pengar, dock inget jag är stolt över men det fick oss att överleva.
Han nickade och vände huvudet mot den ödebelagda gatan. Min blick följde hans och jag studerade dom stora snöflingorna som börjat falla, utan att jag märkt det.
Hur skulle det varit om mor och far fortfarande levde? Skulle vi leva lyckligt som alla andra familjer som förmodligen satt i sina hus och firade julafton vid denna tidpunkt? Utan några bekymmer om vad framtiden har att ge. Jag skakade av mig tankarna och tog upp den iskalla, nästan uppdruckna ölburken och förde den mot munnen för att ta den sista klunken.
”Vad säger du? Ska vi ta och hitta någon plats att sova på?” frågar jag och reser mig upp från den kalla stenmuren. Min fötter kändes som två levande isbitar, men det förvånade mig inte. Ett par tunna strumpor och låga Converse när det är minus tjugo grader räcker inte, men jag har inget val. Dom tvåhundra kronorna vi snott från någon random snubbe, räckte bara till två små smörgåsar, ölburkar och cigarettpaket. Samma visa varje dag. Jag himlade med ögonen innan jag satte fokus på Lucas som ännu inte svarat, men han var inte kvar på samma plats. Min panna rynkade sig och jag vände bak huvudet mot gänget på fem killar som var kanske trettio meter ifrån mig. Deras skratt och höga röster fyllde den behagliga tystnaden som funnits där för någon minut sen. Snabbt drogs mina tankar mot Lucas igen. Vart är han?
Min blick vändes mot den mörka gatan. Jag rynkade ännu en gång på pannan när jag såg en gestalt stå vid affären där jag och Lucas tjatat om att få köpa godis för fem år sen vid olyckan. Hur fucking möjligt var det att jag såg någon som stod femtio meter ifrån mig, utan någon gatlyckta? Jag menar, killarna som befann sig trettio meter ifrån mig, såg jag med svårighet och de stod under en gatlykta.. Arean kring personen var inte mörkt utan snarare ljus som om en lampa var tänd precis vid personens kropp. Mina steg började röra sig framåt utan att jag begärt om det. Jag försökte stanna men det gick inte. Vad händer?
”Gå bara framåt så kommer allt gå bra.” viskade en mörk röst vid min öra med en varm andedräkt, och jag vände mig förskräckt bakåt men ingen stod där.
Jag spärrade upp ögonen när jag kände hur en hand tog tag i min arm framifrån. Mitt ansikte var fortfarande bakåtvänd och jag hade inga planer på att vända den framåt. Min kropp började skaka av rädsla men samtidigt av en smärta som tidigare inte befunnit sig där. Mitt huvud vändes med ett ryck framåt, precis som om någon tvingade mig, och jag mötte ett par glödande ögon som stirrade in i mina. Om jag skakade förut var det ingenting mot vad jag gjorde nu. Smärtan började sprida sig i mina armar och jag öppnade munnen för att låta ut ett skrik, men inte ett ord kom ut. Världen runt mig började snurra och det enda jag såg var tre par glödande ansiktet som stirrade rakt in i mina innan jag slocknade och föll ihop i den kalla snön.
-
Hur lång tid har passerat? Hur många dagar, veckor… år? Den eldhetta smärtan var fortfarande kvar i mina armar och varken ökade eller minskade. Mina armar kändes som två levande eldlågor. Vart befann jag mig och vart var Lucas? Paniken steg för varje sekund som tickade iväg. Förgäves försökte jag röra på min stela kropp men inget funkade.
”Det blir svårare för varje sekund att få reda på hennes tankar. Sakta men säkert bleknar dom bort ifrån mig.” hördes en okänd röst långt bort. Vadå få reda på mina tankar? Vem är personen?
”Hon är förvirrad och orolig.” fortsatte rösten. Det menar du inte, tänkte jag sarkastiskt.
”Det betyder bara att hon är på rätt väg att bli en fighter.” började en annan röst prata och frågorna blev dubbelt så många i min hjärna. Vadå fighter? Vem är personerna som befinner sig i samma rum som mig? Jag spände armarna och försökte lyfta dom men något hårt höll mig på plats.
”Det är bättre om vi går ut så hon får gå igenom detta själv.” började den första rösten prata. Nej! Lämna mig inte!
