KATEGORI: ✔ 2.Blue Moon

Chapter 6 - She tricked us

Previoulsy:
”Förlåt att jag stör er, men jag vill låna Scarlett och presentera henne för mina vänner.” säger hon och ger oss alla tre ett leende. ”Och jag kan inte lova att hon kommer tillbaka.” lägger hon till på skämt. ”Det är lugnt, vi har fått nog av henne.” säger Kevin på skoj, och jag flämtar till. ”Tack för den då.” säger jag och försöker tränga undan leendet på mina läppar innan jag reser mig med min bricka och slänger det som låg på den, innan jag följer med Caroline ut. ”Bree har du redan mött, men det är en kille jag vill du ska träffa.” säger hon och går mot en blond kille som har ryggen emot oss och pratar med Bree, som ger oss ett leende när hon märker att vi går emot dom. Han vänder sig sakta om när han hör steg bakom sig och jag stannar chockat upp. Det kan inte vara möjligt!

Scarletts perspektiv:

Hela min värld stannade upp när jag mötte hans gröna ögon. Minnen fladdrade förbi min näthinna li rinnande vatten från ett vattenfall.

”Sätt fingrarna här och tänk dig en egyptisk pyramid.” sa han och tog tag i min högra hand och la den på sin bröstkorg. Jag blundade och gjorde som han sa. Automatiskt började mina fingrar rita en konturerna på en pyramid på hans bröstkorg. 
Några veckor hade gått sen jag vaknat från ”fightersömnen,” och nu skulle jag lära mig att styra min kraft genom att försöka få honom att glömma något minne.

”Akta så att du inte ramlar i.” sa Cody skräckslaget när jag balanserade på stenar vid den lilla sjön bakom vårat hus. ”Jag har balans.” säger jag överlägset till honom och tar ett steg längre ut. ”Det tror jag på när jag ser det.” flinar han och skrockar sedan, all spår av medkänsla han nyss haft, hade försvunnit lika snabbt som ljuset. Typiskt honom. Ännu en gång tog jag ett steg men var inte beredd på att stenen skulle vara halkig så jag hamnade pladask i sjön. Han skrattade högt samtidigt som jag satte mig upp i den lilla sjön, där vattnet nådde mig till midjan och försökte se sur ut. Men han såg igenom min fasad och snart så fyllde bådas skratt arean kring oss.

