Previously:
”Har du tränat extra också…?” frågar jag och höjer blicken mot hans ansikte där ett stolt leende börjar visa upp sig.
”Bara för dig.” flörtar han och blinkar mot mig.
Jag tar ett löst tag i min underläpp innan jag går fram till honom och kysser honom passionerad.
Paparazzoerna har säkert fått över tusen bilden men dom verkar ändå inte vara nöjda. Blixtarna rullar hejvilt runt oss. Jag suckar när jag slutat kyssa Justin och lägger mig ner på brädan och börjar simma längre ut. Justin följer mitt exempel och snart har han fått tag på en våg som han surfar som en gud på medans jag sitter där och kollar på helt omedveten om vad som är runt mig.
”LINA SE UP!” hör jag Chaz ropa in från land men jag hinner inte reagera förrän den stora saltvågen har sköljt över mig.
Jag får panik och försöker ropa på hjälp men dum som jag är tänker jag inte på att jag kan få vatten i munnen och… drunkna… kvävas…

---

Jag fick panik när jag såg hur den stora vågen omslöt Lina och välte henne. Jag hoppade av surfbrädan och la mig ner istället på den och började hysteriskt paddla bort mot henne. Oroligheten bubblade över inuti mig och jag började bli yr. Snabbt skakade jag på huvudet och bet ihop käkarna – jag ska hinna.
När jag kom fram till platsen där hon befunnit sig fem sekunder sedan var det bara en surfbräda i två delar som flöt runt på ytan. Jag tog ett djupt andetag innan jag hoppade av min egen bräda och dök ner. Synen var suddig, jag letade febrilt efter henne och snabbt hittade jag henne. Hon flöt runt men det var något som höll henne kvar. Jag vet inte vad. Jag simmade ännu längre ner och var påväg att dra i hennes arm när jag såg hennes fot. Den var fast mellan två vassa stenar. Det höll henne kvar. Jag fick panik och dök ännu längre ner och började röra på hennes fot för att få ut den. Snart fylldes arean runt oss med blod.
Luften i mina lungor började ta slut och jag gjorde mitt bästa. Snart kom foten lös och jag drog upp hennes medvetslösa kropp. Jag drog ett djupt andetag när vi nått ytan och försökte med all min kraft hålla kvar Lina i mina armar.
Bådas brädor var borta och istället var en räddningsbåt med två män i den som hjälpte mig att bära upp Lina och sedan komma upp själv. Männen började snabbt ropa saker till varandra men det var inget jag la uppmärksam på, allt låg på Linas ansikte och hennes blålila läppar.
Jag hann inte reagera förrän dom började göra hjärt- och lugnräddning på henne. Vattnet forsade ut ur hennes mun och hon började hosta.
Stenen i mitt hjärta lyftes och jag la snabbt hennes huvud i mitt knä.
”Lina? Hur mår du?”
”M-i-in f-o-ot.” stönar hon och jag slår mentalt till mig själv. Jag hade glömt hennes fot.
Personalen började snabbt göra något med hennes fot och hon skrek till.
”Justin lugna henne – vi måste göra detta.”
Jag tittade upp på han som sa det och nickade innan jag slängde en blick på hennes fot som såg hemsk ut. Såret var på undersidan av foten och blodet höll fortfarande på att forsa ut. Foten var böjd på något sätt och såg brutet ut.
”Lina titta på mig, det kommer gå bra. Tänk inte på det.” började jag och tårar började rinna nerför hennes kinder samtidigt som hennes blick mötte min och hon nickade.
-

”Hur mår hon?” frågade Chaz när vi satt i vardagsrummet medans Lina var uppe i vårat sovrum och vilade sig.
”Hennes strupe är ömtålig och skör efter allt saltvatten hon svalde och hennes fot har tagit en rejäl skada.” mumlar jag fram samtidigt som skuldkänslorna bubblar inom mig.
Om jag inte hade lämnat henne för att ta den där förbaskade vågen så skulle hon må lika bra som innan vi åkte till stranden.
”Justin, skyll inte på dig själv. Det som hände kan hända vem som helst.” säger Nicki som om hon kan läsa mina tankar. Hon flyttade sig från sin plats – bredvid Ryan – till bredvid mig och la en arm runt mina axlar.
”Om jag bara hade stannat med henne så skulle det aldrig hänt.” säger jag och struntar fullkomligt i det Nicki sa nyss. Jag begraver huvudet i händerna och börjar ropa ut svordomar till mig själv mentalt.
Min mobil började ringa och jag tog upp den från bordet, och hann få en skymt av Scooter på skärmen.
”Hur mår hon?!” frågar Scooter hysterisk och jag rynkar pannan.
”Hur ve…-”
”Median Justin, MEDIAN!” utbriset han och jag slår mentalt till mig själv för tredje gången idag.
” Hennes strupe är ömtålig och skör efter allt saltvatten hon svalde och hennes fot har tagit en rejäl skada.” upprepar jag allt jag sagt till killarna och Nicki för någon minut sen.
”Hur skadad?”
”Hon har ett tunt lager gips och bandage runt den. Den hade fastnat mellan två stenar och hon får inte anstränga sig som att springa och dansa på en hel månad.” mumlar jag och börjar anklaga mig själv igen.
Jag hör ett pust på andra sidan och jag antar att de hade väntat sig värre.
”Jag vet vad du tänker Justin – men mitt råd till dig är att sluta skylla situationen på dig själv och tänka på att du räddade henne. Du.” säger han och jag nickar men kommer på att han inte ser mig.
Jag mm-ar och snart hör jag hur Nickis mobil plingar till. Jag lägger inte så stor uppmärksamhet på det innan hon visar mig meddelandet som har ploppat in.