”Eller inte…” Hur långt bort rösten än var, så kunde jag höra munterheten. Jag pustade ut och försökte glömma bort mina brännande armar, som vid den här laget kändes dom som två högar aska.
Min kropp skrek efter en liten rörelse men jag kunde inte göra någonting. Precis när jag tänkte ge upp och försöka försvinna in i mörkret började smärtan i mina armar röra sig, och lättnaden som jag kände var obeskrivlig. Äntligen skulle jag slippa detta hemska värld, men tanken suddades bort lika snabbt som smärtan ökade. Den började dra ut sig mot mina axlar och över bröstkorgen vidare till mina ben.
”Det är nära nu.” viskade den första rösten och jag hörde hur den andra personen pustade ut.
Hela min kropp var en låga och jag skulle göra vadsomhelst för att släcka den. ”Det är bara någon minut kvar.” Menar dom att jag kommer slippa denna smärta som hade omslutit hela min kropp och satt den på brand? Men så enkelt kom jag inte undan, utan smärtan blev bara värre och började dra sig tillbaka till mina armar. Varje cell i min kropp var fylld av eld
”Shadow.” viskade den andra personen och jag hörde det hur tydligt som helst, till skillnad från allt annat de sagt hittills. Ordet kändes så bekant. Men något annat jag reagerade också på, var att jag glömde bort smärtan för någon minut.
”Hon reagerade på det.” mumlar tankeläsaren, som jag nu tänkte kalla den första personen.
Mina fingertoppar kändes som kol vid detta tillfälle och tankeläsaren fångade även den tanken.
”Kraften kommer vara i hennes fingertoppar.” mumlade han fram och just vid den tidpunkten, den sekunden försvann allt smärta och jag spärrade upp ögonen och möttes av den starka lampan som var rakt över mig.
”Välkommen Scarlett.”
”Undergången.” mumlar jag fram. Vi hade växt till oss och lärt oss att inte visa känslor, men både han och jag visste att vi kommer bryta ihop om vi ens nämner orden ’’mor’’ och ’’far.’’ Ett enda ord räckte för att beskriva det hela, och ’’undergången’’ var precis det ordet. Våra världar hade gått under, när deras död bekräftats. Vi hade inte haft någon släktning som ville ta hand om oss, så socialen fick den uppgiften. Lika snabbt som vi sattes på barnhem, rymde vi därifrån. De jagades oss tills vi var femton år men nu när båda är äldre så gav dom upp och vi fick ta hand om oss själva, vilket har gått sådär. Vi började röka, dricka och festa. Ett tag var jag tvungen att vara prostituerad för att få pengar, dock inget jag är stolt över men det fick oss att överleva.
Han nickade och vände huvudet mot den ödebelagda gatan. Min blick följde hans och jag studerade dom stora snöflingorna som börjat falla, utan att jag märkt det.
Hur skulle det varit om mor och far fortfarande levde? Skulle vi leva lyckligt som alla andra familjer som förmodligen satt i sina hus och firade julafton vid denna tidpunkt? Utan några bekymmer om vad framtiden har att ge. Jag skakade av mig tankarna och tog upp den iskalla, nästan uppdruckna ölburken och förde den mot munnen för att ta den sista klunken.
”Vad säger du? Ska vi ta och hitta någon plats att sova på?” frågar jag och reser mig upp från den kalla stenmuren. Min fötter kändes som två levande isbitar, men det förvånade mig inte. Ett par tunna strumpor och låga Converse när det är minus tjugo grader räcker inte, men jag har inget val. Dom tvåhundra kronorna vi snott från någon random snubbe, räckte bara till två små smörgåsar, ölburkar och cigarettpaket. Samma visa varje dag. Jag himlade med ögonen innan jag satte fokus på Lucas som ännu inte svarat, men han var inte kvar på samma plats. Min panna rynkade sig och jag vände bak huvudet mot gänget på fem killar som var kanske trettio meter ifrån mig. Deras skratt och höga röster fyllde den behagliga tystnaden som funnits där för någon minut sen. Snabbt drogs mina tankar mot Lucas igen. Vart är han?