”Cody?” frågade jag försiktigt – som om han skulle försvinna annars - och skakade av mig alla minnena. ”Scarlett?” utbrister han och spärrar upp sina ögonen. En liten tår rullade nerför min kind, av att ha mött min första fightervän efter månader. ”Cody!” tjuter jag och slänger mig in i hans famn och börjar gråta. Hans armarna spänner sig kring min midja och jag känner hans andetag i nacken. ”Jag har saknat dig.” mumlar han skakigt fram som om han trodde detta bara var en hallucination.
”Känner ni varandra?” frågade Caroline tyst fram, bakom mig, innan några ord hinner lämna min mun och svara på Codys påstående.
”Vi var barndomsvänner. Men när hon flyttade så tappade vi kontakten.” mumlar Cody till Caroline, och jag förstod att han bara hittade på ett påhittad historia. Han kan inte direkt berätta att vi är fighters… det skulle förstöra allt vi byggt upp här i Stratford, för att vi skulle smälta in som normala människor.
Jag borrade in mitt ansikte in i hans hals och min grepp om honom blev omöjligt hårdare. Caroline var tyst ett bra tag och jag blev nyfiken så jag vände huvudet och såg att hon hade ett brett leende på läpparna. Förvånat höjde jag på ögonbrynen samtidigt som jag torkade tårarna. ”Ni är så söta.” säger hon och jag rodnar smått. Visst har jag små känslor för Cody, men jag vågar inte riskera våran vänskap genom att berätta det. Och nu är det inget bra tillfälle heller att ta ett undantag, för jag måste fånga Biebers hjärta innan jag lägger en fot in i den riktiga kärleksbubblan. 
Jag brukar inte vara tjejen som får känslor för killar – det gäller bara att ligga och slänga, men för Cody var det speciellt.
”Hur är det möjligt att jag inte sett dig innan?” frågar jag och tittar upp från hans famn.  ”Jag har inte befunnit mig i skolan dom senaste dagarna.” säger han och pussar min hjässa försiktigt, samtidigt som fjärilarna i min mage börjar röra sig hysteriskt. Jag nickar sakta och tar ett djupt andetag och sakta drar ut mig från hans omfamning. 
Över hans axel så ser jag hur Bree kollar misstroget på oss men jag orkar inte lägga uppmärksamhet på henne. Om det var något problem alla borde veta, så skulle hon säga det högt. 
Elevernas blickar brände på oss fyra när vi steg in genom dörrarna in till korridoren.
Kevin och Lucas mötte upp oss och genast ursäktade vi oss och lämnade Bree och Caroline själva medans jag, Kevin, Lucas och Cody gick och satte oss vid ett bord – en lite mer avskild.
”Kul att ha dig tillbaka bro.” säger Kevin och gör någon handslag med Cody. ”Kul att vara tillbaka.” sa han och jag rynkade förbryllat på pannan, samtidigt som Cody och Lucas även gjorde deras handslag. ”Var detta planerat?” frågar jag och höjer på ögonbrynen. ”Vi  behövde hjälp, sis. Han var den enda vi litade på fullt ut.” sa Lucas med ett leende på klappade mig på axeln innan han satte sig på stolen framför mig med Kevin bredvid sig. ”Varför fick jag inte veta något för?” frågar jag men kan inte låta bli att le ett fånigt leende.
”Överraskning.” sa Cody och slog ut med händerna mitt framför mig, och jag skrattade smått åt honom innan en tanke slog mig. ”Var det med honom du pratade förut?” frågar jag Kevin och syftar på samtalet han haft tidigare vid skåpen. Han ger mig ett nick tillsammans med ett leende.
Cody satte sig ner på stolen bredvid min, och rufsade mig i håret smått och jag grymtade till. ”Jag dödar dig om du gör det igen.” hotade jag men fick bara ett leende som svars och ännu en hårrufsning. ”Nog med erat kärleksbråk. Har du hittat något mer om fightern?” sa Kevin och kollade på Cody – och all spår av humör han nyss haft var som bortblåst. ”Måste svika där bro. Fightern är skicklig men om det hjälper så fick jag veta att hon var en tjej i våran ålder, av några vänner i Vegas. Hon hade tydligen varit där och spökat runt också.” sa Cody fullt allvarligt och fick en kort nick tillbaka av Kevin. Vegas…