Från Lina:
”Behöver lite hjälp, börjar bli uttråkande att sitta här forever alone. :3”

Jag himlar med ögonen. Typiskt Lina att försöka lätta upp situationen.
”Justin är du kvar?” hör jag Scooter på andra sidan linjen.
”Lina behöver hjälp så jag måste gå.” mumlar jag fram och trycker på röd lur innan han har hunnit svara och skyndar mig upp till andra våningen. Jag tar två trappsteg i taget för att det ska gå fortare.
När jag öppnar dörren ser jag hur Lina försöker ställa upp sig med hjälp av sina kryckor och jag skyndar mig snabbt fram till henne och puttar försiktigt ner henne i sängen.
”Varför gjorde du så?” frågan hon förbryllat och jag ler lite – ett leende som inte når ögonen – innan jag börjar förklara för henne att hon inte för överanstränga sig.
”Jag har fått kryckor för en anledning Justin, jag måste lära mig använda dom.” säger hon och sträcker sig efter kryckorna som jag håller i mina händer.
”Jag bär dig.” säger jag simpelt och lägger undan kryckorna innan jag gör som jag säger utan att hon hinner reagera.
”Mycket mer bekvämt är detta men jag måste lära mig att gå själv.”
”Det tar vi senare.” säger jag och böjer huvudet för att kyssa henne.

”Vad sägs om att laga något och äta?” frågar Nicki när vi var på vårt tredje avsnitt av Simpsons.
”Jag Ryan och Chaz kan ansvara för det.” fortsätter hon och ger Ryan och Chaz – som ser trumpna ut - ett varsitt leende.
”Ja! Jag är utsvulten.” utropar Lina, där hon ligger på soffan med benen i mitt knä, och jag börjar skrocka smått.
”Då är vi två.” säger jag och flinar roat mot henne.
”Tre.” fotsätter Chaz och alla brister ut i skratt.

”Vad är det Justin?” frågar Lina oroligt när de andra har försvunnit in till köket.
Hennes leende är som bortsuddat och jag suckar.
”Om jag skulle ha stannat kvar med dig så skulle detta aldrig har hänt.” säger jag och pekar på hennes vänstra fot som ett bevis.
”Det är tack vare dig jag lever, det är tack vare dig jag är här och nu. Justin anklaga dig inte för något du inte ens är skyldig till.”
”Snälla…” säger hon när hon ser att jag tänker protestera.
Jag nickar och ler mot henne men inuti är jag rena motsatsen.
”Justin jag ser hur ditt leende inte är äkta. Du måste förstå att du räddade mig.”
Jag svarar inte utan bara böjer mig ner över henne och pressar mina läppar mot hennes. Jag är noga med att inte nudda hennes fot. Hennes händer höjs till mitt hår, som hon börjar dra fingrarna igenom. Ett litet stön som inte ska lämna min mun gör det. Jag släpper hennes läppar och fortsätter kyssa hennes kind ner till halsen och vidare till nyckelbenet.
”Jaha, här sitter ni turturduvor och myser ser jag.”
Jag sätter mig i sittande ställning och blänger på Ryan som kommit ut med ett förkläde runt midjan.
”Så… du är mästerkocken nu också?” frågar Lina och jag brister ut i gapskratt.
”Nicki tvingade mig…”
”Eyy, skyll inte på mig. Det var du som ville ”leva in dig i känslan.” ropar hon från köket och jag och Lina börjar skratta som aldrig förr.
”Maten är klar.” mumlar han bara och vänder sig om.
”Så-å-g du h- ans mi-in” frågar Lina mellan skrattattackerna.
Jag nickar hysteriskt och fortsätter skratta.
”Sluta reta mig och kom och ät annars blir det inget kvar för er.” ropar Ryan från köket och jag och Lina slutar genast skratta.
”Kan vi inte äta här i vardagsrummet? Jag orkar inte gå till köket, och dom där skyhöga stolarna vid matsalsbordet är inte lämpliga för mitt tillstånd just nu!” ropar Lina frågandes.
”Allt för dig bestie!” ropar Nicki glatt tillbaka innan skrammel hörs från köket och dom kommer ut med tallrikar, bestick, glas och själva maten och lägger det på bordet framför oss.

---

Trodde ni detta eller något värre? :P
Vad tycker ni om att Justin anklagar sig själv för det som hände?
Avslöja era tankar och skriv vad ni tycker om kapitlet i en kommentar! Love you! ♥