Min blick vändes mot den mörka gatan. Jag rynkade ännu en gång på pannan när jag såg en gestalt stå vid affären där jag och Lucas tjatat om att få köpa godis för fem år sen vid olyckan. Hur fucking möjligt var det att jag såg någon som stod femtio meter ifrån mig, utan någon gatlyckta? Jag menar, killarna som befann sig trettio meter ifrån mig, såg jag med svårighet och de stod under en gatlykta.. Arean kring personen var inte mörkt utan snarare ljus som om en lampa var tänd precis vid personens kropp. Mina steg började röra sig framåt utan att jag begärt om det. Jag försökte stanna men det gick inte. Vad händer?
”Gå bara framåt så kommer allt gå bra.” viskade en mörk röst vid min öra med en varm andedräkt, och jag vände mig förskräckt bakåt men ingen stod där.
Jag spärrade upp ögonen när jag kände hur en hand tog tag i min arm framifrån. Mitt ansikte var fortfarande bakåtvänd och jag hade inga planer på att vända den framåt. Min kropp började skaka av rädsla men samtidigt av en smärta som tidigare inte befunnit sig där. Mitt huvud vändes med ett ryck framåt, precis som om någon tvingade mig, och jag mötte ett par glödande ögon som stirrade in i mina. Om jag skakade förut var det ingenting mot vad jag gjorde nu. Smärtan började sprida sig i mina armar och jag öppnade munnen för att låta ut ett skrik, men inte ett ord kom ut. Världen runt mig började snurra och det enda jag såg var tre par glödande ansiktet som stirrade rakt in i mina innan jag slocknade och föll ihop i den kalla snön.
-
Hur lång tid har passerat? Hur många dagar, veckor… år? Den eldhetta smärtan var fortfarande kvar i mina armar och varken ökade eller minskade. Mina armar kändes som två levande eldlågor. Vart befann jag mig och vart var Lucas? Paniken steg för varje sekund som tickade iväg. Förgäves försökte jag röra på min stela kropp men inget funkade.
”Det blir svårare för varje sekund att få reda på hennes tankar. Sakta men säkert bleknar dom bort ifrån mig.” hördes en okänd röst långt bort. Vadå få reda på mina tankar? Vem är personen?
”Hon är förvirrad och orolig.” fortsatte rösten. Det menar du inte, tänkte jag sarkastiskt.
”Det betyder bara att hon är på rätt väg att bli en fighter.” började en annan röst prata och frågorna blev dubbelt så många i min hjärna. Vadå fighter? Vem är personerna som befinner sig i samma rum som mig? Jag spände armarna och försökte lyfta dom men något hårt höll mig på plats.
”Det är bättre om vi går ut så hon får gå igenom detta själv.” började den första rösten prata. Nej! Lämna mig inte!
”Eller inte…” Hur långt bort rösten än var, så kunde jag höra munterheten. Jag pustade ut och försökte glömma bort mina brännande armar, som vid den här laget kändes dom som två högar aska.
Min kropp skrek efter en liten rörelse men jag kunde inte göra någonting. Precis när jag tänkte ge upp och försöka försvinna in i mörkret började smärtan i mina armar röra sig, och lättnaden som jag kände var obeskrivlig. Äntligen skulle jag slippa detta hemska värld, men tanken suddades bort lika snabbt som smärtan ökade. Den började dra ut sig mot mina axlar och över bröstkorgen vidare till mina ben.
”Det är nära nu.” viskade den första rösten och jag hörde hur den andra personen pustade ut.
Hela min kropp var en låga och jag skulle göra vadsomhelst för att släcka den. ”Det är bara någon minut kvar.” Menar dom att jag kommer slippa denna smärta som hade omslutit hela min kropp och satt den på brand? Men så enkelt kom jag inte undan, utan smärtan blev bara värre och började dra sig tillbaka till mina armar. Varje cell i min kropp var fylld av eld
”Shadow.” viskade den andra personen och jag hörde det hur tydligt som helst, till skillnad från allt annat de sagt hittills. Ordet kändes så bekant. Men något annat jag reagerade också på, var att jag glömde bort smärtan för någon minut.
”Hon reagerade på det.” mumlar tankeläsaren, som jag nu tänkte kalla den första personen.
Mina fingertoppar kändes som kol vid detta tillfälle och tankeläsaren fångade även den tanken.
”Kraften kommer vara i hennes fingertoppar.” mumlade han fram och just vid den tidpunkten, den sekunden försvann allt smärta och jag spärrade upp ögonen och möttes av den starka lampan som var rakt över mig.