”Hur har du haft det dom senaste månaderna då?” frågar Cody när han och jag promenerade runt i skogen, senare på kvällen, vid solnedgången. ”Tränat, uppfört små uppdrag. Annars så har det väl inte hänt något spännande. Själv då?” frågar jag och sparkar till en sten. ”Samma sak ungefär. Men mina uppdrag har varit stora.” skrockade han. ”Vart har du befunnit dig då?” flinade jag. Om det var något jag var upp över öronen nyfiken på just nu är just frågan jag ställde honom. När han försvann från våran ”familj” så oroade jag mig för honom tjugofyra timmar om dygnet. Han var den närmaste vän jag hade, och när han plötsligt försvann så satte det spår. ”Du slutade aldrig oroa dig för mig.” mumlar han plågat, och byter samtalsämne. Det lät mer som ett påstående än en fråga. ”Vad tror du om mig egentligen? Att allt skulle bli fri och fröjd när min närmaste vän i detta värld försvinner utan någon förvarning? När jag förlorade dig så satte det spår i mitt hjärta och påminde mig varje dag om, hur lätt det är att bli sårad.” Min strupe var torr av alla känslor och sorgsna ord.
”Förlåt.” mumlar han fram och stannar upp, jag följer hans exempel, utan att säga ett ord. Jag tittar bara på honom i väntan på något mer än ett förlåt. Det räcker inte långt för mig. Inte nu. Inte imorgon. Aldrig.
Som om han läst mina tankar, tar han ett steg mot mig och sedan ett till, och ett till, tills det knappt var tio centimeter mellan våra ansikten. Min puls dunkade högt och det skulle inte förvåna mig om han hörde den. ”Förlåt.” mumlar han ännu en gång och tar mitt ansikte försiktigt i sina händer och lutar sitt eget närmre och närmre mitt. 
Jag var rädd. Rädd för att påbörja något. Rädd för att han skulle möta nya människor och glömma mig i framtiden... Rädd för att vi skulle sluta prata och att jag skulle bli ett minne blott i hans liv, jag vill inte att det ska hända för han var och är speciell för mig. Jag är rädd att en dag så skulle någon att ersätta min plats i hans hjärta och att jag skulle bli personen som gjorde honom glad en liten del av hans liv... Jag är rädd för att han skulle försvinna igen och att vi skulle tappa kontakten igen. Jag vill inte bara vara ett minne utan en framtid. Så många tankar men det enda som lämnade min strupe var ”Jag kan inte.” 
Jag slog ner min blick på våra fötter och höjde händerna för att greppa tag om hans varma händer och sakta dra ner dom, men han stoppar mig. Han lutar sitt huvud närmre mitt men stannar upp när det knappt är en centimeter mellan våra läppar. ”Tänk inte, låt det bara ske.” mumlar han. Hans varma, mintandedräkt krockar med mina läppar, och skickar mig rysningar längst min ryggrad, alla negativa tankar försvinner från min hjärna på en sekund.. 
”Jag förlåter dig.” viskar jag tillbaka. Fjärilarna i min mage blev helt vilda och jag började kallsvettas smått i handflatorna av att ha uttalat den lilla meningen. ”Det känns så skönt att höra de där orden från din mun.” viskar han. Jag svarar honom inte, utan ger honom bara ett litet leende. Cody närmar sitt ansikte närmre och närmre mitt tills våra läppar möts.

 
Våra läppar börjar röra sig i synk. Han drar försiktigt ut sin högra hand från mitt grepp och kupar den runt min kind. Jag märker att hans händer – precis som mina – kallsvettas. Båda är nervösa. Jag lutar huvudet åt sidan för att fördjupa kyssen, orsakar att Cody börjar le.
Hans tunga slickar mig försiktigt och tillbakadraget på min underläpp, frågar om inträde, vilket jag accepterar. Vi båda slåss om dominans, tills ett litet stön lämnar Codys mun. Jag fnittrar till och avbryter kyssen. Båda två försöker hämta andan. Inga ord lämnar våra läppar, vi bara stirrar in i varandras ögon. ”Jag kan göra det här hela dagen.” viskar jag och lutar huvudet åt hans hand som fortfarande ligger på min kind. ”Varför gör vi inte det då?” viskar han tillbaka och genast kommer alla tankar tillbaka till mig som ett bombnedslag, jag släpper hans hand och drar mig ut ur hans lösa grepp och kollar med sorgsna ögon på honom. ”Jag kan inte.” säger jag med betoning på jag. ”Varför?” frågar han förbryllat. ”Jag måste bli ihop med Justin och då kan jag inte ha en pojkvän.” det sista viskade jag. ”Varför Justin?” viskar han tillbaka, och kommer närmre mig men jag backar för varje steg han tar framåt. ”För att vi ska fånga fightern. Det är Ricks order.” säger jag och vrider huvudet åt sidan så att han inte ser den lilla tåren som rinner nerför mitt vänstra öga. ”Vi kan alltid försöka när uppdraget är slut.” viskar han och vrider tillbaka mitt ansikte mot hans och ger mig en lätt puss på munnen. Jag flätar ihop min hand med hans och höjer min fria hand till hans kind där jag smeker honom sakta uppochner. Han böjer huvudet till min kind och lämnar blöta kyssar nerför halsen ner till nyckelbenet. Jag lutar huvudet åt sidan för att ge honom bättre utrymme. Precis när hans hand når min rumpa så får jag något skymt på något glödande över hans axel. Fightern!