”Välkommen Scarlett.”
Har suttit i en timme och fixat och trixat med småsaker jag störde mig på i designen - dock inga märkbara saker utan mer att jag har fixat kommentarerna så dom "snygga" ut. :P
Men nog pratat om det - vad tyckte ni om prologen? Bra? Dålig? :D
Men nog pratat om det - vad tyckte ni om prologen? Bra? Dålig? :D
Här kommer en liten lista som kommer klargöra en del saker till kapitel 1.:)
Fakta om Fighters:
•Snabbhet.
•Får en övernaturlig styrka när dom är ursinniga och deras kropp börjar glöda.
•Får en extrakraft när dom fyller sjutton.
•Extra krafterna funkar på andra fighters, men dom kan stå emot.
•Det finns goda fighters = W.M.F = White Moon Fighters, och onda = B.M.F = Black Moon Fighters.
Karaktärer
Justin Bieber - 18 år - kriminell 
Scarlett Johansson - 17 år - White moon fighter - Kan få människor att glömma
Rick - 29 - White moon fighter - Kan få männsikor att göra som han vill
Comments
POSTAT AV: Emelie
Jätte bra ! :)
POSTAT AV: Anonym
As bra,
Fråga: vid bilderna, Lucas vad har han för kraft?
Svar:
Celebnovell
POSTAT AV: Ebba
OMG SÅ HIMLA BRA!!! <3 ÄLSKAR DET VERKLIGEN ASBRA :D
Svar:
Celebnovell
POSTAT AV: Svea
Jättebra!!! Längtar tills nästa kapitel ;)
En fråga bara, vad har Lukas för kraft? det står inte vid bilden nämligen :)
Svar:
Celebnovell
POSTAT AV: Anonym
Aww, Cato från The Hunger Games<33
Svar:
Celebnovell
POSTAT AV: Anonym
Först så bah: WTF IS HAPPENING,Vilken jävla konstig novell??:o Sen så bah: aha den är en fantasynovel ASSJAKBFAÄFAÄEGBR SÅ GRYMT BRA, VILL BARA LÄSA NUUU!! Hahah
Svar:
Celebnovell
POSTAT AV: Biebertimez
Låter något för mig!!!! Gillar så himla mycket sånt o twillight LÄNGGTTAR JÄTTE BRA PROLOG
Svar:
Celebnovell
POSTAT AV: Sara
grymt!
POSTAT AV: kattkitty
OBS det var det LÄNGSTA inlägg jag NÅGONSIN sätt! <3
Svar:
Celebnovell
POSTAT AV: louise
Du skriver verkligen bra!
Svar:
Celebnovell
POSTAT AV: Maria :*
OMG! Älskar novellen redan :)
POSTAT AV: Amanda - vardag,foto,inspo,inredning,tips,träning,vlogg
fint ihopklippen bild :D den första högst upp på inlägget :D
Svar:
Celebnovell
POSTAT AV: klara engström
Vad duktig du är på att skriva :)
Svar:
Celebnovell
POSTAT AV: biebersfru
ohh gud så bra vart gör du dina designer ??
POSTAT AV: Smilingbieber
Sjukt bra! <3
POSTAT AV: Elin
Sjukt bra :)
POSTAT AV: Julia
Jag råkade typ börja läsa ett kapitel av New Moon någon gång och jag tyckte att det var så himla himla bra, så jag tänkte att jag "skulle läsa mer sen", vilket aldrig hände och jag känner mig sämst. Du kommenterar så himla fint på min blogg och verkar så himla snäll och gullig och du är ju helt sjukt duktig på att skriva, så jag skulle ha börjat för länge sedan. Förlåt för det!
Jag tycker din idé är så fenomenalt bra och att Scarletts och Lucas sitiation är så sjukt sorglig. Tycker så synd om båda, som inte ens kan nämna sina föräldrar med orden mor eller far och som inte funnit någon annan väg än att dricka och till och med prostituera sig.
Var så himla förvirrad och typ rädd för Scarletts skull, som om jag var Scarlett och inte hade någon aning om vart jag var eller vilka som var runt mig, och vill verkligen veta vad det var som gjorde så himla ont och vad dem som pratade runt om henne menade med allt, hur de kunde veta vem hon var och vad som kommer hända nu. Du är så sjukt duktig!
Svar:
Celebnovell
Trackback