(Lyssna för mer "actionkänsla")

Jag knuffar bort honom och möter hans förbryllade ögon. ”Black fighter!” utbrister jag och springer snabbt förbi honom innan han hinner reagera. 
Jag hör hans steg bakom mig och förstår att han följer med. Vi har chansen att få ett slut på detta redan nu. Min hastighet ökar och jag känner hur glöden börjar fylla varje millimeter av min kropp. Ilskan sprids snabbt in i min kropp vilket bara får mig att se ut som ett levande ljus mitti skogen. ”Vart tog hon vägen?” ropar Cody bakom mig. ”Jag vet inte!”
Jag fortsätter styra stegen framåt och får syn på ett ljusgult sken längre fram. ”Scar vänta! Du får inte möta henne ensam!” skriker han bakom mig och jag börjar genast tveka. Om jag väntar kanske hon hinner försvinna, om jag möter henne tillsammans med Cody så har vi större chans att ta ner henne. I all hast väljer jag det sistnämnda och saktar ner på farten, tills Cody springer bredvid mig. Båda två andas jämna andetag – som om vi skulle jogga. 
Våra steg ökar takten när vi knappt är fem meter ifrån skenet vid stenblocket. ”Jag tar högra, du vänstra!” utbrister jag och innan han hinner reagera, gör en skarp sväng åt vänster för att sedan göra en båge och springa tillbaka skenet. Snabbt ser jag hur ett gult sken springer i full fart mot mig, och någon sekund efter ligger jag på marken och vrider mig smärta. Blodet rinner längst min vänstra arm där fightern hade dragit något vasst. Ett skrik lämnar mina läppar och snart hör jag Codys snabba steg mot mig.

- AVSLUTA MUSIKEN -

”Hon lurade oss, för att skilja oss åt. Det gula som låg vid stenen var bara ett ljus.” säger han och försöker lugna ner mina oroliga och ilskna nerver med sina krafter. Min ilska försvinner och lämnar efter sig ett sårbart spår. Jag hatade att alltid känna mig sårbar när han använde sin kraft på mig. När han märkte hur min ilska var påväg upp igen gjorde han om processen och där låg jag hjälplös. ”Du måste sluta bli ilsken om du vill att jag ska sluta kontrollera dina känslor.” mumlar han och river en bit från sin vita T-shirt och knyter den runt min överarm för att stoppa blodflödet. ”Vi måste skynda oss hem, så att det inte blir värre.” säger han och lägger försiktigt en hand under mitt huvud för att hjälpa mig att sitta upp. Glöden på min kropp hade försvunnit lika snabbt som den flammat upp, tack vare hans kraft. 
Min syn var inte klar, dom svarta fläckarna störde mig. Jag försöker skaka på huvudet för att få bort fläckarna men det funkar inte. Jag blev bara ännu mer yr än vad jag redan var. ”Är du yr?” frågar han försiktigt och jag biter mig i läppen och nickar. ”Jag bär dig.” säger han och lägger ena armen i min knäveck och den andra under mitt huvud för att sedan lyfta mig. ”Vi som skulle spela hjältar.” skämtar han och jag skrattar smått. ”Du är min hjälte.” mumlar jag och lutar huvudet mot hans bröstkorg. Med en viss svårighet kysser han mig mjukt på pannan innan han börjar springa. ”Hur kan du kontrollera ditt glödande?” frågar jag efter en liten stunds behaglig tystnad, förutom hans teg som krockar med gruset på marken, och syftar på att han knappt lyste ett dugg när vi sprang förut. ”Man lär sig kontrollera det.” flinar han och jag nickar imponerat. ”Hur lång tid tog det för dig?” 
”Runt ett år.” mumlar han. ”Du måste lära mig. Det är irriterande att bara börja glöda vartsomhelst när man är arg.” insisterar jag. ”Självklart sötnos.” Han kallade mig sötnos. Fjärilarna var ingenting vid detta tillfälle. Det var ett helt zoo som befann sig i min mage.


SPÄNNINGEN ÄR OLIDLIG!
Ni kommenterade så ni fick erat överraskning - precis som lovat. Eller ni fick två - kyssen med Cody och fighterjakten!
Hata mig inte - Justin kommer snart ha en större del i novellen men för tillfället för ni nöja er med med Cody och Scarletts romans. ;D
Kommentera mycket - från olika IP- addresser - and don't be lazy! ♥


Lista över vilka noveller jag läser, här nedanför! 


Comments
POSTAT AV: Anonym

Super<3

POSTAT: 2013-07-06 / KLOCKAN: 14:26:52 /



POSTAT AV: Anonym

Mamma mia jag tror jag skakar av iver. Grymt bra!

POSTAT: 2013-07-06 / KLOCKAN: 14:46:27 /



POSTAT AV: Agnes

GAAAASH! Jag vill ha meeer, det är roligt när du lägger in musik

POSTAT: 2013-07-06 / KLOCKAN: 15:05:34 / URL: http://justinbdrew.blogg.se



POSTAT AV: Maria :*

RKT BRA!! Meeeeer

POSTAT: 2013-07-06 / KLOCKAN: 15:37:06 /



POSTAT AV: Anonym

Jättebra!! :)

POSTAT: 2013-07-06 / KLOCKAN: 15:47:16 /



POSTAT AV: Lmssy

GRYYYYMT!!!!

POSTAT: 2013-07-06 / KLOCKAN: 16:00:56 / URL: http://lmssy.blogg.se



POSTAT AV: Emelie

Jätte bra! :)

POSTAT: 2013-07-06 / KLOCKAN: 16:05:28 /



POSTAT AV: Anonym

Meeeeeeeeeeeer

POSTAT: 2013-07-06 / KLOCKAN: 16:09:14 /



POSTAT AV: Victoria

MER!!! <3

POSTAT: 2013-07-06 / KLOCKAN: 17:25:02 /



POSTAT AV: Ellen

OMG!!!! meeer :D

POSTAT: 2013-07-06 / KLOCKAN: 20:42:48 /



POSTAT AV: Mia

Grymt!!

POSTAT: 2013-07-06 / KLOCKAN: 21:33:24 / URL: http://storiesofbeliebers.blogg.se



POSTAT AV: alva

meeeer så bra !! :)

POSTAT: 2013-07-07 / KLOCKAN: 01:29:49 /



POSTAT AV: camilla

Sjukt bra!! :D dock skulle jag velat ha mer Justin i det hela...

POSTAT: 2013-07-07 / KLOCKAN: 08:42:02 /



POSTAT AV: Moa

Sjukt bra!!! Du skriver jätte bra!! Mer!!! :D

POSTAT: 2013-07-07 / KLOCKAN: 13:39:36 / URL: http://moadolk.blogg.se



POSTAT AV: Fanny

Grymt bra :D

POSTAT: 2013-07-08 / KLOCKAN: 00:48:42 /



POSTAT AV: Amanda

GRYYYYMT BRAAA, snälla ett till kapitel idag? Kommer dö annars xD
Kraam

POSTAT: 2013-07-08 / KLOCKAN: 13:20:06 /



Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-post: (publiceras ej)

URL:

Kommentar:






Trackback